Regeringssamverkan, folkfront, utomparlamentariskt arbete? Hur ska den europeiska vänstern ta initiativet? Aron Etzler diskuterar den europeiska vänsterns framtid i en ny bok i höst, Ta det tillbaka. Kampen om arbetarklassen och framtiden på Nixon förlag. Vi återger här ett avsnitt som jämför franska och italienska erfarenheter. Valet mellan att "ta ansvar" och "stå utanför" har formulerats av borgerligheten. Det finns ingen anledning att överta den synen.

De senaste åren har många vänsterpartier gjort som kommunistpartiet i Frankri-ke. Man har strävat efter regeringssamarbete. Man har tvingats vara med och skära ned i den offentliga sektorn och EU-anpassa. Ibland har det påståtts att det är den enda möjligheten. Men det är inte riktigt sant.

Det italienska vänsterpartiet Partido de Rifondazione Communista (PRC) har gått på rakt motsatt linje jämfört med det franska kommunistpartiet. PRC understödde Olivträdsalliansen, en center-vänsterkoalition som vann valet 1996 och bildade regering. Koalitionen leddes av det socialdemokratiska partiet DS, men där ingick också de gröna, PPI, ett ombildat parti med rötterna i kristdemokraterna, och Rinnovamenti Italiano, ett liberalt parti. Bakgrunden till alliansen var försöken att blockera vägen för Silvio Berlusconis Frihetsallians, en samling partier med Forza Italia, det fascistiska partiet Allianza Nationale, det främlingsfientliga Lega Nord och rester av kristdemokraterna. Olivträdsalliansen stod inte ens på papperet för någon vänsterpolitik. Den förordade nedskärningar i den offentliga sektorn och privatiseringar, samtidigt som man avviserade skattehöjningar. Alliansen anslöt sig helhjärtat till Maastrichtavtalet, EMU:s konvergenskriterier och Nato. Rifondazione valde dock att stödja Olivträdsalliansen för att inte Berlusconi skulle vinna. Olivträdsalliansen vann valet, och ganska snart blev det klart att det inte fanns utrymme för en förändring åt vänster. Rifondazione agerade som en pådrivande opposition till vänster, men fick lite gehör för sina krav på kursändring. Partiets enda möjlighet att överhuvudtaget få diskutera sina krav var att man hotade att fälla regeringen, vilket skedde vid flera tillfällen.

Konflikten kom dock till en punkt där det inte var möjligt att gå vidare. I Ri-fondazione var många bestörta över vilka beslut man var med att fatta. Den 25 september 1997 kommenterade partiets tidning Liberazione: "vi har nu röstat för nedskärningar som uppgår till 100.000 biljoner lire" (motsvarande cirka 600 miljarder kronor). Droppen blev när Rifondaziones krav på satsningar mot arbetslösheten fullständigt ignorerades.

- Vi kunde inte gå vidare. Vi hade hoppats att regeringen skulle lyssna på förnuftet och se vad som hände i Italien, menar Faosto Bertinotti, ledare för Rifondazione Communista.

Utfallet av de två första åren med Olivträdsalliansen var allt annat än positiva för vänstern. Olivträdsalliansen drev igenom förändringar i riktning mot en flexibel arbetsmarknad. Inom ett år hade två miljoner fasta anställningar övergått i temporära anställningar, samtidigt som två miljoner till övergick till att vara "egenföretagare", vilket i detta fall innebar att arbeta på samma arbete, men utan fackliga rättigheter. Arbetslösheten och fattigdomen ökade, speciellt i det jordbruksdominerade Syditalien.

Allt ställdes på sin spets då regeringen demonstrerade att den inte tänkte göra något åt situationen. Rifondaziones förslag på åtgärder innefattade en satsning på offentliga arbeten inom miljöområdet och en rejäl arbetstidsförkortning. Regeringen ansåg först att förslaget var både balanserat och realistiskt. Men när regeringen lade sin budget fanns inget av det PRC föreslagit med.

- Det var här vi insåg till vilket pris regeringens anpassning till EMU-politiken skulle ske, säger Bertinotti.

- Det fanns ingen möjlighet att påverka dem på den punkten. Vi var helt enkelt tvungna att bryta.

När PRC drog undan sitt stöd till regeringen bröt sig ett antal parlamentariker under ledning av partiets president Armando Cossutta ur för att rädda regeringen. Denna grupp bildar i oktober 1998 Communisti Italiani, PdCI. Mellan dessa två partier blir konflikten bitter: under förstamajfirandet haglar glåporden mellan partiernas demonstrationer. Från Communisti Italianis sida ses Rifondaziones avhopp som en meningslös gest, som inte lett till någon förbättring.

- Rifondazione har lyckats att marginalisera sig fullständigt. De har ställt sig utanför politiken, säger Marco Rizzo, parlamentariker för Communisti Italiani.

Rizzo förklarar att det parlamentariska systemet i Italien bara lämnar plats för två alternativ: en center-högerallians och en center-vänsterallians. Marco Rizzo ritar två fyrkanter bredvid varandra på ett papper.

- Här har vi de två blocken, säger han, men var är Rifondazione? De finns överhuvudtaget inte med.

Marco Rizzo är, för att använda ett aktuellt uttryck, stolt men inte nöjd.

- Vi kommer aldrig att vara nöjda. Men vi har gjort en massa viktiga saker. Sedan vi kom med i regeringen har vi minskat nedskärningarna jämfört med hur det skulle vara annars, vi har reducerat statsskulden. Samtidigt har vi skapat 400.000 jobb.

När jag anländer till Italien för att genomföra intervjuer är det mars 2000 och ännu ovisst vad väljarnas dom blir över de två partierna. Faosto Bertinotti sitter i en bil på väg mellan ett partimöte och flygplatsen en bit utanför Rom. Han pratar samlat, men forcerat och gör en preliminär slutsats av vad som hänt.

- Egentligen är det som hänt inte speciellt intressant. Communisti Italiani bröt sig ur för att de ville försvara regeringen. Och nu sitter de där. De har inte bidragit med något. De har medverkat i beslut om att staten skall ge stöd åt privata skolor. De har varit med om att privatisera. De har varit med Nato i kriget på Balkan. Ingenting som har hänt efter att vi slutade stödja regeringen har visat att vi haft fel. Inget har hänt. Men Communisti Italiani är ett parti som mest existerar på papperet och det kommer att märkas i nästa val, säger Bertinotti och avslutar frankt:

- Vi gjorde rätt i att fälla regeringen. Det var ett brott med två års negativa erfarenheter.

Det verkliga testet för regeringens politik var om man skulle vinna nästa val. När Olivträdsalliansen gick till val 2001 var det med ett program som inte skilde sig markant från den politik som förts under perioden. Resultatet blev en valseger för Berlusconis Frihetsallians. Denna valseger var framför allt resultatet av ett lågt valdeltagande. Både högern och vänstern förlorade röster. Men framför allt vänstern. I analyserna efter valet konstaterade många att center-vänsterregeringens politik kostat den större delen av det stöd den haft. Den hårda ekonomiska politiken betydde reallönesänkningar för en majoritet av befolkningen och en arbetslöshet runt tio procent. Financial Times menade i en analys 30 april 2001, strax före valet, att det "hårda program" som vänstern genomfört varit framgångsrikt när det gällt att skära ned på offentliga sektorn och klämma in Italien i den monetära unionen, " men denna historiska bedrift har också förverkat tre högkvalitativa premiärministrar på fem års tid".

Högerns seger innebar en närmast ögonblicklig mobilisering av vänsterns krafter. Men det var en annan vänster än den som nyss regerat Italien. Av vänsterpartierna var det bara Rifondazione Communista som deltog helhjärtat i protesterna. Två månader efter valet hölls Genua Social Forum med enorma demonstrationer (uppåt 300.000 deltagare), som följdes av demonstrationer mot polisbrutaliteten och regeringens försök att kriminalisera proteströrelsen 24 juli 2001 (500.000 i olika städer), och massdemonstrationer mot regeringens flyktingfientliga politik under hösten (200.000 demonstrerande). Rörelsen kulminerade i generalstrejken den 23 mars 2002, då elva miljoner strejkade, varav tre miljoner demonstrerade i Rom. Demonstrationen pågick från morgon till sen kväll och blockerade fullständigt miljonstaden Rom. Den omöjliggjorde till och med för många som rest till Rom för att demonstrera att delta - hundratals bussar med demonstranter fastnade i trafikkaoset. Men framför allt lyckades strejken och den massiva demonstrationen blockera regeringens försök att luckra upp arbetsrätten. Den lyckades också effektivt radera ut regeringens bild av demonstranter som extremister och terrorister. Tre miljoner terrorister finns inte ens i Italien. Och om det fanns tre miljoner terrorister i Italien skulle regeringen ändå kunna hälsa hem.

Hur gick det då för kommunistpartierna som under center-vänsterregeringen spelat så olika roller? Communisti Italiani raderades i princip ut i valet och uppnådde 0,5 procent av rösterna. Rifondazione Communista har med sina fem procent överlevt, men inte återhämtat sig till den nivå man nått som högst 1996, 8,6 procent av rösterna. Partiet har ungefär två tredjedelar av de medlemmar, 94 000, som man hade vid starten 1991. Det är något som oroar partiledningen, eftersom medlemsgenomströmningen är extremt stor: en tredjedel lämnar partiet varje år. Rifondazione har inte blivit större, men partiet har visat sig vara ett parti bestående av aktivister. Under demonstrationerna i Genua kunde man överallt se PRC:s karaktäristiska flagga och partiet är idag det enda vänsterparti som har kontakt med de nya vänsterrörelser som växer fram. Efter långa år av politisk förvirring och nedgång håller idag den italienska vänster som förtjänar benämningen på att återuppbyggas. Även om det är långt kvar till PCI:s glansdagar - då mer än tolv miljoner lade sin röst på kommunistpartiet och partiet räknade en miljon medlemmar.

Det går naturligtvis inte att jämföra två olika länder rakt av, ens om de är grannar med varandra. Det finns dock likheter mellan exemplen Frankrike och Italien. I båda fallen rör det sig om partier som var ungefär lika stora röstmässigt vid regeringsperiodernas start och båda är kommunistpartier som var inne i perioder av förnyelse. Frankrike och Italien är med i EU och EMU, men med svagare ekonomier än Storbritannien och Tyskland.

Men det finns också skillnader: Italiens ekonomi var och är fortfarande svagare än Frankrikes. Utgångsläget för Italiens regering var från början mer defensivt - målet var att hindra högern - och regeringen kunde knappt av någon påstås föra en vänsterpolitik. De båda partierna PCF och Rifondazione Communista har olika politiska traditioner och den fackliga situationen i länderna skiljer sig tvärt. Rifondazione är, till skillnad från PCF, ett parti med öppna fraktioner. Där samlas kommunister, trotskister, autonoma och andra delar av de sociala rörelserna.

Ändå är det relevant att göra en jämförelse. Det finns olika vägar för vänsterpartierna i Europa att ta och Parti Communiste Francais och Rifondazione Communista har valt aningen olika vägar. Skillnaden mellan partierna är inte astronomisk, men resultatet av deras strategier skiljer sig åt rätt dramatiskt. PCF valde att försöka ta sig in och genomföra en politik man i slutändan inte kunde försvara. Man strävade efter att bli respekterad och att bli betraktad som en seriös diskussionspartner. Det gjorde också Rifondazione Communista till en början, men tog efter två års stöd till regeringen beslutet att ställa sig utanför regeringen. Vägvalet för de bägge partierna ledde till två mycket olika banor. Regeringen i Frankrike startade efter en av de kraftigaste proteströrelser som skådats sedan 1968, men protesterna mojnade under vänsterregeringen till det ögonblick då extremhögern blev ett hot. Rörelsen på gatorna i Italien har vuxit sig starkare alltsedan center-vänsterregeringen förlorade sin makt. Medan PCF tog makten förlorade man samtidigt sitt stöd. Medan Rifondazione förlorade makten vann man inflytande på gatorna. PCF följde ett mönster av anpassning och försvagning från 1990-talets vänster, medan Rifondazione byggde en starkare vänsterposition i allians med den nya vänster som nu växer fram. Mönstret och diskussionen går igen i alla vänsterpartier som överhuvudtaget kan fundera på om de skall stödja eller sitta med i en regering. Så även i Sverige.

Under 1990-talet målades ofta upp två kompletterande bilder av vänsterns läge. Den ena gick ut på att socialism nu bevisats vara ett omöjligt projekt. Den andra gick ut på att det vuxit fram en "modern vänster", som var "rumsren" och "regeringsduglig". Visserligen fanns det problem med denna vänster, den innehöll en massa människor som ännu inte riktigt omfattade idén att socialismen var död. De kallades därför för traditionalister.

I konsekvens med verklighetsbeskrivningen menade man att vänstern hade två möjligheter: att vara med och "ta ansvar" för landets väl och ve, med en annan politik än den man ville ha eller att "stå utanför" och behålla sina ideal.

Det är nu sällan en politisk rörelse tjänar på att ta över sina motståndares begrepp och världsbild. Så är det även i detta fall. Om man som vänstermänniska tar det ovanstående resonemanget på allvar har man ett val mellan två usla alternativ: ge upp möjligheten att förändra samhället eller marginalisera sig. Det som är förvånande är inte att propagandisterna på Timbro och Dagens Nyheter lyckats dikta ihop detta scenario. Det förvånande är att delar av vänstern villigt tagit över denna syn.

År 2002 är det lätt att se att det förra årtiondets vänster tvingades att vara defensiv och att denna defensiv präglat mycket av tänkandet. Vi kan dessutom dra vissa slutsatser av hur taktiken att göra sig rumsren och regeringsduglig fungerat. -