Jan Guillous böcker om riddaren Arn har betytt åtskilligt för att öka den historiska folkbildningen i Sverige. De låter också läsaren förstå att den kristna kulturen inte är så överlägsen som oftast tas för givet. Men i andra stycken är historiesynen diskutabel: kommer alla framsteg i Sverige från den europeiska överklassen? Artikelförfattaren är förste antikvarie vid Länsmuseet i Varberg.

Med stor behållning har jag läst Jan Guillous fyra böcker om Sverige på 1100- och 1200-talen med Arn Magnusson och hans kvinna Celilia Rosa som huvudpersoner, Vägen till Jerusalem, 1998, Tempelriddaren, 1999, Riket vid vägens slut, 2000, och Arvet efter Arn, 2001. Jan Guillou skriver spännande och medryckande.

Men man kan ha sina funderingar kring böckernas historiesyn. Då tänker jag inte på om alla historiska fakta är korrekta, utan det perspektiv författaren väljer åt oss att se historien i.

I den första boken får vi följa den västgötska herremanssonen Arn Magnusson. Han sätts i kloster redan som barn och får lära sig den kyrkliga kulturen. Samtidigt har han turen att som lärofader få en munk som tjänstgjort som tempelriddare i det heliga landet. Arn blir fullärd i både vapnens bruk och den kristna ideologin.

Jan Guillou har uppenbara pedagogiska syften med sina böcker. Han vill berätta om Sveriges historia på 1100- och 1200-talen. Med den utgångspunkten är det friskt att lägga huvudhandlingen till Västergötland i de tre första böckerna och till Östergötland i den fjärde. Det är viktigt att komma bort ifrån att allt väsentligt skett i Mälardalen.

Men Guillou menar att den kulturella nivån inte är speciellt utvecklad vare sig i Götalanden eller i Svealand. I stället är det munkarnas kultur i Varnhem och andra kloster som förmedlar den högtstående europeiska kulturen. Allt nytt står munkarna för. Västgötarna bara står och gapar åt förträffligheterna.

Den senaste forskningen om munkarnas roll i Sverige har en annan ståndpunkt (se t.ex. Anna Götlinds avhandling Technology and religion i medieval Sweden, 1993). Den visar att munkarna vanligen inte stått för ny teknik, till exempel inom järnhantering och jordbruk. De avgörande teknologiska landvinningarna antingen utvecklades på hemmaplan, särskilt inom jordbruket (t.ex. årdrets större järnbill) eller kom till Sverige med resande hantverkare och köpmän, oftast från norra Tyskland. Däremot var klostren duktiga på att ta ut skatter från järnhantering och jordbruk. De har varit bra på att exploatera teknik. Att munkarna möjligen kan ha infört till exempel nya trädgårdsväxter förefaller troligt, men jag vet inte att det gjorts några undersökningar i frågan.

Guillou är inte ensam om sin historiesyn, många tidigare historiker har ofta helt enkelt förutsatt att munkar stått för nyheter. Med detta synsätt kan kultur bara komma ovanifrån eller från utlandet. I vår tid passar denna syn också ihop med föreställningen att EU står för allt vad utveckling heter; utan "Europa" är Sverige ingenting.

I slutet av den första boken förälskar sig Arn i Cecilia, som i den andra delen kommer att få tillnamnet Rosa för sitt röda hårs skull. De älskar med varandra innan äktenskapet, och det får Arn sona med tjugo års tjänst som tempelriddare i Palestina. Cecilia straffas med tjugo år på Gudhems kloster. Den andra delen, Tempelriddaren, är därför uppbyggd med parallellhandling i Palestina och Gudhem. I mitt tycke är det den bästa boken.

Korsfararna har lyckats "befria" delar av Palestina från saracenerna (muhammedanerna). Arn har blivit en ytterst skicklig tempelkrigare och herre över borgen i Gaza. En tid får han också ledningen över försvaret av Jerusalem. Men hela tiden är den kristna patriarken i Jerusalem och kretsen kring honom opålitliga äventyrare eller maktgalningar. Arn lär sig arabiska och läser Koranen för att förstå landets seder. Han lär sig uppskatta den arabiska kulturen. (Detta kan ju tyckas som en omöjlig person, men Guillou gör honom trolig.) Arn inser att de kristna aldrig helt kan erövra Palestina. Araberna bor ju där, och där finns några av islams heligaste platser. Ska de kristna kunna hålla sig kvar vid makten i det heliga landet, måste araber, kristna och judar alla få utöva sin religion i Jerusalem. Men den kristna makteliten i Jerusalem förstår inte det, och muhammedanernas ledare Saladin kan därmed segra och kasta ut de kristna ledarna.

Speciellt stor vikt lägger Jan Guillou vid att beskriva stridstekniken. En del kan finna det tröttande, men strid till häst var avgörande i dåtidens krig och därmed dåtidens maktpolitik. Författaren drar läsaren in i stridens hetta, så att även den oinsatte blir fängslad.. Strid till häst och strid med svärd beskrivs mästerligt.

Tempelriddaren innehåller Jan Guillous hela analys av Palestinafrågan både då och idag. Det är viktig läsning i det aktuella politiska läget. Underifrån-perspektivet på den korrupta kristna ledningen i Jerusalem och Rom är klargörande. Den i många stycken överlägsna arabiska kulturen glöms lätt bort av oss svenskar och européer, men Guillou lyfter fram den på ett bra sätt - utan att för den skulle göra den överlägsen i allt, som han gjorde med munkarnas kultur i Vägen till Jerusalem.

Samtidigt som Arn kämpar i Palestina får Cecilia utstå en maktfullkomlig och hycklande abbedissa i Gudhem. Både fysisk och psykisk tortyr är vanligt. Kamratskapen med några medsystrar i klostret gör att Cecilia Rosa överlever och kommer ut som en stark, kunnig och självmedveten kvinna. Jan Guillou gisslar överheten inom kristenheten i det dåtida Sverige.

Tempelriddaren handlar alltså i mycket om 1100-talets maktelit, men har inte elitens perspektiv. I Riket vid vägens slut och Arvet efter Arn anlägger Guillou mer och mer maktelitens perspektiv, och alla andra försvinner. I mitt tycke blir dessa böcker därför mindre och mindre dynamiska.

Båda utspelar sig i Sverige. Arn återvänder och förenas med Cecilia Rosa. Striden om makten mellan "Sverkrar", "Erikar" och "Folkungar" står i centrum för intresset. I del fyra får Arns och Cecilias sonson Birger Jarl föra ordet. Folkungen Birger Jarl kämpar för att nå makten och ena riket under en starkare ledning än vad Erikar och Sverkrar lyckats åstadkomma.

Den av Arn impor-terade krigskons-ten att strida till häst (och med arabiska hästar) blir huvudvapnet för att erövra riket. Att bygga starka stenborgar blir ett annat viktigt led i maktstrategin. Problemet, som jag ser det, blir att Guillou finner "ädla" syften bakom denna maktuppbyggnad. Birger Jarl får i bok fyra formulera dessa mål: Den gamla strukturen, där olika släkter strider om makten och på så sätt skapar osäkerhet i riket och för underlydande, den ska bort. En så stark här av riddare ska byggas upp att ingen kan gå emot den. Så ska ett enat, fridfullt rike skapas. Nya fridslagar ska införas för att skydda alla. Birger Jarl är också vänlig mot alla underlydande och deltar aldrig i plundringar. Birger Jarl får till och med välsignelse för sitt verk av påvens utsända kardinal. Hård är han bara mot sina fiender, de som inte vill ha samma riksenhet som han.

Om man nu ser till den verkliga svenska historien så ledde ju inte Birger Jarls riksbygge till fred. I stället följde en lång epok av krig mellan olika rivaler om kungamakten. I stället för rivaliserande släkter stod oftast rivaliserande kungasöner för dessa krig. "Nyköpings gästabud" är bara en i raden av krigshändelser. Och övergreppen mot bönder och andra underlydande fortsatte. Tidigare skedde dessa ofta i herremannens namn, från Birger Jarls tid i kungens namn.

Riddare och stenborgar skapades under 1200-talet parallellt med att en ny överklass - adeln - gav sig själv skattefrihet och vapenmonopol. Riddaren var dåtidens stridsvagn. Ständiga skatter för bönderna infördes; tidigare hade bönderna i princip skattefrihet. Skatter eller arrenden kunde även lokala adelsmän utkräva. Utan böndernas leverans av mat hade inte adeln kunnat skapas. För att kunna slå ner eventuella protester från sina underlydande behövde adelsmännen riddarna. De behövde en starkare kungamakt än tidigare. De nya lagarna, som var nationella i stället för landskapsvisa, tillkom för att kungen skulle kunna döma och få böter. Fridslagarna infördes alltså inte för att öka "friden" i riket, utan de var ett led i att stärka kungamakten.

Guillous böcker har många förtjänster. Men de blir som bäst när han anlägger ett underifrånperspektiv. När han skriver historien såsom att alla framsteg och kloka tankar kommer uppifrån, då mister inte bara berättelsen åtskilligt av sin dynamik utan han tummar också på den historiska sanningen.