Italiens enande, Bandung, Vietnam. Nationen har ofta varit en viktig bas för antiimperialism. Så också i dag. En ny våg av nationellt demokratiska rörelser i Latinamerika, Asien och Afrika är alternativet till etniska strider, fascism och barbari. Ulf Karlström skisserar nationens historia i polemik mot bland andra Manuel Castells, Michael Hardt och Antonio Negri.

Under 1980- och 1990-talen flyttade kapitalets företrädare fram sina positioner i USA och Västeuropa. Socialdemokratiska och eurokommunistiska partier i Europa placerade sig efterhand närmare det politiska mittfältet, och överflyglade stundtals borgerliga grupperingar i följsamhet gentemot den nya tidens lockelse, nyliberalismen. Dessa ansträngningar att "öppna marknaden" i Europa kröntes med Maastrichtfördraget 1992. Det europeiska storkapitalets tid var inne. Under motsvarande period i tredje världen sjönk den antikapitalistiska kampen undan, och nationella eliter lät Världsbanken och Valutafonden sätta dagordningen. Sovjetunionens sammanbrott 1989 förändrade inget i denna process utöver att ytterligare marknader öppnades för kapitalistisk penetration och att nyliberalismen triumfatoriskt kunde basunera ut sin slutliga seger över "kommunismen". I kampen om hegemonin var den senare frågan ingalunda oväsentlig. Kapitalets förespråkare började tala om historiens slut, i bemärkelsen att någonting annat än kapitalismen kan inte finnas, ty den är "naturlig".

I början av 2000-talet står USA-imperialismen ensam som hegemonisk stormakt. Under formeln "kampen mot terrorismen" samlar man - och i några fall tvingar man - de ledande kapitalistiska staterna till nya korståg. Även en småhandlare som statsminister Göran Persson får vara med, efter att ha förklarat att han "reservationslöst" stödjer korståget.

I den här artikeln kommer jag kort att diskutera vilka möjligheter som finns att åter försöka formera motstånd och fronter mot USA-imperialismen. Idag kan ett sådant perspektiv tyckas mycket avlägset, och just av det skälet är det viktigt att försöka se framåt.

Kapitalets starka frammarsch har naturligtvis avsatt resultat i en motsvarande ideologiproduktion. På universiteten i USA och Europa har postmodernismen spridit sig som en farsot. Den predikar en kulturrelativsm som bl.a. förnekar historisk utveckling: det finns inga stora teorier, allt är berättelser, sociala konstruktioner. I boken Empire förklarar författarna Michael Hardt och Antonio Negri att USA-imperialismen inte finns ("imperialism is over", s. xiv). Det finns inget starkt centrum, utan bara ett nätverk. Därför är det löjligt att tala om nationer och deras kamp; nationalstaterna har spelat ut sin roll. Hardt och Negri lutar sig tungt mot Manuell Castells stora arbete (se Clarté 4/2000), vilket i väsentliga avseenden har karaktären av nyliberal propaganda, genom att Castells okritiskt skriver fram de transnationella kapitalens framtid.

Nå, hur är det då med den nationella kampen? Finns det inte längre någon klasskamp som i gamla tredje världen kan bjuda USA-imperialismen motstånd? Har anarkisterna Hardt och Negri rätt? Har mästerskrivaren Castells rätt att det bara är nya identiter som gäller, inte nationella arenor?

Inom den kommunistiska rörelsen har nationen och frågan och nationernas självbestämmanderätt diskuterats ingående. Lenin skrev 1914 uppsatsen Om nationernas självbestämmanderätt, som publicerades i tre löpande tidskriftsnummer. Skriften är mycket polemisk och kritiserar olika socialister, med utgångspunkt i en skarp vidräkning med Rosa Luxemburgs artikel Den nationella frågan och autonomin från 1908-09. Lenin redovisar även den omfattande polemik som Marx och Engels förde på 1860-talet mot socialister som hävdade att nationalitet och nationer var "föråldrade fördomar". Lenin skriver:

"Erkännande inte bara av alla nationernas fullständiga likaberättigande i allmänhet, utan också av deras likaberättigande, då det gäller att bygga upp en stat, d.v.s. nationernas självbestämmanderätt, rätt till avskiljande".

I ett utkast till Teser i den nationella och koloniala frågan, inför Kominterns andra kongress, juli 1920, diskuterar Lenin den nationella frågan och innefattar även kolonierna. Under 12 punkter tar han upp imperialismens roll och hur kampen mot imperialismen skall organiseras. Förtrycket i kolonierna kan inte hävas förrän "imperialismen och kapitalismen i de mest utvecklade länderna försvunnit". Därför bör kommunisterna stödja arbetet med att samla de fåtaliga arbetarna i organisationer, men inte "bestryka de borgerligt-demokratiska frihetsströmningarna med kommunistisk färg", allt för att samla största möjliga motstånd mot imperialismen. I den kampen är den nationella frågan viktig för att visa att "ett fåtal av de rikaste framskridna kapitalistiska länderna kolonialt och finansiellt förslavar den stora majoriteten av jordens befolkning".

Synen hos det tidiga 1900-talets kommunism kan alltså sammanfattas på följande sätt: Imperialismen försöker suga ut och plundra såväl små eller svaga stater som kolonierna. Under olika faser av kampen mot imperialismen är det därför viktigt att stödja nationella rörelser i deras kamp för nationell självbestämmanderätt. Nationella fronter, vilka rymmer motsatta klassintressen, kan vara viktiga byggstenar i kampen mot imperialism och för nationell självständighet.

Framväxten av nationen som begrepp och verklighet är historiskt sett en mycket sen företeelse. Den börjar framträda med framväxten av en centralmakt, eller senare statsmakt. Emellertid är det först under 1800-talet som nationella rörelser får full kraft, t.ex. i enandet av Italien eller försöken att bryta upp det Habsburgska imperiet. I dessa fall förenades nationella frågor med krav på demokrati, d.v.s. en nationellt-demokratisk rörelse träder fram. Under 1900-talet förbinds de nationella strömningarna ofta med anti-demokratiska, fascistiska rörelser, t.ex. nazisterna i Tyskland eller pilkorsarna i Ungern. Efter andra världskriget och tjugo år framåt förenas åter nationella och demokratiska rörelser under avkoloniseringen.

Språk, religion och etnisk tillhörighet har varit hörnstenar i nationella rörelser, men även element som gemensam historia, delar av ett gemensamt geografiskt område, eller - i en vagt övergripande bemärkelse - gemensam kultur har spelat en roll. Emellertid kan även etnisk tillhörighet, "ras" eller i efterhand konstruerad nationstillhörighet, användas som instrument för förtryck, på samma sätt som religionen historiskt har använts i det syftet. Över lag kan de flesta identifikatorer användas i förtryckets tjänst.

Eric Hobsbawn tog i boken Nationer och nationalism (1990; Ordfront 1994) upp dessa frågor. Hobsbawn, som arbetade i en marxistiskt tradition, var kritisk till mycket av den historiska analysen av nationella rörelser. Hans tes är att det vilar mycket av konstruktion och propaganda bakom nationsbegreppet. Det går inte utifrån objektiva kriterier att avgöra vad som är en nation. Trots den luddighet som kännetecknar begreppet nation och nationell rörelse så förmår nationen mobilisera starka politiska krafter. Nationen har i högsta grad varit en sociomateriell realitet.

Avkoloniseringen efter andra världskriget rymmer flera komponenter och komplikationer. I vissa områden var den en process uppifrån, medan den i andra områden kom till stånd först efter folklig, demokratiskt mobilisering, ibland i väpnad form. Områden som tidigare stått under kolonial förvaltning gjordes i många fall om till oavhängiga stater inom sina gamla koloniala gränser. När dessa gränser en gång i tiden drogs upp, tillfrågades naturligtvis inte befolkningen. Dessa gamla koloniala stater har alltså burit på ett arv som inte alltid varit så lätt att hantera.

I staden Bandung på Java hölls 1955 en konferens mellan 23 asiatiska och 6 afrikanska stater (eller blivande) under ledning av Indonesiens president Sukarno. Syftet med konferensen var att inleda ett brett samarbete och lägga fast en alliansfri hållning. Konferensen fick stort symboliskt värde och följdes av alliansfria toppmöten i t.ex. Belgrad 1961 och Kairo 1964.

Tillkomsten av den motståndsfront som Bandung-staterna representerade hade flera orsaker. Kalla kriget markerade USA-imperialismen aggressiva uppträdande runt om i världen i syfte att behålla och öka sin intressesfär samt begränsa inflytandet från Sovjetunionen. Listan på stater där USA intervenerade - ekonomiskt, via ombud eller direkt - är lång. För många länder i tredje världen utgjorde USA ett påtagligt hot. En annan faktor var den successiva, om än geografiskt mycket ojämna, industrialisering som faktiskt skedde. Nationella borgerskap trädde fram och i t.ex. Latinamerika fanns under1950- och 60-talen starka inslag i den ekonomiska politiken att prioritera uppbyggnad i skydd av tullar och en självmedveten protektionism. Ett forum för diskussioner kring denna politik var FN:s ekonomiska kommission för Latinamerika och den s.k. beroendeskolan; Ral Prebisch, Andre Gunder Frank. Denna nationella självmedvetenhet uttryckte en framtidstro, en tro på ekonomisk och politiskt utveckling, vilket kan sägas känneteckna Bandung-eran.

Eftersom USA och de gamla europeiska kolonialmakterna svarat för "förtryckets dagordning" kom många politiska rörelser i tredje världen att vända sig åt andra hållet och orientera sig i riktning mot socialism eller någon form av kommunism. Även om Bandung - formellt - förespråkade alliansfrihet gentemot USA och Europa (den första världen) och Sovjet (den andra världen), så framträdde tredje världen som anti-kolonialistisk, anti-imperialistisk, nationell och vagt socialistisk. Det är i detta perspektiv vi skall förstå - och stödja - den nationella kampen.

Perioden 1945-75 kan beskrivas som en lång period av ebb och flod i kampen mot den gamla kolonialismen och USA-imperialismen. Några av händelser lyser särskilt klara: Indien 1947, Nordvietnam 1954, Kenya 1950-60, Egypten 1952-56, Cuba 1959, Algeriet 1954-62, Vietnam 1963-1975.

I dag finns i Latinamerika, Afrika söder om Sahara och bland arabiska stater knappast några spår av Bandungerans tilltro till utveckling via nationella program och planer. Under 1980- och 90-talen har ekonomisk stagnation och krig förändrat den politiska spelplanen radikalt - till det sämre. Skuldkrisen förde många tidigare tredjevärldenländer till att öppna dörren för nyliberala apologeter inom Världsbanken och Valutafonden. I dess spår följde en destabilisering av statsmakten, utslagning av företag, och i jordbruksekonomier inriktning på odling av s.k. cash-crops. Denna katastrofala ekonomiska utveckling ledde till en destabilisering också av det politiska livet. Krig och konflikter ställdes snabbt på dagordningen. Klasskrig, men i ännu högre grad inbördeskrig med etniska, språkliga eller religiösa förtecken, har drivit massor av människor in i fattigdom och misär. Fortfarande kan vi i t.ex. Afrika se sviterna av kolonialadministrationens söndra- och härskastrategi som bakomliggande orsak till inbördeskrig. Men alla konflikter har inte sin förklaring i historiska orsaker. Nyliberalismen, bristen på ekonomisk utveckling, svårigheten att utveckla folkligt-demokratiska rörelser (politikens utträde), fastlåsning vid en ond cirkel av mat-för-dagen och ständigt beroende, har skapat grogrund för nyfascistiska strömningar som t.ex. islamsk fundamentalism och hindufascismen.

Kapitalismens inneboende cyklicitet verkar under det senaste kvartsseklet ha fått mer accentuerad karaktär, med ännu större konsekvenser som följd, t.ex. med fritt fall för lokala valutor. Jakten på profit från internationella finanskapitalet har drivit fram en internationella spekulationsvåg som tycks destabilisera kapitalismen. Krisen i Mexico 1994, Asienkrisen 1996 och Argentina 2001/02 kastade ut uppåtsträvande nationella ekonomier i svåra kriser, liksom delar av den afrikanska kontinenten hamnat i fattigdom och misär. Det är uppenbart att de stora kapitalistiska centra - Nafta, EU och Japan - inte förmår generera ekonomisk tillväxt utanför sig själva.

I nationella ekonomier med fritt fallande valutor drabbas lönearbetet hårt genom t.ex. prisstegringarna. Emellertid är det medelklassen som i mest drastisk form fått se sin livsvärld omkullkastad; bankmedel smälter ihop och fastigheter realiseras. De öppna, nationella ekonomiernas sårbarhet reser frågor om protektionism och försvar av en nationell position gentemot det internationella storkapitalet. Vi har ännu så länge sett få ansatser i den riktningen. WHO står idag som en garant för den s.k. frihandeln. De stora handelsblocken Nafta och EU håller upp myten om frihandeln för att kunna slå ned alla försök från gamla tredjevärldenländer att försöka skydda sina ekonomier. Dessa försök får allt mindre genomslag i takt med att cyklicitet och turbulens ökar under kapitalismen.

Mot denna bakgrund kan jag i stort se två utvecklingsmöjligheter. Det ena består - med utgångspunkt i beroendeskolan och Samir Amin - i en återfödsel, eller nyskapande, av nationellt-demokratiska rörelser för att bjuda det transnationella kapitalet och USA-imperialismen motstånd. Programmet rymmer inslag av protektionism och skyddstullar för att utveckla en industriell grundstruktur, skapa arbetstillfällen i offentlig verksamhet, servicenäringar och industri, och därmed driva fram en rationalisering av jordbruket utöver den förhärskande subsistens- eller exportinrikningen. Nuvarande exportzoner uppvisar skrämmande arbetsförhållanden, men det måste vara upp till den egna befolkningen att i politiska processer bestämma om de skall finnas kvar, begränsas eller förbjudas.

Den andra utvecklingslinjen leder till underutveckling och barbari: Nyfascistiska rörelser rider på varje tänkbar liten etnisk, språklig eller religiös skillnad, och i ständiga konflikter och inbördeskrig krossas regionala och statliga institutioner, som skola, polis- och rättsväsende. I en sådan situation omöjliggörs varje ekonomisk utveckling. Kaos och turbulens kommer att bädda för kort- eller långvariga diktaturer. Inhemska eliter - kring diktaturen - kommer att bjuda in det transnationella kapitalet till ännu värre exportzoner än vad vi ser idag.

En ny våg av nationella rörelser i Latinamerika, Afrika och Asien vilka förmår överskrida "etnicitetsfällan" och i stället formera nationellt-demokratiska program kan vara nyckeln till att kampen mot imperialismen, och i synnerhet USA-imperialismen, inte längre ter sig så avlägsen. I stället för att dödförklara en nationellt baserad antiimperialism, som Castells, Hardt och Negri gör, bör vi i stället systematiskt söka punkter eller områden där arbetarklassen i Norr och i Söder kan enas i kampen mot USA-imperialismen. -