"Många arbetarbarn med hög ambitionsnivå får betala ett högt pris."

Åtskilliga personer som föddes vid tiden för andra världskriget har skrivit om hur man gjorde klassresan. Jag, som föddes på en gård i Duvemåla 1936, gjorde endast en partiell klassresa. Jag började arbeta på gården redan när jag gick i folkskolan, och när jag gick i pension hade jag i tur och ordning varit trädgårds-, hamn- och restaurangarbetare. Jag studerade vid Högalid folkhögskola utanför Kalmar, och tack vare korrespondensstudier tog jag realexamen 1961 vid 25 års ålder. Jag läste sedan vidare vid kvällsgymnasiet och universitetet i Göteborg.

1982 öppnade sig den verkliga möjligheten att göra klassresan när jag blev antagen till lärarhögskolan i Stockholm. Så blev det dock inte eftersom man ansåg mig mindre lämpad att vara lärare. När jag för en tid sedan sorterade papper från den tiden upptäckte jag en uppsats som jag skrev om pedagogen Donald Broady. "Broadys åsikter om arbetarbarnen är mycket ensidiga", förklarade jag. "Mina erfarenheter från arbetarmiljö säger mig att arbetarbarn med låga betyg i de flesta fall inte alls är så beklagansvärda som framgår av boken. Dessa barn, som oftast har föräldrar som trivs med sina arbeten, vet att de mycket väl skulle kunna trivas med ett manuellt arbete. Därför är det ingen katastrof om man inte får så bra betyg, vare sig för barnen eller deras föräldrar. Det är medelklassvärderingar när man anser att fina examina och arbeten skulle göra arbetarbarnen lyckligare. I själva verket får många arbetarbarn med hög ambitionsnivå betala ett högt pris i form av magsår, alkoholism och allmän vantrivsel om man på grund av omgivningens tryck råkar hamna i ett arbete som man inte har några förutsättningar att klara av på ett tillfredsställande sätt. Själv har jag känt mig tveksam till läraryrket på grund av att det saknas all tradition av dylik verksamhet i min uppväxtmiljö. En av mina bröder sysslar med trädgårdsarbete trots några års universitetsstudier, och själv känner jag såväl trygghet som tillfredsställelse när jag är sysselsatt med manuellt arbete."

Jag tvekade alltså om min lämplighet som lärare. Men det räckte oftast att jag talade om vad jag hade sysslat med i mitt tidigare liv för att jag skulle få god kontakt med eleverna. Jag erinrar mig med glädje den klass i S:t Jacobi gymnasium i Vällingby som jag fick blommor av när jag slutade där. Jag vill också tacka de elever från Södra Latins gymnasium som kom med blommor till min bostad när de hade fått veta att jag inte hade fått lärarbehörighet. Då hade jag redan återvänt till Göteborg. När jag fyllt 60 år bestämde jag mig för att gå i pension. Min tillvaro liknar nu ganska mycket den när jag studerade vid universitet och levde på studiemedel. Jag lever det liv som jag alltid har velat leva och det är att få läsa, filosofera och skriva.

Yngve Karlsson, pensionär.