När produktivkrafter och produktionsförhållanden kommer på kollisionskurs ökar de revolutionära möjligheterna. Så lyder en grundsats i marxistisk historieteori. Vad ser man när man tillämpar det synsättet på informationstekniken? Å ena sidan stora kollektiva rörelser som till liten kostnad utvecklar tekniken till fritt bruk. Å andra sidan licenser, patent och försök från storkapitalet att ta kontrollen. Johan Söderberg, vetenskaps- och teknologiforskare, tar ett stort grepp om frågan.

Under 90-talet fick kommersiell programvara allvarlig konkurrens av datorprogram som skapades av hobbyutvecklare. Idag är den enda utmanaren till Microsofts monopol på operativsystem, Windows, ett av dessa gemenskapsprojekt - GNU/Linux. Konflikten mellan kollektivet kring fri programvara och datorindustrin reser frågan om hackerrörelsens politiska färg. Motståndare till fri mjukvara i USA har beskyllt GNU/Linux för att vara kommunistiskt. Vissa inom kollektivet avvisar eftertryckligt sådana politiska kopplingar medan andra hyllar fri mjukvara som en radikal kraft. I den här artikeln hävdar jag att fri programvara inte bara är en affärsmodell bland andra, utan ett politisk projekt för social förändring.

Min analys bygger på den historiska materialismen. (Jag följer i detta avsnitt G. Cohens auktoritativa ortodoxa tolkning av historiematerialismen i Karl Marxs Theory of History - a Defence, 1978, 2000.) Den historiska materialismen utgår från antagandet att människans medvetande betingas av hennes fysiska miljö. Den bestämmande påverkansriktningen på samhället går därför främst från dess materiella bas till organisationen av det sociala livet. I centrum finns produktivkrafterna (främst maskineri, råvaror, arbetskraft och kunskap), som påverkar produktionsförhållandena, d.v.s. hur ägandet är fördelat i samhället. Den klass som dominerar produktionsförhållandena gynnar en viss juridisk, politisk och ideologisk samhällsstruktur (överbyggnad) vilken stöder dess samhällsordning. Men eftersom produktivkrafterna ständigt utvecklas, medan den rådande ordningen tenderar att slå vakt om sin ställning, så kommer samhällsorganisationen alltmer i motsättning till den materiella produktionen. En punkt nås då det gamla etablissemanget fjättrar de framväxande produktivkrafterna. Den ständigt pågående kampen mellan den härskande klassen och de klasser den undertryckt bryter nu fram i revolutionär förändring. En av klasserna triumferar i kraft av att vara bättre i takt med produktivkrafternas utveckling. Den skapar en ny social ordning som bättre överensstämmer med produktionens materiella bas.

Övergången från feodalism till tidig kapitalism är det främsta exemplet. Privilegier och tradition förhindrade fri social och geografisk rörlighet och underblåste motståndet mot fabriksdisciplinen, samtidigt som kristna värderingar hämmade kapitalistiska dygder. För att kunna blomstra behövde borgarklassen riva ned dessa barriärer mot den fria rörligheten för kapital, lönearbete och marknadsutbyte. På samma vis, hävdar teorin, kommer kapitalismen att fjättra framtidens produktivkrafter.

I denna artikel hävdar jag att även om den historiska materialismen är svår att försvara teoretiskt, så har i praktiken vissa av informationssamhällets karaktäristiska drag långt ifrån gjort den överflödig utan tvärtom stärkt en del av dess utsagor.

Om produktivkrafternas utveckling ska leda till en revolutionär förändring, som historiematerialismen förutsäger, "måste man kunna hävda, att i allmänhet är produktivkrafternas tendens att utvecklas en kraftfullare orsak till att produktionsförhållandena destabiliseras än vad överbyggnaden är för deras stabilisering." (Wright, Levine & Sober, s 37). G. Cohen har svårt att slå fast vilken fjättringseffekt som skulle kunna underblåsa en framgångsrik revolution mot kapitalismen. Motvilligt medger han att inskränkningar i produktivitetens utvecklingstakt inte är ett tillräckligt skäl för destabilisering. I stället lutar han åt bruksfjättrande, den irrationella användningen av produktivkrafter, såsom kapitalismens snedvridning i riktning mot konsumtion på fritidens bekostnad. Bruksfjättrande är mer lovande "eftersom skillnaden mellan kapacitet och användning är lättare att se, och därför en mer kraftfull drivfjäder för oro, protester och förändring, än tillkortakommanden i utvecklingstakten " (Cohen, 2000, s. 331). Jag återkommer nedan till distinktionen mellan utvecklings- och bruksfjättrande och hävdar att de båda stämmer in på rådande immaterialrättsliga ordning.

Immaterialrätten, d.v.s. den juridik som rör upphovsrätt, patent och s.k. intellektuella rättigheter, uppfanns i de italienska handelsstaterna och följde den tidiga kapitalismens spridning till Nederländerna och Storbritannien. Med en borgerlig uppfattning om individen och privat ägande, med marknadsrelationernas spridning och med teknologiska genombrott - inte minst tryckpressen - uppstod behovet av copyright. Följaktligen var Storbritannien först med en utvecklad copyrightlagstiftning. Genom en kunglig stadga 1556 skapades Stationers Company (Pappershandlarkompaniet), som beviljades exklusiv rätt till all tryckning i Storbritannien. Att begränsa antalet utgivare var en huvudstrategi i kungamaktens försök att kontrollera skrivandet (Bettig 1996). De två kontrollstrategierna att utplåna anonymitet och att begränsa reproduktionskällorna är teman som går igen i dagens konflikter.

Patenträttigheter och copyright har expanderat alltsedan dess. Ett nytt stadium nåddes 1994 med undertecknandet av TRIPS, ett globalt fördrag om immaterialrättigheter. Åtstramningen av den immaterialrättsliga rättsordningen sammanfaller med informationens ökande bytesvärde och vad som anses vara informationssamhällets ankomst.

Marxister har ställt sig avvisande till litteratur som ger informationen en viktigare roll i produktionen än arbete och kapital. Idén om en postindustriell tidsålder har sammankopplats med apolitiska futurister. Påståenden om att information skulle ersätta arbete som den viktigaste källan till värde bidrog till att öka misstron bland marxister, och det postindustriella ståhejet avfärdades ofta - och inte utan skäl - som rökridåer kring hegemonisträvanden. Det är inget nytt att teknologiska utopier prackas på oss för att rättfärdiga destruktiviteten hos och öka acceptansen för nya teknologier (Stallabrass 1955).

Men man kan inte längre bortse från informationens betydelse för produktionen. Det håller inte längre med ett vulgärmarxistiska avfärdande av informationen som en ren mervärdesslukare från den industriella produktionen.

Dan Shiller (Shiller i Mosco & Wasco 1988) står för en marxistisk tradition som tillstår informationens ökande betydelse men bestrider den unika betydelse den ges av postindustriella tänkare. Shiller kritiserar dessa teorier för att de inte skiljer mellan information som resurs, någonting med aktuell eller möjlig användning, och information som en vara. Implicit för detta synsätt är att informationen som en resurs har förblivit konstant - det behövs information för att tillverka en stenyxa också. Förändringen ligger i att information har blivit en vara. Den kapitalistiska expansionen gör anspråk på informationen, liksom med andra resurser före den, så att den produceras med lönearbete för och inom marknaden. Shiller avvisar påståendena att informationsvaror har ett immateriellt element i sig. Jag menar att denna ståndpunkt hindrar marxister som Shiller från att se den ökande motsättning i informationskapitalismen som är inbyggd i den immaterialrättsliga ordningen.

En annat marxistiskt angreppssätt på (informations)teknologi har utvecklats av Harry Braverman (Braverman 1974:1998). Det går ut på att studera hur teknologin används till kapitalets hjälp mot arbetarna, delvis genom övervakning, delvis genom att överföra kunskaper från arbetarna till maskinerna. Enligt detta synsätt förfinar informationssamhället en process som inleddes med den industriella revolutionen, då skickliga hantverkare tvingades in i okvalificerat och fragmenterat fabriksarbete. Med mekaniseringens hjälp utvidgas nu kapitalets inflytande in i samhället i stort och till allt högre nivåer av intellektuellt arbete.

Denna pessimistiska syn på informationsteknologin som ett redskap för kapitalistisk kontroll, har på senare tid fått sin motsats i ett intresse för hur teknologin kan återtas och vändas mot sitt tänkta syfte: "de nya teknologiernas formbarhet innebär att deras utformning och användning blir en konfliktplats med en möjlighet att återta förlorad terräng som saknar motstycke" (Dyer-Witheford 1999, s. 180). Nyckelordet är formbarheten, vilken ger den handlande människan möjlighet att förfoga självständigt över sitt bruk av teknologin. I synnerhet persondatorn med sitt breda användningsområde och möjlighet att koppla upp på nätverk har utrustat en smal sektor av befolkningen med teknologiska färdigheter. Tack vare fallande produktionskostnader sprids denna teknologiska makt till allt bredare kretsar (i väst).

Den marxistiska traditionen lägger således stor vikt vid den samhälleliga formeringen av (informations)teknologin. Med Dyer-Withefords ord är teknologier "ofta utformade av motstridig påverkan vilken bygger in i dem motstridiga möjligheter: vilken av dessa som realiseras är något som kommer att bestämmas av ytterligare kamp och konflikter" (1999, s. 72). Jag återkommer nedan till denna kamp, där jag menar att hackerkollektivet spelar en viktig roll. Först vill jag emellertid lägga fram mina skäl till varför jag, i motsats till en del marxister, tror att informationen har blivit i sig värdebärande.

Även om jag understryker betydelsen av informationens socialt bestämda formering till varuform, så anser jag att förespråkarna för det postindustriella perspektivet har rätt i att information som en resurs har förändrats kvalitativt. Detta skifte kan extrapoleras från kapitalets strävan att ersätta arbetskraft med maskineri och vetenskap, i första hand för att undertrycka militant arbetarkamp. En följd av att arbete ersätts med robotar är att arbetskraftskostnadens andel av produktionen sjunker, medan utgifterna för fast kapital - högteknologiskt maskineri och vetenskaplig spetskompetens - ökar kraftigt. Av detta följer en snabb förskjutning av de relativa kostnaderna (bytesvärde) från arbete till fast kapital - d.v.s. information. Dessutom är industriernas produktivitet nu mera beroende av utvecklingen av det fasta kapitalet än av arbetskraften: "Men i den mån storindustrin utvecklas blir skapandet av verklig rikedom mindre avhängigt av arbetstiden och kvantiteten använt arbete, än av makten hos de krafter som sätts i rörelse under arbetstiden och vars effekt i sin tur inte står i något förhållande till den omedelbara arbetstid som produktionen av dem kostar, utan som är avhängig av vetenskapens allmänna utvecklingsstadium och teknologins framsteg, eller med andra ord, av tillämpningen av denna vetenskap på produktionen." (Marx 1993, s. 704-705) Detta markerar framväxten av det Marx kallar "det allmänna intellektet" som en produktivkraft i sig själv.

Ökningen i informationens (det fasta kapitalets) kostnad/bytesvärde i jämförelse med det direkta arbetets är orsaken till kapitalismens strävan att varufiera informationen. Men på grund av informationens svårfångade karaktär, uppstår motsättningar av kapitalets försök att "hägna in" den.

Digital information kan mångfaldigas i oändlighet i perfekta kopior till en marginalkostnad som närmar sig noll. "Motsättningen, som berör själva kärnan av den immateriella egendomens politiska ekonomi, är den mellan den låga, nästan icke-existerande kopieringskostnaden för kunskap och behandlingen av den som en bristvara" (May 2000, s. 42). May visar att denna motsättning döljs av informationskapitalisterna. Deras intressen betjänas bäst av att idéer behandlas på samma sätt som knapp, materiell egendom. Privatiseringen av kulturella uttryck motsvarar inhängningen av allmänningarna från 1400- till 1700-talen. Liksom då handlar det nya inhägnandet om att skapa förutsättningar för att kunna utestänga.

Lawrence Lessig räknar upp fyra metoder att styra individens beteende till att följa egendomsregler: sociala normer, marknader, arkitektur (inklusive teknologi och kod) och lagstiftning (Lessig 1999, s. 88). Ett antal nya nationella lagar rörande immaterialrätt har antagits på senare år. I USA antogs The Digital Millennium Copyright Act 1998 och den efterapades av europeisk lagstiftning. Dessa nationella lagar införs med riktlinjer från de multilaterala förhandlingar om handel som kallades Uruguayrundan. Det avtalet slöts 1994 och innebar att World Trade Organisation (WTO) inrättades.

Som en del av uppgörelsen ingicks avtalet om Trade Related Intellectual Property, TRIPS (handelsrelaterad immateriell egenedom). Avtalet är betydelsefullt i två avseenden: "som en utvidgning av de rättigheter som ges till innehavare av immateriell egendom" och "som en del av utvidgningen av egendomsbaserad marknadsliberalism till nya områden av social interaktion, vilka tidigare låg utanför marknadsrelationerna" (May 2000, s. 72). Blott och bart genom samordningen av nationell lagstiftning på global nivå stramas den immateriella egendomens nät åt. TRIPS-avtalet stöddes av amerikanska och europeiska läkemedelsföretag och underhållningsindustrier. Det motarbetades utan framgång av utvecklingsländerna och av det civila samhället i Nord (a.a.).

Trots den fixade debatten om immaterialrätt i massmedias huvudfåra, så har retoriken om "piratkopiering" inte omvandlats till sociala normer i någon större utsträckning. Misslyckandet med att få bukt med kopieringen hänger ihop med den låga kostnaden och den låga risken för den enskilde att kopiera, dvs. den icke-existerande marknadsbegränsningen. Industrin är dock fast besluten att bygga om hård- och mjukvara för att tvinga fram efterlevnad av den immaterialrättsliga ordningen.

Ett antal teknologier är under utveckling för att förverkliga denna agenda, de flesta av dem grundas på kryptering eller vattenstämpling. Problemet för formgivarna av säkra system är att krypterad information måste bli åtkomlig vid någon punkt. Detta lämnar en potentiell lucka för hackers att utforska, och hittills har de hållit jämna steg med krypteringen (National Research Council 2000).

En teknologi till egendomsordningens stöd måste bygga en svart låda som ej är begriplig för den smartaste användaren, och ändå bekväm att manövrera för de mest okvalificerade användarna. Användarna måste berövas den teknologiska kunskap som ger dem kontroll över produkten - annars kommer de kringgå säkerhetssystemen. Operation Sundevil, en landsomfattande kampanj i USA 1994 för att öka efterlevnaden av lagen och med udden riktad mot hackerkollektivet (Sterling 1994), ska ses mot denna bakgrund.

Vad som blir resultatet för framtidens säkerhetssystem avgörs i dagens konflikter. I denna maktkamp måste motståndet i växande utsträckning bedrivas med hjälp av teknologiska färdigheter. I det sammanhanget är hackerkollektivet och fri programvarurörelsen (på engelska Free Software Movement, ö.a.) av avgörande betydelse. Det är därför dags att granska den andra sidan i konflikten.

Hackerrörelsen är en äktfödd gren av sextiotalets amerikanska anarkistiska hippierörelse. Den ägnade sig åt att bestjäla systemet som en strategi för civil olydnad. Under det följande årtiondet utvecklades en del av dem till s.k. telefonfreaks, en subkultur som specialiserade sig på att tjuvkoppla sig till telefonnätet och liknande högteknologiskt småtjuveri. Att bestjäla systemet var så behändigt att verksamheten överlevde den anarkistiska ideologin. Allt mera blev telefonfreakens drivkraft den berusande känsla av kontroll som det ger att behärska en teknologi (Sterling 1994).

Sextiotalet var också det årtionde då Pentagon uppfann Internet. Universitetsområdena blev den andra stora grogrunden för Internet (och genom studenter spreds tekniken till telefonfreaksen). Fungerande programvara utvecklades i akademiska miljöer, framför allt vid Berkely och MIT, och i stora företagsdrivna forskningslaboratorier som Bell-laboratorierna där forskarna åtnjöt betydande autonomi. De tidigaste användarna var tvungna att skriva och utveckla mjukvaruprogrammering på egen hand. Att rådfråga varandra var en fundamental del av läroprocessen.

En grundförutsättning för fritt utbyte av filer mellan institutioner - också företag - var mjukvarans andrarangsstatus jämfört med datorn. Mjukvara var en biprodukt, det var maskinerna som stod för de verkliga kostnaderna. När mjukvaran blev högre värderad än hårdvaran, började institutionerna kräva kontroll över spridningen av den. Som svar på detta hot skapade MIT-forskaren Richard Stallman 1985 Free Software Foundation (Stiftelsen för fri programvara). Stiftelsen utvecklade en mjukvaruverktygslåda, GNU, som idag är friprogrammerarkollektivets ryggrad. Kanske av än större betydelse var uppfinnandet av General Public Licence, även kallad copyleft (se slutet av artikeln). GPL är tillämpbar överallt där copyright används; böcker, bilder och musik utges under denna licens. (Det senaste experimentet med att använda copyleft utanför programvaruområdet är Open-Cola, en läskedryck som distribueras tillsammans med receptet. Ett annat initiativ är uppslagsverket Wikipedia, se Lawton 2002.)

Internets spridning i början av 90-talet drev på rörelsen och ledde till dess största bedrift: med utgångspunkt från GNU-verktygslådan skapades operativsystemet GNU/Linux. Programmet är det största och mest väletablerade frimjukvaruprojektet. Av stor symbolisk betydelse är att GNU/Linux utmanar Microsofts viktigaste märkesprodukt, Windows. GNU/Linux har sedan starten 1991 engagerat mer än 3 000 utvecklare spridda över 90 länder och fem kontinenter. En fullständig lista på bidragsgivare skulle omfatta tiotusentals namn. Även i den organiserade och hierarkiska storföretagssektorn är det svårt att hitta utvecklingsprojekt som i storlek och geografisk omfattning kan mäta sig med GNU/Linuxprojektet (Moon & Sproull 2000).

Idag dominerar program med fri källkod (se faktaruta) flera datortilllämpningar. Exempelvis har Apache, ett program för webservrar, 50 % av marknaden, medan den största kommersiella operatören, Microsoft, blott har 20% (DiBona m fl 1999, s. 9). Ett annat bevis på deras framgång är att mycket krävande användare föredrar fri källkod. Fermilab, ett forskningslaboratorium med partikelaccelerator nära Chicago, valde GNU/Linux till sina datorer, dels för att minska utgifterna, dels för att fri programvara gav dem större kontroll över produkten (Young i DiBona m. fl. 1999, s. 119). För utvecklingsländer som ska bygga upp sin informationsinfrastruktur, t.ex. Mexiko, erbjuder fri programvara ett alternativ som man har råd med.

Den nuvarande trenden är ett ökat samröre mellan hackerrörelsen och företagsvärlden. Delar av hackerkollektivet anser att kapitalinvesteringar och bolagens anseende kan tjäna den fria programvaran och hjälpa till att sprida den in i samhällets huvudfåra. 1998 sjösatte de en mera företagsvänlig licensform, som de kallade Open Source (öppen källkod) i stället för fri programvara. Open Source-offensiven har varit framgångsrik i att dra till sig stora multinationella företag.

I en inflytelserik artikel jämför Eric Raymond vad han kallar den kommersiella programmeringens katedralmodell med den fria/öppna programmeringens basarmodell. Med basarmodellen kan var och en med programmeringskunskaper och tillgång till Internet delta i processen. Ett fri programvaruprojekt med nollbudget innebär därför ofta fler arbetstimmar av skickliga programmerare än vad ett storföretag kan ha råd med. Det stora antalet beta-testare och medutvecklare är en stor fördel, eftersom det på ett avgörande sätt snabbar upp tiden det tar att hitta och reparera buggar. I längden kommer den fria/öppna programvaran att segra, försäkrar Raymond: " därför att den kommersiella världen kan inte vinna en evolutionär kapprustning med open source-samhällen som kan sätta in tiopotenser mera av kompetent tid på ett problem." (Raymond 1998, s. 21). Den fria programvarans höga innovationstakt har betonats av många fler och är en orsak till företagens nya intresse för rörelsen (DiBona m.fl. 1999).

Ovan har jag betonat att eftersom styrning alltmer utövas genom teknologi, så måste också motståndet bli teknologiskt. Hackerkollektivet befinner sig i frontlinjen av detta omstridda fält. Radikal teori förbiser tyvärr ofta den fria programvarans och hackningens potential. Internet anses betydelsefullt, men enbart som mobiliseringsverktyg för traditionella proteströrelser.

Hackerrörelsen är ett politiskt projekt. Den viktigaste enande och mobiliserande kraften för hackersubkulturen är den gemensamma fienden Microsoft (Bezroukov 1999). Motståndet mot Microsoft emanerar både från socialistiskt anarkistiska principer och från högteknologisk libertarianism. I grund och botten är hackning en reaktion emot taylorismen (Hannemyr 1999). Bland de grundläggande skälen för att engagera sig i friprogrammering finns den berusande känsla av kontroll som det ger att behärska en teknologi (Sterling 1994), glädjen av oalienerad kreativitet (Moglen 1999) och känslan av att tillhöra en gemenskap. Dessa värden är inte uppenbart politiska vid första anblicken, men de är på kollisionskurs med den kommersiella strategin att omvandla Internet till en marknadsplats.

En förutsättning för fri programmering är att de inblandade inte är beroende av marknaden för sin omedelbara försörjning. Hackers är unga vuxna som lever på föräldrarna, studenter som lever på studiestöd eller hoppat av karriären och lever på det sociala, eller även välbärgade anställda inom dataföretag. Deras existens är alltså koppad till informationskapitalismens framväxande materiella överskott.

Intresset för "gåvoekonomi" och överflöd i hackerfilosofin är en parallell till begreppet "samhälleligt överskott" vilket utgör en hörnsten i klassiskt marxistiskt tänkande. Samhälleligt överskott definieras som den materiella rikedom som samhället producerar utöver den nivå som de direkta producenterna av denna rikedom behöver för sitt uppehälle. Men detta överskott tillägnar sig icke-producenter, och därmed uppstår klassamhället. Överflödsideologer har en tendens att glömma bort de samhälleliga maktrelationer som verkar på basen av materiellt överskott.

En aktuell studie (Lancashire 2001) visar att de flitigaste medarbetarna i Open Source, i relation till befolkningen, är socialdemokratiskt präglade nordeuropeiska länder. Aktiviteten i Förenta Staterna och Storbritannien är förvånansvärt låg i relativa tal, trots att engelskan dominerar inom fri programvarugemenskapen. Fastän Lancashire själv underlåter att skilja mellan produktion och fördelning av rikedom, så pekar enligt min mening hans studie på ett samband mellan generella välfärdssystem och icke-kommersiella projekt. Därför är hackerrörelsen politisk i en andra betydelse. Fri mjukvarukollektivets blomstring är inbäddad i ett större fördelningspolitiskt sammanhang, även när inte hackarna själva direkt deltar i den kampen.

Antagonismen mellan fri och ägd programvara kan ifrågasättas när vi erinrar oss att storföretag nu stöder Open Source-rörelsen. Är detta bara ytterligare ett exempel på vad Schumpeter kallade kapitalismens "kreativa förstörelse", där unga nya företag utmanar och ersätter äldre affärsmodeller? Det menar många reformistiska kritiker av copyright. De påstår att storföretagens lobbning för copyrightskydd är isolerad och på sikt utsiktslös (t.ex. Pamela Samuelsson, 1996).

För att skärskåda denna ståndpunkt måste vi granska hur företag exploaterar fri programvara. Robert F. Young, företagsledare för den ledande kommersiella GNU/Linuxdistributören Red Hat, förklarar att hans företag övertygar kunder om att köpa programvara som de kan få gratis, genom varumärkning. Användare föredrar att betala Red Hat eftersom det ger dem en känsla av tillförlitlighet. Denna irrationella men icke tvångsindrivna inkomstkälla, tillägger Young i en kritisk kommentar, skapar bara en bråkdel av profiten jämfört med ägd programvara. Företag som etablerat en ägd programvaruregim skulle vara enfaldiga om de lyfte copyrightskyddet, såvida de inte tvingas till det (Young i DiBona m fl 1999).

Storföretag utnyttjar Open Source om en marknadsledare, vanligtvis Microsoft, monopoliserar marknaden. De andra företagen har föga att förlora i de fallen. I stället kan de öka sina profiter på andra sätt, som att distribuera programvara för att öka försäljningen av hårdvara, eller sälja supporttjänster. Men eftersom dessa profiter är mindre, så påstår jag att det är ett andrahandsval till det som föredras, nämligen att själva ha monopol. Därför förutsätter företagens engagemang i fri programvara ett existerande monopol.

Företag som Netscape attraheras av den fria programvaran, utropar Open Source-förespråkarna, på grund av den innovativa kapaciteten hos friprogrammerarkollektivet. Ett annat sätt att uttrycka saken, som de så kallade Open Source-revolutionärerna inte förstår, är att företag försöker skära i arbetskraftskostnaderna. Om företagen tillåts utnyttja friprogrammerarkollektivets obetalda innovativa arbete, så kommer de att minska antalet anställda och försämra arbetsvillkoren för mjukvaruprogrammerare - levebrödet för många inom fri programvarukollektivet. Faran i att sakna en kritisk analys kan inte visas tydligare.

Vad reformistiska kritiker av copyright, såsom Pamela Samuelsson, missar, är att de sektorer som hotas av otillåten kopiering inte är några defensiva, "andra vågens" dinosaurier. Tvärtom, motsättningarna kring immaterialrätten slår mot hjärtat av "tredje vågens" industrier, kärnan i framtidens ekonomi. Det gäller oavsett man talar om multimediaunderhållning, programvaruproducenter, biomedicinska konglomerat eller andra industrier baserade på vetenskap i frontlinjen. Det är inte fråga om en sista strid av isolerade, tillbakapressade kapitalister, utan den samordnade viljan hos den universella kapitalistklassen, understödd av den borgerliga staten. Det är löjeväckande att tro att multinationella företag i större omfattning skulle stödja motstrategier mot denna strategi, annat än tillfälligtvis när de kan tjäna på att "ta ett snedsteg".

Marx kortfattade anteckningar om "det allmänna intellektet" har utforskats vidare av en samtida skola av radikala tänkare som kallas autonoma marxister. "Idag tar produktiviteten, rikedomen och skapande av samhälleligt överskott formen av kooperativ interaktivitet via lingvistiska, kommunikativa och affektiva nätverk" (Hardt & Negri 1999, s. 294). Fri programvarukollektivet utgör det första och mest kompletta exemplet på hur en kollektiv läroprocess, kommunikation, eller det allmänna intellektet, blir en produktiv enhet i sig självt. Programkod är i grund och botten ett språk, och utgör därför en renodlad modell för antagandet om nätverksexternaliteter. Det antagandet, som statuerar att kompatibilitet är värdefullare än exkluderbarhet, är en följd av icke-exklusiva, kollektiva nyttigheter, eftersom: "var och en får ut mycket mera av Internet än de någonsin i egenskap av individer kan ge tillbaka", varför det skulle skada alla att framtvinga likvärdigt utbyte (Barbrook 1998, s.3). Egenintresset garanterar en "gåvoekonomi" i motsats till marknadsekonomi.

Akademisk forskning pekar på gåvoekonomiers styrka när det gäller att organisera immateriellt samhälleligt arbete, som för det mesta strukturerats kring belöningssystem oberoende av marknadskrav (Shavell & Ypsele 1999). Under de senaste tre årtiondena har vetenskaplig forskning privatiserats i snabb takt genom patent och genom att regeringsanslag ersatts av anslag från företagssektorn (Nelkin 1984). En studie från MIT hävdar för dataindustrins del, att efter att hävdande av patent blev regel i den sektorn, så har innovationstakten sjunkit (Bessen & Maskin 2000, s. 2-3).

Det är nu rimligt att hävda, att den immaterialrättsliga ordningen har blivit en utvecklingsboja på de framväxande produktivkrafterna. Den är också en bruksboja, såsom när fattiga människor i tredje världen förvägras livräddande läkemedel, möjliga att sprida till en försumbar kostnad (Bailey 2001) men stoppade därför att man vill bevara bytesvärdet och läkemedlets varuform.

Samhälleligt arbete gör inbrytningar inom själva det kapitalistiska produktionssättet, när detta behöver använda den kooperativa och kommunikativa kapaciteten hos arbetskraften för att kunna förbli konkurrenskraftigt. " den immateriella arbetscykeln tar sin utgångspunkt i en samhällelig arbetskraft som är oberoende och förmögen att organisera såväl sitt eget arbete som dess relation till affärsenheter" (Lazzarato i Virno & Hardt 1996, s 137).

Den säregna och mest lovande egenskapen hos den fria programvaran är dock att den brutit fram spontant och helt utanför tidigare befintliga kapitalistiska produktionsstrukturer. Den har skapat en parallell ekonomi vilken överträffar marknadsekonomin. Detta kan tas som ett tecken på hur produktivkrafterna underminerar etablerade produktionsförhållanden.

Den historiska materialismen har alltså visat sig fungera för att beskriva de framväxande produktivkrafterna och fjättringen av dessa krafter. Därför måste vi nu granska det riktiga i förutsägelsen att produktionsförhållandena också påverkas av detta. Man kan med fog hävda att det idag sker ett övergång från ägande till licenser som den dominerande formen för kontroll över produktionsmedlen. Kapitalet äger inte installationerna i sig, men kammar ändå hem lejonparten genom kontroll av licensen, vare sig den gäller varumärket, patentet eller copyrighten - dvs. olika inkarnationer av den immaterialrättsliga ordningen. På produktionssidan finns det för kapitalet en del verkliga fördelar med att överskrida egendomsordningen: "I en värld av ökande konkurrens, mer diversifierade produkter och tjänster och kortare livscykler för produkterna, håller sig företag kvar på toppen genom att kontrollera finanser och distributionskanaler medan de skjuter över till mindre enheter bördan av ägande och styrning av fysiska tillgångar." (Rifkin 2000, s. 27).

På samma vis finns incitament på konsumtionssidan för att ersätta ägande med licenser: "Detta är den viktigaste nackdelen för kunskapsproducenter med att lita till någon form av egendomsregim. Genom att tillåta att produkten kan säljas, och därmed ägas, blir ägaren en rättighetsinnehavare (även om dessa rättigheter är sekundära och kringskurna i förhållande till den intellektuella egendomens reproduktion) och har lagliga legitima rättigheter rörande användning av sådan egendom för privat bruk." (May 2000, s. 139). Detta leder May fram till ett drastiskt förslag. Den kunskap som kapitalet gör anspråk på som intellektuell egendom är ofta från början framtagen av kollektiv, vare sig det är programvara skapad av hackers eller biologisk mångfald som har framodlats av generationer av bönder. En strategi för att bekämpa bolagens piratverksamhet skulle vara att tillerkänna egendomsrättigheter till kollektiv. Den strategi han föreslår är i allt väsentligt den väg som tagits av Free Software Foundation och införandet av copyleft. Frontlinjen går inte mellan egendom och licenser, utan mellan motsatta licensformer, den ena stöder en privat egendomsordning, den andra kollektivt ägande. Vilken kommer att få övertaget? En av den historiska materialismen grunder lyder: "den klass som härskar genom en period, eller framträder segrande efter en epokavgörande konflikt, är den klass som är mest skickad och benägen att ta ledningen över produktivkrafternas utveckling vid den givna tidpunkten." (Cohen 2000, s. 149). I slutändan är dock inte historiens riktning reducerbar till framväxande produktivkrafter, bekvämt kartlagda av den historiska materialismen. Nej, den är föremål för strider och avgöranden i kampen mellan sociala aktörer. Och jag vill understryka att i den kampen är hackerrörelsen viktig, eftersom den kan utmana kapitalets herravälde över den teknologiska utvecklingen. -

Artikeln är en förkortad version av en artikel i nättidskriften First Monday www.firstmonday.dk , Vol 7, Nr 3 (mars 2002). Översättning från engelskan: Ola Inghe. Författaren har varit vetenskaps- och teknologiforskare forskare vid Lunds Universitet och är f.n. verksam vid Falmouth College of Arts i England. E-post: soderbergjohanhotmail.com.

Litteratur

Böcker

Bettig, Roland V., Copyrighting Culture - the Political Economy of Intellectual Property, (Colorado, Westview Press 1996).

Braverman, Harry, Labor and Monopoly Capital, (New York, Monthly Review Press 1998).

Cohen, G. A., Karl Marxs Theory of History - A Defence, (Oxford, Clarendon Press 2000).

Debord, Guy, The Society of the Spectacle, (New York, Zone books 1994).

DiBona, Chris, Ockman, Sam & Stone, Mark (red.), Open Sources - Voices from the Open Source Revolution, (America, OReilly & Associates 1999).

Dyer-Witheford, Nick, Cyber-Marx, Cycles and Circuits of Struggle in High-Technology Capitalism, (Chicago, University of Illinois Press 1999).

Hardt, Michael & Negri, Antonio, Empire, (Harvard University Press 2001).

Klein, Naomi, No Logo: Taking Aim at the Brand Bullies, (New York, Picador 1999).

Lessig, Lawrence, Code, (New York, Basic Books 1999).

Makdisi, Saree, Casarino, Cesare & Karl E., Rebecca, Marxism beyond Marxism (London, Routledge, 1996).

Marx, Karl, Grundrisse, (London, Penguin Books Ltd. 1993).

May, Christopher, Global Political Economy of Intellectual Property Rights - The New Enclosure?, (London, Routledge 2000).

Mosco, Vincent & Wasko, Janet (red.), The Political Economy of Information, (London, University of Wisconsin Press, 1988).

National Research Council, Digital Dilemma - Intellectual Property in the Information Age, (Washington DC, National Academy Press 2000).

Nelkin, Dorothy, Science as Intellectual Property, (New York, McMillan Publishing Company 1984).

Rifkin, Jeremy, The Age of Access - How the Shift from Ownership to Access is Transforming Capitalism, (London, Penguin Books 2000).

Sterling, Bruce, The Hacker Crackdown - Law and Disorder on the Electronic Frontier, (London, Penguin 1994).

Virno, Paolo & Hardt, Michael (red.), Radical Thought in Italy, (Minneapolis, University of Minnesota Press 1996).

Tidskrifter

Frow, John, Information as a Gift Commodity, New Left Review, nr 219, sep/okt 1996.

Grubler, Arnulf & Nowotny, Helga, Towards the Fifth Kondratiev Upswing: Elements of am Emerging New Growth Phase and Possible Development Trajectories, International Journal of Technological Management, vol 5, nr 4, 1990, s.431-471.

Samuelson, Pamela, The Copyright Grab, Wired, nr 1, jan. 1996, s.134-138, 188-192.

Stallabrass, Julian, Empowering Technology: The Exploration of Cyberspace, New Left Review, nr 211, maj/juni 1995.

First Monday; www.firstmonday.dk

Barbrook, Richard, The High-Tech Gift Economy, First Monday, vol 3, Nr 12, dec 1998.

Bezroukov, Nikolai, Open Source Development as a Special Type of Academic Research (Critique of Vulgar Raymondism), First Monday, vol 4, Nr 10, okt 1999.

Hannemyr, Gisle, Technology and Pleasure: Considering Hacking Constructive, First Monday, vol 4, nr 2, 1999.

Lancashire, David, Code, Culture, and Cash: The Fading Altruism of Open Source Development, First Monday, vol 6, nr 12, dec 2001.

Moon, Jay Yun & Sproull, Lee, Essence of Distributed Work: The Case of the Linux Kernel, First Monday, vol 5, Nr 11, nov 2000.

Raymond, Eric S., The Cathedral and the Bazaar, First Monday, vol 3, Nr3, mars 1998.

Andra Internetresurser

Bailey, Michael, Priced Out of Reach - How WTO Patent Policies Will Reduce Access to Medicines in the Developing World, okt 2001, 2002-02-04 www.oxfam.org.uk/policy/papers/priced/priced.rtf Bessen, James & Maskin, Eric, Sequential Innovation, Patents, and Imitation, jan 2000, 2002-01-26 www.researchoninnovation.org/online.htm

Cameron, Andy & Barbrook, Richard, The Californian Ideology, 2002-01-28,

Markoff, John, The Concept of Copyright Fights for Internet Survival, maj 2000, 2002-01-21, www.nytimes.com/library/tech/00/05/biztech/articles/10digital.html

Stallman, Richard, Why Software Should be Free, 2002-01-21, www.gnu.org/philosophy/shouldbefree.html

Shavell, Steven & Ypersele, Tanguy van, Rewards Versus Intellectual Property Rights, 2002-01-26,

GPL-licensen. GNU:s General Public Licence, även kallad copyleft innebär, liksom andra licenser för fri programvara:

Det speciella - och för många stötande - med GPL-licensen är att den tillåter vidare spridning av programmet i förbättrad form, endast om vidarespridningen också sker som fri programvara. Det är alltså uttryckligen förbjudet att förvandla den modifierade versionen till copyrightskyddad privategendom. Man kan säga att GPL använder copyrightlagstiftningen för att förhindra att copyrightlagstiftningen åberopas för att privatisera programvara.