Det orättfärdiga i Israels ockupationspolitik står klart för snart sagt hela världsopinionen. Den proisraeliska propagandan följer därför andra linjer än folkrättens: palestinierna, särskilt Arafat, har sig själva att skylla. De vägrade att gå med på ett hyggligt avtal i Camp David 2000. Fakta talar ett annat språk. Olle Bowallius, aktiv i Palestinagrupperna, redogör kort för dem.

Mötet i Camp David i juli 2000 är det hittills viktigaste mötet mellan israe-ler och palestinier sedan Oslo-överenskommelsen 1993.

I konflikten mellan det palestinska folket och den israeliska staten stöds palestinierna av internationell lag och konventioner om mänskliga rättigheter. FN-resolution 194 från 1948 konstaterar att "the refugees wishing to return to their homes and live at peace with their neighbours should be permitted to do so at the earliest practicable date... compensation should be paid for the property of those choosing not to return." Resolution 194 har bekräftats praktiskt taget varje år sedan 1948 med stöd av nästan alla stater. FN-resolution 242 från 1967 stipulerar att Israel måste dra sig tillbaka från land som det ockuperar. FN-resolution 338 från 1973 bekräftar 242.

Vid mötet i Camp David i juli 2000 och de efterföljande månaderna av förhandlingar försökte den israeliske statsministern Ehud Barak med bistånd av president Clinton pressa den palestinska ledaren Yassir Arafat till "kompromisser", som skulle innebära att palestinierna förvägrades lagliga och mänskliga rättigheter. Israels politik gentemot palestinierna, som den kom till uttryck vid förhandlingarna i Camp David, kan beskrivas med Edmund R. Hanauers ord: "give a fraction of the Palestinian people a fraction of their rights on a fraction of their land".1

Palestinierna har redan gjort sin stora eftergift - erkännandet av staten Israel. I och med att palestinierna accepterade Oslo-överenskommelsen 1993, gick man med på en tvåstatslösning och att en palestinsk stat skulle bildas på 22 % av det historiska Palestinas område i enlighet med FN-resolution 242. Detta kan jämföras med att FN-resolution 181 från 1947, på vilken staten Israel bygger sin legitimitet, ger 47 % av historiska Palestina till den palestinska staten.

Efter Oslo har ett dussintal mindre överenskommelser undertecknats, men Israel har bara genomfört några av dem. Palestinierna har fråntagits ännu mer land och militära avstängningar har påverkat ekonomin negativt. Mer än 80.000 bosättare har bosatt sig på Västbanken sedan Oslo-överenskommelsen.2 Det totala antalet bosättare är nu 450.000.3

Clintons och Baraks idé att under två veckor i juli 2000 nå ett slutgiltigt avtal möttes med skepsis av palestinierna. Arafat hade inställningen att ett sådant viktigt möte var dömt att misslyckas om inte tillräckliga förberedelser gjordes.4 USA utfärdade inbjudningar till mötet trots Israels vägran att genomföra överenskomna åtaganden och trots Arafats vädjanden om ytterligare tid till förberedelser.

Avgörande frågor i relationerna mellan palestinierna och den israeliska staten som behöver lösas är följande: gränser, bosättningar, Jerusalems status samt rätten till återvändande för 3,7 miljoner flyktingar. I Camp David utformades inga skriftliga förslag, men muntliga förslag lades fram om gränser och bosättningar samt om Jerusalems status. Den för palestinierna mycket viktiga frågan om flyktingarnas rätt att återvända diskuterades knappast alls.

Barak föreslog att 69 israeliska bosättningar, bebodda av 85 % av Västbankens bosättare, skulle annekteras av Israel. Ytan av dessa annekteringar motsvarar 10 % av det område som anges i FN-resolution 242. Ett lika stort område föreslog Barak skulle avsättas för "temporära israeliska kontrollzoner" för en obestämd tid. Dessa områden innehåller även många bosättningar befolkade med de mest extrema bosättarna. De återstående palestinska områdena skulle dessutom innehålla israeliska vägar för passage samt vägspärrar. Förslaget skulle ge palestinierna kontroll över mindre än 18 % av det historiska Palestina.5 När det gäller Jerusalem skulle israelerna behålla suveränitet över staden och palestinierna administrera muslimska och kristna heliga platser samt de yttre arabiska områdena i östra Jerusalem.6

Camp David-mötet ledde som bekant är inte till något avtal. Efter mötet har Ba-rak och Clinton givit den palestinska sidan skulden för detta. I en artikel av Hussein Agha och Robert Malley (deltagare i USAs grupp vid mötet i Camp David) "Camp David: The Tragedy of Errors"7 ges en inblick i hur förhandlingarna fördes. Artikeln försöker ge en nyanserad och realistisk bild av förhandlingarna och ogillades skarpt av Clinton och Barak. Agha och Malley menar att Baraks taktik före och under förhandlingarna hjälpte till att säkerställa att de två parterna inte skulle nå ett avtal; de har förståelse för att den palestinska sidan föredrog att fortsätta förlita sig på internationella resolutioner. FN:s sändebud Terje Roed-Larsen, aktiv vid Oslo-överenskommelsen, och med inblick i utvecklingen efter Oslo, kommenterade Camp David med orden: "It is a terrible myth that Arafat and only Arafat caused this catastrophic failure".6

Fem månader efter mötet i Camp David lade USA fram förslag som underlag för nya förhandlingar. Dessa förslag innehöll delar som var mer positiva för palestinierna, till exempel när det gäller byte av land mot land (israeliska områden skulle ges till palestinierna i utbyte mot land som annekteras för bosättare). Dessa förslag ledde inte direkt till något nytt möte, men vid det möte som hölls mellan palestinierna och Baraks grupp i Taba i Egypten i januari 2001 var förhandlingarna något mer positiva för den palestinska sidan. Bland annat användes inte begreppet "temporära israeliska kontrollzoner". Vid denna tid var det emellertid redan klart att Barak skulle förlora den politiska makten i de kommande valen.

Den dag, förr eller senare, då israeler och palestinier återigen möts för att komma överens om de avgörande frågorna kommer det som avhandlades i Camp David och månaderna därefter att ha betydelse. Förhoppningsvis kan utvecklingen då komma att tvinga den israeliska staten att respektera internationell lag och rätt. -

1."Palestinians rights ignored" USA Today, 2000 26/7, Edmund R. Hanauer är en amerikansk judisk människorättsaktivist och chef för "Search for Justice and Equality in Palestine/Israel", en Bostonbaserad människorätts-grupp.

2."Failed compromise at Camp David", Feisal Husseini, Le Monde Diplomatique, 2000 december. Denna siffra gäller alltså läget i december 2000. Den illegala inflyttningen av bosättare har sedan fortsatt.

3."Generous to whom?", Mustafa Barghouti, Al-Ahram 10-16 May 2001.

4."Camp David dialouges", Amnon Kapeliouk, Le Monde Diplomatique, 2000 september.

5.www.gush-shalom.org

6.What really happened", Michael Jansen, Al-Ahram 2-8 August 2000

7."Camp David: The Tragedy of Errors", Hussein Aga och Robert Malley, The New York Review of Books August 9, 2001.