SVERIGES STATSMINISTER OCH EU

Olof Ruin

Stockholm, 2002

Den EU-anspasslige och (s)-anstrukne statsvetaren och professorn Olof Ruin har utvärderat statsministerns roll under ordförandeperioden. Han har i delar följt Perssons dagliga arbete. På 176 sidor avhandlas mångordigt och i mycket positiva ordalag hur kommunalpolitikern från Katrineholm med liten internationell erfarenhet växte ut till en betydande internationell statsman.

Ruin bekräftar Perssons positiva syn på EU-samarbetet. "Jag har kunnat se att det var rätt som vi (s-ledningen) sade, att vi kan påverka. Jag har aldrig i min politiska karriär upplevt en miljö som är så öppen för goda argument", citerar Ruin. Samtidigt noteras Perssons mångtydighet inför EU-projektet. "I nationalstaten fanns enligt Persson en närhet - i motsats till situationen inom EU som organisation - mellan medborgarna och deras representanter; där kunde medborgarna ställa sina representanter till svars om de inte skötte sig. Medlemsstaternas egen beslutskompetens måste alltså på allt sätt värnas", skriver Ruin om Perssons förhållningssätt.

Längre fram i boken konstaterar dock Ruin att Persson satte frågor om EU:s framtid på undantag, ett uppdrag som toppmötet i Nice gav ordförandeländerna Sverige och Belgien att dra igång. Perssons avvaktande hållning berodde på att han visste "att frågor kring EU:s institutioner hade en förmåga att hetsa upp grupper i det egna landet".

Ruin konstaterar att sysselsättningsfrågorna inför Stockholmsmötet i mars inte blev något lyft. Ej heller fick miljöfrågorna vid Göteborgsmötet något annat genomslag än att en "hållbar utveckling" skulle bli en del av den s.k. Lissabonprocessen. Den viktigaste av regeringens tre prioriterade frågor, utvidgningen, fördes inte heller framåt.

Men Ruin menar att Persson växte ut till en internationell statsman främst genom att han lyckades bjuda in Vladimir Putkin och George Bush till toppmötena i Göteborg och Stockholm. Dock vann Persson knappast i popularitet hos den breda allmänheten under själva ordförandeperioden. Hans statsmannaliknande image betalade sig hos allmänheten först efter 11 september, då han därefter i stort sett reservationslöst ställt upp på USA:s uppfattning och politik mot terrorism.

Till sist bör nämnas att Ruin i stort sett förbigår Perssons förhållande till den EU-kritiska rörelsen under ordförandeperioden.


LIKT OCH OLIKT

Strindbergsbildens förvandlingar i gymnasiet

Sten-Olof Ullström

Symposion 2002-10-31

Finns det nationalförfattare, och hur tänker vi på dem? Den som förmår svara på den frågan kan säga mycket om kulturell hegemoni.

Sten-Olof Ullström svarar bra i sin välskrivna men inte helt lättforcerade doktorsavhandling. Han kartlägger hur Strindberg behandlats i läroplaner, läroböcker, studieanvisningar, gymnasisternas studentuppsatser och i viss mån också svensk litteraturvetenskap i allmänhet, från 1900-talets början till 1960-talet, då det gamla läroverket gick i graven.

Fram till andra världskriget är Strindberg inte riktigt nationalförfattaren. Den nationella litterära guldåldern är romantiken, med Tegnér som det stora namnet. Strindberg är en senfödd och vildvuxen upprorsman, otvivelaktigt genial, men med åtskilliga patologiska drag som för elevernas bästa bör förtigas, någon gång förtalas.

Under femtiotalet förändras han till den moderna genombrottsmannen. En nyare pedagogik tillåter också läroverkseleverna att ta egen ställning och diskutera hans verk. Ullström misstänker att 1960-talet är Strindbergs bästa tid i svensk skola: öppet förhållningssätt parat med odisputabel förstaplats. Sedan ställs han alltför stadigt på piedestal som "Sveriges störste författare". Det sker i en skola som paradoxalt nog inte håller sig med författarkanon, och därmed kan inte heller Strindberg ifrågasättas och angripas. (Det återstår dock att bevisa eftersom det nya gymnasiet efter 1966 faller utanför undersökningen.)

Alltså: förkrigstidens traditionsorienterade bildningsborgerskap, efterkrigstidens folkhemsinriktade modernitetskultur, och kanske de senaste årtiondenas kulturrelativism som bakvägen släpper in idoldyrkan. Skolhistoria är givande.


BLAND GNETAR OCH RÖDHÄTTOR

DEN SOCIALISTISKA VÄNSTERNS PRESS 1965-2000

Sverker Jonsson

Nordicom-Sverige, Göteborgs universitet 2002

"En tidning är inte bara en kollektiv propagandist och en kollektiv agitator utan också en kollektiv organisatör." Dessa Lenins ord om pressens betydelse klingar säkert bekant för många av Clartés läsare. Sverker Jonssons imponerande kartläggning av den svenska vänsterns press 1965-2000 visar att vänsterorganisationerna varit flitiga tidnings- och tidskriftsutgivare. Hela 220 alster redovisas.

Det omfattande materialet omöjliggör mer kvalitativa detaljstudier, men i denna bok kan vi läsa om hur maoisterna tar över Clarté, hur Nils Holmberg ger ut det första numret av Gnistan lagom till första maj 1967 i 500 stencilerade exemplar. I mitten av 1970-talet försöker SKP göra Gnistan till dagstidning, men till skillnad från de norska kamraterna i AKP (m-l) lyckas man inte. I vårt västra grannland finns Klassekampen fortfarande som dagstidning. I Sverige däremot lyckas inte ens det statsbärande partiet hålla tidningar vid liv.

Vi får läsa en del om grundandet av Folket i Bild/Kulturfront samt se hur upplagan sjunker med drygt 90 procent från mitten av 1970-talet fram till 1998. Däremot kvarstår frågan vilken betydelse Folket i Bild/Kulturfront, och givetvis även övrig vänsterpress, haft politiskt och journalistiskt. Detaljstudier krävs och just Folket i Bild/Kulturfront är en av de tidningar som är värd en sådan. Själv hoppas jag också att någon bokhistoriker tar sig an det lika intressanta ämnet vänsterns förlags- och boklådeverksamhet.

Även om läsningen av Bland gnetar och rödhättor inte är direkt uppmuntrande - de flesta tidningarna och tidskrifterna dör med sina organisationer eller lever kvar med kraftigt decimerad upplaga - verkar det ha varit en rolig tid att leva i. Man får bilden av att befinna sig på ett torg där många röster hörs. Numera hör vi mest maktens monolog.