Den verkliga språkfrågan

Också i Norge har nu en minister föreslagit språktest för invandrare som söker medborgarskap. Förslaget har mycket litet att göra med omsorg om invandrarnas kunskaper i norska. Ingen undersökning har lyckats visa att invandrarna kan sitt nya språk bättre i länder med språkkrav. Arbetsmarknadsförhållanden, undervisning och det nya landets språkkultur är helt avgörande.

Men språkkrav har visat sig vara ett sätt att skörda politiska poäng. När nationen förlorar sin betydelse som politisk enhet slår det också mot nationsbärande språk, särskilt i små länder som Norge och Sverige. Engelska blir maktens och prestigens språk i företagsledningar, forskningslaboratorier och högre administration. Överklass arbetar på engelska, sköter samhällsdebatten på engelska (Financial Times är en stor morgontidning i Stockholm) och sätter barnen i engelskspråkiga skolor.

Med rätta finns alltså en folklig oro för att norskan eller svenskan inte längre ska gå att använda i viktiga sammanhang. Kravet på språktest omdefinierar problemet: hotet kommer från invandrare som inte vill lära sig språket i sitt nya land. Vem har sagt att rasismen inte kommer uppifrån?


Frige Mehdi Ghezali

USA har tagit sig rätten att hålla svenska medborgare fängslade utan rättegång. Det är en självklarhet att man måste organisera protester mot detta övergrepp. Från den s.k. Guantanamogruppen har vi fått ett förslag till uttalande och en uppmaning att anta det uttalande i en organisation eller förening samt skicka till USA:s ambassad och till UD. Kopia till Guantanamogruppen, c/o Argus, Kocksgatan 43, 116 29 Stockholm:

"Vi uppmanar den svenska regeringen, de politiska partierna, politiska, religiösa, fackliga och humanitära organisationer att nu kraftfullt protestera mot USA:s grova rättsövergrepp mot den svenske medborgaren Mehdi Ghezali. Mehdi Ghezali har inte åtalats för någonting och hans frihetsberövande är olagligt. Av USA:s regering kräver vi att Mehdi Ghezali omedelbart friges ur sitt tio månader långa, olagliga frihetsberövande."

Uttalandet enhälligt antaget på det första opinionsmötet för Mehdi Ghezali på ABF-huset, Stockholm, FN-dagen den 24 oktober 2002, med Folket i Bild/Kulturfront Stockholm och ABF Stockholm som arrangörer.


Utrikespolitik - Till bords

Under decennierna efter andra världskriget skaffade sig Sverige genom generös bistånds- och flyktingpolitik, men framför allt genom neutralitetspolitiken och modet att kritisera stormakternas imperialism, ett gott rykte i Afrika, Sydamerika, Asien och Östeuropa. Detta innebar att de svenskar som reste till mer exotiska platser än Mallorca ofta fick ett hjärtligt bemötande och kunde känna sig ganska belåtna med att ha ett pass med tre kronor på. Fast våra diplomater, kungligheter, affärsmän och andra högdjur tyckte nog emellanåt att det var jobbigt när de i de internationella organisationernas styrelserum mötte amerikanska och ryska potentater.

Under de senaste åren har den svenska utrikespolitiska kursen lagts om. Nu är vi medlemmar i EU och samarbetar med NATO, och lyssnar uppmärksamt på signaler från USA. Svenska höjdare behöver alltså inte längre känna sig utanför när de dricker cocktail med världens mäktiga män. För gemene man kan vår nya utrikespolitik emellertid nog leda till att fosterlandsstoltheten får sig en knäck.

I Le Monde diplomatique i september beskrivs Sverige - föga smickrande, men tyvärr nog helt riktigt - som en av USAs lydigaste vasaller. Detta innebär att risken är överhängande att man som svensk i numera åtnjuter sämre rykte än till exempel tyskar och fransmän om man skulle drista sig till att semestra utanför fästning Europa eller USA, eller (gud bevars) råka i samspråk med någon som tycker att små staters oberoende, internationell rätt och fred är viktiga saker. För medan vi i Sverige ersatt Olof Palmes aggressivt frispråkiga utrikespolitik med Göran Perssons och Anna Lindhs underdåniga anpassning till Washingtons dagordning har såväl den tyska som den franska regeringen vågat lägga sig till med en självständig stämma i världspolitiken och bland annat försökt bromsa de krigsförberedelser som USA nu företar sig mot Irak.

När det äts middag i Vita huset kan man följaktligen anta att rangordningen numera är en annan än för några år sedan. De svenska högdjuren har knuffats upp ett pinnhål, medan de tyska och franska flyttats ner ett snäpp. Alltså: flera decenniers svensk utrikespolitik har under de senaste åren offrats för en, i och för sig framgångsrik, strategi för påverkan av bordsplaceringarna i Washington.


Örnen har landat

Göran Kropp, inkarnatio-nen av den obändiga in-dividualism och gränslösa entreprenörsanda som kännetecknade det föreskrivna idealet i vårt land under några år vid förra årtusendets slut, är död.

DN:s ledarskribent Charlotta Friborg sörjer honom: Kropp var minsann inte som svenska arbetare. Kropp härdade sig genom att övernatta utomhus i grusgropar mitt i smällkalla vintern. Han gav sig inte för småkrämpor - halvt förfrusen och blå i ansiktet av syrebrist kämpade han vidare tills han stupade på sin post utan en tanke på sjukskrivning. Tänk om våra svekligen bortklemade långtidssjukskrivna sjukbiträden och hemsamariter kunde fås att handla så!

Göran Kropp uträttade veterligen och visserligen, till skillnad från våra förvekligade knegare, aldrig ett vettigt handtag under hela sitt liv, men han parasiterade i alla fall inte på skattebetalarna. Han samlade i stället på sig sponsorer i näringslivet och höll dyra föredrag för andäktigt lyssnande direktörsförsamlingar om hur skönt och viktigt det var för folk att späka sig - mellan desserten och kaffet. Han gav dem ett ideal att tro på för andras räkning.

Nu är han borta. Sverige blir aldrig detsamma igen.

Kan man åtminstone hoppas.


Värdig pristagare

Så lyckades Jimmy Car-ter, efter långvarigt och oblygt lobbyarbete, bli den tredje amerikanske president som belönats med Nobels allt mer nedsolkade fredspris - efter Theodore Roosevelt med sin kolonialpolitik i Centralamerika, Karibien och Filippinerna och Woodrow Wilson, som ledde USA in i första världskriget och sände trupp till Ryssland för att krossa Lenins arbetarstat efter oktoberrevolutionen. Ännu en amerikansk statsman och massmördare, dock inte president, som hedrats med detta dynamitardpris är Vietnamkrigets arkitekt Henry Kissinger. Valet av Carter motiverades med "hans årtionden av oförtröttliga ansträngningar att finna fredliga lösningar på internationella konflikter, att befordra demokrati och mänskliga rättigheter och att främja ekonomisk och social utveckling".

Den norska priskommitténs ordförande Gunnar Berge framställde visserligen valet som "en kritik av den politik som den nuvarande USA-administrationen har antagit beträffande Irak". Det var måhända välmenande, men vittnar om total oförståelse för kontinuiteten i USA:s imperialism. Ty den explosion av amerikansk militarism världen över som kännetecknar George W. Bushs administration är i mångt och mycket en konsekvens av just det agerande som påbörjades under Carters regering för 25 år sedan:

Camp David-överenskommelsen - ett redskap för att isolera PLO och lämna de viktiga frågorna om Jerusalems status, de ockuperade områdena Västbanken och Gaza och palestiniernas rättigheter olösta, vilket idag lett till de mest omfattande dödssiffrorna någonsin både bland palestinier och israeler. Carterdoktrinen - om USA:s rätt till kontroll över oljetillgångarna i Gulfregionen. Organiserandet av islamsk fundamentalistisk terrorism som en kraft riktad mot Sovjetunionen i Afghanistan. För att nu inte nämna Nicaragua och El Salvador Till Carters försvar kan dock sägas att han som amerikansk president egentligen blott var en frontfigur för de militärindustriella och finansiella krafter som verkligen styr politiken.


(s)-bråket

Bråket i Stockholms ar-betarkommun har framställts ganska entydigt i medierna. Betonghäckar med förankring i LO försöker hålla kontrollen över apparaten och drar sig inte för metoder som gränsar till bedrägeri. Förnyare med starkt stöd bland många vanliga socialdemokrater utmanövreras.

Det säkert på många sätt en riktig beskrivning. Men en annan riktig beskrivning kunde låta ungefär så här: Förr meriterade man sig för tunga förtroendeuppdrag inom socialdemokratin med lojalt arbete på basplanet. Det gav förtroende i medlemsorganisationerna, och skolade till ideologisk säkerhet och politiskt handlag. Det var betonghäckarnas ordning. Nu är det viktigare att vara idérik och kunna hantera medier. Då kan man slå an hos väljare och partimedlemmar i allmänhet utan att bry sig så mycket om försvagade basorganisationer.

Från folkrörelsedriven till mediedriven politik, alltså. Vad som gynnar demokratin är inte så självklart.


Socialistiskt forum

Helgen den 23 och 24 november arrangerar LO idédebatt Socialistiskt forum på ABF-huset. Även Clarté kommer att delta genom att ansvara för ett seminarium med titeln Nationen och socialismen. Fyra föredrag kommer att hållas. Ulf Karlström kommer att tala om Nation, socialism och imperialism. Mikael Nybergs föredrag har fått titeln Den postmoderna radikalismen och den falska kritiken av nationen. Olle Josephson ställer frågan om vilket språk man gör revolution på. Avslutningsvis kommer Niklas Nåsander att berätta lite om hur man undervisar en rasist i historia. Allt detta kommer att ske i Fabiansalen söndagen 24/11 11-17, givetvis med pauser inräknade. Det arrangeras även andra intressanta seminarier och föredrag under denna helg. Aron Etzler, Mats Wingborg, Samir Amin och Örjan Nyström är bekanta namn för Clartés läsare. Det är gratis inträde för hela helgen och man behöver inte heller föranmäla sig.


Dåligt sällskap

Jan O Karlsson har väl då detta kommer i tryck re-dan avgått. Det var illa nog med de dubbla inkomsterna - i allt nästan i höjd med en direktör i ett medelstort företag i Ljungby. Men idag inlöper via Ekot underrättelser om att den snåla fan bjudit några kompisar, bl a Kjell-Olof Feldt, på arbetsmiddag för 3.800 kronor och betalat med skattemedel. "Inte fan var det väl någon arbetsmiddag" säger Feldt.

I detta läge är det självklart att Karlsson måste gå. Trolöshet mot huvudman - sådant är vi vana vid. Men att han har (dvs hade) Kjell-Olof Feldt till kompis gör att han förlorar all trovärdighet.


HD-dom: Oroande

Högsta domstolen sänkte straffen avsevärt för många av de åtalade från Göteborgsdemonstrationerna. Man kan t.o.m. få en känsla av att några av domarna hade velat frikänna, men inte vågade gå så långt. Opinionen börjar också långsamt nyktra till; allt fler verkar förstå att både demonstrationsfrihet och rättssäkerhet är i fara om man godtar massdomar mot folk som ibland inte gjort annat än skickat varandra oklara SMS.

Men läget är inte gott. Göteborgsdomarna ingår dessvärre i ett större mönster. Dit hör den fängslade svensken på Guantanamobasen och de två svenskar som fick sina tllgångar spärrade efter fullkomligt obestyrkta amerikanska påståenden om att de tillhörde en terrororganisation. Principen att inge kan dömas utan rättegång, föreningsfriheten och demonstrationsfriheten sitter löst. Aktivt opinionsarbete i dessa frågor är av nöden om demokratin inte ska gå under i EU-Sverige.


Har Du gott om pengar?

Och är du djupt övertygad om att svenska livsmedel egentligen är billigast i världen?

Känner du starkt t ex att ökad tillgänglighet på alkohol i snabbköpen minskar alkoholskador?

Håller du det för en oumkullrunkelig truism att social trygghet gör folk lata, sjuka och odugliga?

Är det för dig ett av vänstervridna media noga förtiget faktum att de ökade sjukskrivningarna beror på att folk blivit 100% latare sedan 1997?

Betraktar du det som en självklarhet att höjd pensionsålder och minskad pension i kombination med mindre lön, längre arbetstid och sänkt sjukpenning är en grundläggande förutsättning för social välfärd?

Är Du beredd att betala bra för att få vetenskapliga belägg för dessa Dina känslor och övertygelser?

Vänd dig då till oss på HANDELNS UTREDNINGSINSTITUT.

Hos oss fixar de bästa ekonomi- och samhällsvetare som kan köpas för pengar den statistik du behöver. På köpet kan vi garantera utförlig presentation av resultaten på Dagens Nyheters ledar- och debattsidor.

Mvh

Stefan Fjälster