Argentina - ännu ett land som levt över sina tillgångar och fått ett rättvist straff av marknaden? Bilden är ett falsarium. Krisen i landet har helt andra orsaker, förknippade med en marknadsanpassning under Internationella valutafondens överinseende.

Nittiotalets första år var en gyllene tid i Argentina. Det tidigare årtiondets stagnation och hyperinflation ersattes av en stabil peso, knuten till dollarn, och av en ekonomi som växte med åtta procent per år. Det utländska kapitalet flödade in. Äntligen kunde argentinarna planera för framtiden. Man sade beundrande om president Carlos Menem, att han lät ekonomin styras av autopiloten. Inte undra på att Argentina utnämndes till den internationella valutafondens, IMF:s, mönsterelev, modellen för hur marknadsreformer och ekonomisk disciplin skulle leda utvecklingsländerna in på rätt bana.

I december 1999 var Argentina i djup kris. President de la Rua, som valts för att tvätta bort resterna av korruption från "undret" och som mottagits med stormande applåder på socialistinternationalens möte, avgick efter demonstrationer som hade kostat 27 människor livet. Två veckor senare tvingades Argentina ställa in betalningarna på den rekordstora utlandsskulden. Understödd av amerikansk och europeisk press, gjorde IMF de inhemska politikerna till syndabockar. De påstods vara ohjälpliga "populister", som inte förmått genomföra ekonomiskt nödvändiga besparingar.

Men bilden av ohjälplig slösare som tvingats slå vantarna i bordet, är falsk. En närmare granskning av den argentinska statsbudgetens utveckling visar att den s.k. primära balansen, d.v.s. balansen mellan utgifter och inkomster bortsett från räntebetalningarna på statsskulden, var oavbrutet positiv mellan åren 1993 och 2000.

mt_ignore:z13_1.jpg Den försämrades visserligen (från ett överskott på 5,6 miljarder dollar till ett överskott på 2,9 miljarder). Men försämringen berodde inte på ökade utgifter, utan på att statens skatteinkomster sjönk på gtund av den tilltagande ekonomiska krisen. Detta är en normal och ekonomiskt önskvärd utveckling under sådana omständigheter.

Det var med andra ord de ökande räntebetalningarna (från 2,5 miljarder dollar 1991 till 9,5 miljarder år 2000) som var orsaken till att statsbudgeten under dessa år gick från överskott till ett allt större underskott. Räntehöjningarna berodde på en serie av yttre chocker, som den argentinska regeringen saknade allt inflytande över. 1994 fördubblade den amerikanska centralbanken den korta räntan, kort därefter devalverade Mexiko. Dessa åtgärder fick det lättrörliga internationella kapitalet att söka sig bort ifrån länder som uppfattades som riskmarknader. Detta drabbade utvecklingsländerna i form av kapitalbrist och stigande räntor. Pga. den fasta växlekursen gentemot dollarn, den s.k. dollarkragen, som byggde på att regeringen förband sig att inte trycka mer pesos än vad som motsvarades av mängden dollar i landets valutareserv, drabbades Argentina extra hårt och hamnade i en ond cirkel. De ökade ränteutgifterna ledde till ett växande budgetunderskott, som skapade tvivel om hållbarheten av den fasta växelkursen, vilket drev upp räntor och underskott än mer.

mt_ignore:z13_2.jpg

Men det var inte bara statsbudgeten som försämrades. "Dollarkragen" drabbade också realekonomin. Eftersom dollarn fortsatte att stiga, fick de argentiska exportföretagen allt svårare att hitta köpare till sina varor. Sedan 1991 har arbetslösheten stadigt legat över 12 procent, idag närmar den sig 20 procent. Medelklassen, vars ökade köpkraft låg bakom de första årens uppsving, såg sitt välstånd försvinna och hotar nu att drunkna i havet av nyfattiga. De omfattande besparingar som genomfördes på IMF:s initiativ förvärrade krisen i realekonomin genom att krympa efterfrågan och öka den politiska oron. Därmed förstärktes de utländska bankernas och investerarnas rädsla för en devalvering, vilket ledde till ytterligare höjningar av räntorna och en ytterligare skärpning av den finansiella krisen.

Den lilla återhämtning som kunde skönjas bröts av Asienkrisen 1997 och devalveringen i Brasilien i januari 1999. Det var uppenbart att Argentinas fasta växelkurs mot dollarn var ohållbar. Det vill säga för alla utom för IMF, som fortsatte att bevilja lån och föreskriva nedskärningar i syfte att försvara "dollarkragen".

Enligt IMF riskerade ett frisläppande av växelkursen i krisdrabbade länder som Argentina att leda till superinflation, något som motsägs av utvecklingen i Ryssland. Asienkrisen ledde till att detta land bröt med IMF:s politik och lät rubeln falla. Den befarade superinflationen uteblev, däremot började den ekonomiska tillväxten som hade sjunkit oavnbrutet under nittiotalet att än en gång ta fart. Vårt eget land utgör ett annat motexempel. Så här beskrivs utvecklingen i Sverige i början av nittiotalet av ett antal borgerliga politiker, företagsledare och ekonomer:

"Kronförsvaret 1992 fick förödande effekter med tre års BNP-fall och rekordstora budgetunderskott som följd. Utslagningen av industrin hade blivit mycket omfattande om Sverige inte till sist gett upp kronförsvaret. Arbetslösheten hade stigit till helt ohanterliga nivåer." (DN Debatt 2/7)

Men Argentina fortsatte, stärkt av applåderna från socialistinternationalens möte, att följa IMF:s väg allt djupare ner i den ekonomiska krisens moras.

Det är sant att globaliseringen medfört att behovet av valutapolitiskt samarbete har ökat. Men ett sådant samarbete kan bara fungera, om det frigör sig från de nyliberala dogmer som ensidigt inriktar sig på att bekämpa inflationen. I stället måste man, som Keynes och Brandtkommissionen en gång påpekade, söka minska de obalanser - till exempel bristen på kapital i fattiga utvecklingsländer och kapitalöverskotten i rika länder - som hämmar den globala ekonomiska tillväxten. Så länge ett sådant samarbete inte existerar, ökar behovet av en självständig valutapolitik. Nittiotalets erfarenheter talar emot dem som hävdar att globaliseringen avskaffat utrymmet för en sådan politik. Det land som knyter värdet av sin valuta till dollarn på det sätt som Argentina gjorde lägger i praktiken sitt öde i händerna på den amerikanska centralbanken och de internationella finansmarknaderna. Konsekvenserna vi kunnat beskåda förskräcker.

Om man ser närmare på den förda po-litiken och dess följder svartnar bil-den än mer. Den fasta växelkursen gjorde att Argentina inte kunde skapa den likviditet en expanderande ekonomi kräver på annat sätt än genom utändska investeringar eller genom lån. De första årens tillväxt finansierades till stor del genom utländska investeringar. Men kapitalet kom inte villkorslöst. För att dra till sig utländska investeringar i den mängd som krävdes avreglerades arbetsmarknaden, samtidigt som staten sålde ut allt som gick att sälja. Arbetarnas produktivitet steg, men deras antal sjönk, liksom deras löner.

Utförsäljningen av statens tillgångar kännetecknades av korruption, svindel, statliga subsidier och utpressning från de utländska företagens sida. Försäljningen av det lönsamma Aerolineas Argentinas till det spanska statliga flygbolaget Iberia är ett av många exempel. För att sockra uppgörelsen drog den argentinska staten på sig en miljard i skuld. Några år senare lånade man ytterligare en miljard som gick till subventioner åt bolagets verksamhet. Under tiden plundrade Iberia bolaget och sålde dess fasta tillgångar. För att undvika konkurs och möjliggöra ännu en försäljning av resterna tvingades staten låna ytterligare 932 miljoner.

Sammanlagr torde utförsäljningarna ha kostat den argentinska staten 40 miljarder dollar. Merparten av det statliga stödet, liksom pengarna från bolagsplundringar av det slag som Aerolineas Argentinas exemplifierar, försvann till off-shore banker och privata konton. Den sammanlagda kapitalflykten från Argentina under nittiotalet har uppskattats till 120 miljarder dollar. (Att jämföra med statsskulden som år 2002 uppgick till 155 miljarder.)

De avregleringar på valuta- och finans-marknaderna som Argentina genomförde i början av nittiotalet syftade till att öka landets dragningskraft på utländska investerare. Deras verkliga effekt blev att underlätta kapitalflykten från den inhemska överklassen och från de utländska bolag som plundrade landets tillgångar. Sådana avregleringar utgjorde och utgör fortfarande en viktig del av IMF:s politik för utvecklingsländerna. I praktiken innebär de att nationalstaten frivilligt lägger sitt öde i det internationella kapitalets händer.

IMF:s politik förutsätter att detta internationella kapital består av en samling välgörare, som - vägledda av marknadens rationalitet - investerar sina pengar där de mest gynnar det mottagande landets intressen. Men erfarenheten, både från Argentina och ifrån de avregleringar som föregick finanskrisen i Asien 1997, visar att marknadens rationalitet är en myt och att det internationella kapitalet snarare bör liknas vid opålitliga rövarflockar. För den starke, d.v.s. för den stat som inte avhänt sig kontroller och regleringar, kan de vara till stor nytta, men den svage plundrar de utan nåd.

En annan åtgärd som förvärrade krisen var den partiella privatiseringen av pensionssystemet som Argentina genomförde 1994 på inrådan av Världsbanken. Skatteinkomster som tidigare betalats in till staten och fonderats för framtida utbetalningar gick nu till privata fonder och bolag. Man har beräknat att den argentinska staten förlorade inkomster motsvarande ca en procent av BNP, räknad på årsbasis, pga. privatiseringen av pensionssystemet. Dessa pengar tvingades man låna till mycket höga räntor, pga. av de internationella räntehöjningar och kriser som ägde rum vid denna tid och som beskrivits ovan.

Beräkningar visar att det därigenom skapade underskottets storlek nästan exakt motsvarar storleken på den argentinska statens budgetunderskott under perioden 1994 till 2001. Det vill säga budgeten skulle ha varit i balans, eller nästan i balans, och den förtroendekris som drabbade landet skulle ha uteblivit om det inte varit för de skatteinkomster som förlorats pga. privatiseringen av pensionssystemet.1

Om IMF verkligen vore intresserade av att förhindra uppkomsten av statliga underskott och inte bara sådana underskott som dess nyliberala doktrin pekar ut som förkastliga, vore återförstatligande av pensionssytemet en avgörande åtgärd. -

1.Nu tvingades man istället tillgripa radikala besparingar, som ytterligare skärpte krisen i realekonomin. Det är skälet till att den primära budgetbalansen, trots de minskade skatteintäkterna, fortsatte att vara positiv.

Referenser

Mark Weisbrot & Dean Baker: What Happened to Argentina? (Januari, 2002)

Dean Baker and Mark Weisbrot: The Role of Social Security Privatization in Argentinas Economic Crisis. (April, 2002) (Båda dessa kan hämtas på www.cepr.net. Den första innehåller de båda diagrammen.)

Mark Alan Healey and Ernesto Semn: The Costs of Orthodoxy. (The American Prospect Vol. 13, Issue 1 Jan. 1-14, 2002. Kan hämtas på: http://www.prospect.org/print/V13/1/index.html).