Det är segrarna som skriver historien, som bekant. Ibland är det också segrarna som skriver dikterna.

Det finska inbördeskriget pågick från den 28 januari till den 5 maj 1918, då de sista röda styrkorna kapitulerade i Pyttis i sydöstra Finland, strax efter att de röda uppgivit Viborg, sitt sista viktiga fäste. I striderna stupade ungefär 3 500 vita och 6 000 röda. Den röda terrorn skördade närmare 1 600 offer, den vita ca 8 500, i båda fallen ofta tillfångatagna soldater. I fångläger under och efter kriget dog ungefär 13 000 röda, framför allt av svält och sjukdomar. 10 000 flydde till Sovjet, 3 000 försvann.

Den borgerliga pressen och ryktesspridningen utvecklade ett hatspråk som lugnt kan konkurrera med twitter och Facebookgrupper i att beskriva fienden som vilddjur att utrota. Det gäller också lyriken, såväl traditionell som tidigmodernistisk.

Bertil Gripenberg betraktades under 1900-talets fyra första årtionden som Finlands främsta svenskspråkiga lyriker; 1931 var han till och med på tal som Nobelpriskandidat. De trettio dikterna i Under fanan från 1918 är antingen hyllningsdikter till den vita armén eller hatdikter mot den röda, ofta båda delarna.

Edith Södergran dog fattig och okänd 1923; först långt senare bröt hon igenom som den stora modernistiska föregångaren. Den 23 april stod slaget om Raivola, den by i Karelen där hon bodde med sin mamma. De vita segrade, 150 röda stupade, och den vita brigadstaben inkvarterade sig därefter i den södergranska villan; Södergran såg till att de skrev sina namn i hennes minnesbok. Dagarna efteråt infångades flyende röda. Den 26 april arkebuserades en stor del av dem, i fullmånens sken. Södergran skrev sin dikt i omedelbar anslutning. Hon är inte lika explicit som Gripenberg, men i sin estetiserande dödskult lika förstående för slakten på röda: "Vad jorden är skön i denna ensliga stund."

Motsvarande dikter från den röda sidan var inte synliga hösten 1918, av förklarliga skäl. För att hitta ett exempel får man gå till sånger som sjöngs i hemlighet i fånglägren; en strof återges på nästa uppslag.

Elmer Diktonius berömda Röd-Eemeli publiceras först i samlingen Stark men mörk 1930 - och den understöder faktiskt också myten om de röda som hämndgiriga våldsverkare. Men de var socialdemokrater, fackföreningsfolk och lantarbetare som ville ha livsmedelsförsörjning, makt över arbetsplatserna och jordreformer.

10711_01.jpg

Först med Väinö Linnas trilogi Här under polstjärnan, 1959-62, träder den röda sidan fram i full skala i finländsk litteratur. En sen roman som Kjell Westös Där vi en gång gått (2006) är utmärkt läsning för den som tror att inbördeskriget delvis stod mellan svensk- och finsktalande. Andelen svensktalande i både den röda och vita armén svarade mot andelen i hela befolkningen. Det var minst av allt ett språkkrig. Det var ett klasskrig.

Månens hemlighet

av Edith Södergran

Månen vet ... att blod skall gjutas här i natt.
På kopparbanor över sjön går en visshet fram:
Lik skola ligga bland alarna på en underskön strand
Månen skall kasta sitt skönaste ljus på den sällsamma stranden.
Vinden skall gå som ett väckarehorn mellan tallarna:
Vad jorden är skön i denna ensliga stund.

Ur Septemberlyran 1918

Klyftan

av Bertil Gripenberg

Beseglad med blod är klyftan,
beseglad med blod och brand,
mellan redliga män i Finland
och rasande röda band,
en klyfta, djup som döden
och gapande, mörk och bred
mellan människobarn i landet
och vilddjurens röda led.

---

Bäst så - bäst så - att veta
att det folk vi arbetat för
i tunga och bittra tider
allt gott i vårt land förstör
och är en hord av barbarer
ej värdig människonamn
och ett band av allt djupets avskum
ur det yttersta mörkrets famn.
Och tala vänliga tungor
en gång om försoning igen
så minns: det finns ej försoning
emellan vilddjur och män.
Glöm aldrig den eviga klyftan
som slogs av ryska gevär!
För djup att någonsin fyllas
för bred för var bro den är.

Ur Under fanan 1918

Evig brist och elände

Min lillebror föll i Lahtis.
Storebror sitter i fängelse med mig.
Trupperna  i vikarna,
som en finsk best slog de ner oss.
Som spöken stagades de upp
på morgonen för att skjutas.

Ur Ilpo Saunio och Timo Tuovins 

samling Suomalaisia työväenlauluja

("Finska arbetarsånger") 1890-1938.

Sång nr 76.

Översättning Hans Isaksson.

[Originalrubrik:"Tre dikter om klasskriget 1918"]