Ghana var den första kolonin i Afrika som kämpade sig till självständighet. Efter att Nkrumah störtades i början på 1960-talet har landet plågats av militärkupper. 1981 upphävdes konstitutionen och politiska partier förbjöds. En konstitution med flerpartisystem infördes 1992. Den nuvarande presidenten heter John Kufuor, han är också regeringschef. Ghana är en konstitutionell demokrati med allmän rösträtt. Presidenten nominerar regringsmedlemmar som skall godkännas av parlamentet.

I Ghana bor ca 19,8 miljoner (2001). Den genomsnittliga livslängden är ca 57 år. 340.000 människor lever med hiv/aids. 33.000 dog av sjukdomen 1999.

Ghana har rika tillgångar av råvaror. Guld, trä och kakao är de största exportvarorna. Ekonomin domineras dock av småjordbruk för egen överlevnad, omkring 60% av arbetskraften finns där. 1995-97 genomförde Ghana ett strukturanpassningsprogram enligt IMF:s direktiv, något som ledde till ökad politisk spänning. Samtidigt gick kakaomarknaden ned. 1992 levde 31,4% under fattigdomsstrecket, det finns anledning att förmoda att den siffran ökat. 1997 var 20% arbetslösa.

Tanzania. Tanganyika var en brittisk koloni. Landet blev självständigt 1961. Nationalistpartiet TANU hade under åren före befrielsen växt sig starkt och fick nu makten i landet. 1964 utbröt en revolt på Zanzibar och ön gick efter upproret samman med Tanganyika och bildade Tanzania.

TANU drev en socialistisk politik med nationalisering av banker och stora företag. Det viktigaste inslaget var dock jordbrukspolitiken. Kollektivjordbruk - ujamaa-byar - skapades för att öka produktionen och jämlikheten. Men strategin fick motsatt effekt. Avkastningen från jordbruket sjönk och landet tvingades låna stora summor.

Problemet med Tanzanias utvecklingsprogram var att det koncentrerade sig på ett fåtal exportgrödor, vilket gjorde produktionen sårbar. Detta hängde samman med en brist på demokrati - alla beslut togs centralt. Från början hade ujamaa varit ett folkligt initiativ, men på 70-talet tvångsförflyttades bönder till byarna.

De starka beroendet av bistånd och lån gjorde att Tanzania var tvunget att följa Världsbankens och IMF:s nya politik. 1986 påbörjades ett strukturrationaliseringsprogram. Val har sedan hållits två gånger, TANU (som numera heter CCM) sitter fortfarande vid makten, men har övergett socialismen. Även om BNP har ökat, växer fattigdomen. Förbättringar kommer inte landsbygden tillgodo - satsningar på vägar, vatten och utbildning sker bara i städerna.

Moambique var en portugisisk koloni och blev tillsammans med Guinea-Bissau och Angola självständigt 1975. Befrielserörelsen Frelimo hade då kämpat mot portugiserna i tio år och fick nu makten i landet.

Frelimo genomförde ett socialistisk program med nationaliseringar av både företag, banker och jordbruk. Dessutom gjordes stora satsningar på hälsovård och utbildning.

Men bara några efter befrielsen byggde Sydrhodesia och Sydafrika upp en kontrarevolutionär gerilla i Moambique - Renamo. Kriget kan delvis förklara varför Frelimo misslyckades med sin politik. Men det fanns också andra skäl: en allt starkare centralisering där den lokala demokratin avskaffades och en politik som bara inriktade sig på statsjordburken och inte på småbönderna.

En sjunkande produktion och stora kostnader i samband med kriget innebar att Moambique i allt större utsträckning var i behov av lån. Biståndet från Sovjetunionen räckte inte till och 1984 gick Moambique med i Världsbanken och IMF. 1989 övergav Frelimo officiellt marxismen. Tre år senare slöt Frelimo och Renamo fred. Frelimo vann de val som följde.

IMF:s liberaliseringsprogram har inneburit privatiseringar och stora nedskärningar i offentliga finanser. Kraven på frihandel och slopade tullar har ödelagt Moambiques cashewnötsindustri. I huvudstaden Maputo har en skattefri zon öppnats. Där har flera stora strejker ägt rum på senare tid - kanske ett första tecken på att befolkningen åter börjar organisera sig.

Namibia. Under första världskriget ockuperade Sydafrika den tyska kolonin Sydvästafrika, efter andra världskriget annekterade Sydafrika området. 1966 inledde Swapo sitt gerillakrig som skulle vara i 22 år till 1988 då Sydafrika gick med på att dra sig tillbaka i enlighet med den fredsplan som FN arbetat fram. Namibia blev självständigt 1990. Landets president och regeringschef, Sam Shafishuna Nujoma, har varit vid makten sedan självständigheten. Parlamentet är ett tvåkammarssystem där den ena kammaren, Nationella rådet, utses av regionsrådet medan den andra kammaren, Nationalförsamlingen, utses i direkta val. Rösträtten är allmän. Nationella rådet är framförallt rådgivande. Swapo är överlägset det största partiet.

Namibia är ett fattigt med stora problem. Livslängden ligger i genomsnitt på ca 40 år. Arbetslösheten är omkring 40 %. 1999 beräknade man att 160.000 levde med hiv/aids, landet har 1,8 miljoner (2001) invånare. Landets ekonomi är kraftigt beroende av gruvdrift och är världens femte största producent av uran. Fortfarande är ekonomin tätt bunden till Sydafrika, nästan all el kommer därifrån. Under de senaste åren har flera statliga företag privatiserats och mer är att vänta. Landet har en utlandsskuld på 217 miljoner dollar, vilket kan ställas i relation till att statsinkomsterna uppgår till 883 miljoner dollar.

Sydafrika var för många progressiva i världen ett land som gav upphov till kamp, hopp och drömmar. Sedan apartheidsystemet avskaffades i början av 1990-talet har de kontrarevolutionära, nyliberala krafterna segrat. ANC ändrade sin politik, med krav på långtgående nationaliseringar, under inflytande av USA. Även inhemska kapitalister påverkade politiken. Sydafrika har en befolkning på cirka 43.5 miljoner invånare, av dessa lever ca 50 % under fattigdomsstrecket. Medellivslängden är 48 år. 1999 beräknades 4,2 miljoner leva med hiv/aids. Samma år dog 250.000 i aids. Inkomstskillnaderna i Sydafrika är astronomiska: de 10 % med lägst inkomst har 1,1 % av den totala inkomsten, de 10 % med den högsta inkomsten har 45,9% av den totala inkomsten. Arbetslösheten är 30 %. ANC dominerar politiskt men är i en bräcklig allians med COSATU, den största fackföreningen, och det Sydafrikanska kommunistpartiet, SACP. Privatiseringarna av en rad tidigare statliga företag och verksamheter har utlöst strejker och social oro. Vilken väg väljer Sydafrika i framtiden?

Daniel Cederqvist och Peter Myrdal