Urgammalt stamhat sägs ofta vara grunden till konflikterna i Afrika. Men de etniska motsättningarna är ett resultat av imperialismen. Kolonialmakterna delade in afrikanerna i stammar för att kontrollera dem. I dag driver väst på etnifieringen för att försvaga Afrikas stater.

I boken Anyoto med undertiteln "Äventyr bland infödda soldater, dvärgar och fetischörer i Ekvatorialafrikas urskogar" berättar major T. Hultberg om hur han 1905 kom till belgiska Kongo för att tjänstgöra i kung Leopolds armé. I sitt förord beskriver han hur Kongo "för blott femtio år sedan var ett vilt och okänt land, i vilket människoätarna härjade fritt". Han förklarar sedan hur han kommer till rätta med stamkonflikter och kannibalism - som i kapitel sexton: "Huru en hövding hotade mig med att steka mig i sina grytor, huru hans försök misslyckades, och huru han senare hjälpte mig ur en obehaglig belägenhet".

Hultbergs bok är kanske inte så originell, utan liknar de flesta andra reseskildringar från 1900-talets första hälft. Men det intressanta är att det som först verkar vara en tidstypisk berättelse, fylld av klichéer, egentligen inte ligger särskilt långt från vår egen tids föreställning om Afrika. Numera talar man om att Afrikas problem till stor del beror på etniska motsättningar. Och även om man inte använder Hultbergs ord, finns där fortfarande samma tanke om en afrikansk "vildhet" - konflikterna är eviga, eller "nedärvda", som Svante Nordin skrev i Svenska Dagbladet härom året.

Det är nog få som hävdar att motsättningarna är genetiskt betingade, men många menar att de går generationer, århundraden tillbaka. Stammarna har alltid funnits och har alltid stridit mot varandra. Vad etniciteten egentligen är vet man inte - den är obegriplig, mystisk. (I Moderna tider, oktober 2000, skriver Emil Uddhammar om "rituell kannibalism", "etniska motsättningar och stamreligioner, tabun och urgamla riter" som en del av "den svårbegripliga mosaik som utgör dagens Afrika".) Problemet med kolonialismen blir då att den inte gick tillräckligt långt - den lyckades inte rubba de gamla strukturerna, brast i civiliserandet.

Att det finns etniska konflikter i Afrika och att de nu tycks öka i antal är svårt att förneka, precis som vi kan tala om en växande främlingsfientlighet i Sverige. Men när det gäller Sverige är mystikerna färre, fler försöker att hitta förklaringar. På samma sätt går det att närma sig Afrika. Då blir det tydligt att bilden av den mystiska afrikanska etniciteten bara är en mystifiering - man fördunklar att en stor del av grunden till dagens konflikter ligger i imperialismens politik, både under och efter kolonialtiden.

Den fråga kolonialmakterna ställde sig i Afrika, liksom i andra kolonier, var hur man bäst underkuvar en befolkning. Svaret var splittring - genom att dela upp människor i etniska grupper skulle man förhindra motstånd.

I sin bok Citizen and subject beskriver Mahmood Mamdani stamsystemets historia i Afrika. Från början införde kolonialmakterna direkt styre, där vita hade de högsta posterna och utbildade - "civiliserade" - svarta de lägre. Men det direkta styret medförde en farlig polarisering. Det gav afrikanerna en möjlighet att identifiera sig som svarta, svarta mot vita. Det gällde även den svarta elit som arbetade inom administrationen. De var underställda vita, kunde aldrig nå upp till de vitas nivå.

Lösningen på en alltmer instabil situation blev indirekt styre av två slag. Det första var stamsystemet - kolonialstaten skulle utöva sin makt genom afrikanska hövdingar. Det infördes av Storbritannien under 1910-talet, sedan följde Frankrike och Portugal efter. Landsbygden delades in i stammar. Om man inte kunde hitta någon naturlig hövding tillsatte man en. Samtidigt gjordes lagstiftningen om. Tidigare hade det funnits en lag för svarta och en för vita, nu fick varje stam sin egen lag. Ingen var längre bara afrikan utan afrikan från en viss stam, rättigheterna knöts till stammen. Stamlagarna skulle bygga på "traditionen". Men eftersom man oftast inte hittade en tradition som passade - en där hövdingen hade oinskränkt makt - skrevs den "traditionella" lagen av kolonialadministrationen.

Att driva igenom det indirekta styret var långtifrån enkelt - det möttes ofta med motstånd. Den stora Maji-Maji revolten i Tanganyika i början av 1900-talet riktade sig till exempel mot de nya hövdingarna.

Stammarna var inte bara ett sätt att kontrollera befolkningen, de hade också en viktig ekonomisk funktion. När gruvindustrin på allvar kom igång ökade behovet av tillfälligarbetare och stammarna blev då ett slags arbetskraftsreservat. Till skillnad från kolonialmakten hade den lokala myndigheten vilka befogenheter som helst - hövdingen följde ju bara sina "traditioner" - och kunde tvinga männen att ta arbete i till exempel gruvorna. För det framväxande kolonialkapitalet fick därför stammen och hövdingarna en avgörande roll.

Den andra typen av indirekt styre - betydligt mindre vanligt än stamsystemet - var att upphöja en del av befolkningen till härskande klass. Mahmood Mamdani beskriver i sin nyutkomna bok When victims become killers hur det "traditionella" också här manipulerades för kolonialmaktens syften. I stället för "traditionella hövdingar", talade man om en "traditionell härskarras". I Rwanda utnyttjade Belgien tutsierna för att styra över hutuerna, på Zanzibar använde Storbritannien sig av den arabiska minoriteten för att kontrollera afrikanerna.

Befrielsen från kolonialismen innebar inte slutet för stammarna. I de nya afrikanska staterna var svarta och vita jämlika i lag - utom i de länder där en vit minoritet behöll makten. Men den andra avgörande skillnaden, uppdelningen av afrikanerna i stammar, bestod. Bara ett fåtal länder - som Tanzania, Moambique och Ghana - försökte förändra stamsystemet, medan det behölls av de stater som fortsatte att vara beroende av de gamla kolonialmakterna - till exempel stora delar av Västafrika och Östafrika. Den svarte presidenten ersatte bara den vite guvernören. Han var inte president över en stat utan över ett antal stammar. Banden till stammarna uppehölls genom ett klientsystem som fungerade tack vare bistånd från väst.

Därför blev sociala konflikter i det självständiga Afrika etniska eller rasmässiga konflikter. Att etniciteten i så hög grad kom att bestämma motsättningarna beror på att ekonomiska rättigheter hör ihop med stamtillhörighet, man är inte medborgare i sitt land utan i sin stam. Etniciteten är alltså inte bara falskt medvetande, manipulation, utan följer en logik - på grund av stamsystemet blir den etniska konflikten ibland det enda möjliga uttrycket för sociala krav.

Men det innebär inte att man kan reducera etniska motsättningar till klasskamp. Detta är till exempel tydligt i Rwanda, där hutuerna vid självständigheten gjorde uppror mot tutsierna. I ett enögt perspektiv blir detta antingen lyckad klasskamp - eller etnisk rensning. Antingen klass eller ras, när det i själva verket är både och. Även om det i grunden var en folklig revolt mot förtryck, fanns en avgörande begränsning - det var ett rasuppror. När man vände sig emot tutsier, vände man också bort blicken från imperialismens förtryck och klassförtrycket. Upproret i Rwanda blev de småborgerliga hutuernas uppror. De sociala reformerna var begränsade, landet bröt aldrig med kolonialmakten Belgien och samhället fortsatte att organiseras efter ras - tutsier uteslöts från administrationen och skolorna.

I början av nittiotalet försökte en tutsigerilla ta makten i landet, också då fördes konflikten som en rasmotsättning - i stället för att alliera sig med hutubönderna drev tutsigerillan iväg hutuerna från de "befriade" områdena. Det slutade med ett folkmord, en miljon tutsier dödades.

Samma dubbelhet - stammen som både uttryck och hinder för klasskamp - finns i de flesta av de konflikter som lite svepande brukar kallas "etniska motsättningar". Kampen om jorden blir till en etnisk fråga, eftersom stamtillhörigheten avgör vem som har rätt till jord. I städerna splittrar etniciteten arbetarklassen. Stadsbefolkningen omfattas inte av stamlagar, utan av den civila lagen, men i staden bor även tillfällighetsarbetare från landet. Ofta blir då stammen den enda möjligheten för dessa arbetare att hävda sina rättigheter, som under stridigheterna mellan stampartiet Inkatha och ANC i Sydafrika i början av nittiotalet.

Det finns också flera exempel, bland annat i Uganda och Sydafrika, på hur bonderevolter som riktar sig mot stammens egna myndigheter blir etniska revolter. Bönderna avsätter stammyndigheten och vänder sig sedan mot landets andra stammar, väljer den separatistiska vägen. Också då slår etnicitetsfällan igen.

Men om man, som Mahmood Mamdani, lägger stor tonvikt vid den koloniala stamstrukturen för att förklara de etniska motsättningarna är risken att man ser Afrika som något speciellt, ett undantag. Fast då blundar man för att de etniska konflikterna i Afrika motsvaras av en liknande etnifiering av resten av världen. De samhälleliga striderna förs i dag allt oftare i termer av religion, kultur eller ras. Det beror på att dagens imperialism, på samma sätt som den koloniala imperialismen, använder sig av etnicitet för att splittra länder i syd.

Västs politik har två funktioner: dels att vältra över effekterna av systemets kriser på tredje världen, dels att öppna för en imperialistisk expansion. Då blir, som Samir Amin skriver i sin bok Lethnie lassaut des nations (Etnicitetens angrepp på nationerna), "sönderfallet i periferins stater funktionellt. Rumphuggna stater som är extremt sårbara och öppna för världsmarknaden och samtidigt ur stånd att kontrollera den, möjliggör just en maximal förflyttning av den globala krisens börda." Svaga länder underlättar dessutom imperialistisk dominans.

På så sätt knyts kolonialismens strategier samman med USA:s och Europas nuvarande taktik. Västs officiella linje - mänskliga rättigheter, demokrati och marknadsekonomi för alla - kan visserligen verka skilja sig från kolonialmakternas indirekta styre, där man betonade stammens traditioner. Då fördes det speciellt afrikanska fram, i dag det universella. Men universalism och partikularism är inte motsatspar, utan leder i Afrika till samma resultat: ökad etnifiering.

Det första ledet i denna politik var strukturrationaliseringen - de afrikanska länderna skulle "anpassas till marknaden". Klientsystemet som hade hållit de splittrade staterna samman hade byggt på bistånd och lån från väst. De nya kraven på avregleringar och nedskärningar innebar slutet för detta system. Med en krympande statsbudget fanns det inte tillräckligt med pengar för att underhålla de lokala klienterna. Inte bara eliten drabbades utan även tjänstemännen och bönderna. Lönerna sänktes för statsanställda - i Sudan med 50 procent, i Somalia med 80 procent - och en stor del av dem avskedades. Trycket ökade även på småbönderna, eftersom de minskade bidragen skulle kompenseras med höjda skatter.

När det centrala upphör att fungera återstår bara det lokala. Det är då politiken formuleras i etniska termer. Uppdelningen av resurserna leder till en maktkamp mellan lokala makthavare som utnyttjar etniciteten. Just här, i en krissituation, är det tydligt hur stamsystemet innebär att den etniska gruppen, i brist på andra alternativ, blir den enda möjligheten att göra sig hörd.

Etnifieringen påskyndades av att väst i nästa steg ställde krav på att demokrati skulle införas. Partier och föreningar blev tillåtna i länder som länge hade varit enpartistater. Detta beskrivs ofta som ett framsteg; i sin bok Resa i skuggan är Anders Ehnmark positiv till demokratiförsöken i Afrika: "En offentlighet uppstår, där demokratin så småningom kan uppfinnas." Men Ehnmark och andra förbiser något viktigt - att demokratin kom i samband med den ekonomiska krisen och att den inte innebar någon grundläggande förändring av de etniska myndigheterna.

Den offentlighet som öppnades kom därför att bli en etnifierad offentlighet. De föreningar som bildades var etniska föreningar, arbetslösa som krävde att arbeten skulle tillfalla just deras region, eller etniska bondeorganisationer. Valen drev sedan på de lokala eliternas maktkamp. I Kongo-Brazzaville (som Anders Ehnmark nämner som ett positivt exempel) fördelades valresultaten efter de etniska gränserna. Andra länder har följt samma utveckling. Inför valet i Centralafrikanska republiken 1999 flyttade människor i huvudstaden Bangui för att de var rädda att ha grannar från en annan etnisk grupp, i fall oroligheter skulle utbryta.

Konflikterna har ofta växt till inbördeskrig. Då skymtar också realiteten bakom USA:s och Europas politik - på samma sätt som väst har stött "demokratiseringen", har man sedan stött de krig som kom i "de fria valens" spår. Ibland blir olika sidor hjälpta av rivaliserande stormakter. I Kongo-Brazzaville fick en krigsherre pengar av ett franskt oljebolag samtidigt som en annan förhandlade med ett amerikanskt. Vinnaren vinner på västs villkor - etnicismen tycks gå bra ihop med marknadsliberalismen, som Samir Amin påpekar i Léthnie lassaut des nations.

Ofta motiveras också krigen med tal om mänskliga rättigheter, särskilt minoriteters rättigheter. Men även om detta är en viktig fråga, liksom demokrati är viktigt, döljer västs försvar för minoriteterna, precis som Världsbankens demokratiprojekt, något annat - oftast sin motsats. Kosovo är ett exempel, i Afrika finns flera andra. I östra Kongo har det sedan länge funnits en motsättning mellan kongoleser och invandrare från Rwanda - banyamulenge - som inte får tillgång till jord eftersom de inte tillhör någon kongolesisk stam. Det är denna konflikt som sägs ligga till grund för det krig som nu pågår i Kongo - banyamulenges krav har blivit ett minoritetsproblem. Den förra amerikanska regeringen drev hårt banyamulenges sak, man talade till och med om att Kongo skulle delas för att tillgodose deras rättigheter. Rwanda och Uganda intervenerade med stöd från USA på banyamulenges sida.

Men bakom döljer sig något annat - viljan att säkra nordamerikanska gruvbolags intressen i Kongo och utvidga det amerikanska inflytandet i Afrika. Eftersom avsikten inte var att lösa problemet, har inte banyamulenge blivit hjälpta och många av dem anser sig utnyttjade. Motsättningarna har fördjupats och lösningen ligger längre bort än tidigare.

Vilka vägar leder ut ur etnicitetsfällan? I Citizen and subject diskuterar Mahmood Mamdani erfarenheterna från de länder som valde att försöka bryta upp stamsystemet. De radikala befrielserörelserna i till exempel Ghana, Tanzania, Guinea-Bissau och Moambique förespråkade afrikansk socialism, som vilade på nationen men sträckte sig vidare mot panafrikanismen. Nationen stod mot kolonialmaktens tribalism. "För att nationen ska leva måste stammen dö" förklarade Samora Machel, ledare för den mocambikiska befrielserörelsen Frelimo.

I dag kan man konstatera att den afrikanska socialismen misslyckades. Många menar att orsaken var att de afrikanska socialisterna alltför lättvindigt övertog den koloniala nationen. De kritiseras för att ha varit odemokratiska, ha gett sig på "traditionen" och förtryckt de etniska minoriteterna. Precis som i mycket annan diskussion på vänsterkanten läggs alltså all skuld på nationalstaten. I sin bok The black mans burden anser Basil Davidson att de koloniala gränserna är det stora problemet - de delar ursprungliga befolkningar och måste därför dras om. Hans lösning är att återgå till mindre (etniska) grupper, som ska ingå i en lös regional federation. Då skulle det också vara möjligt att anknyta till äldre afrikanska traditioner med deltagardemokrati.

Resonemanget är konstigt på flera sätt. Förutom att det är ganska poänglöst att diskutera om det är nationen eller stammen som är mest konstruerad - i en mening är ju nästan allt konstruktioner - misstar sig Davidson på hur kolonialismen fungerade. Det var inte de yttre gränserna som var viktiga, utan de inre, som splittrade befolkningen i stammar. Dessutom ser han inte hur dagens imperialism verkar, utan talar om att skapa en stat "som passar en postimperialistisk framtid". Detta synsätt leder till en galen politik. I stället för att försöka bygga vidare på de möjligheter till enhet som finns - de nuvarande nationerna - ska man försvaga staten, något som väl sammanfaller med västs syften.

En antiimperialistisk politik måste i stället handla om att försvara nationellt oberoende, precis som under kampen mot kolonialismen. Motsättningen som då ställdes upp mellan nation och tribalism var riktig. Det viktiga arvet från den afrikanska nationalismen handlar just om möjligheten att organisera en rörelse som inte begränsas av den etniska tillhörigheten, som utgör ett alternativ till stammen för att göra sociala krav hörda.

Däremot går det inte att avfärda kritiken mot bristande demokrati i till exempel Tanzania, Ghana och Moambique. Men samtidigt bör man också - till skillnad från dem som angriper nationalismen i Afrika - se att den politik som fördes var ett steg i rätt riktning. Stammyndigheterna och stamrättigheterna - etnicitetens grundvalar - avskaffades, stad och land knöts samman. Problemet var att förändringarna stannade där, när demokratiseringen verkligen var möjlig uteblev den. I stället för hövdingen kom tjänstemän som hade utsetts av huvudstaden. "Reformen av den decentraliserade despotismen slutade i centraliserad despotism" skriver Mahmood Mamdani i Citizen and subject. Under Frelimo i Moambique bildades visserligen ett slags lokala folkförsamlingar i de befriade områden, men ett par år efter självständigheten avskaffades de och makten samlades centralt.

Samtidigt räcker naturligtvis inte bydemokrati, den blir begränsad och öppnar kanske också på sikt för ett nytt slags delning - varje by blir en egen enhet långt från den centrala makten. Mamdani pekar på Uganda som ett exempel på ett land som faktiskt har lyckats att bryta upp stamorganisationen och ersätta den med en lokal demokrati. Men inflytandet stannar vid byn och når inte in i den centrala staten. Den deltagande demokratin på bynivå måste förlängas med någon form av representation högre upp.

Utan en demokratisering är också risken att enheten brister, ungefär så som Frantz Fanon beskriver det i Jordens fördömda när han talar om hur den nationella kampen kan utmynna i att en nationell bourgeoisie tar makten och sedan behåller den genom att spela på tribalismen. Om antiimperialismen i dagsläget förutsätter nationen, förutsätter nationen i sin tur en stark demokrati. Det är också först då som det är möjligt att gå vidare och bilda en verklig union, och inte en svag, splittrad region som lätt kan kontrolleras av väst, vilket till exempel Basil Davidsons förslag bäddar för. I en sådan regionalism, som anknyter till befrielserörelsernas panafrikanism, ligger på sikt Afrikas, och tredje världens, möjlighet att försvara sig mot imperialismen och därmed också mot etnifieringen.

Litteratur

Samir Amin, Lethnie lassaut des nations, Harmattan, Paris 1994.

Basil Davidson, The black mans burden, James Currey, Oxford 1992.

Anders Ehnmark, Resa i skuggan, Norsteds, Stockholm 1995.

Mahmood Mamdani, Citizen and subject, Princeton university press, New Jersey 1996.

Mahmood Mamdani, When victims become killers, James Currey, Oxford 2001.