Per Ahlmarks favoritämne

Den sjätte april 2002 skriver Per Ahlmark åter en krönika i DN om sitt favoritämne: att muslimer, i synnerhet palestinier är fanatiska dårar och att Israel gör rätt, också när man gör fel, i det förflutna, i dag och i all framtid.

Att någon frivilligt offrar livet för en sak, större än honom/henne själv - något som traditionellt även i vår del av världen och i Bibeln (Simson i gamla testamentet, Jesus själv i nya) betraktats som höjden av ädelmod - fyller honom med vämjelse och fasa då det utförs av palestinier. Långt mera än när Sharonregimen offrar palestinier för sin egen sak.

Han utesluter inte möjligheten av att judar av naturen "älskar livet mer än andra folk".

Ty Per Ahlmarks egen fanatism har nu nått sådana höjder att det hade fallit sig naturligt att betrakta hans argument som rasistiska om det gällt någon annan stat än den sionistiska staten Israel. Se t ex hans skäl för att Israel inte skall leva upp till FN:s resolutioner där de palestinska flyktingarna tillerkännes den i alla andra sammanhang självklara rätten att återvända till sin fädernesjord:

"Alla vet att den judiska staten i så fall försvinner i en demografisk revolution."

Detta är en formulering som tål att begrundas. Demokratin, rätten till medborgarskap, principen en man en röst, är underordnad principen om det rätta blodet och den rätta tron - just i fallet Israel. Befästandet av en etnisk rensning är en korrekt politik - just i fallet Israel.


Ny front efter Afghanistan

Det spekuleras just nu om vilket land som USA tänker anfalla härnäst i sitt "krig mot terrorismen". Irak och Sudan har nämnts som tänkbara kandidater för massbombningar. Lite mer i tysthet har en andra front i kriget redan öppnats, rapporterar Walden Bello i The Nation.

Sedan i januari i år har USA skickat in styrkor i Filippinerna, under förevändningen att man skall krossa Abu-Sayaffgerillan. Denna grupp har sin bas på ön Basilan i södra Filippinerna och har varit ansvarig för en rad spektakulära kidnappningar av västerländska turister på senare år. Gruppen har islamism som officiell ideologi och påstås ha kontakter med Al-Quaida-nätverket. Många lokala bedömare anser dock att det snarare är frågan om en gangsterorganisation som via islamismen söker ideologisk legitimitet för sin verksamhet. Ön plågas svårt av religiösa och etniska motsättningar. Majoriteten är kristen och minoriteten muslimsk. Dit har nu 660 USA-soldater, varav 160 tillhör elitstyrkan Special Forces, skickats tillsammans med knappt 4 000 filippinska soldater.

Operationen är kontroversiell, den bryter mot filippinsk grundlag. Denna grundlag, införd 1987 efter att diktatorn Marcos störtats, förbjuder utländska trupper på filippinsk mark om inte fördrag har ingåtts. De fördrag som finns med USA rör samarbete i fall av ett externt angrepp på Filippinerna. När regeringen där, i utbyte mot löfte om bistånd, gett sitt tillstånd till USA-trupper på Basilan har man således begått grundlagsbrott.

Men varför har USA öppnat sin andra front i Filippinerna? I slutet på 1980-talet växte en patriotisk och stark folkrörelse fram som ville stänga USA-baserna där. Något man lyckades med, 1991 försvann den sista. Under förevändningen krig mot terrorism" försöker USA nu återupprätta den militära kontrollen i landet med militärbaser som målsättning. Landet ligger dessutom nära Kina, från dess norra del är det bara cirka 100 mil till det kinesiska fastlandet. Det har dock visat sig vara svårt för USA att nå framgångar på Basilan. Den 22 februari kraschade en helikopter och tio USA-soldater dog.

Basilan är en plats som gjord för gerillakrig, menar Bello, med en terräng som är ytterst ogästvänlig. Konflikterna i området är komplicerade och motsägelsefulla. USA får räkna med dödade soldater i betydligt större utsträckning än vad de tror.

Glädjande är att en växande fredsrörelse har börjat göra sig gällande. Med rötterna i den rörelse som slängde ut USA för tio år sedan har den märkbart stört Filippinernas president Arroyo som ilsket har kallat den för antifilippinsk" och Abu Sayaffälskare". Vissa drag i den filippinska debatten känns onekligen välbekanta även i Sverige.


Kulturimperalism

Statliga utredningar kan också ha rätt ibland. I början av april föreslog Kommittén för svenska språket i sitt betänkande Mål i mun (SOU 2002:27) lagstiftning och åtskilligt annat för att säkerställa svenskan som användbart språk i vetenskaplig verksamhet, i skolundervisning, arbetsliv, politik m.m. Engelska - eller andra språk - måste förvisso vara det viktigaste språket ibland, men svenskan ska alltid vara möjlig att använda.

Det låter som ett rimligt demokratiskt krav. Men nej då, Expressens politiske redaktör P.M. Nilsson reagerade genast (d.v.s 7/4) som god marknadsliberal: Svenskan har så många ord som beskriver väder och vind, särskilt snö, och är så "djupt rotad i vardagserfarenheter" att den omöjligen kan vara hotad.

Men engelskan dominerar i universitetens kurslitteratur, på naturvetenskapliga laboratorier, bland näringslivets ledare, i populärkulturen, på Internet. Engelskan står för kulturen och den nya kunskapen. "Förra gången världen dominerades av ett mäktigt imperium, Rom, spreds kulturimpulserna av latinet. I dag har USA och engelskan samma roller."

Kulturimperialismen har talat.


Walter J. Rockler

Walter J. Rockler, en av de skarpaste kritikerna av Förenta staternas humanitära imperialism under NATO-bombningarna av Jugoslavien våren 1999, dog den 8 mars, 81 år gammal.. Rockler tjänstgjorde 1947 som åklagare i Nurnberg, där han förde sak mot bankirer och industriidkare som varit inblandade i Tredje rikets massmord och angreppskrig. Långt senare skulle Rockler hävda att värdet av Nrnbergrättegångarna var att de otvetydigt slog fast att ingen politisk eller ekonomisk situation kan göra ett angreppskrig försvarbart.

Efter sina år som åklagare i Nrnberg var Rockler under större delen av sitt yrkesliv privatpraktiserande skattejurist, med undantag för två år då han förestod en av Washington tillsatt kommission som undersökte närvaron av övervintrade nazister i Förenta staterna.

Våren 1999 brännmärkte han i en insändare Förenta staternas och NATO:s pågående krig mot Jugoslavien och hävdade att "angreppet på Jugoslavien utgör den mest skamlösa internationella aggressionen sedan nazisterna attackerade Polen för att förhindra polska illdåd mot tyskar. Förenta staterna har kastat av sig alla pretentioner på ett folkrättsligt och anständigt agerande i mellanstatliga relationer och ger sig nu hän åt en rå och hämningslös imperialism"

Insändaren publicerades i Chicago Tribune den 10 maj, men spreds över Internet och i tryckta medier med en hastighet som överraskade dess författare. Tretton dagar senare publicerade samma tidning en artikel där Rockler ånyo brännmärkte Förenta staternas aggression: "Vi har inlett ett uppenbart angreppskrig där vi oupphörligt attackerar ett litet land i första hand för att visa att vi är världens härskare. Påståendet att vi egentligen genomdriver världssamfundets moraluppfattning skulle, även om det vore sant, vaken ursäkta angreppskriget och det omfattande dödande som det innebär, eller göra upphovsmännen till det mindre skyldiga."

Rockler blev en hjälte bland krigets motståndare, uppmärksammades i TV och deltog som gästföreläsare på universitet tvärsöver Förenta staterna. Han hade en självklar auktoritet, som få av det amerikanska imperiets bläckkulier vågade ens försöka sig på att rubba. Men tyngden i hans prestation låg ändå i den klara framställningen och i styrkan i den juridiska analysen.


Adios Per T!

Statskupp - kan du stava till det, Per T. Olsson? Det innebär ett plötsligt, icke-konstitutionellt maktövertagande i ett land. Det är olagligt och betraktas av demokrater som bland det värsta som kan drabba ett land. Särskilt illa är det om kuppmakarna utgör en ohelig allians av Latinamerikas monopolkapital och fascistoida militär. Dessa har tillsammans med CIA och USA:s marinkår under nittonhundratalet mördat, terroriserat, torterat och fängslat alla slags progressiva krafter i Latinamerika.

Om Per T. vill veta mer om dessa förhållanden föreslår jag Dig att åka ut till något av Malmös mindre bemedlade bostadskvarter och fråga första bästa person med latinamerikansk bakgrund om varför denne befinner sig i Sverige.

Då kanske Du förstår att det som skedde i Venezuela i fredags hade föga att göra med demokrati och, som Du skriver "massornas missnöje" (Sydsvenskan 13 april). Det är sant att omfattande protester förekommit mot presidenten Hugo Chavez. Men varifrån har dessa kommit? Från Venezuelas fyrtio år gamla oligarkier av storföretag, en genomkorrupt fackförening, köpmän och en privilegierad medelklass som äger samtliga medier!

"Massorna" är de människor som i två exemplariskt genomförda folkomröstningar och med en rungande majoritet, år 1998 och år 2000, röstat fram Hugo Chavez till sin företrädare.

Per T. glömmer i sin ledare nämna de reformer som Chavez genomfört och som konflikten i Venezuela i grunden handlar om: kontrollen över det nationella oljebolaget, om solidaritetspolitiken gentemot u-världen, om införandet av gratis sjukvård och utbildning osv.

Fascismen är liberalernas reservtrupp brukar det heta; när demokratin hotar storföretagen hörs stöveltrampen, och de ekar ända från Venezuela in på Sydsvenskans redaktion i Malmö.

Men Chavez kom tillbaka och Du, Per T. får äta upp din skadeglada ledare med rubriken "Adis Chavez". Du bör ägna nästa ledare åt att be Venezuelas folkvalde president om ursäkt: "Perdon y bienvenido, Chavez".


Volvo stridsvagnar

Metallklubben på Volvo lastvagnar i Umeå har inget att invända mot att fabriken ska tillverka hytter till den israeliska arméns lastbilar. En styrelseledamot hade visserligen föreslagit att klubben skulle agera för att de, som pga. ursprung, religion eller av andra skäl "känner olust" inför att arbeta med de aktuella hytterna, skulle få slippa. Men förslaget fann ingen majoritet i klubbstyrelsen. Dess ordförande William Frank menar att det skulle få orimliga konsekvenser. Till tidningen Dagens Arbete säger han:

"Jag kan ha mina funderingar kring de mänskliga rättigheterna i Kina. Ska vi då inte bygga åt dem? Och anställda som hyser sympatier med veganrörelsen - ska de slippa att tillverka bilar som transporterar djur?"

Frank har naturligtvis rätt i att konsekvenserna vore orimliga, om företeelserna vore jämförbara, men här gäller det lastbilshytter till en krigsmakt som i strid med folkrätten, den humanitära rätten och en lång rad FN-resolutioner med skoningslös terror förvägrar ett helt folk dess självbestämmanderätt. Själv tycker jag att facket, när sådant ska tillverkas, inte bara skulle verka för individuella dispenser från att delta i tillverkningen, utan helt enkelt skulle vägra att befatta sig med den. Vad betyder annars det uttalande, som fackklubben också beslutade om, där man fördömer den israeliska aggressionen? Vad betyder annars de vackra ord om solidaritet med Palestinas folk som Metall centralt uttalar? På sin webbplats råder Metall bl.a. sina medlemmar att bidra med pengar till en mobil blodbuss i Gaza. Vore det för mycket att hoppas på att fackklubben i Umeå åtminstone utverkar ett lönetillägg för de som bygger hytterna till den israeliska arméns lastbilar, så att de har råd att ge ett extra stort bidrag till den blodbuss som ska ta hand om offren för den terror som Israel kommer att utöva från dessa lastbilar?


Kampanjen mot Mugabe

De senaste åren har väst-världens medier beskri-vit hur mänskliga rättigheter kränks i Zimbabwe och hur landets president Robert Mugabe har blivit en alltmer maktfullkomlig diktator. Rapporteringen kulminerade i mars när val hölls i Zimbabwe. Tidningarna berättade om valfusk, om hur oppsitionen förföljdes och EU beslutade att införa sanktioner.

Det finns ingen anledning att försvara fusk och förföljelse, men samtidigt bör man fråga sig varför kampanjen kommer just nu - och varför just Zimbabawe. I Kongo och Madagskar har lika ohederliga val nyss ägt rum, utan att väst har protesterat.

Zimbabwe var tidigare en av IMF:s mönsterstater. Landet fick stora lån och genomförde strukturanpassningsprogram. Jordfrågan, som hade varit grunden i befrielserörelsen, fick däremot vila - på tjugo år omfördelades bara ett par procent av jorden. Ett försök till jordreform gjordes i början av nittiotalet, men IMF protesterade och Mugabe böjde sig.

Liberaliseringen ledde, som så ofta annars, till ekonomisk kris - höga räntor och inflation följdes av nedskärningar i den offentliga sektorn. Strejker utbröt och oppositionspartiet Movement for democratic change (MDC), med basen i fackföreningarna, bildades.

För två år sedan förlorade regeringspartiet ZANU en folkomröstning om en ny konstitution och MDC fick nästan hälften av rösterna i valet samma år. I ett försök att behålla makten beslutade Mugabe att gå emot IMF och inleda en jordreform, samtidigt som befolkningen uppmuntrades att ockupera de stora farmerna. Det var då kampanjen i medierna började och EU, USA och IMF hotade snart att vidta åtgärder mot Zimbabwe.

Landockupationer är visserligen inte en idealisk ersättning för den verkliga jordreform som Mugabe har haft tjugo år på sig att genomföra, men kampanjen mot Zimbabwe går inte ut på att stödja de zimbabwiska jordbrukarna och arbetarna. I stället är det de vita storjordägarnas intressen som försvaras. Men bakom ligger mer än så - i Zimbabwe står på sätt och vis hela västs klientsystem i Afrika på spel. Det handlar om att hindra antsatser till att föra en annan politik än den som beslutats av IMF.

I det läget skulle det behövas en radikal opposition, fast MDC vacklar. Rörelsen har fortfarande rötter i fackföreningarna, men ledningen har alltmer närmat sig farmarnas positioner, till exempel kräver MDC nu mer ekonomisk liberalisering. Vändningen har betalat sig, bara inför valet 2000 fick MDC två miljoner dollar bidrag av jordkapitalet och internationella organisationer. Om en opposition som verkligen driver landfrågan kan samla sig återstår alltså att se.