Rörelsen mot globaliseringens baksidor har fått den rådande ordningens försvarare att ta skydd bakom en myt. De två senaste årtiondenas nyliberala avregleringar sägs ha åstadkommit en allmän ökning av den ekonomiska tillväxten och en minskning av fattigdomen utan motstycke i mänsklighetens historia. Därför bör marknadsekonomin och fortsatta avregleringar inte kritiseras, utan stödjas. Men låt oss se på siffrorna!

Myten saluförs bland annat i Johan Norbergs pamflett Till världskapitalismens försvar, som nyligen kom ut på Timbro. Boken har fått de skära ledarskribenterna att sucka av lycka: "... en bitvis lysande argumentering mot de vanligaste påståendena om globaliseringens vådor för de fattiga i världen." (Dagens Industri, 7 juni 2001)

Även globaliseringens kritiker tenderar att instämma i antagandet att globaliseringen, allmänt betraktad, har inneburit en ökad tillväxttakt. I stället har man riktat in kritiken mot den ojämlikhet, miljöförstöring m.m. som man påstår vara några av globaliseringens följder. I FNs årliga utvecklingsrapport, som publicerades strax innan händelserna i Genua, är budskapet "trettio år av imponerande framsteg": "Alltför få människor känner till att de senaste trettio årens imponerande framsteg bland utvecklingsländerna visar på möjligheten att utrota fattigdomen".

Om man skärskådar statistiken bakom antagandet, finner man emellertid att det är falskt. Därmed faller också grunden för Norbergs teser.

Norbergs presentation av fakta döljer att den tid han talar om sönderfaller i två klart åtskilda perioder. Till exempel:

"Mellan 1965 och 1998 i det närmaste fördubblade genomsnittsmänniskan i världen sin inkomst. // Den materiella utvecklingen under det senaste halvseklet innebär att världen befolkas av mer än tre miljarder fler människor som lever befriade från fattigdom".

Men det är endast perioden från 1980 och framåt som kännetecknas av de liberala marknadsreformer och den globalisering Norberg anser vara förbättringarnas orsak. Perioden fram till 1980 var betydligt mer inåtvänd: handeln spelade mindre roll, tullarna var högre och finansmarknader och annat var kringgärdade av nationella regleringar. Ändå var under denna period tillväxten långt snabbare, välfärden ökade och fattigdomen minskade betydligt mer, än vad som varit fallet sedan Thatcher och Reagan påbörjade världsekonomins liberalisering i början av åttiotalet.

Forskare från den amerikanska tankesmedjan Center for Economic and Policy Research (CEPR) har jämfört perioderna 1960-1980 och 1980-2000. Resultaten är anmärkningsvärda. De fattigaste länderna gick från en genomsnittlig ökning av BNP per person på 1,9 % per år under perioden 1960-1980 till en minskning på 0,5 % per år mellan 1980 och 2000. I mellangruppen (där de allra flesta u-länder befinner sig) sjönk ökningstakten från 3,6 % till strax under 1 % per år efter 1980. Den rikaste gruppen uppvisar också en sjunkande ökningstakt. Sammantaget ökade BNP per person och land med 83 % under den förstnämnda perioden, medan motsvarande siffra för perioden efter 1980 endast var 33 %.

I Latinamerika ökade BNP per person med 75 % mellan 1960 och 1980, mellan 1980 och 2000 har den bara ökat med 6 %. I Afrika, söder om Sahara, ökade BNP per person med 36 % under den första perioden och sjönk med 15 % under den följande perioden. Genomsnittsinkomsten per person i Mexico skulle ha varit nästan dubbelt så hög idag, och i Brasilien mer än dubbelt så hög, om tillväxten under perioden 1980-2000 hade fortsatt öka i den takt den gjorde under de tjugo åren dessförinnan.

"Oavsett hur man jämför så är detta är enorma skillnader, de representerar en hel generations förlust av varje möjlighet att förbättra sin levnadsstandard."

Även i Sydostasien, där tillväxttakten varit hög mellan 1980 och 2000, var den ännu högre under den föregående tjugoårsperioden. Undantagen i denna trend är Kina och Indien, som båda har växt snabbare under den sista perioden. Men Kina, med sin icke-konvertibla valuta, sitt statligt kontrollerade bankväsende m.m, kan knappast tas till intäkt för tesen att avregleringar maximerar tillväxten. Och i både Indien och Kina avreglerades utrikeshandeln ett decennium efter att tillväxten hade börjat skjuta fart.

Forskarna undersökte också utvecklingen på resten av de områden som täcks av FNs s.k. utvecklingskriterier och fann ett liknande mönster. När det gäller den genomsnittliga livslängden har den ökat bara i de rikaste länderna under den senaste tjugoårsperioden. Också framstegen i att reducera barnadödligheten och öka andelen barn och ungdomar som får någon form av utbildning var större före 1980 bland fattiga och medelinkomstländer.

Av detta kan man förstås inte dra slutsatsen att avregleringarna orsakat den avstannande tillväxten, däremot att det inte finns något generellt samband mellan avregleringar och ökad tillväxt. Den slutsatsen stöds också av de tidigare världsbanksmedarbetarna Charles Kenny och David Williams i en översikt över nyare empiriska undersökningar av orsakerna bakom ekonomisk tillväxt (What do we know about economic growth? Or why we dont know very much. World Development 1/2000).

En annan av Norbergs myter är att det var genom att släppa marknadskrafter-na fria som Sverige en gång blev rikt. Men så enkelt var det inte. I sin bok om det moderna Sveriges ekonomiska historia (2000) pekar Lennart Schön på inkomstfördelningens, d.v.s på sociala och politiska faktorers, betydelse för den ekonomiska tillväxten:

"Många industriellt outvecklade länder har både under 1800-talet och senare under historien upplevt några decennier av exporttillväxt för att därefter stagnera. De har förblivit u-länder. En viktig orsak till stagnationen har varit att inkomstökningen från exporten har stannat hos de stora jordägarna eller inom exportföretagen. Inkomstökningarna har inte spridits vidare i ekonomin. I stället har en tudelad eller dual ekonomi uppkommit som präglats av stora skillnader mellan den mera avancerade exportsektorn och den traditionella hemmaekonomin. När väl de gynnsamma exportvillkoren upphört har det inte skapats någon grundval för förnyelse utan ekonomin har stagnerat." (En modern svensk ekonomisk historia, s. 149)

I Sverige mot slutet av 1800-talet fick den duala ekonomin aldrig fotfäste. I stället spreds exportindustrins vinster över samhället och ekonomin integrerades. Enligt Schön var orsaken att Sverige, när råvaru- och industriexporten sköt fart, redan hade en utvecklad inhemsk ekonomi, där stigande produktivitet inom jordbruket, förbättrad levnadsstandard och växande hemmamarknad för konsumtionsvaror var de avgörande faktorerna. Det vill säga, de fattiga var starka och välorganiserade nog att tvinga fram förbättringar i sitt läge så att rikedomarna spreds utanför de privilegierades krets.

Barnatron på marknadsliberalismens dogmer får Norberg att förvanska både Sveriges ekonomiska historia och beskrivningen av vår tids snabbväxare. Han beskriver de sydostasiatiska ländernas häpnadsväckande ekonomiska utveckling som en enkel produkt av marknadsekonomi och frihandel. I verkligheten var denna utveckling ett reslutat av ett komplicerat samspel mellan en gynnsam internationell situation och en inhemsk politik som både karakteriserades av marknadsreformer och exportsatsning å ena sidan och av statlig styrning å den andra.

En viktig orsak till att femtiotalet utmärktes av misslyckade industrialiseringsförsök i syd var avsaknaden av både kapital och exportmöjligheter. Den dåvarande snabba utvecklingen i nord baserade sig huvudsakligen på inhemsk produktion för hemmamarknaden. Under sextiotalet, då de fyra tigrarna Sydkorea, Taiwan, Hong-Kong och Singapore började sin satsning på exportledd industrialisering, undanröjdes båda dessa begränsningar. Handeln ökade, samtidigt som det mot slutet av årtiondet och under hela sjuttiotalet fanns ett överskott på billigt lånekapital (eurodollars och petrodollars) som hade svårt att finna avsättning i nord pga en stagnerande ekonomisk konjunktur. USA och Europa försökte"överbrygga" den rådande svackan genom keynesiansk motkonjunkturpolitik och säkrade därför fortsatta avsättningsmarknader för den växande exporten från syd.

Den internationella ekonomiska situation i vilken de fyra ursprungliga tigrarna påbörjade sin industrialiseringssatsning var således ovanligt gynnsam. Lägg därtill en lika gynnsam politisk situation, där behovet av skyltfönster och allierade i kampen mot kommunismen gjorde att USA tillät de fyra tigrarna att bygga upp sin exportsatsande industri på skyddade och delvis reglerade hemmamarknader.

En tidig jordreform och en relativt jämlik inkomstfördelning gjorde att ett land som Sydkorea kunde livnära sin befolkning och satsa de lånade pengarna på exportindustrin och så småningom även grunda tillväxten i en växande hemmamarknad. I andra delar av tredje världen, där dessa positiva faktorer saknades, användes stora delar av lånen till att betala för import av över- och medelklassens behov av livsmedel och lyxartiklar. Ett exempel är Brasilien som under sextiotalet slog in på en politik av liberalisering och exportledd industrialisering, men där resultatet blev en dual ekonomi och ökad skuldbörda.

Norberg nämner visserligen både jordreformen och den relativt jämlika inkomstfördelningen i Sydkorea, men han försöker desarmera dem genom att framställa dem som automatiska konsekvenser av satsningen på avregleringar och marknad. En marknadsekonomi som inte balanseras av folklig kamp och regleringar leder emellertid inte till minskade, utan till ökade inkomstskillnader. Det är en slutsats som både den ekonomiska historien och dagens verklighet bekräftar genom otaliga exempel. I Sydkoreas fall var det både rädslan för kommunismen och en välorganiserad och militant fackföreningsrörelse som säkrade den nödvändiga maktbalansen mellan klasserna i samhället. (Dessutom hade landet, i likhet med 1800-talets Sverige, inga starka feodala strukturer som kunde förhindra jordreformer.)

De internationella faktorer som hade gynnat industrialiseringsförsöken i syd försvann i ett slag med den monetaristiska åtstramningen i nord i början av åttiotalet. Exportmarknaderna i nord stagnerade, samtidigt som omslaget från lågränte- till högräntepolitik gjorde att möjligheten att låna billigt försvann. De länder i syd som hade skuldsatt sig i tron att den gynnsamma siuationen från sjuttiotalet skulle fortsätta, hamnade i en skuldkris som de ännu inte har tagit sig ur. (Det är här vi också finner grunden till den avstannande tillväxten mellan åren1980 och 2000 som CEPR-forskarna har konstaterat. Jfr. min artikel Finanskapitalet och krisen i Clarté 3-98.)

Länderna i Sydostasien kunde undgå att dras ner av denna utveckling, dels därför att de hade kommit så långt (dvs. till ett läge där tillväxten allt mer grundades i växande konsumtion och hemmamarknader), dels därför att de kunde utnyttja sin närhet till Japan - det industriland som utgjorde det stora undantaget till åttiotalets stagnation.

Men när det kalla krigets tog slut i bör-jan av nittiotalet och det egna han-delsunderskottet blev alltmer besvärande bytte USA politik och försökte tvinga de sydostasiatiska länderna att öppna sina hemmamarknader och avskaffa regleringarna kring valutan. Reslutatet blev den s.k. Asienkrisen 1997 (då Norbergs trosfränder för en kort tid gjorde helt om och beskrev de sydostasiatiska länderna som exempel på statligt "sönderreglerade" ekonomier). Även om krisen i grunden var en klassisk överproduktionskris, så talar det mesta för att den utlöstes av de av Världsbanken och Internationella valutafonden krävda avregleringarna av valuta och finansmarknaderna i de länder som kom att drabbas.

Avregleringarna orsakade ett massivt inflöde av kortsiktigt spekulationskapital, som dessa länder inte hade behov av (pga. den egna, mycket höga sparkvoten). Enligt Världsbankens dåvarande chefsekonom, Joseph Stiglitz, var det snarare de amerikanska pensionsfondernas behov av nya "utlopp" för sitt överskottskapital som låg bakom kraven. Det massiva inflödet av spekulationskapital skapade obalanser, som så småningom fick kapitalströmmarna att vända och därmed utlösa det valuta- och värdepappersfall som inledde krisen.

Krisen förvärrades av Internationella valutafondens krav på åtstramning och högräntepolitik (i Indonesien drevs räntan upp till 80 %) i syfte att återskapa "stabila" valutor och "återställa fundamenta". Miljoner kastades ut i fattigdom och valutans värde sjönk ytterligare (i Indonesien med mer än 75 %).

Som jämförelse kan man ta utvecklingen i Taiwan och Malaysia. Det förstnämnda landet avreglerade aldrig sina finansmarknader och drabbades därför bara indirekt. I Malysia återinförde man, trots högljudd kritik från kreditorer och institutioner i väst, valutarestriktioner och kunde därför gå relativt helskinnade genom krisen.

I sitt verk om imperialismen hävdade Le-nin att marknadsekonomin hade omvandlats till monopolkapitalism och därmed hade uttömt sin förmåga att utveckla produktivkrafter och samhällen. Monopolen skulle strypa utvecklingen av ny teknik och profiten skulle alltmer vila på utsugning av länder i det som numera kallas för den tredje världen. Den ortodoxa sextio- och sjuttiotalsvänstern följde i Lenins fotspår och förfäktade teser som att u-ländernas utveckling skulle vara fullständigt "blockerad" av imperialismen, eller att planekonomi och statlig reglering i alla lägen är bättre än marknadens fria spel.

Utvecklingen i Asien har visat att dessa uppfattningar är falska. Så långt har Norberg rätt. Däremot är hans argument odugliga när det gäller att visa vad han påstår sig visa, nämligen att avregleringar och marknadsekonomi av sig själva leder till ekonomisk tillväxt och ökat välstånd. Resultatet kan lika gärna bli ekonomiska kriser, avstannande tillväxt och ökad fattigdom. Utvecklingen i Asien utgör ett exempel också på det.

Norbergs marknadsliberala budskap når oss i en tid då de ekonomer, företagare och politiker som hittills har varit dess främsta förespråkare har vänt det ryggen. Som en följd av den rådande ekonomiska krisen har den amerikanska regeringen lagt sina ideologiska förbehåll åt sidan och enats om ett omfattande statligt stimulanspaket. Financial Times rapporterar att det intellektuella klimatet i USA nu "definitivt har skiftat till förmån för ... en aktivistisk politik" (6-7 oktober). Milton Friedmans tilltro till marknadens självreglerande förmåga att skapa tillväxt och välstånd har visat sig vara ett budskap för vackert väder. När ovädersmolnen hopas är det än en gång kring Keynes som de hotade samlas.

Johan Norberg är också medförfattare till en bok där han med America Vera-Zavala som motpart, diskuterar globaliseringen och frågan hur fattigdomen ska kunna minskas, Global rättvisa är möjlig. Pocky/Bokförlaget Tranan 2001. Där beskriver Norberg globaliseringen som en process där marknad och avregleringar befriar individerna från politikernas grepp. Han är fullständigt blind för den ökade makt avregleringarna har gett åt storföretag och finansaktörer, liksom för möjligheten att denna ökade makt utgör en hämsko på den ekonomiska utvecklingen.

America Vera-Zavala, däremot, ser storföretagens och finansaktörernas ökade makt som kärnan i den hittillsvarande globaliseringen. För att fattigdomen ska minska krävs det, anser hon, att denna ökade makt för kapitalet uppvägs av nya former av politisk reglering. I denna övergripande slutsats har Vera-Zavala otvivelaktigt rätt.

Samtidigt har hon en tendens att reducera problemen till en fråga om hanterande av (valuta-)"spekulanter". Strukturella problem, till exempel de som har sitt ursprung i det internationella valutasystemet, får inte den uppmärksamhet de förtjänar. Men man kan näppeligen förstå vare sig hur tredje världens skuldkris uppstod, eller hur "kasinokapitalismens" högkonjunktur och den rådande lågkonjunkturen skapades, om man inte tar det tidiga 1980-talets omslag från lågränte- till högräntepolitik med i beräkningen. Och man kan inte förstå detta omslag om man inte förstår hur USA, bland annat för att slå vakt om dollarns särställning och därmed sin hegemoni i det internationella valutasystemet, drog åt den penningpolitiska kranen och förvandlades från världens största långivare till världens största låntagare.

I grunden är det internationella valutasystemet bestämt av två faktorer: strävan åstadkomma den monetära stabilitet som utgör en av tillväxtens nödvändiga förutsättningar och den ojämlika fördelning av makt som gör att någon eller några stater kan bestämma villkoren för (och förr eller senare underminera) denna strävan. En av de frågor som globaliseringskritikerna förr eller senare måste ta sig an är hur monetär stabilitet ska skapas på andra och mer demokratiska villkor än de som råder idag. -

CEPR-forskarnas rapporter heter The Emperor Has No Growth: Declining Economic Growth Rates in the Era of Globalization och The Scorecard on Globalization 1980-2000: Twenty Years of Diminished Progress. De finns att hämta på: www.cepr.net