Sverige deltar i "kriget mot terrorismen". Det vill säga Sverige deltar i anfallskriget mot Afghanistan. För antiimperialister är försvaret av folkrätten och kravet att USA ska lämna Afghanistan en av de främsta uppgifterna i dag.

They asked us for help! Three times they asked us for help!" Mannen var upprörd. Han hade trängt sig in i vår kupé. På fyllan var han. Stank vodka. Men hans engelska var oklanderlig liksom hans klädsel. Jag tror han jobbade som högt uppsatt byråkrat inom den sovjetiska statsförvaltningen. Pratade hellre än lyssnade. Verkade till en början nöjd över att träffa svenska socialistiska ungdomar. Men när diskussionen kom in på Afghanistan då skar det sig rejält där på transibiriska järnvägen hösten 1983. De hade ju bett om hjälp! Att vi inte kunde begripa det!

Och nu, två decennier senare, ber de om hjälp igen. Den här gången genom USA:s marionett, Hamid Karzai. Men nu är det inte bara fulla byråkrater som tror på att Karzai uttrycker den allmänna afghanska viljan. Alla tror, från höger till vänster. I Svenska Afghanistankommittén tror de, i Sveriges riksdag tror de. Ja, de tror så mycket att historien måste skrivas om. Sedan USA anföll Afghanistan den 7 oktober förra året har den gängse liberala pressen slutat göra skillnad mellan Sovjetunionens erövringskrig 1979-1988 och de inre stridigheter som sedan följde. Nu heter det att "23 år av inbördeskrig"1 ska avslutas. Därmed ges sanktion i efterhand till alla gamla proimperialistiska sovjetvänner, inklusive mannen på tåget, om han nu inte lyckats supa ihjäl sig.

Med start den 11 juni pågår just nu en veckolång loya jirga i Afghanistans huvudstad Kabul. En loya jirga är definitionsmässigt en traditionell samling av stamäldste, ett nationellt rådslag. Frågan är därför om denna loya jirga verkligen gör skäl för namnet. Ty inte är det väl enligt afghansk tradition att en loya jirga styrs utifrån. Och inte är det väl enligt afghansk tradition att en loya jirga vaktas av utländsk militär samtidigt som landsbygden härjas av främmande trupp.

Det var i Bonn den 5 december förra året - när bombningarna pågick som värst - som det beslutades om detta nationella rådslag. På Bonnmötet styrde och ställde USA. Den regeringschef som den amerikanska statsledningen dittills erkänt, Norra alliansens Burrhannuddin Rabbani, petades till förmån för USA:s nya favorit, pashtunen Hamid Karzai. Som samlande symbol för loya jirgan utsågs den 87-årige ex-kungen Mohammed Zahir. Många afghaner hoppades att Zahir inte bara skulle öppna loya jirgan utan även bli den som skulle leda regeringen fram till dess formella val kan hållas i landet. Men det hoppet har grusats. Såväl Zahir som Rabbani har tagit tillbaka sina kandidaturer till förmån för Karzai. USA har aldrig förlåtit Zahir hans engagemang i den alliansfria rörelsen. Och USA vill inte genom Rabbani stärka Norra alliansen i onödan.2

USA:s spel bakom kulisserna har väckt reaktioner: "Detta är inte demokrati, detta är en namnstämpel"3, klagade till exempel Sima Samar, interimsregeringens kvinnominister.

FN-personal på plats har också påpekat närvaron av afghansk säkerhetspolis på mötet, något som kan verka avskräckande på de 1.600 delegaternas vilja att säga sin mening.

Loya jirgans delegater är valda av lokala rådsförsamlingar. Men dessa val har knappast varit lätta att genomföra under pågående krig. Miljoner afghaner lever till följd av de amerikanska bombningarna som flyktingar i sitt eget land.

Själva distriktsindelningen, som bestämmer hur många delegater ett visst område får skicka, har också ifrågasatts, särskilt av den pashtunska delen av befolkningen. Pashtunerna, som utgör cirka 40 procent av invånarna och som traditionellt varit den ledande befolkningsgruppen i Afghanistan, anser sig underrepresenterade.

Dessutom har loya jirgan kringgärdats av våld. Åtta delegater har mördats. Andra har fängslats. Även bestickning och hot har förekommit.

Att interimsregeringen - så som den ser ut innan loya jirgan - inte speglar någon allmän afghansk vilja, utan istället är ett resultat av kriget, är ju en självklarhet. Men är det någon som tror att ett rådslag under nuvarande förutsättningar i större utsträckning kommer att spegla en allmän afghansk vilja? Tadzjikerna är just nu kraftigt överrepresenterade i regeringen. Och de kommer så att förbli, tack vare sin roll i störtandet av talibanerna, tack vare sina vapen. Detta fattar varenda afghan. De tycker att det är ett gigantiskt hyckleri att de så kallade "krigsherrarna" nu får all skuld för våldet i landet medan Norra alliansen, den största krigsherren av dem alla, av USA tilldelas det statliga monopolet på våld. Den 17 juni lämnade två tredjedelar av loya jirgans delegater tillfälligt mötet i protest mot vad de ansåg vara utländsk inblandning.

Går man utanför Kabul till övriga delar av landet (vilket få väster-ländska rapportörer gör) är bilden fortfarande präglad av krig. Hur många afghaner som hittills dött är svårt att veta. Förre kabinettssekreteraren Sverker Åström skattar antalet bomboffer till "fem till tio gånger fler än i New York"4, vilket betyder mellan femton och trettio tusen döda. Men då räknar inte Åström de indirekta offren, de som dött på grund av att hjälpsändningarna avbröts av kriget, och de som dött på grund av den flyktingsituation som uppstått. Räknar vi in även dessa offer kommer vi kanske upp i så många som hundra tusen. Ingen vet med säkerhet.5 Pentagons uttryckliga policy är alltsedan Kuwaitkriget att inte räkna offren för det imperialistiska våldet.

Bombningarna pågår alltjämt, om än inte lika intensivt, och runt om i byarna jagar amerikanska och brittiska säkerhetsstyrkor al-Qaida-anhängare med brutala metoder. Det är främst nattetid som specialstyrkorna slår till, först med helikoptrar, sedan med marksoldater och hundar. Låt mig här redogöra för några av dessa heroiska insatser.6

I mars slog man till mot Deh Rawud, en by i södra Afghanistan, i jakten på en lokal mulla. Säkerhetsstyrkorna nöjde sig inte med att anfalla mullans hem. Man anföll hela byn, dödade en bonde och arresterade tre andra.

En månad senare kom man tillbaka. Den här gången arresterades bland andra en 90-årig nomad som tillfälligt befann sig i byn för att sälja får.

Den 12 maj angreps ett misstänkt talibannäste i den närbelägna byn Char Chine. Man slog blint. Misstänkta bybor föstes samman och fem av dem sköts kallblodigt ner. Bland de döda fanns två tonåringar.

Det amerikanska våldet ökar knappast afghanernas förtroende, varken för USA, FN, eller för den nya interimsregeringen under Hamid Karzai: "Ryssarna gjorde samma sak. De trängde sig in i människors hem. Folk förstod inte vad som hände dem. De tog dem till fånga. Och om inte amerikanerna aktar sig kommerde att ge samma intryck som ryssarna" varnade provinsguvernören, Ahmed Najib Wardak, efter en liknande räd mot byn Kourmashy i östra Afghanistan.7

Ett av de mest uppseendeväckande vittnesmålen från Afghanistan står annars den amerikanske soldaten Matt Guckenheimer för. Den 25 maj gav han följande redogörelse i The Ithaca Journal: "Vi blev tillsagda att det inte fanns några vänligt sinnade trupper. Om det fanns några så var de fiender. Vi blev speciellt tillsagda att döda kvinnor och barn."

Efter upprörda läsereaktioner kom menige Guckenheimer en vecka senare med ett beriktigande: "Före operationen gjorde man oss uppmärksamma på att fientliga styrkor kunde innehålla kvinnor och barn. I sådana fall, om dessa kvinnor och barn hade fientliga avsikter, skulle vi döda dem precis som vilken annan fiende som helst. Men detta betydde inte att vi fick order om att döda ickestridande, till exempel spädbarn."8

Så ser alltså "kriget mot terrorismen" ut, ett krig som Sveriges riksdag - med acklamation två gånger om - beslutat deltaga i.9 Visserligen är inte svenska soldater ute på den afghanska landsbygden och skjuter kvinnor och barn. De svenska soldaterna ingår i ISAF (International Security Assistance Force), en styrka som i och för sig legitimeras av FN-resolutioner och som geografiskt begränsas till Kabul med omgivningar10, men vars uttalade syfte är att understödja interimsregeringen i dess arbete för att skapa "en nationell säkerhetsstruktur".

Samordningen mellan å ena sidan ISAF:s styrkor och å andra sidan USA:s och dess allierades styrkor sker inte bara i Afghanistan utan även från USA, där två svenska officerare är stationerade vid centralkommandot i Tampa. Sveriges engagemang uppfattas av den amerikanska statsledningen som ett direkt bidrag till deras "krig mot terrorismen".11 De svenska soldaterna i Afghanistan är så nära att vara direkt underställda USA:s ordergivning som de kan vara utan att formellt vara det.

Trots detta vill Svenska Afghanistankommittén (SAK) - en solidaritetsorganisation som bildades i början av 80-talet i motståndet mot Sovjetunionens inmarsch i Afghanistan - utöka ISAF:s verksamhetsområde geografiskt, detta för att skydda SAK:s biståndsarbetare utanför Kabul.12 Därmed spelar SAK samma roll som missionärerna och andra välgörare gjorde under den klassiska kolonialismens epok. Imperialismen ges sanktion: "Vi har varit framgångsrika i bekämpningen av smittkoppor i Centralafrika genom att introducera vaccin. Vi har stoppat den kongolesiska slavhandeln och förhindrat importen av alkohol, samt byggt järnvägar och introducerat telegrafen. Nu skickar vi motorfordon. Allt detta är bara början. // När man har att göra med en ras som i årtusenden bestått av kannibaler är det dock nödvändigt att använda de metoder som bäst rycker upp dem ur deras lättja och får dem att inse arbetets välsignelser."13

Så kunde massmördaren kung Leopold II av Belgien berömma sig 1906. Och på samma sätt kan västerländska liberaler och socialdemokrater berömma sig idag. Inte? Jo då. Byt bara ut "ras" mot "kultur", "kannibaler" mot "terrorister" eller "kvinnoförtryckare", "lättja" mot "fördomar" samt "arbetets" mot "frihandelns", så har vi ett utmärkt försvar för dagens imperialism.

Nog är kvinnoförtrycket i Afghanis-tan en realitet. Men detta förtryck kan aldrig bekämpas framgångsrikt utifrån. Det vet varenda imperialist. Cyniskt utnyttjar de människors goda vilja för sina egna syften. Så gör Bush och hans lakejer idag. Så gjorde Leopold och hans medtävlare då.

Få var de som genomskådade hyckleriet. I Tyskland gick socialdemokraten Rosa Luxemburg 1911 till häftigt angrepp mot proimperialisterna i den egna partiledningen, en partiledning som var så sugen på att regera tillsammans med liberaler och konservativa att den struntade i solidariteten med de koloniserade folken, att den struntade i det tyska folkets säkerhet.14

Nu sitter vi med facit i hand. Vi känner historien. Rosa Luxemburgs vältalighet hjälpte inte. Det krävdes ett världskrig med miljontals offer för att göra folk medvetna om imperialismens sanna natur.

Hur många döda krävs det för att medvetandegöra idag? Tiotusentals är tydligen inte nog. Efter Afghanistan väntar "ondskans axelmakter" - Irak, Iran och Nordkorea - på samma behandling. Vem vågar ens påtala denna våldsspiral? Till och med Vänsterpartiet har röstat för ett fortsatt svenskt deltagande i ISAF.

Visserligen var Vänsterpartiets repre-sentant i det sammansatta utrikes- och försvarsutskottet, Lars Ohly, under riksdagsdebatten starkt kritisk mot USA. Det var också socialdemokraten Karin Wegestål. Ändå kom hon till följande slutsats: "FN skapades efter andra världskriget som ett skydd för de små ländernas rätt till oberoende gentemot de militärt starkare. Av tradition är Sverige ett av de länder som både av eget intresse och i solidaritet med FN alltid ställt upp för FN. Av den anledningen yrkar jag, trots den framförda kritiken, bifall till utskottets förslag att sända en ny svensk FN-styrka till Afghanistan."

Men Sveriges nationella oberoende har i första hand garanterats av svensk neutralitet och alliansfrihet. Denna hållning gentemot omvärlden, som sträcker sig tillbaka till åtminstone 1834, har aldrig garanterats av FN. Snarare tvärtom. Både FN-medlemskapet och dessförinnan medlemskapet i Nationernas Förbund har kringskurit Sveriges neutralitetspolitik, något som våra politiker varit högst medvetna om. 1920 deklarerade vår regering därför att det - trots Sveriges NF-medlemskap - inte kunde "uppställas en ovillkorlig fordran på deltagande i militär aktion".15

När det sedan gäller FN gjorde regeringen 1948 följande förbehåll: "Om den nya säkerhetsorganisationen undergräves genom en politisk blockbildning // måste vårt land ha frihet att välja neutralitetens väg // vi önska inte genom förhandsengagemang avhända oss rätt och möjlighet att stå utanför ett nytt krig".16

Och inte heller har Sverige villigt ställt upp med militär så fort FN kallat. Under Koreakriget 1950-1953 inskränktes den svenska insatsen till ett fältsjukhus, detta med direkt hänvisning till svensk neutralitet. En önskan från Norge och Danmark om gemensamma nordiska markstridskrafter under FN:s kommando avvisades av Sverige. Och när generalförsamlingen på förslag från USA 1951 stämplade Kina som angripare i Korea la Sverige ner sin röst.

Det kostade på. Statsminister Tage Erlander summerade följderna av regeringens politik: "Vi har blivit ensamma, vi har sårat amerikanerna just när vi går till svåra förhandlingar med dem, vi har tagit risker för sammanhållningen här hemma och vi har fjärmat oss från kungen. Och ändå // Hade vi böjt oss här hade vi inte haft någon rest kvar av självständighet. Den amerikanska kongressen hade övertagit utrikesnämndens roll."17

Ett halvsekel senare är det som Erlander ville undvika på väg att bli bister verklighet: svensk utrikespolitik styrs från Washington. Och inte en enda riksdagsledamot är ståndaktig nog att ens påpeka det. Med acklamation skickas svenska soldater att vakta Kabul. Alltmedan USA intrigerar i bildandet av den nya regeringen. Alltmedan USA:s mördarband härjar den afghanska landsbygden. Alltmedan amerikanskt bombflyg släpper sin dödliga last över ett av världens fattigaste länder. -

1. "Rebuilding Afghanistan", The Economist 020608

2. Se Matin Baraki, intervjuad i Junge Welt 020618

3. Kate Clark , "Afghans protest over US manipulation of summit influence at loya jirga", Independent, 020612

4. Lasse Lindström, "Folkrätten i kläm mellan terrorism och självförsvar", FiB/K nr 6/7 2002

5.Andra bedömare kommer till andra resultat. Professor Marc Herold vid University of New Hampshire skattar antalet direkta civila dödsoffer t o m mars i år till mellan 3000 och 3400. Carl Conetta, co-director för The Project on Defense Alternatives vid The Commonwealth Institute i Cambridge, Massachusetts, anser i en rapport från januari i år att det finns belägg för 1000 till 1300 direkta civila dödsoffer. Se: Marc W: Herold, "A Dossier on Civilian Victims of United States Aerial Bombing of Afghanistan: A Comprehensive Accounting" [revised], Minneapolis, MN: Cursor. www.cursor.org/stories/civilian_deaths.htm Carl Conetta, "Operation Enduring Freedom: Why a Higher Rate of Civilian Bombing Casualties", Cambridge, MA: Commonwealth Institute, Project on Defense Alternatives Briefing Report #11, 18 January 2002 (revised 24 January 2002).

6."Hunting the mullah", The Economist 020525

7.Alissa J. Rubin, " U.S. Raid on Village Revives the Specter of an Old Enemy", L. A. Times, 020628

8.Matt Guckenheimer, "A soldiers story", The Ithaca Journal, 020604

9.Se Protokoll 2001/02:54, fredagen den 18 januari (snabbprotokoll) och Protokoll 2001/02:123, onsdagen den 12 juni (snabbprotokoll)

10.United Nations Security Council: Resolution 1386 (2001), 20 december 2001 The Security Council, [...] Authorizes, as envisaged in Annex 1 to the Bonn Agreement, the establishment for 6 months of an International Security Assistance Force to assist the Afghan Interim Authority in the maintenance of security in Kabul and its surrounding areas, so that the Afghan Interim Authority as well as the personnel of the United Nations can operate in a secure environment; United Nations Security Council: Resolution 1413 (2002), 23 maj 2002: The Security Council, [...] Decides to extend the authorization, for a period of six months beyond 20 June 2002, of the International Security Assistance Force, as defined in resolution 1386 (2001)

11.U.S. Department of Defense, Office of Public Affairs: International Contributions to the War Against Terrorism [Fact Sheet, May 22, 2002 (revised June 14, 2002)], s. 11.

12.Irinnews, "Afghanistan: NGOs call for extension of ISAF mandate", 020621, www.irinnews.org

13.Publishers Press: "King Leopold Denies Charges Against Him" (December 11, 1906)

14.Rosa Luxemburg, "Tal i debatten kring Marockofrågan på Tysklands socialdemokratiska partis kongress i Jena år 1911", Ingår i Jag var, jag är, jag blir, ett urval av Bo Gustafsson

15.Särskilda utskottets utlåtande, 1920:1

16.Regeringsmeddelande den 4 februari 1948