USA bryter medvetet mot Genévekonventionen i Irak. Dricksvattnet förstörs, tillgången till mediciner stoppas. Men Washington oroar sig mer för olämplig PR än för tusentals döda irakiska barn. Hemliga dokument avslöjar.

Under de senaste två åren har jag upptäckt dokument hos den amerikanska försvarsmaktens underrättelsetjänst (Defense Intelligence Agency) som bortom varje rimligt tvivel bevisar att USA:s regering i strid med Genvekonventionen avsiktligt använde sanktionerna mot Irak för att förstöra landets vattenförsörjning efter Gulfkriget 1991. Och detta trots att man var väl medveten om det pris som Iraks civilbefolkning, i synnerhet barn, skulle få betala.

Det viktigaste dokumentet, "Sårbarheter i Iraks vattenberedning", är daterat 22 januari 1991 och beskriver klart och tydligt hur sanktionerna kommer att hindra Irak från att förse sin befolkning med rent vatten. Enligt dokumentet är "Irak beroende av att kunna importera specialutrustning och ett antal kemikalier för att bereda sitt vatten, som till större delen har hög mineralhalt och ofta är bräckt eller salt". Vidare sägs: "Eftersom Irak inte har tillgång till inhemska reservdelar och kemikalier för vattenberedning, kommer landet att fortsätta sina försök att kringgå FN-sanktionerna för att kunna importera dessa väsentliga resurser. Utan dessa kommer en stor del av befolkningen att lida brist på rent dricksvatten, vilket kan leda till att förekomsten av sjukdomar ökar, kanske till epidemiska nivåer."

Dokumentet beskriver i detalj varifrån Irak får sitt vatten och vilken kvalitet det håller. Oberett vatten håller "i allmänhet låg kvalitet", och den som dricker sådant vatten "kan få diarré", enligt dokumentet. Man påpekar också att Iraks floder "innehåller biologiskt material och föroreningar och är fulla av bakterier. Om vattnet inte rengörs med klor, kan epidemier av sådana sjukdomar som kolera, hepatit och tyfus uppstå." I dokumentet påpekas att importen av klor "är under embargo" i och med sanktionerna."Aktuella redogörelser ger vid handen att tillgången på klor är mycket låg." Enligt dokumentet kommer även mat och mediciner att påverkas. "Livsmedelsberedning, elektronik- och, i synnerhet, läkemedelstillverkning kräver extremt rent vatten utan biologiska föroreningar", heter det.

I dokumentet bedöms olika möjliga motåtgärder som Irak kan komma att vidta för att skaffa fram drickbart vatten trots sanktionerna. "Med lastbilar skulle Irak möjligen kunna transportera vatten från reservoarer i bergen till städerna, men förmågan att skaffa fram tillräckliga mängder är starkt begränsad", enligt dokumentet. "Den begränsade tillgången på rörledningar och avsaknaden av pumpanläggningar gör det svårt att lägga ledningar från dessa reservoarer. Utan klorbehandling skulle dessutom vattnet fortfarande innehålla biologiska föroreningar. För egna behov skulle ett fåtal välbärgade irakier kunna få tag i en knappt tillräcklig mängd vatten av god kvalitet från norra delen av landet. Detta vatten skulle kunna förtäras utan risk, om det kokades. Mindre förmögna irakier och de industrier som kräver stora mängder vatten, skulle inte kunna täcka sina behov."

I dokumentet räknar man inte heller med att Irak kan använda regnvatten. "Nederbörden i Irak kommer under vintern och våren, men faller i huvudsak i bergen i norr", heter det."Sporadiska regn, som ibland kan vara omfattande, faller över de lägre slättmarkerna. Men Irak skulle inte kunna lita till att regnen ger tillräckligt med rent vatten." Som ett alternativ skulle Irak kunna "försöka övertyga Förenta Nationerna eller enskilda länder om att av humanitära skäl undanta vattenreningsutrustning från sanktionerna", heter det i dokumentet. "Förmodligen försöker landet också köpa utrustning genom att använda en del vänligt sinnade länder som mellanhänder. Om sådana försök misslyckas, har inte landet några andra möjligheter som är tillräckliga för dess behov."

Med kylig precision beskrivs i dokumentet vad som förestår: "I avsaknad av nödvändiga kemikalier och avsaltningsmembran kommer Irak att lida tilltagande brist på rent vatten. Sjukdomar kommer sannolikt att uppträda, möjligen även i epidemisk omfattning, såvida inte befolkningen är noggrann med att koka vattnet." I dokumentet ges ett tidsschema för förstörelsen av Iraks vattenförsörjning. "Överlag kommer Iraks förmåga att rena sitt vatten att långsamt förfalla, snarare än att hastigt upphöra", heter det."Även om Irak redan erfar att dess förmåga att rena sitt vatten försämras, kommer det sannolikt att ta åtminstone sex månader (till juni 1991) innan vattenförsörjningen har fullständigt förfallit."

Detta dokument, som blev delvis offentligt, men inte uppmärksammat, 1995, återfinns på Pentagons webbplats på adressen http://www.gulflink.osd.mil . (Jag avslöjade det hösten 2000, men massmedierna visade inget större intresse för det. Jag känner bara till två journalister som skrev längre redogörelser om det: Felicity Arbuthnot i Sunday Herald i Skottland, som skrev den första artikeln, och Charlie Reese i Orlando Sentinel, som följde upp den.)

Jag har nyligen stött på andra dokument från försvarsmaktens underrättelsetjänst, som bekräftar att Pentagon iakttog Iraks minskande förmåga att försörja sig med vatten. Dessa dokument har inte uppmärksammats tidigare. Det första av dessa dokument heter "Information om sjukdomar", och är också daterat 22 januari 1991. Högst upp står: "Ämne: Bombningarnas effekter på förekomsten av sjukdomar i Baghdad." Analysen är oförtäckt: "Förekomsten av sjukdomar kommer att öka på grund av försämringar i den allmänna förebyggande hälsovården, avfallshanteringen, beredningen och distributionen av vatten, elförsörjningen och smittskyddsverksamheten. Alla städer i Irak som har lidit infrastrukturskador kommer att ha likartade problem."

I dokumentet specificeras sedan vilka epidemier som sannolikt kommer att bryta ut. Man nämner "svåra diarréer" orsakade av bakterier som coli, shigella och salmonella och protozoer som giardia, som kommer att drabba "framför allt barn", eller till följd av rotavirus, som också kommer att drabba "framför allt barn", en formulering som står inom parentes. Vidare anförs i dokumentet möjligheten av tyfus- och koleraepidemier. I dokumentet varnar man för att den irakiska staten kan komma att "beskylla USA för de folkhälsoproblem som blir följden av den militära konfrontationen".

Det andra dokumentet, "Epidemier i Irak", är daterat 21 februari 1990, men årtalet är uppenbarligen ett skrivfel, och ska vara 1991. Där sägs: "Förutsättningarna är gynnsamma för epidemier av smittsamma sjukdomar, i synnerhet i större städer som utsatts för koalitionens bombningar." Man tillägger: "Utbredningen av infektionssjukdomar i de större irakiska städer som påverkats av bombningarna (Bagdad, Basra) har utan tvekan ökat sedan Operation ökenstorm inleddes. För närvarande beror hälsoproblemen på nedskärningar i den allmänna förebyggande hälsovården, avfallshanteringen, beredningen/distributionen av vatten, elförsörjningen och smittskyddsverksamheten."

I detta dokument räknar man upp de "mest sannolika sjukdomarna under de närmaste 60 till 90 dagarna, i fallande skala: diarréer (särskilt hos barn); plötsliga luftvägssjukdomar (förkylning och influensa); tyfus; hepatit A (särskilt hos barn); mässling; difteri; kikhosta (särskilt hos barn); hjärnhinneinflammation, inklusive meningokockinfektioner (särskilt hos barn); kolera (möjligt, men mindre troligt)." Liksom i tidigare dokument varnar man i detta för att Iraks regering kan komma att "göra propaganda av den ökade förekomsten av redan förefintliga sjukdomar".

Det tredje av dessa dokument, "Hälsoproblem i Irak", är daterat den 15 mars 1991. Där sägs: "smittsamma sjukdomar är mer utbredda i Bagdad än vad man brukar kunna iaktta vid den här tiden på året, och har samband med de bristfälliga sanitära förhållandena (förorenade vattentäkter och felaktig avloppshantering) till följd av kriget. Enligt en rapport från FN:s barnfond (UNICEF) och Världshälsoorganisationen (WHO) är det mindre än fem procent av det tillgängliga vattnet som är drickbart. Det finns inga fungerande vatten- och avloppsverk och antalet inrapporterade fall av diarré är fyra gånger högre än normalt. Dessutom tilltar antalet luftvägsinfektioner. I synnerhet barn har drabbats av dessa sjukdomar."

Det är möjligen i ett försök att släta över som man hävdar att "Det finns tecken på att läget håller på att förbättras och att befolkningen hanterar de försämrade förhållandena." Men man tillägger: "Förhållandena i Bagdad är fortfarande gynnsamma för epidemier av smittsamma sjukdomar."

Det fjärde dokumentet, "Sjukdomsförhållanden i flyktingläger", är daterat maj 1991. I sammanfattningen sägs: "Kolera och mässling har dykt upp i flyktingläger. Andra infektionssjukdomar kommer att sprida sig på grund av otillräcklig vattenberedning och bristfälliga sanitära förhållanden." Man anger återigen tydligt orsaken till denna epidemi: "Huvudorsaken till infektionssjukdomar, i synnerhet diarré, dysenteri och besvär i de övre luftvägarna, är smutsigt vatten och bristfälliga sanitära förhållanden. Dessa sjukdomar drabbar i synnerhet åldringar och små barn."

Det femte dokumentet, "Hälsoförhållanden i Irak, juni 1991", är fortfarande till stor del sekretessbelagt. Det enda jag kan urskilja är att försvarsmaktens underrättelsetjänst lät en observatör "undersöka hälsoförhållandena" och avgöra Iraks mest omedelbara medicinska behov. Observatören märkte att "Iraks sjukvård var i stor oreda, att sjukvårdsanläggningar hade plundrats, och att det rådde omedelbar brist på nästan alla läkemedel." I ett flyktingläger hade, enligt dokumentet, "minst 80 procent av befolkningen" diarré. I samma läger, som hette Cukurca, "har kolera, hepatit B och mässling brutit ut". Man kunde också iaktta proteinbristsjukdomen kwashiorkor i Irak "för första gången", enligt dokumentet. "Mag- och tarminfektioner krävde barns liv. [] I södra delen av landet var 80 procent av dödsfallen barn (med undantag för Al Amarah, där 60 procent av dödsfallen var barn)."

Det sista av dokumenten är "Irak: en bedömning av aktuella hot och möjligheter på hälsoområdet", och det är daterat den 15 november 1991. Det ger den bestämda känslan att man nu försöker dämpa kritik. Det börjar så här: "Att den allmänna hälsovården i Irak återställs och att bristen på viktig sjukvårdsutrustning avhjälps, är fortfarande av största betydelse för omvärlden. Tydligen försöker Saddam Hussein utnyttja båda dessa frågor för att få folket att hålla fast vid sin motvilja mot USA och dess allierade i Koalitionen, och för att avleda uppmärksamheten från den irakiska statens ansvar."

Man bagatelliserar också omfattningen av skadeverkningarna. "Även om infektionssjukdomar för närvarande är generellt sett vanligare än de var före Gulfkriget, har de inte nått de katastrofala nivåer som en del grupperingar förutspådde. Den irakiska regimen kommer att fortsätta att utnyttja sjukdomsstatistiken för sina egna politiska syften. Och man lägger skulden direkt på Saddam Hussein. "Bristen på hälso- och sjukvårdsutrustning i Irak är resultatet av att statsmakten har lagt det inhemska och internationella medicinska biståndet på lager, förbrukat det och begränsat distributionen av det." Man tillägger: "Huruvida folkhälsoinsatserna i Irak ska återupptas [] beror helt och hållet på den irakiska regeringen."

Som dessa dokument visar, visste USA att sanktionerna kunde förstöra Iraks vattenberedningssystem. Man visste vad följderna skulle bli: fler epidemier och hög spädbarnsdödlighet. Och man var mer oroad för Washingtons PR-mardröm, än för den verkliga mardröm som sanktionerna gav upphov till för Iraks oskyldiga befolkning. Genéve-konventionen är klar och tydlig. I Artikel 54 i ett tilläggsprotokoll från 1979 som gäller "skydd för offer för internationella väpnade konflikter", heter det: "Det är förbjudet att angripa, förstöra, avlägsna eller göra föremål obrukbara som är nödvändiga för civilbefolkningens överlevnad - såsom matvaror, grödor, boskap, dricksvattenförråd och -installationer och bevattningsanläggningar - med det särskilda syftet att förvägra civilbefolkningen eller motståndarsidan tillgång till dem för sitt uppehälle, oavsett om syftet är att svälta ut dem, få dem att flytta, eller av något annat skäl."

Men det är precis vad USA:s regering gjorde, med berått mod. Man förstörde, avlägsnade eller gjorde Iraks dricksvattenförråd och -installationer obrukbara. Sanktionerna, som upprätthållits i ett decennium, i stor utsträckning på USA:s begäran, utgör ett brott mot Genévekonventionen. De innebär ett överlagt försök att, som försvarsmaktens underrättelsetjänst själv säger, förstöra Iraks vattenförsörjning.

Vid en utfrågning i USA:s representanthus den 7 juni förra året hänvisade Cynthia McKinney, demokratisk ledamot av representanthuset för Georgia, till dokumentet "Sårbarheter i Iraks vattenberedning" och sa: "När vi angriper den irakiska allmänhetens vattenförsörjning, drabbar det uppenbarligen i huvudsak civilbefolkningen och är ett brott mot Genévekonventionen och mot de grundläggande principerna i civiliserade länder." Sedan 1991 har Washington förvärrat skadan genom sin fortsatta vägran att godkänna att Irak importerar det lilla antal kemikalier och verktyg som landet behöver för att kunna bereda sitt vatten.

Sommaren 2000 skrev Tony Hall, demokratisk ledamot av representanthuset för Ohio, till dåvarande utrikesminister Madeleine Albright "om de genomgripande verkningar som den tilltagande försämringen av Iraks vattenförsörjning och avloppssystem har på de irakiska barnens hälsa". Hall skrev:"Den främsta dödsorsaken bland barn under fem års ålder - diarréer - har nått epidemiska proportioner, och är nu fyra gånger vanligare än 1990. [] Att man vägrar att godkänna kontrakt för vatten- och avloppssektorn är ett av de främsta skälen till de tilltagande sjukdomarna och dödsfallen. Det var USA som vägrade godkänna alla utom ett av dessa arton kontrakt. Kontrakten gäller kemikalier för vattenberedning, klorinatorer, doseringspumpar för kemikalier, vattentankar, och annan utrustning. [] Jag uppmanar er att ta hänsyn till de sjukdomar och dödsfall som är den oundvikliga konsekvensen av bristen på rent dricksvatten och grundläggande avloppsfunktioner."

I mer än tio år har USA avsiktligt bedrivit en politik som inneburit att vattenförsörjningen i Irak har ödelagts, i fullt medvetande om hur många irakiers liv som det har kostat. Förenta nationerna har uppskattat att mer än 500 000 barn har dött till följd av sanktionerna, och att 5 000 barn alltjämt dör varje månad av samma skäl. Ingen kan säga att USA inte visste vad man gjorde. -

Thomas J. Nagy är biträdande professor i expertsystem vid George Washington-universitetet i Washington, D. C., pacifist och medlem av Association of Genocide Scholars.Artikeln har tidigare varit publicerad i The Progressive, Volume 65, Number 9 (September 2001). Översättning: Anders Puschel.