KRIEGSVERBRECHEN

Jurgen Elsässer

KVV konkret 2000

Systematisk lögn är ett viktigt redskap i stormaktspolitiken. Ju grövre lögn, desto större förutsättningar att bli trodd. Det visste Joseph Göbbels, och det vet hans efterträdare i dagens tyska regering, Rudolf Scharping och Joseph Fischer. Deras skamlösa förhållande till sanningen avslöjas obarmhärtigt i Jrgen Elsässers bok Kriegsverbrechen - Die tödlichen Lgen der Bundesregierung und ihre Opfer im Kosovo-Konflikt (Krigsförbrytelser - Förbundsregeringens dödliga lögner och deras offer i Kosovokonflikten), KVV konkret, 2000.

Att amerikanska medier har stort inflytande över nyhetsrapporteringen och ofta sprider direkt förfalskade nyheter är väl dokumenterat och uppmärksammat av många mediakritiker. Det tyska perspektiv som denna bok ger är mer okänt. Det påminner läsaren om att Tyskland är ett grannland, en stormakt på vår egen kontinent, som från början varit en huvudaktör bakom den blodiga slakten på Jugoslavien. Med en ny retorik om demokrati och mänskliga rättigheter realiserar dagens Tyskland gamla imperialistiska ambitioner i östra Europa.

Även om bokens tyngdpunkt, som titeln anger, ligger vid Kosovokonflikten, ägnar författaren ett viktigt inledande kapitel åt en utförlig genomgång av "uppfartsvägen Srebrenica", en händelse som blev avgörande för att göra det möjligt att för tredje gången under ett århundrade sätta tyska soldater på marsch mot Serbien. Utförligt och kritiskt sammanställer han fakta om händelseförloppet, belyser den falska mediebilden och visar dess politiska betydelse för att svänga den tyska opinionen.

Större delen av boken handlar dock, som titeln anger, om de stora lögnerna och förtigandena kring Kosovokriget: om nedtystade lägesrapporter och falska lägesbeskrivingar före kriget, om händelserna i Racak, om Rambouilletförhandlingarna och den aktivistiska roll som den tyske EU-företrädaren Wolfgang Petritsch där spelade, om Joschka Fischer och den påhittade hästskoplanen (Milosevics påstådda strategiska plan för att fördriva alla albaner ur Kosovo), om skildringen av flyktingströmmarna och deras orsak, om fejkade massgravar och våldsamt överdrivna dödssiffror, om Natos bortglömda krigsförbrytelser, om den etniska rensningen efter Natos maktövertagande, om den albanska fascismen.

Hur många känner till exempel till att UCK, enligt uppgift från OSSE-observatörer, före krigsutbrottet hade dödat fler kosovoalbaner än vad serberna gjort? Och hur många har på allvar reflekterat över den i hög grad relevanta fråga som Natos generalinspektör Klaus Naumann formulerade, dock först långt efter kriget, om vilken stat som skulle acceptera en rörelse som UCK: "Jag kan inte föreställa mig att man i Tyskland skulle acceptera att någon som ansåg det nödvändigt att göra uppror mot staten skulle upprätta vägspärrar, gränsposter, börja bära uniformer, smuggla vapen. Vi skulle heller inte tolerera det."

Jrgen Elsässers faktasammanställning är väldokumenterad med noggrann notapparat och analysen är välformulerad och självständig. Något överraskande är kritiken mot "68-vänstern" för "dess ovilja och aversion mot stater som byggts upp av offer och motståndare till den tyska fascismen, såsom Israel och Jugoslavien", men även den aspekten kan bidra till förståelse av de komplicerade politiska motsättningarna i denna konflikt.


LATE VICTORIAN HOLOCAUSTS

EL NINO FAMINES AND THE MAKING OF THE THIRD WORLD

Mike Davis

Verso 2001

Under åren 1876-79, 1889-91 och 1896-1902 drabbades stora delar av tropikerna, norra Kina och Nordafrika av en serie svältkatastrofer som sammanlagt beräknas ha kostat omkring 50 miljoner liv. Det vädersystem vi till vardags benämner El Nio låg bakom den torka som blev den direkt utlösande faktorn till denna globala tragedi. Men detta betyder inte att svälten var en naturkatastrof. Välplanerade bevattningssystem kan säkra jordbruket också under perioder av torka, och om missväxten ändå blir ett faktum kan reservlager och överskott från angränsande områden hålla svälten borta. Det var aldrig fråga om någon absolut brist på mat, utom möjligen i Etiopien 1889. Inte heller var svälten ett resultat av bristande modernitet eller tröga lokala traditioner. Dessa miljoner dog inte utanför "det moderna systemet" utan mitt i den process som med tvång införlivade dem i imperialismens globala ekonomiska och politiska strukturer. De blev i många fall mördade genom en fundamentalistisk tillämpning av liberalismens och utilitarismens heliga principer, uppbackad av överlägsen vapenmakt.

Enligt den brittiska koloniala propagandan skulle marknaden och de moderna kommunikationerna ha omöjliggjort svält i Indien under det sena 1800-talet. Effekterna blev de motsatta. Den integrerade världsmarknaden såg till att missväxt ledde till högre matpriser också i områden där ingen brist rådde. Svälten spreds till intilliggande distrikt när fattiga inte längre hade råd att äta. Järnvägarna underlättade för handelsmän som exporterade säd från svältande regioner till välbevakade magasin i väntan på ännu högre priser, eller skickades till England där köpmän kunde spekulera i missväxt på den europeiska kontinenten. Detta ledde till att dödligheten ofta var störst i de modernaste distrikten, med utbyggda järnvägsnät och stark kommersiell utveckling. Matförsörjningen försämrades också av att höga penningskatter och arrenden drev fram odlandet av exportgrödor som bomull, vilka dessutom sög ut jorden.

För kolonialmakterna erbjöd svälten "gudasända" möjligheter för expansion. Utländska kreditorer utökade sitt inflytande och ägande. Bönder som förlorat sin jord blev billig arbetskraft för plantager och gruvor. Och militärt kunde man besegra uppror och ännu självständiga riken i några av historiens grymmaste krig.

Davis kombinerar en imponerande rik ekonomisk och ekologisk analys (han kallar sitt perspektiv för "politisk ekologi" med en term lånad från Michael Watts) med smärtsamma närbilder av mänskligt lidande och kolonialherrars storhetsvansinne. I en tid då kolonialismens språk på nytt börjat ses som rumsrent i salongerna är detta en bok man önskar alla kunde läsa.


SJUNG SOM EN FÅGEL

Thomas Kanger

Norstedts 2002

Med Sjung som en fågel fortsätter Thomas Kanger sin romanserie om polisen Elina Wiik. Hennes uppgift är denna gång att hitta det dolda samband mellan ett socialdemokratiskt kommunalråd och en affärsman som resulterat i att båda mördats med samma vapen. När pusselbitarna fallit på plats blir det en kamp mot klockan för att förhindra ytterligare ett mord. Kanger följer lydigt Henning Mankells och Kjell Erikssons recept för en bästsäljande kriminalroman, bland annat genom den geografiska förankringen i en mellanstor svensk stad (Västerås) och den försiktiga samhällskritik från vänster, som främst gäller socialdemokratins olagliga åsiktsregistrering av kommunister. Denna osjälvständighet resulterar - i kombination med en intrig utan riktig fart och en tämligen färglös språkdräkt - i att romanen blir ganska tråkig.


SEE NO EVIL

The true story of a ground soldier in the CIAs war on terrorism

Robert Baer

Crown Publishers 2002

See no evil av den förre CIA-agenten Robert Baer har snabbt klättrat på bästsäljarlistan i USA sedan den släpptes i början på mars. Baer har ett förflutet som CIA-agent stationerad på olika platser i Mellanöstern. Det mest intressanta i boken är Baers redogörelse för det misslyckade upproret mot Saddam Hussein 1995. Baer odlar här en dolkstötslegend: det var det stygga State department som inte lyssnade på det kloka CIA. Trot den som vill. Jag gör det inte.

I en intervju i The Observer säger Baer att amerikanska myndigheter inte förstår sig på Irak. Själv framstår Baer i sin bok som en korkad scout. Han kan inte mycket om någonting men lite av varje. Är det Baer som står för Irak-expertisen i USA så hjälpe oss Gud.


KLASS I RÖRELSE

Arbetarrörelsen i svensk samhällsomvandling

Lars Olsson & Lars Ekdal

Arbetarnas kulturhistoriska sällskap 2002

Den tvåhundrasidiga, rikt illustrerade boken kan vid första påseende tas för en sedvanlig jubileumsskrift (den är utgiven till hundraårsdagen för Arbetarrörelsens arkiv). Men det är orättvist. De akademiska historikerna Olsson och Ekdal har skrivit vad de själva kallar en lärobok om arbetarrörelsens historia under 150 år. Perspektivet är brett; boken handlar egentligen om hur arbetarrörelsen förhåller sig till - eller förändrar - politiska, ekonomiska och kulturella förhållanden i samtiden. Hållningen är kritiskt solidarisk. Exempelvis skildras inte kommunistiska rörelser som irritationsmoment utan i sin egen rätt, och författarna drar sig inte för att påpeka att vissa inslag i välfärdsbygget kommer från borgerligt håll. Det är rätt lättillgänglig och riktigt bra - om än ej omskakande - läsning om man vill överblicka 1900-talets svenska historia från arbetarrörelsehåll.


Sjöbröder

Ove Allansson

Tre Böcker 2002

Novellsamlingen Sjöbröder utgör ett tillskott till den huvudfåra i Ove Allanssons författarskap som skildrar livet - särskilt arbetslivet till sjöss. Styrkan i den tematiskt breda samlingen är Allanssons förmåga att förena romantik och realism. Skildringarna av havets krafter, fjärran hamnar, fantastiska skrönor och egensinniga individer får en balanserande motvikt i den sociala realism som utmärker beskrivningarna av de sociala villkoren ombord och i de hamnar, ofta i tredje världen, där sjömännen går i land. Resultatet blir en fängslande novellkonst som tar avstamp i arbetets värld, men som inte ryggar för några aspekter av det liv som levs på vattenklotet.


NYKTRA SVENSKAR

GODTEMPLARRÖRELSEN OCH DEN NATIONELLA IDENTITETEN 1879-1918

Samuel Edquist

Uppsala universitet 2001

Varför är midsommarstång och söndagsutflykt i skogen något vi gärna ser som typiskt svenskt? Kanske beror det på nykterhetsrörelsen. IOGT för hundra år sedan hade cirka 150 000 medlemmar, till övervägande del ur arbetarklass och lägre medelklass. De samlades ständigt till möten, fester, studiecirklar och utflykter. Det är otillåten förenkling att tro syftet bara var att upprätthålla alkoholfri gemenskap; minst lika mycket handlade det om kamp för demokrati, bildning och kultur.

En sådan rörelse måste med nödvändighet utveckla en syn på nationen och folket. Den utreds av historikern Samuel Edquist i en doktorsavhandling som har förtjänsten att vara samtidigt relativt lättläst och teoretiskt medveten; Edquist förenar gramscianska utgångspunkter med omfattande och övertygande materialgenomgångar. Han visar hur folket görs till ett positivt laddat nyckelbegrepp av IOGT, gärna förknippat med natur, bondekultur och folklore. Det sker i viss motsättning till arbetarrörelsen som lyfte fram arbetarklassen och städerna. Men enigheten är viktigare än motsättningarna. I de socialdemokratiska ungdomsklubbarna kunde man vara lika angelägen att ordna gökotta och framhålla att den skötsamma ungdomen i folkets djupa led var bäst ägnad att leda en demokratisk nation. På sätt och vis blev det också så: en överväldigande majoritet av de socialdemokratiska och liberala eller frisinnade riksdagsmännen under 1900-talets första hälft hade skolat sig i nykterhetsrörelsen.

Hobsbawm, Benedict Anderson, Ernest Gellner och andra är viktiga att läsa om man vill diskutera den nationella frågan. Men vad vet de om ungdomsloger? För en svensk diskussion är Edquist lika viktig.


SVERIGE TROTSAR NAZISMEN

Rolf Karlbom

Göteborg 2000

Karlboms ärende är att korrigera bilden av Sverige under andra världskriget som en alltigenom nazianstruken, antisemitisk och tyskvänlig nation. Det är en viktig uppgift i dag. Oskuldsfulla historieskrivare till höger och vänster låter, avsiktligt eller oavsiktligt, varje dunkelt uttalande från någon pressad minister i 1940-talets samlingsregering tjäna som belägg för att neutralitetspolitik är ogenomförbar.

Men Karlbom misslyckas. Han blir alltför enögd åt andra hållet: från Wallenberg, Gustaf V och Per-Albin till varje lokal klubbordförande och folkskollärare framställs 1930- och 40-talets svenskar som kämpande demokrater och antifascister. I sammanhanget irrelevanta utfall mot historiker av Weibullskolan eller kritiker av åtalet mot Karolina Matti förtar också effekten, liksom i och för sig obetydliga sakfel i de uppgifter som är lätta att kontrollera (vem är marxisten Haberman?) - hur är det då med de många intressanta fakta läsaren inte kan kontrollera?

En ordentlig diskussion om Sveriges förhållande till Tyskland under andra världskriget måste bemöda sig om de många och svåra distinktionerna mellan nödvändiga eftergifter, överdriven anpasslighet, tyskvänlighet och direkt pronazism.


MIN HEMLIGHET

Petrarca

Atlantis 2002

Detta är något så ovanligt som ett medeltida verk medvetet skrivet i bekännelsegenren. Petrarca representerar även i detta renässanskulturens förstadium. Genren har alltid sina problem. Rousseau infriar inte utfästelsen att berätta det onda och det goda med samma uppriktighet. Bikten slår ofta över i långrandigt självförsvar. Augustinus lyckas i detta avseende bättre eftersom han hudflängde en tidigare epok i sitt liv som han tagit bestämt avstånd ifrån (men tiger givetvis om den innevarande). För båda gäller dock, som Myrdal påpekat, att "bekännelsen" har större värde som en "bekännelse till" - ett ståndpunktstagande - än en bikt.

Mellan dessa ytterligheter bildar Petrarca en syntes eftersom han löser problemet genom att göra om formen till en dialog. I den ena rösten, som bär hans eget namn, försvarar han sig efter bästa förmåga. Den andra rösten som utgör ett överjag, framträder i gestalt av just Augustinus och har till uppgift att sticka hål på försvaret och hävda den religiösa idealmoralen. Som prästvigd med två illegitima döttrar hade han väl ett och annat att förebrå sig i den vägen, men dom smaskiga detaljerna lyser dock med sin frånvaro.


Det intelligenta samhället

En omtolkning av socialdemokratins idéhistoria

Sten O. Karlsson

Carlssons 2001

Denna tjocka bok om SAP:s idéhistoria fram till 1940-talet, en i raden av uppföljare till Tingstens gamla utbrott på samma tema 1941, är märklig. 200 sidor ägnas åt förra sekelskiftets internationella idédebatter. Övriga 400 sidor använder författaren till att visa hur dessa tyska katedersocialisters, engelska fabianers, amerikanska pragmatikers och Karlssons ihopknåpade "kommunitaristiska" tradition från Platon, Aristoteles och Hegel (!) dundrade rakt in i SAP:s partiledning i några omgångar under tidigt 1900-tal.

Grundfrågan är vettig och inte ovanlig: hur förborgerligas stegvis ett alltmer statsanpassat parti? Men den drunknar ofta i detaljanalyserna av vem som läste vad och när. Som traditionell idéhistoriker tror Karlsson att det viktiga är att belägga idéers härkomst och vandringsvägar, inte deras sociala sammanhang. Retoriken hos Palm, Wigforss, P.A Hansson och de andra ses konsekvent som teoretiskt högtstående förvirring kring läsinfluenser, och inte som resultat av vilka personerna var, och vilka opinioner bland vanligt folk de hade att förhålla sig till.

De många beläggen för hur olika män i partiledningen under främst tjugotalet försökte lämna vad de uppfattade som marxismens tvångströja med hjälp av helt olika influenser från inte minst konservativt håll (Per-Albin) är talande, men ibland hoppar radikala röster fram som gubben ur lådan - oftast från fackligt håll. Det borde diskuteras mer, och då skulle nog sammanhangen bli klarare. Förborgerligade proffspolitiker försökte värva röster från alla möjliga sociala skikt i vild jakt på den där marginalväljaren som skulle välta hela stenen, och stod samtidigt gentemot en ofta radikal facklig rörelse.

Som boken nu är skriven förstår man inte det krav partiledningen förefaller ha känt på sig att framstå som marxistisk och de därav följande märkliga turerna i att terminologiskt förskjuta begrepp som stat, samhälle, deltagande, utsugning o.s.v. i mer antiradikal riktning. Karlssons egen förvirring kring vad som "egentligen" var marxism och vad Marx själv skrev hjälper knappast till. Nog var väl den tidens besatthet kring frågor om ekonomisk och teknisk determinism, förgivettagandet av elitstyre m.m. också ursprungligen borgerliga tankekategorier och intressen, inte uppfinningar från vänster?

Boken är alltså ett misslyckande, men absolut läsvärd för den som vill bilda sig om det tidiga 1900-talets märkliga debatter. Många tongångar känns igen från idag om "egenmakt", delägande, löntagarfonder, konsumentintresse kontra arbetarintresse, effektivitet kontra deltagande, o.s.v. Det är nyttigt att se hur osäkra innebörderna i begrepp som demokrati och deltagande var under en period då man erövrade själva rösträtten. Att den syftade till egentligt inflytande för arbetarklassen var långt ifrån självklart för Wigforss och de andra. Inga större förändringar har skett under närmare ett sekel i hur ett parti förskjuts efter sina marginalväljare, vanligen åt en s.k. mitt. Exempelvis vänsterpartiet idag låter nästan exakt som högervridningens ideologer för ett antal decennier sedan.


SÅNGER

Friedrich Hölderlin

FiB:s lyrikklubb 2002

Min bild av Hölderlin har varit helt präglad av Peter Weiss pjäs och Jan Malmsjös rollgestaltning: Ett mycket intressant människoöde i en intressant tid, men högtravande och omöjlig som poet. Denna samling i tolkning av Aris Fioretos ger ett helt annat intryck. Visst är dikterna tidstypiskt allegoriska, men den djupt och ärligt personliga prägeln går inte att misstaga sig på, och allegorierna formligen lever ett eget liv.

Trots allvaret finns en lätthet i flödet och dikten. "Fredsfirande" blir t.ex. oavsiktligen fruktansvärt rolig genom sin anstötlighet. Den syftar på freden vid Lunéville 1801 där Bonaparte genom sin seger över Österrike sätter punkt för de s.k. revolutionskrigen och därmed säkrar revolutionens framsteg. Det är den tidiga Napoleon, ljusgestalten från epoken före kejsardömet, det återinförda slaveriet och de ändlösa "napolenkrigen". I dikten framträder en gestalt som ömsom kan tolkas som Napoleon, ömsom som Kristus. Där fick mörkermännen någonting att tugga på:"Med skymmande blick tror jag mig redan,/ leende efter mödosamt dagsverk,/ kunna skåda honom själv, festens furste./ Ty fastän du gärna förnekar ditt främmande land,/ du allbekante, och liksom trött av det långa hjältetåget/ sänker ditt öga, glömsk och lätt beskuggad,/ för att anta vännens gestalt, får det högsta/ knäna nästan att böjas. Inför dig vet jag intet,/ blott detta: dödlig är du ej./ En vis man kan upplysa mig om mycket,/ men där en gud uppenbarar sig/ råder ändå en annan klarhet."


DEN ONÖDIGA SAMTIDEN

Lars Gustafsson & Jan Myrdal

Manifest 2001

Även böcker mognar med tiden. 1974 kunde Myrdals resonemang om "det avgörande 1100-talet" ibland avfärdas som obegripligt lärdomsprål. Idag - efter Maja Hagermans Spåren av kungens män och inte minst Guillous romaner om riddaren Arn - är synsättet väl förankrat i det allmänna medvetandet.

Både Gustafsson och Myrdal noterar i sina nyskrivna efterord den närmast kompakt negativa kritiken när boken första gången gavs ut 1974. Detta är intressant med tanke på att den samtidigt fick ett mycket gott gensvar från läsarna. Misstanken om en politiskt orkestrerad kampanj i IB-affärens efterdyningar är inte osannolik, men vissa reaktioner, som t.ex. Lagercrantz eller Delblancs, för tankarna mer till den betingade reflexen och Pavlovs hundar än några dolda maktstrukturer. Myrdal och Gustafsson har nämligen, som Erik Wijk påpekar i förordet, en annorlunda syn på kunskap. De frossar vällustigt i själva näringskällan i stället för att servera lagom tillrättalagda skolboksförpackningar. Vissa retar sig på vad de kallar elitism eller snobbism, men det väsentliga är att många känner sig entusiasmerade och stimulerade att läsa vidare på egen hand.

Att uppmuntra "lekmännen" att själva gå till källorna och inte acceptera den ideologiska kastens tolkningsföreträde, kallades på medeltiden för kätteri, och uppfattas fortfarande av denna kast som ett otillbörligt intrång på deras revir. Dessutom irriteras de ju, som Myrdal påpekar, av att kunskapen, som för dem representerar ett grått och trist vardagsslit, för "inkräktaren" representerar klarhet, frihet och lycka. För borgerligheten är det ett hot mot den ideologiska hegemonin - det bästa betyg man kan ge en bok.