Den afrikanska socialismen från 1960- och 70-talet har lidit nederlag. Håller Afrikas stater på att bli rena nykoloniala vasallstater? Eller finns det vägar till en ny socialism? John Saul och Colin Leys analyserar Afrikas förhållande till globaliseringen.

Om vi med Afrika menar kontinenten söder om Sahara och inte bara utesluter Nordafrika utan också kontinentens södra ände som domineras av Sydafrika, så visar väsentliga fakta följande: efter 80 år av kolonialstyre och nästan fyra decennier av självständighet så finns här en del kapital men inte särskilt mycket av kapitalism. Rådande sociala förhållandena är ännu inte kapitalistiska, inte heller den rådande produktionsstrukturen. Men afrikanerna söder om Sahara lever i en kapitalistisk värld som präglar och inskränker deras liv. Ändå tillhör de inte denna värld.

Detta är den grundläggande sanning som varje ärlig analys måste utgå ifrån. För den förklarar varför Afrika söder om Sahara med sina ca 650 miljoner människor, över 10 procent av världens befolkning, bara står för 3 procent av världshandeln och 1 procent av världens BNP. Och varför inkomsten per capita - i genomsnitt 460 dollar år 1994 - har fallit i förhållande till den industrialiserade världens och nu endast utgör en femtiondedel av OECD-ländernas.

Den förklarar också varför ekonomierna i dessa länder har varit så känsliga för den ekonomiska politik som förordats av Världsbanken och andra internationella organisationer sedan 1980-talet. Samtidigt som u-landsbiståndet till dessa länder minskar, fortsätter befolkningen att öka och kommer år 2020 att uppgå till 1-1,2 miljarder människor. En del kapitalister ser många chanser till lönsamma investeringar här. Men sannolikheten att regionen kommer att utvecklas genom kapitalism tycks vara mindre än någonsin.

Kolonialismen tvingades på Afrika, vars ekonomi baserades på familjejordbruk, en exportinriktad produktion och en mineralutvinning där man antog att en industrialisering skulle komma igång senare. Men idag sjunker efterfrågan på världsmarknaden på sådana exportgrödor som de afrikanska bönderna producerar: kaffe, kakao, te, bomull, socker och tobak. Och konkurrensen från mer produktivt kapitalistiskt jordbruk i Asien och Latinamerika blir allt intensivare. Samtidigt minskar industriländernas beroende av mineral och metaller från Afrika med omkring 2 procent per år. Och take off för en industrialisering för inhemsk konsumtion blockeras av oförmågan att konkurrera med importvaror på en mycket liten inhemsk marknad. Inte heller klarar exportsektorn av konkurrensen på grund av sönderfallande infrastruktur, politisk oro och dåligt utbildad arbetskraft, även om lönerna är mycket låga. Det stora undantaget är naturligtvis Sydafrika med sin mångsidiga och förhållandevis utvecklade ekonomi, och med en befolkningstillväxt som är bra mycket mindre än övriga Afrikas.

Man kan se Afrika i en värld av global kapitalism utifrån två perspektiv. Det ena utgår från de människor som hoppas kunna förbättra sina levnadsvillkor i de 48 staterna söder om Sahara (49 med Sydafrika). Det är stater med olika grad av "tillhörighet" i den globala kapitalistiska ekonomin och med olika erfarenheter av utveckling (eller avsaknad av sådan). Det andra perspektivet utgår från kapitalet, för vilket Afrika inte i lika hög grad är ett antal stater, och ännu mindre en världsdel med människor som behöver ett bättre liv, utan snarare ett geografiskt eller geologiskt område med möjligheter till stora förtjänster. Och här finner vi vid första anblicken två allmänna drag: För det första finns det bara åtta länder - Sydafrika, Demokratiska Republiken Kongo, Etiopien, Kenya, Sudan, Tanzania, Uganda och Nigeria - som har mer än tjugo miljoner invånare. I dessa länder, söder om Sahara, lever 61 procent av Afrikas befolkning. Av övriga fyrtio länder har tolv färre än 2 miljoner invånare.

För det andra är det ett faktum att inkomst per capita, storlek och välstånd inte går hand i hand: Nigeria är ett av Afrikas fattigaste länder trots sin stora oljeproduktion med en per capita-inkomst på bara 240 dollar år 1996. De s.k. "mellaninkomstländerna" i Afrika är Senegal, Zimbabwe, Swaziland, Elfenbenskusten, Kongo Brazzaville, Kamerun, Botswana, Gabon och Sydafrika. Dock kvarstår faktum att med undantag för Sydafrika och dess närmaste grannländer, och delvis även Elfenbenskusten, så har merparten av medborgarna i dessa länder inte det bättre än deras till synes fattigare grannar. De flesta "mellaninkomstländer" är mineralexporterande och deras per capita-inkomst har haussats upp av värdet på deras olje- eller mineralexport som stora multinationella bolag utvinner och exporterar.

I de flesta afrikanska länder, även i dem med stor mineralexport, rör sig det ekonomiska livet huvudsakligen i en agrar cykel som i hög grad förblir utlämnad åt vädrets nycker. Trycket från den växande befolkningen gör att gruppen av jordlösa, som arbetar för löner kring existensminimum, ständigt växer. De arbetar i andras jordbruk eller går arbetslösa eller är undersysselsatta i städerna. Eller också flyttar de till grannländerna, t.ex. från Burkina Faso till Elfenbenskusten. De lever på marginella inkomster och har ett minimum av offentliga tjänster, som utbildning och hälsovård, till sitt förfogande. Denna situation tycks bestå eller förvärras. Ingen förväntar sig längre den BNP-tillväxt på 5 procent som anses vara nödvändig för att fattigdomen skall minska, om befolkningstillväxten ligger på 2,7 procent som i länderna söder om Sahara. Den ekonomiska kommissionen för Afrika uttrycker saken så här: "Enligt en nyligen gjord uppskattning lever närmare 50 procent av Afrikas befolkning i absolut fattigdom. Denna siffra förväntas öka i början av det nya årtusendet och för att förhindra detta måste de afrikanska länderna skapa 17 miljoner nya jobb varje år för att stabilisera arbetslöshetssiffran på den nuvarande nivån." Kommissionen tror inte att detta är möjligt. Det finns inga goda skäl att anta att en kapitalistisk utveckling kan förändra läget inom överskådlig framtid.

Sett ur kapitalets synvinkel är dock framtidsperspektiven relativt ljusa. Framför allt inom områden som rör olja, naturgas och mineraler råder det optimism, ja t.o.m. en hög stämning. Afrikas naturresurser är fortfarande ganska outnyttjade, "investeringsklimatet" har förbättrats på grund av femton år av villkorad hjälp, och avkastningen kan bli imponerande. Avkastningen på USAs direktinvesteringar i Afrika var 25,3 procent år 1997 och därmed högre än någon annanstans i världen. På Världsbankens och IMFs tillskyndan har börser etablerats i fjorton afrikanska länder och ytterligare sex planeras. I London och New York har man börjat spekulera på dessa börser. The Economist Intelligence Unit, IEU, noterar att på vissa investeringar kan avkastningen överskrida 100 procent.

Om man målar upp ett ekonomiskt perspektiv på Afrika ur denna synvinkel fäster man dock liten vikt vid länder eller stater, utom när det gäller fysisk säkerhet för gjorda investeringar och tillgång på infrastruktur. I stället sätts strålkastarljuset på en grupp stora transnationella företag, särskilt gruvföretag. Denna översikt borde också innehålla plantageprodukter som te, kaffe, kakao, bomull, socker m.m. samt konsumtionsindustri för den lokala marknaden som t.ex. öl och läskedrycker, plast, cement och en mycket begränsad exportindustri, främst textilier med stöd av utländska företag, särskilt under Lomkonventionen, vilken gav afrikanska länder tillgång till europeiska marknader.

Inte i någon ekonomisk översikt, men väl i verkligheten, bedrivs illegal affärsverksamhet med diamantsmuggling samt vapen- och droghandel vars utbredning underlättas av korruption och statsapparaternas sönderfall. Kort sagt framtonar en bild av rå nykolonial kapitalism som utnyttjar människor och resurser, men som är oförmögen att bygga upp en social, ekonomisk och politisk struktur som behövs för utvecklingen av kapitalistiska produktionsförhållanden och en konsekvent kapitalackumulation.

De båda perspektiv som nämnts reser frågan: Är Afrika offer för utsugning eller marginalisering? Det korta svaret måste vara "både och". Afrika har marginaliserats i den globala ekonomin och har föga utsikter att utvecklas efter kapitalistiska riktlinjer. Det globala kapital som ständigt är på jakt efter nya investeringstillfällen finner allt färre sådana i Afrika. Detta innebär dock inte att ingenting händer. Det innebär helt enkelt att Afrikas utveckling inte sammanfaller med den globala kapitalismens dynamik.

När de afrikanska staterna blev självständiga såg man naturligtvis den strukturella svagheten i Afrikas ekonomi och att denna svaghet krävde statsingripanden. Dock förväntade man sig att Afrika skulle fortsätta som traditionell råvaruexportör. Ekonomin skulle utvecklas genom att man ackumulerade kapital från jordbrukssektorn. Med detta kapital skulle man utveckla en infrastruktur och bygga upp en inhemsk industriproduktion av varor som skulle ersätta den nuvarande importen. I en del länder fördes statens interventioner ännu längre under olika socialistiska förtecken. Men dessa försök var inte särskild framgångsrika, inte ens i mineralrika länder.

Sedan 1970-talet har bytesförhållandena för afrikanska jordbruksprodukter försämrats väsentligt och samtidigt har ökade oljepriser slagit hårt mot Afrika. Lån, såväl statliga som privata, tagna under en optimistisk period, har blivit en förödande börda när de höga räntorna slog igenom, samtidigt som Afrikas egen ekonomiska underutveckling motverkade något större inflöde av privat kapital. Klasstrukturen i de afrikanska länderna var för svag för både en verklig kapitalism och en verklig socialism. Resultatet blev ett stagnerande Afrika som blivit den mest skuldsatta regionen i världen; utlandsskulderna i procent av BNP har ökat från 39,6 procent år 1980 till 78,7 procent 1994. I procent av exportvärdet har ökningen varit från 97 procent 1980 till 324 procent 1990.

Förändringen kom under 1980-talet, när den ekonomiska politiken lades om i världen från keynesianism till nyliberalism. För Afrikas del ledde detta till en nedåtgående spiral. Den nyliberala teorin påbjöd att staten skulle hålla sig borta från ekonomin och att alla hinder skulle avlägsnas, inklusive kapitalkontroll, skyddstullar och offentligt ägande till förmån för de globala marknadskrafterna. Jordbruket blev nyckeln: fria marknader, låga skatter och ett borttagande av matsubventionerna i städerna skulle stimulera Afrikas "komparativa fördelar" vad beträffar avsalugrödorna i den globala arbetsfördelningen. Tretton afrikanska stater tvingades att samtycka: de var skuldsatta, och det socialistiska blockets sönderfall innebar att det inte längre fanns någon hjälp att få från det hållet. Nu kom "strukturanpassningspolitiken", den medicin som nyliberalismen förordade för i stort sett samtliga länder i Afrika söder om Sahara. Med tanke på att större delen av Afrikas skulder är till Världsbanken och till andra multinationella organisationer, så blev Världsbankens och IMFs nyliberala diktat särskilt viktiga.

Vad har resultatet blivit av denna strukturanpassning när man mäter den i strikt ekonomiska termer? Förvisso har Afrikas ekonomiska svagheter inte övervunnits. John Ravenhill, en ledande ekonomisk kommentator, har dragit följande slutsats: "Varje förhoppning om att strukturanpassningsprogrammet skulle leda till en vändning för världsdelens ekonomiska utveckling har krossats, trots att Världsbanken hävdar det motsatta". Han fortsätter: "Om vi ser tillbaka på Afrikas första decennium av strukturanpassning och framåt mot århundradets slut finns det ingen grund för någon optimism."

Hans åsikter delas av många experter på Afrika. Så säger exempelvis den nigerianske ekonomen, Bade Onimode: "Afrikas kris samt Världsbankens och IMFs strukturanpassningsprogram har åstadkommit en allvarlig nedgång i Afrikas ekonomi och har inneburit en katastrof för landsbygdens och städernas fattiga, kvinnor, barn, arbetare, bönder och andra sårbara grupper." Och i en artikel om Moambique återger David Plank det begrepp som Onimode använder när han beskriver den pågående utvecklingen i Afrika: återkolonialisering. "Den senaste utvecklingen i Moambique och på andra platser", skriver Plank, "antyder att den mest sannolika efterträdaren till postkolonial suveränitet kommer att bli ett nykolonialt vasallförhållande, där västländer tillskansar sig direkt kontroll över administration, säkerhet och ekonomisk politik i sönderfallande stater under FNs banér".

För att öka vår förståelse för vad som pågår i Afrika måste vi gå tillbaka till 1960-talet. De då nyligen självständiga afrikanska staterna ärvde den koloniala statsstrukturen som var inställd på att utöka exporten av råvaruprodukter som kunde beskattas. Som politiskt stöd tvingades de nya ledarna att förlita sig på, inte en urban arbetarklass eller en rudimentär medelklass, utan mäktiga personer på landsbygden vilkas lojalitet de säkrade genom att dela ut en rad politiska tjänster från ministernivå ner på bynivå. Från mitten av 1970-talet hade detta system blivit ohållbart. Det fanns helt enkelt inte tillräckligt många politiska tjänster. Och de som inte fick några sådana tjänster mobiliserade sina distrikt och sina etniska grupper i en växande opposition.

Som ett svar på denna utveckling skapades en centraliserad byråkratisk regim där all makt lades i händerna på en president som till sin hjälp hade armén. Det bäst kända exemplet är kanske Nyereres Tanzania, Kenyattas och Mois Kenya och Mobutus Zaire. Men det finns fler exempel. I de länder, som inte utvecklade detta slags system, levde "klientsystemet" kvar, men utan central kontroll. Detta kom att urarta till instabila "spoilsystem" som var lättare att plundra som t.ex. i Nigeria, Ghana, Uganda, Sierra Leone, Somalia - för att nämna några länder. Den ekonomiska nedgången tenderade att gå fortare och bli värre med detta slags system. Men praktiskt taget ingen regim skonades från ekonomisk tillbakagång under det tidiga 1980-talet.

Strukturanpassningspolitiken fick allvarlig effekter för båda de här systemen. Nedskärningen av de statliga utgifterna minskade antalet "politiskt tillsatta" tjänstemän. Och under förevändning att "demokratisera", i själva verket liberalisera, så försvagades även de byråkratiska regimerna under det att spoilsystemet gick sin slutgiltiga undergång till mötes. Emellertid visade sig förmågan att överleva olika i olika afrikanska stater beroende på viktiga skillnader i den underliggande ekonomiska och sociala strukturen. Länder som var beroende av exportproduktion från mindre jordbruk, hade varit tvingade att skapa hållbara band till landsbygden. Och dessa visade sig vara förvånansvärt sega även inför pressen från strukturanpassningen.

Stater som var beroende av mineralexport från utlandsägda gruvor i speciella enklaver hade inte tvingats att utveckla sådana band. Och detta visade sig vara en väsentlig svaghet i den nya situationen. Dessutom erbjöd mineralexport rika tillfällen till stölder för välbeväpnade gäng, vilka arméerna blev mindre och mindre benägna att bekämpa. I många fall var de nya krigsherrarna f.d. officerare som "bildat eget" när löner och förmåner uteblev och arméer upplöstes i kupper, motkupper och inbördeskrig. Det är därför som systemet med krigsherrar, underblåst av olje- och diamantpengar, hotar att bli endemiskt i mineralrika länder som Angola och Demokratiska Republiken Kongo med svagt utvecklade politiska band till landsbygden, och särskilt som "spoilsystemet" redan förstört statsapparaten som t.ex. i Sierra Leone och Liberia. Naturligtvis är inte ekonomier, som baseras på export av jordbruksvaror, immuna mot krigsherresystemet, vilket kan uppstå genom påverkan från omgivande länder som i t.ex. Kongo och Sudan som gränsar mot norra och västra Uganda. Den ursprungligen religiösa och etniska konflikten i södra Sudan visar hur humanitär hjälp till offren för krigsherrarna i stället kan förstärka dem.

Å andra sidan kommer småskalig produktion av exportgrödor att innebära fortsatt ekonomisk marginalisering. Det är dock föga troligt att kommande generationer av unga afrikaner kommer att acceptera denna marginalisering.

Det fanns en gång en annan inriktning i afrikansk politik, då några stater försökte ändra den globala kapitalismens logik till förmån för mer progressiva lösningar i t.ex. Ghana, Tanzania och Moambique. De tidigaste av dessa försök, som oftast initierades uppifrån och som kanske var mer populistiska än socialistiska ("afrikansk socialism"), rasade samman både utvecklingsmässigt och demokratiskt, dock inte värre än deras afrikanska kapitalistiska motsvarigheter. Men frånvaron av en medveten klasspolitik underifrån, ledarskapets administrativa och ideologiska svagheter och den svåra utmaningen att finna en egen väg i den globala ekonomin, gjorde det omöjligt att komma någon vart.

Bättre förutsättningar hade några socialistiska försök i mer marxistisk tappning som utvecklades ur några av frihetsrörelserna i södra Afrika, särskilt i Moambique. Emellertid är det svårt att dra några slutsatser av detta försök, eftersom det gavs så litet utrymme på grund av den brutala destabiliseringspolitik som apartheidstaten Sydafrika och olika västliga fientliga krafter förde. Dock kan man skönja en del karaktäristiska svagheter i den socialistiska praktiken: övermodiga industrialiseringsplaner och påtvingad byetablering på landsbygden samt viss okänslighet inför folkliga krav och väderingar. Framtida försök att utveckla socialistiska projekt i Afrika måste dra lärdom av dessa erfarenheter men också finna en lösning på hur man skall hantera det historiskt sett misskrediterade begreppet socialism.

För många framstod det krossade apartheidsystemet i Sydafrika som löftesrikt inför framtiden. Kom ihåg Magdoff och Sweezys formuleringar från mitten av 1980-talet: "det sydafrikanska systemet med segregation och förtryck var ett veritabelt mönster för en kapitalistisk superexploatering. Det har en vit monopolkapitalistisk styrande klass och ett svart proletariat. Sydafrika är så här långt det enda landet med en välutvecklad modern kapitalistisk samhällsstruktur som inte bara är objektivt moget för revolution utan som rentav har inträtt i ett stadium av öppen och till synes oåterkallelig revolutionär kamp." Magdoff och Sweezy lämnade dörren öppen för andra mindre tilltalande utvecklingsmöjligheter, men noterade att "en seger för kontrarevolutionen och stabiliseringen av kapitalistiska förhållanden i Sydafrika även i lite ändrade former ... skulle innebära ett förlamande nederlag för världsrevolutionen."

Tyvärr synes nederlag vara en passande beskrivning av vad som hänt i Sydafrika under det senaste årtiondet, där "stabilisering av kapitalistiska förhållanden" är ett utmärkande drag.

En del ser dock ett annat slags löfte i Sydafrikas storlek och förhållandevis höga ekonomiska utvecklingsnivå. Manuel Castells påminner oss om att "Sydafrika står för 44 procent av den totala BNP för Afrikas länder söder om Sahara och 52 procent av Afrikas industriproduktion." Följaktligen, framkastar Castells, tillåter oss "upphävandet av apartheidsystemet i Sydafrika och den möjliga sammankopplingen mellan ett demokratiskt, av svarta majoritetsstyrt Sydafrika och andra afrikanska länder, åtminstone dem i södra och östra Afrika, att undersöka hypotesen om Afrikas inlemmande i det globala kapitalistiska systemet på nya och mer fördelaktiga villkor via den sydafrikanska länken." Men Sydafrikas betydelse kan överdrivas, vilket Castells medger. När allt kommer omkring utgör Sydafrika bara den sydliga spetsen av en jättelik världsdel. Dessutom har nu ANC valt en marknadsstyrd, exportinriktad, nyliberal strategi som ger ännu färre möjligheter för Sydafrikas utarmade befolkning att komma ur sin fattigdom.

Castells menar att "Sydafrikas verkliga problem är hur landet skall undvika att föras åt sidan av den nya globala ekonomins hårda konkurrens." Där finns också den öppna frågan om vad resultatet kommer att bli av uteblivna förhoppningar för Sydafrikas befolkning: politiskt förfall, ökande kriminalitet, ökad auktoritär styrning eller en aktivering av den folkliga kampen för att åstadkomma en verklig social och ekonomisk utveckling? Utan en förändring i Världsbankens och IMFs skuldpolitik, utan ett slut på den dogmatiska marknadsliberalismen som ett villkor för hjälp, utan skydd av allehanda slag, tycks Afrika dömt att förbli marginaliserat. Och den amerikanska politiken förblir blint marknadsorienterad, vilket syns i den amerikanska kongressens nya lagförslag "hopp för Afrika"; det kräver marknadsorienterad politik i afrikanska stater som vill idka frihandel med USA.

En del kommer sannolikt att förändras. För det första kommer Afrika att utgöra ett ökande hot för resten av världen: ledande exportör av aids och andra sjukdomar, fruktbar terräng för maffiosos och legoknektar, svarta marknader för pengar, vapen, droger, otestat blod, farliga tillsatser i livsmedel osv. För det andra håller opinionsklimatet på att förändras i länderna i "norr", när de sociala kostnaderna för den globala avregleringen blir alltmer uppenbar. Hegemonin för "Washingtons samförståndspolitik" håller på att minska. För det tredje kommer den globala kapitalismen ofrånkomligt i motsatsställning till miljöns begränsningar. Om några decennier kommer en fortsatt tillväxt på bred basis att bli allt mer omöjlig och marknadens logik kommer att ifrågasättas.

Vilken roll kan afrikanerna och de afrikanska staterna själva tänkas spela i försöken att förändra de kapitalistiska strukturer som så negativt hindrar världsdelen att utvecklas? Afrikaner deltar förvisso i den internationella debatten om exempelvis skuldavskrivning. Men drömmen om en omgestaltning av kapitalismen i Afrika kommer att förbli en dröm. Vad finns det för tecken på att afrikaner kan frambringa vilja och resurser att gå vidare?

Det finns naturligtvis många försäkringar om utveckling på lokal nivå som borde studeras. Det finns också motstånd som riktas mot parasitära regeringar som försöker utnyttja Afrikas kris till egen fördel. Sådant motstånd har varit en pådrivande faktor när det gäller krav på demokrati. Det är också sant att "demokrati" legat högt på västvärldens lista. Men det väst menar är någon form av "liberal demokrati", vilken kan utgöra hinder i stater vars eliter blivit alltför korrupta för att kunna skapa ett bra affärsklimat. Men det finns inte någon klassbas för en stabil borgerlig demokrati att kunna utvecklas. Varken i Afrika eller övriga världen tål demokratin belastningen av skulder och skulderna tål inte demokrati.

I vilken utsträckning kan ett mer demokratiskt klimat skapa utrymme för folkliga politiska initiativ, som kan innebära en förändring? De största hindren för att skapa ett afrikanskt alternativ är av såväl inre som yttre karaktär: hur kan man agera kollektivt när större delen av samhället fortfarande har förkapitalistiska produktionsförhållanden och redan är utsatt för ett växande ekonomiskt och socialt tryck? Det är fortfarande lättare att mobilisera folk i termer av etnicitet eller religion än i termer av sociala och ekonomiska projekt som går utanför det lokala.

Dessutom är de som har tillräcklig utbildning och erfarenhet att utveckla radikala projekt ofta avskurna från majoriteten genom språk och avstånd. Mer än 250.000 afrikanska akademiker lever idag utanför Afrika vilket utgör en betydande del av kontinentens intellektuella. De som stannar kvar och önskar leva som "normala" västerlänningar, stöter hela tiden på fattigdom, otrygghet och ständiga bakslag i kampen för radikala förändringar. De gamla problemen med demokrati och ett ansvarigt ledarskap som förföljt alla folkliga rörelser dyker på nytt upp. Dock kvarstår faktum att det ligger fler dramatiska möjligheter i luften av vilka en del börjat ta sig organisatoriska uttryck. Rå rövarkapitalism har redan stött på motstånd i Ogoniland och på andra ställen. När kraven på sociala och ekonomiska rättigheter förenas med politiska rättigheter kan också den folkliga kritiken av makten växa förbi det lokala och konfronteras med mer globala orättvisor.

I Zambia ledde dock den fackligt förankrade demokratiska rörelse som fick den autokratiska Kaundaregimen på fall, till att den ännu mer IFI-dominerade Chilubaregimen kom till makten. Kan man förvänta sig att zambierna nästa gång ställer sig mer grundläggande frågor om maktens natur, nationellt och globalt? Och när "demokratiska" utmaningar av makten i länder som Kenya endast utmynnar i käbbel som ofta tar sig etniska uttryck mellan olika rivaliserande ledare och som bara gynnat den styrande Moiklicken, får man hoppas att nya generationer av politiska aktivister drar lärdom av detta. I Zimbabwe, däremot, finner vi att den starka fackliga rörelse som drivit på den dramatiska strejkrörelsen under senare år, argumenterar för att tillsammans med andra folkliga rörelser bilda ett nytt parti som kan utmana den rigida Mugaberegimen från vänster.

Samtliga dessa rörelser befinner sig dock i sin linda. Att hitta ett uttryck för en folklig demokrati som både kan ena och ge tillräcklig kraft för att förbinda stadens och landsbygdens Afrika med varandra blir en utmaning. Att därefter länka samman detta till någon form av kamp för socialism, befriad från spillrorna från nylig praktiserad socialism, och som kan ta sig an Afrikas problem, det blir en ännu större utmaning. Denna uppgift har redan påbörjats i vissa grupper, bl.a. annat av afrikanska intellektuella i Codesria, det välkända progressiva forskningsinstitutet i Dakar, där Samir Amin har sin bas, och av det Sydafrikas Nationella Metallarbetarförbund som regelbundet kritiserar ANC-regeringens nyliberalism. Så det är nog troligt att något genomgripande kommer att hända i Afrika.

Den sydafrikanske historikern Colin Bundy har sagt att "man säger att det behövs förtröstan för att tro på någon form av socialism i Afrika ... men att föreställa sig att en mild belevad kapitalism kan säkra en anständig framtid för Afrikas majoritet ... eller att Afrika kan lösgöra sig från sin ekonomiska historia och gå in i en framtid som liknar Sveriges eller Taiwans, ja, det kräver verkligen ett stort mått av förtröstan". -

Artikeln ursrungligen publicerad i Monthly Review, juli-aug 1999. Översättning och bearbetning: Malena Rydberg.