Outsourcing, legoavtal, tillverkningskontrakt. Så ser svensk imperialism ut i dag. Systemet ger sken av att värdena skapas i Sverige. Det är en illusion. Den nya imperialismens exploatering av tredje världens folk är brutal. Varje år skrivs det artiklar om omänskliga arbetsförhållanden och svältlöner på de fabriker som tillverkar Hennes och Mauritz kläder. Men det tycks inte påverka klädföretagets lönsamhet, varje år levereras vinster i 15-20-miljardersklassen till aktieägarna. På sin hemsida skryter Hennes och Mauritz om att de inte äger de fabriker i tredje världen där kläderna tillverkas och att de därmed bidrar till att stärka den lokala företagsamheten. HM är i dag en av världens största klädkedjor. Företaget har varit en del av det svenska näringslivets omstrukturering, samtidigt som det varit en del av den världsvida imperialismens omstrukturering.

Det utländska ägandet av svenska företag har ökat dramatiskt under de senaste decennierna. År 1979 hade 4 procent av de börsnoterade företagen utländska ägare, år 2016 var motsvarande siffra 40 procent. Samtidigt har de svenska företagen ett stort ägande utomlands. De svenska investeringarna utomlands är större än utlandets investeringar i Sverige. År 2015 anställde drygt 3 000 svenska företag via dotterbolag 1,96 miljoner människor i utlandet. Dessa koncerner omsatte 3 086 miljarder kronor utomlands och 2 028 miljarder kronor i Sverige. Då ska man komma ihåg att till exempel konfektionsbranschens tillverkningsindustrier inte ägs av de svenska företagen. De svenska företagen använder sig av så kallad outsourcing. Hennes och Mauritz har till exempel ca 850 000 textilarbetare världen över som tillverkar deras varor. Men tillverkningsföretagen ägs alltså inte av HM. Samma sak gäller för företag som MQ, Dressman och andra inom konfektionsbranschen. MQ har kontrakterade tillverkare i Kina, Bangladesh och Turkiet. Dressman har legotillverkare i Kina, Bangladesh, Turkiet och Indien.

För att möta den kritik som framförts om dåliga arbetsförhållanden hos legotillverkare har de imperialistiska företagen numera upprättat så kallade uppförandekoder. De svenska företagens uppförandekoder är verkligen en rörande läsning. Det finns ingen gräns för den omsorg företagen ägnar den legotillverkande arbetskraften. MQ skriver till exempel på sin hemsida om arbetarnas rättigheter: "rätten att organisera sig fackligt, kollektiv förhandlingsrätt, rättvis ersättning, reglering av arbetstid, hälsa och säkerhet, förbud mot barnarbete och skydd för unga arbetare, förbud mot tvångsarbete, säker anställning, skyddande av miljön och affärsetik". Det visar sig dock gång på gång att dessa uppförandekoder bara är tomma ord.

Att lägga ut tillverkningen på andra, outsourcing, är inte längre någon ny trend för att hålla nere kostnaderna, utan snarare regel för de flesta transnationella storföretag. Det kan till och med kallas en ny struktur inom den kapitalistiska ekonomin. Outsourcing innebär att företag i tredje världen-länder får tävla om tillverkningskontrakt för företag som Hennes och Mauritz, Nike, Apple, McDonalds, Samsung, Coca-Cola osv. Tillverkningsföretagen tvingas pressa ner sina kostnader för att kunna ta hem kontrakten. Det främsta sättet att hålla kostnaderna nere är att sänka löner för arbetarna. I Asien sjönk löneandelen av bruttonationalinkomsten med 20 procent mellan 1994 och 2010. Och ju lägre löner, ju större vinst för de stora monopolbolagen. Helst ska lönerna pressas ner under medelvärdet på varan arbetskraft.

I den första omstruktureringsvågen på 1980-talet flyttades tillverkningen i rika västeuropeiska länder från det egna landet till så kallade "låglöneländer" i tredje världen. Det talades om en avindustrialisering. Det var knappast sant eftersom det alltså bara var en fråga om flytt av produktionen. Men "avindustrialiseringen" blev så pass omfattande att ekonomer och samhällsvetare hävdade att västvärlden gick in i en ny tidsålder, informationssamhället. I detta nya samhälle var det inte i produktionen värden skapades, utan via ny kunskap och information. Ekonomiska data styrkte denna uppfattning genom att de visade att trots att tillverkningen av produkter flyttat utomlands så skapades värdena inte i tillverkningslandet utan i bolagets hemland. Om alltså HM flyttar tillverkningen av kläder till företag i Bangladesh så hamnar ändå vinsten hos HM i Sverige. Men inte bara vinsten; i företagets siffror ser det ut som om produktiviteten ökar hos administrations- och servicepersonal i Sverige och andra försäljningsländer eftersom tillverkningskostnaden sänks drastiskt.

John Smith har i sin bok Imperialism in the twenty-first century (2016; recenserad i Clarté 1/2018) granskat handels- och finansstatistiken och konstaterar att i den ser det ut som om produktiviteten är extremt låg i de länder där själva tillverkningen äger rum, medan den i stället är hög i försäljningsländer som USA, Tyskland och Sverige. Men detta är en illusion; det finns i stort sett ingen skillnad i produktivitet. Det är i stället fråga om en värdeöverföring från tillverkningsländerna i tredje världen till framför allt de imperialistiska länderna. Trots att varutillverkningen flyttats till länder i tredje världen, visar statistiken att tredje världen-ländernas andel av förädlingsvärdet inte ökat, utan till och med minskat. Även detta är en illusion.

10705_01.jpg

Den nya strukturen inom den imperialistiska kapitalismen bygger på att storföretagen lägger ut all sin tillverkning på entreprenörer i tredje världen, till exempel länder som Vietnam, Bangladesh, Indonesien, Kenya och Indien. Arbetarnas löner i tillverkningsenheterna är extremt låga, ofta långt under existensminimum. Arbetsförhållandena är urusla, med långa arbetsdagar och dålig arbetsmiljö. Arbetarna saknar sociala förmåner. Barnarbete förekommer och en del arbetare lever under slavliknande förhållanden. Många fabriker är strängt övervakade, och fönster och dörrar kan vara blockerade. Men allt detta slipper storföretag som Hennes och Mauritz, Nike och Apple ta ansvar för eftersom tillverkningen sker utanför deras kontroll. Storföretagen är endast intresserade av att tillverkningen ska ske så billigt som möjligt. Men hur storföretagen än trixar med siffrorna så kommer de inte ifrån att det är i produktionen värdet på en vara skapas. Det är arbetarens arbete som tillför värdet. Storföretagens profiter bygger på utsugning av tredje världens arbetarklass, en extrem utsugning.

Att tillverkningen sker i tredje världen-länder betyder ingalunda att makten förflyttas. Innehavet av varumärket och kontrollen av marknadsföring, distribution och försäljning gör att storföretagen behåller sin makt. De stora monopolföretagen behöver helt enkelt inte äga tillverkningen längre. Tillverkningsföretagen i tredje världen är tvungna att skriva kontrakt med storföretagen för att över huvud taget kunna avyttra sina produkter. De är helt i händerna på sina uppköpare.

Storföretagen dominerar kapitalismen och därmed dominerar de världen. Omkring 80 procent av den globala handeln är knuten till storbolagen. Ingen kommer undan deras reklam och deras varor. Men det är en illusion att tro att de skulle vara övernationella. De är tvärtom hårt bundna till sina nationella stater. De behöver sina regeringar för att förhandla, ingripa och sprida ideologiska dimridåer. Och inte minst, de behöver militärapparaten. Storföretagen är också starkt kopplade till finanskapitalet i de imperialistiska länderna. De enorma profiterna används numera inte till investeringar i produktionen, utan till finansiell spekulation där vinstmöjligheterna är som störst.

Bland annat tack vare den starka urbaniseringen kan tredje världen tillhandahålla en aldrig sinande ström av arbetskraft. Trots att ca 83 procent av världens arbetare i tillverkningsindustrin lever i tredje världen är arbetslösheten enorm. Det här är också en av orsakerna till att lönerna kan hållas så låga. I tredje världen är Afrika den mest utsatta kontinenten. Det finns väl knappast något land i Afrika där storbolagen inte har sina tentakler. Det gäller såväl kontrakterad legotillverkning som utvinningar av olja och mineraler. Storbolagen kan också vara inblandade i stora infrastrukturprojekt under förutsättning att dessa underlättar deras egen verksamhet. Dessvärre får många av dessa projekt stora negativa konsekvenser för människor och natur. Människor tvingas flytta och natur förgiftas. På senare år har det kommit fram att flera av de konflikter som i västmedier framställs som inbördeskrig i själva verket är strider om inflytande mellan storbolag och mellan storbolag och jordbruksbefolkningen. Konflikten i Sudan/Sydsudan handlade framför allt om de enorma oljekällor som finns i området. I konflikten var franska, österrikiska och italienska oljebolag inblandade, dessutom ett tyskt oljeledningsföretag och det svenska företag som numera heter Lundin Petroleum. Bolagen har medverkat till fördrivning av jordbruksbefolkningen, och de samarbetade med militärregimen i krigen mot så kallade terrorister.

I oktober i år gav den svenska regeringen klartecken till åklagarmyndighetens ansökan om att få väcka åtal mot de två högsta cheferna i Lundin Petroleum. Åtalet gäller medhjälp till grovt folkrättsbrott i dåvarande Sudan, nuvarande Sydsudan. En viktig roll i detta sammanhang spelar en rapport från organisationen European Coalition on Oil in Sudan (ECOS), publicerad 2010. I rapporten slår man fast att lokalbefolkningen i det område där Lundin bedrev sin verksamhet utsattes för en rad övergrepp, bland annat fördrivning, mord, våldtäkt och tortyr. Man slår också fast att Lundin samarbetade med de sudanesiska säkerhetstrupper som begick övergreppen. Det finns även, enligt rapporten, skäl att anta att Lundin försåg säkerhetstrupperna med utrustning. Lundin förnekar att de hade någon som helst vetskap om övergreppen under de år de var verksamma i Sudan. Den förre statsministern och utrikesministern Carl Bildt satt i Lundins styrelse under åren 2000 till 2006. Det ska bli intressant att se om han också dras in i rättsprocessen. Aktiemarknadens förtroende för Lundin har inte påverkats nämnvärt av att de två högsta cheferna står inför åtal om folkrättsbrott. Varför bekymra sig? Bolaget gjorde en vinst på ca 400 miljoner kronor under första kvartalet 2018.

Allt sedan kolonialismens stora genombrott under 1800-talet har tredje världen varit utsatt för utsugning och förtryck. Det är bara formerna som har förändrats. De flesta kolonier lyckades frigöra sig och uppnå självständighet under decennierna efter andra världskriget, men hamnade ganska snart i en ny beroendeställning under nya imperialistmakter, framför allt USA. I dag är utsugningen och förtrycket kanske lika brutalt som under kolonialismen. Och liksom under kolonialismen ligger ett ideologiskt lock över hela verksamheten som döljer, förvränger och förhärligar verkligheten.

[Originalrubrik:"Utsugning på entreprenad"]