När detta skrivs går de gula västarna i Frankrike in på sin sjätte vecka med landsomfattande kampanjer. Styrkan i protesterna börjar mattas och lär försvagas ytterligare när jul- och nyårshelgerna står inför dörren. De har på kort tid undergrävt stödet för Macron och pressat fram eftergifter från staten, som en höjning av de lagstadgade minimilönerna och inställda skattehöjningar på bensin.

De gula västarna har fungerat som en trollspegel på omvärlden. Alla som ser dem, ser sina egna ståndpunkter reflekterade i dem. De gula västarna själva litar däremot varken på staten, partierna, fackföreningarna eller andra folkliga rörelser. Det är en styrka, i det att ingen politisk aktör kan suga upp rörelsens kraft för egen del, men en svaghet i det att ingen organiserad kraft kan föra rörelsens krav vidare när de spontana protesterna mattas. Rörelsens isolering från andra politiska krafter är en kraftig kritik mot de partier och organisationer som i decennier agerat mot marknadsliberalismens härjningar, utan att lyckas mobilisera de som nu gått ut på gatorna.

10701_01.jpg

De gula västarna domineras av kvinnor och män i medelåldern, från de nära trettiotusen kommunerna bortom Paris och storstadsregionerna. De utgörs av Frankrikes låg- och medelinkomsttagare, till viss del arbetarklass, men framförallt, hantverkare, småföretagare och anställda ur det som i marxistisk klassanalys brukar kallas mellanskikt och medelklass.

Rörelsen föddes ur en namninsamling på nätet om att återkalla aviserade höjningar av skatter på diesel och bensin. Efterhand har den vidgats till krav på att få intäkter och löner att räcka till slutet av månaden och ett "rättvist" styre, som inte ensidigt gynnar storföretag och de förmögna. I förlängningen blir spänningarna naturligtvis stora i den breda rörelsen. De som äger små butiker i stadskärnan vill blockera ytterområdenas köplador, medan de med låga inkomster vill handla där varorna är billigast. De som driver lågproduktiva småföretag kan acceptera en liten höjning av minimilönerna, men får det svårt när arbetare ställer krav på ytterligare höjningar.

Det finns ingen rörelse utan brister. Det är rätt att göra uppror mot marknadsliberalismens utarmning av våra liv. I Sverige, där Vänsterpartiet accepterat det finanspolitiska ramverket och återstoden av socialdemokratin söker samförstånd i "mitten", borde de gula västarna bli en nyttig påminnelse om att underklassens tålamod inte är oändligt.