Washington Consensus är lösenordet för globaliseringens ekonomiska politik. Det sammanfattar WTO, EMU, IMF och åtskilliga andra av den rådande världsordningens bokstavskombinationer. Jan-Erik Gustafsson, forskare vid Tekniska högskolan i Stockholm, analyserar följderna utifrån ett exempel: vatten.

Privatisering är ett mycket allmänt be-grepp. Det innebär att allmänna nyt-tigheter eller offentliga verksamheter utsätts för privata förvaltningsformer eller övergår i renodlad privat verksamhet. Snävt definierat betyder privatisering att ägande överförs från den offentliga sektorn till privata bolag eller individer.

Men mera generellt står privatisering för att statens eller den offentliga sektorns funktioner och ansvar överförs till privat kontroll. Det kan innebära att t.ex. drift och underhåll överlåts åt privata entreprenörer. Det kan också handla om s.k. bolagisering, tidigare öppna offentliga funktioner läggs under statliga och kommunala bolag.

En ännu bredare definition kan kallas kommersialisering. Den kan innefatta olika åtgärder som introducerar mera marknadsliknande metoder, strukturer och kulturer i offentlig verksamhet. Exempel är beställar-utförandesystem, målstyrning, platta organisationer eller intern konkurrensutsättning som t.ex. elevpeng, studentpeng, patientpeng, medborgargarantier, så kallad benchmarking med mera

I hela sin vidd kan en privatisering uppfattas som en lång process. Den startar med en beställar-utförarmodell. Det leder till en bolagisering eller till konkurrensutsättning av vissa funktioner genom upphandling och entrepenadavtal. Sista steget är fullständig utförsäljning av den offentliga tillgången på den privata marknaden.

I den här artikeln är privatiseringsexemplet vatten, ett nödvändigt livsmedel och en mänsklig rättighet. Privata intressenter bör inte tillåtas tjäna pengar på allmän vattenförsörjning. Men i hela världen privatiseras nu VA-verksamheter, som det heter i fackkretsar. Den bakomliggande ideologin kan rubriceras Washington Consensus. Jag börjar med att beskriva den.

Som grund för avreglerings- och privatiseringspolitiken ligger idén att nästan all ekonomisk verksamhet bäst ordnas som en marknad, inklusive det som under Keynesiansk välfärdskapitalism betraktades som allmännyttiga offentliga verksamheter och nyttigheter. Denna idé bygger i sin tur på tron att samhället bäst kan förstås som en serie marknader, som består av rationella, kalkylerande och välinformerade individer, vilkas mål är att maximera nyttigheter.

Under 1970-talet fick dessa nyliberala idéer allt mer utrymme bland ekonomer företrädda av Milton Friedman och den s.k. Chicagoskolan. För Chicagoskolan och dess ideologiska efterföljare i den svenska tankesmedjan Timbro finns det bara två sätt att koordinera ekonomiska verksamheter för miljoner av människor, eller som Friedman själv uttrycker det: "Det ena är centrala ingrepp som inbegriper användandet av tvång - ett redskap som används av arméer och den moderna totalitära staten. Det andra är frivillig samverkan mellan individer - redskapet för marknaderna".

Chicagoskolan har fått sina ideologiska medfränder inom både juridik och samhällsvetenskap. I enlighet med den nyliberala logiken betraktar jurister inom riktningen "School of Law and Economic" rätts- och domstolsväsendet som just ett par andra marknader, som kan värderas ekonomiskt.

Domstolsväsendet anses generellt gynna ett regleringssamhälle. På samma sätt hävdar den statsvetenskapliga "School of Public Choice" att den politiska demokratin skall förstås som just en annan marknad. Man hävdar ett förhandlings- och kontraktssamhälle mellan fria parter. Domstolar och regeringar, liksom centralbanker, är oförmögna att förbättra de ekonomiska utfall som fria individer annars skulle förhandla om. Public Choice-anhängarna har dessutom en anti-demokratisk grundinställning. De betraktar intressegrupper som det kollektiva uttrycket för individuell själviskhet, som bara kan vara till ytterligare skada.

Med dessa "skolor" som bas lades grunden för 80- och 90-talens avregleringar och privatiseringar. Thatcher och Reagan och deras följeslagare följde den väg med skattesänkningar, budgettak, decentralisering, avreglering, avpolitisering m.m. som Public Choice-teoretikerna utstakat. Ändå minskade inte de offentliga utgifterna märkbart, för en minskad direkt skattenivå kompenserades genom utökade indirekta skatter och avgifter. Så t.ex. låg den totala skattenivån i Thatchers Storbritannien på 37,2 procent 1996 jämfört med 31,1 procent 1979.

Samtidigt ökade ojämlikheten i samhället. Medan den genomsnittliga realinkomsten för hela den brittiska befolkningen ökade med 37 procent mellan 1979 och 1992 minskade den med 18 procent för de tio procent fattigaste. Sysselsättningsmöjligheterna försämrades också. 37 procent av hushållen var utan ett heltidsjobb vid Thatcherperiodens slut. Trots retoriken om att "rulla tillbaka staten" centraliserades makten till Westminster och Whitehall och till ett antal kvasi-oberoende enskilda institutioner och organisationer styrda av regeringen, s.k. quangos. Dessa har givits en omfattande makt och står utan offentlig demokratisk kontroll.

Under 90-talet kom thatcherism och reaganomics att spridas ut över hela världen. Processen har alltså döpts till Washington Consensus. Den avhoppade Världsbanksekonomen Joseph Stiglitz har definerat den så här: "Washington Consensus hävdade att en sund ekonomisk hushållning krävde en avreglerad handel, makroekonomisk stabilitet, och rätt prisnivå. När väl regeringarna tog tag i dessa frågor - väsentligen genom att regeringarna höll sig undan - så skulle de privata marknaderna fördela resurserna effektivt och generera en robust tillväxt".

På den internationella konferensen mot avregleringar och för arbetarnas rättigheter i Berlin i februari 2002 kom det fram att vissa länder som Algeriet, Bangladesh och Ecuador t.o.m. införde privatiseringsministrar när de accepterade Washington Consensus. Den drivande mekanismen, särskilt i utvecklingsländerna, är Internationella Valutafondens (IMF:s) och Världsbankens krav på strukturanpassningsprogram. I vissa länder skriver Världsbankens tjänstemän t.o.m. de underlag och program som sedan antas i mestadels korrumperade parlament. Dessa strukturanpassningsprogram ställer upp villkor för att regimerna skall få "utvecklingslån", vilka i praktiken innebär en långtgående nedmontering av den offentliga sektorn.

Västerländska biståndsorganisationer anpassar sig också till Washington Consensus. Sida håller på att omarbeta sin VA-policy. Vid ett seminarium på Sida i juni visade det sig att de nya riktlinjerna till stora delar verkar vara ett okritiskt accepterande av Världsbankens riktlinjer.

Inom EU och EU:s ansökarländer har avregleringar och privatiseringar accelererat som en följd av den s.k. Lissabonprocessen. Enligt denna skall EU senast 2010 ha utvecklats till världens mest dynamiska och konkurrenskraftiga ekonomi.

På den överordnade globala nivån samordnas Washington Consensus av WTO-systemet. För att uppnå total frihandel förordas avreglering inte bara av varusektorn utan även tjänstesektorn. Vid WTO-mötet i Qatar i november 2001 kom världens handelsministrar överens om att starta en ny förhandlingsrunda (GATS), som syftar till att överföra all upptänklig offentlig tjänsteproduktion i privat regi. GATS-rundan berör nästan alla mänskliga aktiviteter, till ett värde av 1 300 miljarder dollar årligen, vilket motsvarar ungefär 22 procent av världshandeln. Begreppet tjänster i ramavtalet för GATS omfattar tolv sektorer och runt 160 undersektorer stadda i ständig förändring. Bland undersektorerna återfinns t.ex. juridiska tjänster, bokföringstjänster, banksektorn, försäkrings- och börsverksamhet, parti- och detaljhandel, byggsektorn, arkitektur, inredning, underhåll, väg- och vattenbyggnad, forskning/utveckling, fastighetsunderhåll, kreditinstitut, post, telefoniindustri, radio/tv, informationsteknik och elektronik, resor, hotell, restaurangbranschen, vägunderhåll, sophantering, renhållning, landsbygds- och stadsplanering, teater, bibliotek, arkiv, museiverksamhet, förlags- och tryckeriverksamhet, reklam, varu- och persontransporter med järnväg, båt, flyg och på väg, samt utbildning på grund- och högskolenivå, yrkesutbildning, hälsovård för människor och djur liksom en hel rad andra områden.

Luftfarten och huvuddelen av energitjänsterna ingår inte. Jordbruk och tillverkningsindustri är inräknade i den mån de kan anses som tjänster. De enda verksamhetsområden som hittills undslipper GATS-avtalets inflytande är centralbankerna, rättssystemet, polisen samt försvaret. Syftet med ramavtalet är att det hela tiden skall "förbättras" i riktning mot en "fortgående liberalisering".

I denna förbättringsprocess som nu har inletts läckte det i april ut att EU-kommission ställt ett stort antal krav till sina 29 viktiga handelspartner - de gäller också VA-sektorn. Bl.a. kräver EU-kommissionen att Egypten och Indien, som båda lider av vattenbrist, skall öppna sina VA-sektorer för utländska företag. För Indiens del står detta krav i konflikt med konstitutionen.

Det senaste halvårets händelser har visat att den avreglerade s.k. "nya ekonomin" inte har givit den "effektiva resursfördelning och robusta tillväxt" som aktieanalytiker, nyliberala professorer, Nobelpristagare och dominerande politiker utlovat. Det började med elhandelsmäklarbolaget Enrons ekonomiska svårigheter och enorma konkurs. Enrons undergång följdes av en ännu större konkurs vid telekommunikationsföretaget WorldCom. Andra företag som nu är på obestånd och granskas av myndigheterna är Adelphia Communications, AOL Time Warner, Bristol-Myers, Dynegy, Elan, Global Crossing, Imclone, Qwest Communications, Tyco, Vivendi Universal, Xerox m.fl.

Enrons verksamhet var världsomfattande, och företaget var mer än ett renodlat energibolag. Det fokuserade sig på kortsiktiga vinster och långvariga kontrakt. Stött av USA:s regering hann det utveckla verksamheter i minst 36 länder varav flertalet utvecklingsländer som t.ex. Bolivia, Chile, Dominikanska republiken, Indien, Indonesien, Mozambique, Polen.

Före nyliberalismens intåg på 1980-ta-let var det få som ifrågasatte att VA-marknaderna var nationella och bäst drevs i offentlig regi. Men med avreglering, en växande spekulationsekonomi och sämre vinstutsikter i traditionella industrigrenar förväntades stora framtida vinster inom större delen av den offentliga sektorn. För VA-sektorn, åtminstone för vattenförsörjningen, kunde man dessutom lita på en långsiktig och säker kundkrets. Varje människa har ju ett dagligt behov av vatten.

Vatten är också en bristvara i många av världens regioner. Det finns därför inte bara en drivkraft för vissa storföretag att tjäna pengar på VA-hanteringen, men också en drivkraft för de transnationella företagen och de viktigaste nationerna att i första hand trygga sin egen VA-försörjning. De globala VA-företagens betonar vikten av privata förvaltningsformer och initiativ för att lösa problemen. De får stöd i för VA-sektorn betydelsefulla policyskapande organisationer som t.ex. den globala tankesmedjan World Water Council (WWC), Global Water Partnership (GWP) med stark anknytning till internationell biståndsgivning och lobbyistorganisationen World Business Council for Sustainable Development (WBCSD). I dessa organisationer spelar de globala storföretagen och Världsbankens representanter en tongivande roll. De har också stora möjligheter att delta och ibland t.o.m. dominera internationella konferenser som t.ex. det årliga Stockholm Water Symposium.

Dessa globala aktörer presenterade på Världsvattenmötet i Haag 2000 den s.k. Världsvattenvisionen, som till stora delar speglar Washington Consensus tankevärld. Med den ideologiska bakgrunden kan visionen bara bli en. Man förespråkar privatiserad vattenhantering över hela jordklotet och anser att offentlig vattenhantering inte längre kan spela någon betydelsefull roll.

Vatten betraktas som en handelsvara och inte först och främst som en mänsklig rättighet. Man föreslår t.o.m. att låginkomsttagare i utvecklingsländerna skall betala med sin arbetskraft för att få tillgång till investering och drift av vattenverk. Det lokala medborgarinflytandet handlar således inte om att befolkningen skall få delta i planerings- och beslutsprocessen.

Lobbyisterna förordar också så kallade PPP-arrangemang (samverkan mellan offentligt och privat). För en alltmer resurssvag offentlig sektor är denna typ av samverkan bara ett sätt för fattiga myndigheter att låta frivilligorganisationer att ta över traditionella välfärdstjänster på bekostnad av politiskt valda församlingar. På avbetalning köper sig myndigheterna infrastrukturinvesteringar, t.ex. inom vattensektorn, av privata företag. Samma år på EU-toppmötet i Lissabon 2000 ställde sig regeringscheferna officiellt bakom "samhälle och privat i samverkan". Sedan dess utreder det svenska näringsdepartement hur PPP mer allmänt skall introduceras i Sverige.

Det är således inte underligt att den internationella VA-marknanden har exploderat i volym och omstrukturerats under den senaste femårsperioden. Enligt det specialiserade marknadsanalysföretaget Global Water Intelligence uppskattas den globala VA-industrin behöva omsätta 600 miljarder dollar för den närmaste 10-årsperioden. Att uppfylla EU:s vattendirektiv kostar medlemsstaterna mellan 200 till 250 miljarder euro och ansökarländerna ytterligare 100 miljarder euro. Den globala VA-industrin förväntar sig således många lukrativa investeringar och kontrakt.

Den globala VA-industrin har koncen-trerats till ett fåtal dominerande kon-cerner, som förutom VA ägnar sig åt annan miljö- infrastrukturservice i s.k. multi-utility bolag (se tabell).

Tabell 1. De dominerande världsledande multi-utility bolagen
Företagsgrupp Ranking/dotterbolag Ranking/dotterbolag Ranking/dotterbolag
- Vatten Elektricitet Avfall
SUEZ-LYONNAISE 1,Ondeo 5,Tractebel 1,Sita
VIVENDI 2,Vivendi - 2,Onyx
RWE 3,Thames 4,RWE 3,RWE
BOUYGUES 4,SAUR SAUR SAUR
EON Gelsenwasser 3,Preussenelektra -

Källa:

  • David Hall (2001), EU competition policies and public services. EPSU conference Brussels 12 December
  • David Hall (2002), The Water multinationals 2002 - financial and other problems. Psiru Report www.psiru.org
  • Det är de två franska bolagen Vivendi och Suez-Lyonnaise med sin ursprungliga kärnverksamhet inom VA-sektorn och de två tyska bolagen RWE och Eon med sin ursprungliga kärnverksamhet inom energisektorn som numera dominerar den globala VA-industrin. Var och en omsätter upp mot 30 miljarder dollar per år inom miljö-infrastuktursektorn.

    De två franska bolagen har en lång tradition inom VA-sektorn och var länge nationellt baserade. De har kunnat växa fram ur det speciella franska förhållandet med ännu idag ca 36 000 franska kommuner, vilket medfört att VA-drift tidigt kontrakterats ut till dessa bolag och ett par andra bolag. Det har också haft som strategi att samla hela kunnandet inom VA-området inom det egna företaget.

    Vivendi Universial hette fram till 1998 Compagnie des Eaux. Det inträdde i en ny fas efter 1995, då den modernistiske Jean-Marie Messier tillträdde som VD. Denne till en början i finansvärlden populäre världsförbättrare förändrade Compagnie des Eaux från ett multi-utilty bolag inom miljö- och infrastuktursektorn till ett megabolag. Genom uppköp och finansiella transaktioner kom det att omfatta branscher som telekommunikation, musik, TV-bio, förlag och Internet. Denna expansion har skett på basis av Vivendi Environment i vilket VA-sektorn (Vivendi Water) svarar för ca 50 procent.

    Men under 2002 har framgångsbilden av företagsgruppen flagnat, och den 2 juli sparkades Jean-Marie Messier. Aktien hade då sedan årsskiftet fallit från 61,5 euro till 13,90 euro, vilket fick Moodys att sänka företagets kreditvärdigt till skräpnivån. Dotterbolagen, förutom Vivendi Environment, visade upp en skuldbörda på 19 miljarder euro. Le Monde rapporterade att Vivendi i bästa Enron- och WorldComstil försökt frisera bokföringen för att hålla uppe aktievärdet. Vivendi Universals spekulationer har blivit ett hot mot VA-försörjningen för 110 miljoner konsumenter som företaget hävdar att man har världen över. I rekonstruktionen av företaget kan man vänta sig en uppstyckning där delarna bjuds ut till nya ägare. Med Vivendi Universal har VA-försörjningen blivit ett globalt riskprojekt

    Suez-Lyonnaises ursprungsföretag, Lyonnaise des Eaux et de lEclairage, bildades i 1880, som ett ingenjörs- och VA-företag. Fram till 1980 höll sig Lyonnaise huvudsakligen på hemmamarknaden, men efter det att Jerome Monod, tidigare generalsekreterare i gaullistpartiet 1976-1978, tillträtt som VD samma år inleddes en kraftig global expansion på VA-sidan. I siffror har företaget utökat sin omsättning från knappt 1 miljard euro 1980 till 34,6 miljarder euro 2000. VA-sektorn svarade för 26 procent av omsättningen. Övriga stora sektorer är energi (58 %) och avfall (14,5 %). Företaget har också gått in i kabel-TV-branschen, men har till skillnad från Vivendi förblivit ett miljö-infrastrukturbolag. År 2000 hade företaget 173 000 anställda, och betjänade 110 miljoner VA-konsumenter.

    RWE är Tysklands största multi-utility-bolag, med koncentration på energisektorn i bred bemärkelse. Eon finns också i Sverige. Via majoritetsägande i Sydkraft kontrollerar det Norrköpings energi- och VA-verk. Dessutom äger Eon 30 procent i Graninge AB.

    Washington Consensus-politiken möter nu växande motstånd på in-ternationella konferenser och möten från representanter för fackföreningar och det s.k. civila samhället. Motståndet har förstärkts efter de amerikanska bokföringsskandalerna. Det har fått de mäktiga VA-bolagen att agera försiktigare och kanske börja acceptera en ökad grad av statlig reglering.

    Det finns alternativ till World Water Council och Världsvattenvisionen. I Lissabon lanserades 1998 "Vattenmanifestet - Rätten till liv" av Kommittén för ett global vattenkontrakt under ordförandeskap av Portugals förre president Mario Soares. Manifestet slår fast att vatten är en livsnödvändig nyttighet för ekosystem och mänskligt liv. Ingen enskild individ eller grupp av människor har rätt att få tillägna sig vattnet som privat egendom. Manifestet säger att "det skapas ingen rikedom utan tillgång till vatten. Vatten är inte lik någon annan resurs: det är inte en utbytbar vara för marknaden". Och på den internationella färskvattenkonferensen i Bonn i december 2001 fastslogs att "den privata sektorns deltagande får inte ställas som ett villkor för att utvecklingsländerna skall få finansiering" till VA-projekt.

    Det är i utvecklingsländerna som privatiseringspolitiken inom vattenområdet drivs som intensivast. Den är ju en del av strukturanpassningsprogrammen dikterade av Världsbanken och Internationella valutafonden. Från förra året har ramavtalet för GATS blivit ett påtryckningsinstrument för att de nationella regeringarna skall öppna upp sina hemmamarknader och offentlig service för den globala marknaden. Detta föder dock motstånd. I Accra ordnades 2001 ett forum med internationellt deltagande mot vattenprivatiseringar i Ghana. Man antog The Accra Declaration, som slår fast att "vatten är inte en handelsvara" och att "vatten är liv och liv är till för alla".

    Särskilt i Latinamerika har motståndet accelererat mot avreglerings- och privatiseringspolitiken efter den ekonomiska och politiska kollapsen i Argentina vid årsskiftet 2001/2002. Dollarisering och politisk korruption har tvingat argentinarna att betala tillbaka dyra till lån till institutionerna inom Washington Consensus och till västerländska banker. Samtidigt har de egna inkomsterna kraftigt försämrats. Detta gäller också lån till VA-sektorn som risksäkrats i dollar för att utländska bolag skall kunna ta över investering och driften inom VA-sektorn, t.ex. Suez-Lyonnaises dotterbolag Aguas Argentinas kontrakt 1993 i Buenos Aires.

    Ett symboliskt exempel på lokalbefolkningens protester mot privatiserad vattenförsörjning är Cochabamba i Bolivia. Under påtryckningar från Världsbanken sålde den bolivianska regeringen 1999 ut Cochabambas allmänna vattenförsörjning till det San Franciscobaserade Bechtels dotterbolag Aguas del Tunari. Villkoren i det finansiella överlåtelsekontraktet hemlighölls, men snart höjdes vattentaxan till över 20 procent av den genomsnittliga inkomsten. Få hushåll kunde betala, och protesterna blev omfattande och våldsamma. Regeringen införde undantagstillstånd och satte in militär för att bekämpa protesterna. Under två veckor i april 2001 dödades sex personer och minst 175 skadades. Den 8 april sköt militären en 17 årig pojke, Victor Hugo Daza, i ansiktet och dödade honom. "Blodet som spillts i Cochabamba bär fingeravtrycken från Bechtel" kommenterade en av protestledarna Oscar Olivera. Som ett resultat av protesterna kapitulerade regeringen inför den lokala försvarskommittén för Cochabambas vattenförsörjning. Bechtel fann det för gott att lämna Bolivia.

    Nyligen har våldsamma protester inträffat i Arequipa, Perus till befolkningen andra stad. Det har lett till undantagsstillstånd, två dödsfall och ett hundratals skadade. Protesterna riktades emot att den peruanska regeringen i juni 2002 sålt ut de två elkraftsbolagen Egasa och Egesur till ett underpris för 167,4 miljoner dollar till Tractebel, som i sin tur ägs av Suez-Lyonnaise. Omfattande protester mot avreglerings- och privatiseringspolitiken har också under det senaste halvåret inträffat i Brasilien, Colombia, Equador, Paraguay, Uruguay, Venezuela. Dessa folkliga protester rapporteras sällan eller aldrig i dominerande västerländsk press. Inför det stundande valet i september i Brasilien har Valutafonden beviljat ett stort lån på 290 miljarder kronor i hopp om att stabilisera landets krisartade ekonomi och förhindra en radikalisering av politiken bort från Washington Consensus.

    I Sverige var det ingen som före 1990-ta-let argumenterade för en privatisering av VA-försörjningen. Men under 90-talet har Vaxholm, Vallentuna, Danderyd och Härnösand prövat olika former av kommersialisering och entreprenadavtal med blandat resultat. Malmö kommun förberedde 1993-94 den första större upphandlingen enligt den franska modellen, men affären avbröts efter valet 1994. Den franska modellen har därefter 2002 fått sitt första uttryck genom Vivendis tioåriga driftskontrakt på Norrtälje VA-verk.

    Karlskoga och Norrköping är de två första kommunerna där VA-verksamheten övergått till privata ägare i ett s.k. multi-utility bolag. Karlskoga Energi & Miljö är sedan 1998 ett s.k. PPP-arrangemang. Det finska statliga bolaget Fortum (som också äger Birka Energi) äger 49 procent av aktierna och kommunen resten. År 2000 övergav (m)- och (s)-politiker i Norrköping ett liknade PPP-arrangemang och sålde ut det kommunala aktieinnehavet till Sydkraft, som alltså ägs av det tyska energibolaget Eon. Från 2001 ingår VA-verksamheten enligt engelsk modell i det av Eon ägda multi-utility-bolaget Norrköpings Energi och Miljö AB.

    Men det finns inga som helst ekonomiska effektivitetsskäl att privatisera svensk VA-försörjning. Svensk VA-verksamhet håller hög internationell standard och internationella jämförelser visar att svensk VA-prissättning är bland de fördelaktigaste i Europa. Utan en nationell VA-hantering i offentlig regi kommer den svenska VA-kompetensen på sikt att försvinna till de fyra stora spelarna på den globala marknaden. I stället för att hänga med på det globala privatiseringståget borde politiker med kraft understödja t.ex. Swedish Water Development AB:s strävan att föra ut svenskt VA-kunnande i offentliga regi som föredöme och motvikt mot de stora privata VA-bolagens rovdrift i Östeuropa och utvecklingsländerna. Detta kan på goda grunder hävdas vara en solidaritetsfråga. Men det kräver att de svenska politiker tydligt tar avstånd från Washington Consensus.

    Detta borde vara lätt, för man kan söka stöd i VA-branschen. Vid Svenskt Vattens 40-årsjubileum i Stockholm i maj svarade 85 procent av deltagarna nej på frågan "Är det bra med privat VA-ägande?" Bara tio procent svarade ja. Och på frågan "Är det bra med privat VA-drift?" svarade 62 procent nej och 32 procent ja. Dåvarande miljöminister Kjell Larsson sade med stor tydlighet att han var mycket belåten med omröstningsresultaten. Tidigare hade kommunminister Lars-Erik Löwdén i Aftonbladet uttryckt att han är mycket kritisk till att VA-driften hamnar i privat regi.

    Det återstår att se om fackministrarna har något inflytande inom regeringen. Lissabonprocessen innebär en fortsatt kraftfull avreglering av offentliga servicefunktioner. En av dem som drev på mest vid EU-toppmötet i Barcelona för att den ska genomföras var Göran Persson. -

    Artikeln är en kraftigt förkortad version av ett föredrag vid VA-mässan i Göteborg 4 september i år. Den som önskar en längre version med uförliga referenser kan kontakta författaren på e-postadress: janerikkth.se