Mexiko, Thailand och nu Argentina. Med ojämna mellanrum går stora tredje-världen-ekonomier in i djupa kriser. Orsaken är den ekonomiska världsordningen, vägen ut en nationell ekonomi under någon slags demokratisk kontroll. Det är ingen omöjlig uppgift. Vi återger här i förkortad form ett manifest från argentinska ekonomer som drar upp riktlinjerna för en ny ekonomi i Argentina. Hela manifestet publicerades i våras bl.a. i Monthly Review.

Mot bakgrund av Argentinas drama-tiska ekonomiska kris hölls i janua-ri 2002 ett möte vid Buenos Aires-universitetets fakultet för ekonomisk vetenskap. Mötets viktigaste tema var behovet att utarbeta alternativa förslag för att handskas med krisen. Följande dokument, som är ett resultat av mötet, avser att inleda en de-batt:

Den kris som drabbat Argentina är vida allvarligare än krisen 1975, 1981 och 1989. Den kännetecknas av en accelererande tillväxt av fattigdomen, nedläggning av Argentinas industri och sammanbrott för de regionala styrorganens grundläggande funktioner. Orsaken till Argentinas depression är inte bara "konvertibilitetsplanen" (den numera kollapsade valutaordning som alltsedan 1991 försökt upprätthålla en konstant växelkurs mellan peson och dollarn). Man måste också komma ihåg den "modell" för "öppen handel" som infördes samtidigt med den fasta dollarkursen, utan hänsyn till världskapitalismens återkommande konvulsioner och landets perifera läge inom världsekonomin. Samt, framför allt, det senaste årtiondets nyliberala politik.

Våra förslag ligger i linje med det folkliga uppror som störtade en reaktionär regering och som fortsätter att resa dagliga protester, fortsätter med att slamra med kastruller och grytor (carcerolazos). Vi deltar aktivt i denna folkliga rörelse. // Vår utgångspunkt är ett absolut motstånd mot de åtgärder som vidtagits av en illegitim regering och som forcerats fram genom skumma intriger i den lagstiftande församlingen.

Det följande är bara en skiss över i vilken riktning förslagen går, en början på det program vi ämnar föra fram. Vi är medvetna om att dessa mål endast kan genomföras genom en rejäl förstärkning av den folkliga rörelse som utvecklats sedan december förra året. I varje fall anser vi det helt klart att målet - en rättvis lösning av det argentinska samhällets katastrofala problem - endast kan nås i sammanhang med en socialistisk omdaning.

1. Devalveringen av peson genomför-des för att möjliggöra en ny överfö-ring av inkomster från den stora massan av folket till de härskande sektorerna. Effekten blev prisökningar på mat, mediciner och alla grundläggande konsumtionsartiklar. Om peson fortsätter att falla mot dollarn kommer inflationsökningen att orsaka stort lidande. //

Enligt vår åsikt är det möjligt att omedelbart avskaffa fattigdomen - det kan göras. Men detta kräver en planerad reorganisering av produktionen och en drastisk omfördelning av inkomster och får inte vila på ett osäkert hopp om framtida uppgångar i investeringscykeln. Det är arbetarna själva, inte de härskande, som kan skapa denna tillväxtens "goda cirkel".

Våra förslag att angripa den rådande dramatiska situationen är mycket enkla och kraftfulla: Att omedelbart införa en arbetslöshetsförsäkring på månatligen 500 pesos, korta ned arbetsveckan, omfördela återstående arbetstimmar och rekrytera nya anställda. Dessa åtgärder, jämte en minimilön på 600 pesos i månaden, skulle kunna påbörja återställandet av köpkraften och möjliggöra att man på kort tid uppnår den summa som krävs för att försörja en familj, idag uppskattad till 1030 pesos. Därtill bör minimipensionerna ökas till 450 pesos och utsträckas till att omfatta alla gamla, inklusive dem utan tillgång till socialförsäkringar. Uppenbarligen kräver dessa åtgärder finansiering. Vi föreslår tre skilda finansieringsvägar: att man helt upphör med betalningen av utlandsskulden, att man omedelbart inför skatt på stora förmögenheter och att man inför en enda offentligt system för socialförsäkringar.

Föregående nationella budget avsatte nio miljarder pesos till betalning av utlandsskulder och mer än fem miljarder föreslås avsatta för detta ändamål år 2002. Vad gäller skattemedlen föreslås en värnskatt på tio procent på de 100 företagen med de största intäkterna, jämte en femprocentig avgift för de bolag som har inkomster överstigande fem miljoner pesos. Vidare en speciell skatt på räntor och profiter. Om det krävs, och som ett medel att undvika skatteflykt, kan förmögenhetsskatten ersättas av en tillfällig överbeskattning av företagsvinster eller intäkter. Dessa avgifter bör kunna inbringa tjugo miljarder pesos. En trettioprocentig skatt på kapital som placerats utomlands och inte registrerats som direktinvestering bör inrättas. I det fall dessa åtaganden inte uppfylls bör skatten indrivas på egendom som registrerats i Argentina. Det tredje förslaget är att man omedelbart avskaffar den privata pensionsplanen (AFJP) och sammanför alla pensioner i ett enda solidariskt socialt system. Att återinföra de arbetsgivaravgifter som förut avskaffats bör kunna innebära att man årligen tar in åtminstone fyra miljarder pesos. På samma sätt bör alla skattelättnader, betalningsuppskov och subsidier som gynnar stora företagsgrupper och privatiserade företag avskaffas.

Om man lägger samman dessa möjliga inkomstkällor och vidtar övriga föreslagna åtgärder kommer det att vara mer än tillräckligt för att klara av den akuta samhällssituationen.

2. Frysningen av banktillgodohavanden (folkligt kallad corralito eller lekha-gen) infördes av den avsatte ekonomiministern Domingo Cavallo som ett sätt att på småspararnas bekostnad lätta på trycket för bankirerna. Den har omvandlats till ett omisskännligt redskap för att expropriera mellanskikten. //Spararna skall från bankerna - de flesta av dem "internationella institutioner" - få tillbaka devalverade pesos eller deprecierade kvitton på tillgodohavanden. En första, försiktig, kalkyl antyder att expropriationen kommer att uppgå till 50 % av värdet av de faktiska besparingarna i det argentinska finanssystemet, d.v.s. omkring 23 miljarder.

Samma finansinstitutioner som enbart under år 2001 förde ut över 20 miljarder genom kapitalflykt, måste åläggas att till fullo återställa besparingarna. Detta kan åstadkommas genom att dra in de krediter som de stora företagen har (den totala bankskulden hos de stora bolagen täcker mer än väl värdet av de små och medelstora spararnas insättningar) och genom att bankernas egna huvudkontor genomför en rekapitalisering. Nettobalansen enbart för utländska banker beräknas uppgå till över 6,2 miljarder pesos. Man har hävdat att de utländska bankerna, om man tar i med hårdhandskarna, kan lämna landet och de nationella bankerna gå bankrutt. Om dessa institutioner skulle slå in på denna väg bör tillgångarna konfiskeras. De som ger sig av bör lämna kvar sina tillgångar, inklusive direkta, associerade och dolda sådana.

3. Den andra sidan av corraliton inne-bär lättnader för dem som nödgas göra löpande amorteringar av sina skulder till bankerna. Men, som ovan antytts, är det de stora företagen som har merparten av dessa skulder, och de hävdar att de inte klarar av betalningarna på grund av den recession som nu varat i fyra år. Regeringen påstår att om de skulder som dessa bolag har drivs in (för att göra det möjligt för spararna att få tillgång till sina medel) skulle resultatet bli omfattande bankrutter för företagen. Men om bolagen inte fullgör sina skyldigheter, vem skall bära kostnaden? Ägarna, eller hela samhället? Varför måste det allmänna svara för företagares och direktörers förluster? Varför måste de stora kapitalistiska företagen betraktas på samma sätt som småföretagen? //

Företagen bör täcka sina finansiella skulder med hjälp av sina tillgångar, sina utlandsinvesteringar, sina ägares och ledares personliga förmögenheter. Om företagen hotar med nedläggning eller massavskedanden bör de nationaliseras och införlivas med en ny offentlig sektor. Denna nya offentliga sektor skall kännetecknas av kollektivt ägande och demokratisk förvaltning under arbetarnas och folkets kontroll. Prioriteringar vad gäller investeringar, sparande och konsumtion ska i demokratiska former debatteras och godkännas av befolkningen.

4. Argentinas väg demonstrerar det to-talt meningslösa i de många årens uppoffringar från befolkningens sida för att möjliggöra betalning av de offentliga skulderna. Krisen har klart visat att det är omöjligt att betala räntor som är tre gånger större än den offentliga förvaltningens totala kostnader, sex gånger större än socialförsäkringsväsendet och 23 gånger större än utgifterna för att öka sysselsättningen. I varje fall kan de offentliga skulderna inte på nytt finansieras genom privatiseringar, som på 90-talet, ty alla omedelbart avyttringsbara offentliga tillgångar har nu sålts ut till vrakpriser.

Många seriösa studier har visat att den största delen av skulden härrör från bedrägerier och saknar motsvarighet i reala investeringar. Skulden uppkom som ett resultat av spekulationsmanövrer som gjorde de offentliga kreditorerna och deras lokala kompanjoner rika. Därför upprepar vi det grundläggande krav som framförs av huvuddelen av Argentinas befolkning: att återbetalningen av skulderna omedelbart upphör. Mycket av denna skuld ligger nu direkt eller indirekt i händerna på samma grupper som genom sitt bedrägeri skapade skulden. Återbetalningsstoppet måste åtföljas av att man helt drar sig ur förhandlingarna med Internationella Valutafonden (IMF), av att man slutgiltigt tillbakavisar allt ansvar för skulder som uppkommit genom bedrägeri och av upprättandet av en betalningsplan för småsparare i statsobligationer.//

5. Om vi ställer in skuldbetalningarna skulle det möjliggöra en omstruktu-rering av budgeten för år 2002, som kan debatteras av befolkningen utan deltagande från IMF-teknokraterna. Det officiella budgetprojekt som föreslås av regeringen tonar ned "noll-skuld"-målet men inte principen att utbetalningen av löner, pensioner och överföringar till provinsregeringarna för grundläggande välfärd görs avhängiga skatteintäkterna. Dessa grundläggande utbetalningar som krävs för nationens liv underordnas kravet att utbetala 5,3 miljarder dollar till multilaterala institutioner och innehavare av lokala obligationer (de flesta av dem identiska med samma internationella banker). Det är därför som regeringen fortsätter med den trettonprocentiga nedskärningen av lönerna som infördes av den misskrediterade och störtade regeringen De la Rua/Cavallo. Inom undervisningen har regeringen avskaffat lärarnas stimulanspremier, som mestadels är en väsentlig del av lönen. Inom hälsovården fortsätter man att skära ned resurserna för åldringsvården, PAMI och de offentliga sjukhusen. Men eftersom devalveringen har startat en inflation och eftersom skatteintäkterna kommer att fortsätta att falla på grund av den ständiga exceptionella depressionen, kan budgetnedskärningarna under år 2002 att bli långt större än förväntat.

Vi understryker alltså att budget- och skatteplanen måste behärskas av helt andra mål än dem man tidigare satt upp: en ökning av löner och en arbetslöshetsförsäkring som finansieras genom inställning av betalningen av offentliga skulder samt genom skatt på de stora kapitalen.

6. // Privatiseringens konsekvenser är uppenbara. Företagen har uppnått osannolika profiter på bekostnad av resten av samhället. Företagen köptes till löjligt låga priser; i några få fall gjordes minimala investeringar men i andra fall nöjde man sig med att plundra och tömma företagen. Man lade beslag på avkastningen från oljeutvinningen, förstörde järnvägar, drev flygbolag i konkurs, skörtade upp långtradartransporter genom vägtullar och höjde avsevärt taxorna för telefonering, vatten och energi. När företagen nu till fullo dragit fördel av dessa skojarkontrakt är det dags att stoppa denna plundring och påbörja landets ekonomiska återuppbyggnad. Ett krisprogram som representerar folkets intresse bör i det allmännas ägo återställa dessa privatiserade serviceföretag utan någon ersättning. De måste omorganiseras till att arbeta i landets tjänst, man måste reducera de taxor som vi inte längre kan betala och som heller inte, vad gäller många kunder, betalas. Vinster och räntor måste återgå till produktionen och nödvändiga investeringar göras. Man måste återställa de företag som privatiserats genom bedrägliga förfaranden, eftersom dessa företag har blivit specialister på att undandra sig alla försök till kontroll och reglering och eftersom det är omöjligt att utveckla en ekonomisk plan utan statskontroll över de strategiska bolagen. För att förhindra att de offentliga företagen återfaller i byråkrati, korruption och underslev föreslår vi att man inför nya former av demokratiskt styre och förvaltning som baseras på direkt deltagande av arbetare och konsumenter.

7. Till kompletterande åtgärder hör ett krisprogram för att tillförsäkra en central förvaltning av utrikeshandeln. Reorganiseringen av det regionala näringslivet som idag kännetecknas av förfall, resursbrist och strypning av småproducenter genom en enorm skuldbörda är också akut angelägen. Vi tror också att en omedelbar minskning av omsättningsskatten - 21 procent betalas idag på alla transaktioner - bör genomföras. Och till slut hävdar vi att alla direkta skatter som föreslås på kapital och profiter skall utgöra del av en total skattereform som angriper problemet med den enorma skatteflykten; den uppskattas till 20 miljarder dollar årligen.

8. De förslag som finns i detta doku-ment får bara betraktas som en ut-gångspunkt, formulerad av en grupp ekonomer. Vi hoppas att detta dokument kommer att stimulera till fler bidrag, diskussioner, konkreta planer på särskilda områden.

Under de senaste årens förhärskande nyliberalism har ekonomens profession identifierats med verksamheten hos finansgurus, teknokrater och affärsmän som med jämna mellanrum intervjuas av medierna för att rättfärdiggöra det senaste övergreppet mot befolkningen. Vi önskar helt ändra på denna bild, och visa att det finns ekonomer som är kritiska mot kapitalismen och arbetar i öppen konflikt med de tankesmedjor som bekostas av de härskande eliterna. Vi solidariserar oss med arbetarnas, de arbetslösa demonstranternas, ungdomens krav, och med petitioner från medelklassen som har sammanstrålat i en mäktig process som kommer att förändra Argentinas framtid.

Översättning från engelskan: Hans Isaksson.