- Läsläge

Den borgerliga budgeten tog bort subventionerna till bostadsbyggande. Marknadshyror anbefalls som lösning på bostadskrisen. Men fyra av sex vanliga familjer har inte råd att skaffa bostad i storstadsområdena. Kvinnor i LO-yrken drabbas hårdast. En ny bostadspolitik är en avgörande jämställdhetsfråga.

När jag tittar ut från mitt vardagsrumsfönster om morgnarna ser jag tiggaren som sitter framför Jarans livs. Från nio på morgonen till åtta på kvällen. Vart går han sen? Var sover han? I en gammal husvagn nånstans? I en koja i skogen? I tält? I nån trappuppgång? Stockholms stadsmission uppger att över 700 barn i huvudstaden lever i hemlöshet. Mörkertalet är stort. Jag försöker föreställa mig hur det måste vara att inte ha nånstans att bo. Det är svårt. Bostaden är en viktig del av livet. Den fyller människans behov av trygghet och värme. Den är en plats att återvända till.

Det nya blågröna styret i Stockholm basunerar ut att olovliga boplatser ska bort. Man menar att hemlösa bor och sover på ett sextiotal platser i kommunen. I samråd med polisen kommer man att inleda ett systematiskt arbete för att få bort dessa boplatser. KTH-professorn Hans Lind varnade nyligen för att Sverige med nuvarande bostadspolitik - eller snarare brist på bostadspolitik - kommer att likt många andra länder se kåkstäder växa fram i storstädernas ytterområden för de människor som trängts undan från den legala bostadsmarknaden.

Mina gamla elever i Tensta - förorten i Stockholm - måste bo kvar hemma även om de hittat ett jobb. Det står över 600 000 i Stockholms bostadskö, och de med låga löner har inte råd med de hyresrätter som finns. Sverigedemokraternas partiledare anser att "ghetton" som Tensta - Tenstaungdomarnas hembygd - bör rivas på danskt manér. Vi lever i ett samhälle där de som inget äger, ingenting är. Fattigdom och hemlöshet anses vara resultat av personliga tillkortakommanden och inte bero på bristen på bostäder och en arbetsmarknad med allt fler otrygga anställningsformer.

Sverige har gått från att i trettio, fyrtio år från 1950-talet haft en medveten statlig och social bostadspolitik till en nyliberal där marknaden styr. Vi är nu tillbaka till tidigt 1920-tal med en akut bostadsbrist. I den sociala bostadspolitiken stod kommunala bolag i centrum, och de drevs enligt allmännyttiga principer. I allmännyttan fanns reparationsfonder för underhåll av fastigheterna. I dag är fukten och ohyran tillbaka i framför allt miljonprogrammets hus och fonderna borta.

1993 beslöt riksdagens borgerliga majoritet att avreglera bostadsmarknaden i nyliberal anda. 2002 förändrades genom en lagändring riktlinjerna för allmännyttan, som nu skulle drivas efter marknadsmässiga principer. Till låga priser började borgerliga kommuner framför allt i Stockholmsområdet sälja ut allmännyttans fastigheter. Bostaden förvandlades från en social rättighet för alla till en vara och ett spekulationsobjekt.

Hur ser läget ut i dag på den svenska bostadsmarknaden? Boverket anger att 243 av landets 290 kommuner har bostadsbrist, en ökning med 120 kommuner sen 2013. I en nyligen publicerad LO-rapport, Har vi råd att bo här?, slår man fast att om det tidigare var svårt för låginkomsttagare att få tillgång till ett bra boende, så är det i dag också allt större delar av medelinkomsttagare som möter kötider, hyror och bostadspriser de inte kan matcha. Ungefär en tredjedel av Sveriges arbetsföra befolkning uppskattas i dag vara för fattig för att kunna ta vanliga bostadslån.

10708_01.jpg

LO:s bostadsrapport visar att fyra av sex typhushåll har små eller obefintliga möjligheter att hyra eller köpa en bostad i landets storstadskommuner. I flera fall även i andra delar av landet. En familj med två vuxna och två barn och genomsnittliga inkomster kan i dag inte köpa en lägenhet i Storstockholm. I brist på en politik som bygger bostäder åt vanligt folk, växer både bostadsbristen och segregationen. De med låga inkomster trängs allt längre ut från stadskärnorna. I bostadsbristens Sverige är det dessutom numera tillåtet att hyra ut i andra hand till oreglerade summor. Utförsäljningen av hyresrätter på den svarta marknaden accelererar.

En undersökning från 2015 visar att den rikaste tiondelen av hushållen i vårt land får 20 gånger så mycket i subventioner för sitt boende genom ränteavdrag som den fattigaste tiondelen. De fattigas marginaler krymper. Många förlorar, men det finns också vinnare: 2016 gjorde Sveriges fyra största banker en vinst på 92 miljarder, till stor del genom bostadslån.

Enligt Boverket behöver det byggas 700 000 bostäder till 2025. Hur reagerar marknadsaktörerna på den inbromsning av bostadsmarknaden som började sommaren 2017? Byggherrarna skjuter nu upp planerade projekt. De senaste årens ekonomiska tillväxt har i stor utsträckning drivits av bostadsbyggandet. Ett prisfall på 15 procent räcker enligt Swedbanks analytiker för att kasta den svenska ekonomin in i en recession.

I ett läge av skriande bostadsbrist uppstår det absurda att byggandet av bostäder bromsar in.

Det är tydligt att bostadsförsörjningen direkt påverkas av styrkeförhållandena i klasskampen. En bostadspolitik, utlämnad åt marknaden, kan aldrig lösa motsättningen mellan kapitalets kortsiktiga krav på avkastning och människors grundläggande rättmätiga krav på en värdig bostad. Det Sverige som i efterkrigstid hade en social bostadspolitik, beundrad i världen, har blivit landet med den mest liberala bostadsmarknaden i västvärlden.

Enligt World Economic Forum är Sverige världens femte mest jämställda land. Denna utveckling har inte kommit av sig själv utan är resultatet av ett målmedvetet feministiskt politiskt arbete. Nu tappar dock jämställdhetsfrågan mark. Frågan var, trots stort intresse från framför allt unga kvinnor, inte framträdande i det senaste riksdagsvalet. Sverige är jämställt, ja, men fortfarande har vi en av världens mest könssegregerade arbetsmarknader. Kvinnor har betydligt lägre inkomster, sämre pensioner och högre sjukskrivningstal.

När nyliberalismen fick kraftig vind i seglen på 1990-talet, gick de borgerliga partierna till förnyad attack mot den "ofantliga" offentliga sektorn. Under borgerligt och sedan socialdemokratiskt styre reducerades den offentliga sektorn kraftigt. Ungefär 410 000 jobb försvann inom den del av sektorn där framför allt kvinnor arbetade. Vårdbiträdena på sjukhusen försvann för att ta ett exempel. Förändringarna slog hårdast mot lågutbildade kvinnor. De har fått större arbetsbelastning på grund av rationaliseringar och neddragningar och har små möjligheter att påverka sin arbetssituation. Ökat antal privatiseringar har också inneburit sämre villkor. Av alla sjukskrivna kvinnor är i dag mer än en femtedel sjukskrivna på grund av stress och psykisk ohälsa.

Den tuffa och osäkrare arbetsmarknaden gör det särskilt svårt för låglöneyrkenas kvinnor att skaffa bostad. Ett vårdbiträde med fast (ofrivillig) deltidsanställning, ensamstående med ett barn och med en disponibel inkomst strax under 20 000 kan möjligen få en hyresrätt i många kommuner, om inte hyresvärden ställer för höga krav på inkomst efter betald hyra. Köpa en bostadsrätt är omöjligt. En visstidsanställd på deltid inom restaurangbranschen med runt 13 000 efter skatt har mycket svårt att hyra en bostad då många hyresvärdar inte accepterar visstidsanställning. För hyresrätterna är kötiderna dessutom mellan tre och tio år i de tre storstadsregionerna.

Den viktigaste feministiska frågan i dag utspelar sig på arbetsmarknaden: kampen för rätt till heltidsanställning med en lön som det går att leva på. Den därnäst viktigaste feministiska frågan är bostadspolitisk: en ensamstående kvinna med ett LO-yrke och ett eller två barn ska ha råd med en vanlig lägenhet.

Ett rimligt bostadspolitiskt program måste innehålla krav på att återinföra allmännyttan utan vinstsyfte för att tillhandahålla hyresrätter. Sverige måste återgå till statlig bostadsfinansiering och kreditgivning till bostadsbyggandet, för bara statliga krediter kan säkerställa att bostäder byggs i hela landet. Byggandet bör, till skillnad från i dag då det förstärker konjunktursvängningarna, användas som ett kontracykliskt verktyg. Kommunernas ansvar måste förtydligas och skärpas för ett långsiktigt planerat byggande. Att ha en bostad måste återgå till att bli en mänsklig rättighet oberoende av klass.

Fakta:

- 243 av landets 290 kommuner har bostadsbrist.

- Över 600 000 står i Stockholms bostadskö.

- Över 700 barn i Stockholm lever i hemlöshet.

- Fyra av sex typhushåll har svårt att hyra eller köpa en bostad i landets storstäder.

- Den rikaste tiondelen av hushållen får 20 gånger så mycket i bostadssubventioner som den fattigaste.

- 2016 gjorde Sveriges fyra största banker en vinst på 92 miljarder kronor.

Varför blev bostadsfrågan, som är ett mycket stort problem för många människor, inte en valfråga? De borgerliga partierna värnar om bostaden som privat egendom, "ägardemokrati" kallar de det. I dag vill de "lösa" bostadsbristen med marknadshyror. Har socialdemokrater i maktställning blivit så nyliberala att de har samma syn på bostaden som allianspartierna? Efter finanskrisen 2008 surfade den rödgröna regeringen på vågen av skulddriven tillväxt. Genom sin passivitet inför hushållens skenande skuldsättning och de växande obalanserna på bostadsmarknaden har socialdemokraterna lämnat öppet mål för högern. Är det de skuldsatta mellanskikten i storstäderna som socialdemokratin inte vill stöta sig med? De skuldsatta som kanske inte vill att det byggs billiga och bra hyresrätter, som skulle sänka priset på deras dyrt förvärvade bostadsrätter?

Vänsterpartiet har några bra bostadspolitiska förslag i sitt program, men partiet drev inte frågan särskilt hårt i valrörelsen. Det är onekligen svårt i dag att formulera ett krisprogram som kan vinna stöd från en majoritet. Betydligt lättare är att spela ut grupper mot varandra. Faktum kvarstår dock: Sverige har en svår bostadsbrist samtidigt som bostadsbyggandet har bromsat in. Marknadens oförmåga att lösa ett viktigt samhällsproblem kan inte framstå tydligare.

En morgon sitter inte längre tiggaren framför Jarans livs. Kanske har han åkt tillbaka till Rumänien. Kanske har han lyckats få ihop pengar till att köpa familjen en värmekamin att värma sig vid i vinterkylan.

Egentligen borde bostäder fördelas efter behov. Men då har vi förstås ett helt annat samhälle.

Litteratur

Ragnar Bengtsson: Har vi råd att bo här? En rapport om möjligheterna till boende. LO-rapport. Jämlikhetsutredningen. 8

[Originalrubrik:"Nygammal kvinnofälla"]