"Stora stater är gangsters. Små stater är horor." (Stanley Kubrick)

Marit Paulsen hade upplevt kriget - sade hon i TV-debatten före EU-omröstningen 1994. EU var garanten för att vi aldrig i Europa skulle behöva uppleva kriget igen.

Carlsson och Bildt nickade instämmande. Att det redan under det att Paulsen talade pågick krig i Europa talades inte om. Än mindre om att detta krig till betydande del utlösts av EU-staters agerande. Dagen därpå hade en majoritet av väljarna röstat in oss i EU, ty icke heller de önskade uppleva krig.

Före EU-inträdet hade Sverige inte på 180 år varit i krig. Sju år har gått. Under denna tid har svensk trupp opererat underställd NATO-trupp som på tveksamma rättsliga grunder satts in på Balkan och i Afghanistan. Sedan hösten 2001 deltar vi reservationslöst i USA-imperialismens självproklamerade korståg mot något man utan strikt definition kallar terrorismen. Detta gör oss, som Sverker Åström helt riktigt påpekar i Dagens Nyheter 14 april, till krigförande mot varje nation som USA efter hand väljer att peka ut som mål.

I svensk försvarsdebatt talas inte lägre om igelkottar - desto mera om brandkårsstyrkor och elitförband, redo att sättas in varhelst i världen det s.k. internationella samfundet, som ej längre betyder FN, kallar. Fram till början av förra decenniet var Sveriges officiella utrikespolitiska linje förenlig med den rättsordning som lagts fast i FN-stadga och Helsingforsavtalet: befintliga gränser i Europa skulle respekteras, existerande staters integritet ömsesidigt respekteras, internationell rätt skulle vägleda staters mellanhavanden. Det kunde lätt förutses att dessa normer för USA: s och västimperialismens del inte skulle överleva Sovjetunionens sammanbrott - frestelsen att fylla ut det maktvakuum som öppnade sig skulle bli övermäktig.

Vad som däremot inte säkert kunnat förutses var att svensk utrikes- och sä-kerhetspolitik så snabbt och skamlöst skulle svänga till närmast njutningsfullt kryperi inför USA-imperialismen.

Att Sverige nu de facto åter är krigförande vederlägger inte bara den hycklande fredspropaganda som bidrog till att dupera oss in i EU. Utvecklingen gäckar också den s.k. EU-vänsterns fromma förhoppningar om ett enat imperialistiskt Europa som motvikt till den amerikanska supermakten. Tvärtom har vi genom vår medverkan i EU knutits allt närmare till ett NATO som USA regerar alltmer oinskränkt. De styrande har visat sig beredda att kapitulera för supermaktens diktatur, att uppge nationellt oberoende och integritet. De har varit redo att åsidosätta rättsliga normer internationellt och när så påfordras uppenbarligen även i vårt eget samhälle.

Att likt anarkister negera nation, rättstat och internationell lag är därför inte att göra motstånd mot denna reaktionära utveckling; det är att med vänsterfraser gå i spetsen för den.

Hans Isaksson