SOCIALDEMOKRAT ELLER ANTISEMIT?

DEN DOLDA HISTORIEN OM ARTHUR ENGBERG

Håkan Blomqvist

Carlsson bokförlag 2001

Historikern och medarbetaren i Socialistiska Partiets tidning Internationalen Håkan Blomqvists utmärkta bok behandlar framför allt Engbergs antisemitism. Den utvecklades bl. a. när Engberg var redaktör för Arbetet i Malmö 1918-24. Därefter avtar Engbergs antisemitism, och under andra världskriget fördömer han kraftfullt judeförföljelsen.

Håkan Blomqvist pekar ut den pangermanska strömningen i Tyskland mot slutet av 1800-talet och framåt som huvudkällan. Härigenom kom antisemitismen att ingå som allmänt tankegods i olika diskurser. På svensk botten omformades germanismen av bl.a. Ola Hansson, Strindberg, Bengt Lidforss och Engberg. Resultatet blev en radikal kulturkritik (Strindbergsfejden), en omdefinierad nationalism (i motsats till militarismen), antikapitalism och överklasskritik, men med bibehållna antisemitiska inslag.

I slutet av boken diskuterar Blomqvist varför det aldrig funnits någon allvarligare antisemitism och nazism hos det svenska folket, representerad av bonde- och arbetarklasserna. Dessa reaktionära drag har i stället historiskt funnits hos medel- och överklassen, vilka försökt kolportera dem i svensk politik och kulturdebatt.

Engberg är onekligen en motsatsernas och paradoxernas man: Han är nykteristen och förbudsivraren som lämnar rörelsen och på slutet av sitt liv blir livsnjutare vad gäller mat och dryck. Han är Hägerströmian och religionskritiker som på 1930-talet, som kyrkominister, anammar kristendomen (sin barndoms tro). Han är en av socialdemokratins i marxismens mest belästa ledande personer, som utvecklas till konservativ nationalist och hyllare av monarkin. Han är en socialdemokratisk antikommunist, som på 1930-talet kraftfullt försvarar Sovjetunionens rätt att existera som stat. Han är betraktad som vänsterman inom SAP och tilldelas därför endast posten som ecklesiastikminister.

Den spännande frågan, som Håkan Blomqvist inte hinner diskutera, är varför Engberg bytte åsikter som han bytte skjortor. Han var ingalunda ryggradslös, tvärtom var han till sinnet kolerisk och en tiger i debatterna. Ett mycket preliminärt svar rymmer tre aspekter: SAP:s omvandling från oppositionsparti till statsbärande parti, Engbergs genuina, dvs infödda, förankring i bondeliv och nationalism, samt hans tidigt skoningslösa kritik mot August Palm och senare vänstersocialdemokraterna, med Zeth Höglund och Fredrik Ström i spetsen.

Mot denna bakgrund spelade hans studier hos och personliga vänskap med Axel Hägerström och stora beläsenhet i marxismen ingen roll. Det förblev endast tunna lager av fernissa, vilka snabbt maldes ned av den förändrade politiska scenen och hans småborgerliga ideologi.

Ulf Karlström


DEN MODERNA STADEN TAR FORM

ARKITEKTUR OCH DEBATT 1910-1935

Eva Eriksson

Ordfront 2001

Eva Eriksson behandlar en avgörande period i den svenska stadens historia. Den eleganta klassicism som gav Sverige status som ledande formgivarnation skapades, och folkhemmet och den röda stugan blev nationella symboler. Då byggdes många av de svenska byggnadsverk som har världsrykte, som Stockholms stadsbibliotek och Skogskyrkogården, liksom de monumentalbyggnader som ännu ger identitet åt våra städer, som Stockholms stadshus och Kungstornen på Kungsgatan. Den ökade trafiken och städernas snabba tillväxt ledde till radikalt nya grepp i stadsplaneringen, och funktionalismen och andra uttryck för den internationella modernismen introducerades i Sverige.

Erikssons bok är en populariserad version av den avhandling hon disputerade på förra året, och genom att pedagogiskt skildra skapandet av den fysiska miljö i vilken de flesta av oss tillbringar största delen av våra liv, lever hon väl upp till den humanistiske forskarens målsättning - att hjälpa människor att förstå sin plats i den sociala världen. Populariseringen har inte lett till någon kvalitetssänkning. I stor utsträckning är texten faktiskt intakt, eller bara lätt omarbetad. De stora förändringarna ligger i stället i layouten och i att texten kompletterats med ett omfattande bildmaterial.

Eriksson är mån om att framhålla komplexiteten i den moderna stadens framväxt. Skildringens slutmål är funktionalismen, men vägen dit präglas av en dialektik mellan tradition och modernitet där såväl nationalromantiken som Le Corbusier fyller viktiga funktioner. I en "epilog" visar hon också att 30-talets arkitektur inte bara bestod av den internationella modernism som låtsades vara historielös och rakt igenom teknisk, utan att det också fanns en arkitektur som orienterade sig mot traditionen och naturen. Bland exemplen på denna alternativa 30-talstradition finner man Gunnar Asplunds sommarhus i Sorunda och Alvar och Aina Altos villa i Helsingfors.

Framväxten av vår tids fysiska miljö skildras mot en gediget tecknad idéhistorisk bakgrund, som dock aldrig tillåts dominera. Konkreta byggnadsverk och miljöer står hela tiden i centrum. Bland annat ägnas Skogskyrkogården, Stockholms rådhus och Liljevalchs konsthall omfattande analyser som präglas av stark lyhördhet för det unika arkitektoniska uttrycket och av en estetisk blick som är ovanlig i akademiska sammanhang.

Även om Stockholm ofta hamnar i centrum är Den moderna staden form inte någon Stockholmsbok. Utblickar görs både mot Tyskland och Danmark och bland specialstuderade byggnadsverk hittar man såväl Sölvesborgs tingshus som Götaplatsen i Göteborg. Ändå hamnar ibland Sverige utanför huvudstaden litet grand i skymundan. Till exempel presenteras Ribershus i Malmö bara med några få rader och två små bilder trots att området utgör landets kanske mest intressanta exempel på avancerad funktionalistisk bostadsbebyggelse. Hade Ribershus legat i Stockholm hade det nog ägnats betydligt mer uppmärksamhet.

Boken är en fortsättning på den berättelse Eriksson började i Den moderna stadens födelse (Ordfront 1990). Man kan bara hoppas att hon inte sätter punkt 1935, utan fortsätter att skriva sig genom den svenska arkitekturens 1900-tal.

Magnus Nilsson


INSHALLAH - KONFLIKTEN MELLAN ISRAEL OCH PALESTINA

Donald Boström (red)

Ordfront 2001

I text och bild skildras den politiska och militära konflikt som kanske ägnats mest medial uppmärksamhet de senaste decennierna. Intressant nog är de medverkande i stor utsträckning samma personer som brukar stå för medierapporteringen. Dagens Nyheters Lars Boström och Nathan Sachar, Svenska Dagbladets Cordelia Edwardsson, Sveriges Radios Cecilia Uddén, för att nämna några exempel. Övriga medverkande är också välkända namn för alla som brukar följa medierapporteringen om konflikten. Men den bild som ges av konflikten mellan Israel och Palestina skiljer sig radikalt från den man brukar möta i media.

Donald Boströms fotografier har en helt annan tyngd än konventionella mediebilder. Här berättar bilderna minst lika mycket som texterna. Några bilder är spektakulära och dramatiska, men flertalet är porträtt med mänskligt djup eller känsliga miljöskildringar och visar sådant som inte ryms i de härskande medieformaten.

Samma djup präglar många av texterna. Ett bra exempel är Lena Lönnqvists fina kvinnoporträtt.

Göran Rosenberg menar att drömmen om den sionistiska, messianska, etniskt homogena staten Israel är just en dröm. Israel är på väg att bli ett heterogent samhälle, präglat av etnisk och kulturell mångfald, och måste därför söka en ny statsidentitet. Denna analys står i bjärt kontrast till mediernas slentrianmässiga målande i svart och vitt, där Israel och Palestina skildras som två homogena krafter dömda till ständig konflikt.

Per Garthon visar hur palestiniernas folkrättsligt välgrundade krav på rätten för flyktingarna att återvända till de ockuperade områdena börjar bli förhandlingsbart, liksom Israels strävan att få sina annekteringar internationellt erkända, och att en ömsesidig uppgörelse med "ärkefienden" kanske trots allt kan komma att bli politisk verklighet.

Jan Guillou går i direkt polemik med medias bild av konflikten genom att visa hur man i Sverige låtit politiska hänsyn gå före varje beaktande av verkligheten.

Den som verkligen vill veta någonting om konflikten mellan Israel och Palestina gör alltså klokt i att stänga ute mediabruset en stund och i stället läsa Inshallah.

Magnus Nilsson


MEDIERNAS SVARTA BOK

EN KRIMINOGRAFI

Maria-Pia Bothius

Ordfront 2001

Maria-Pia Bothius går till frontalangrepp mot medievärlden. Kärnan i hennes kritik är att mediemakten inte tjänar allmänheten, utan medieägarna, och att det moderna samhället håller på att medialiseras.

Privatägda medier strävar efter att tjäna pengar, och eftersom den största delen av intäkterna kommer från reklam gäller det att nå ut till så många konsumenter som möjligt. Medieinnehållet reduceras till reklamsäljande spaltutfyllnad. Reklamberoendet förvandlar dock inte bara innehållet i tidningar, radio, TV och på Internet till reklam för reklamen, utan omöjliggör dessutom en kritisk granskning av det näringsliv som finansierar reklammedierna. Denna oförmåga till kritik späds på av att det faktiskt är det privata näringslivet som äger, och därmed bestämmer över, medierna. Av naturliga skäl har de sällan intresse av att granska sig själva, och Bothius menar rent av att de använder sin ägarmakt för att föra ut näringslivspropaganda.

Vid sidan av sin ganska traditionella - men naturligtvis inte desto mindre viktiga - kritik av den privata mediemakten försöker Bothius också formulera ett slags civilisationskritik. Hon menar att medierna intar en så totalt dominerande ställning i dagens samhälle att det inte längre är relevant att tala om en verklighet utanför media. Framför allt är media den arena där makt utövas.

Det finns en hel del att invända. Hon tycks övervärdera medias betydelse. För även om medieindustrin blir allt mer betydelsefull, så utövas fortfarande makt utanför medierna, även om medierna naturligtvis kan hjälpa till att legitimera denna makt. Percy Barnevik är till exempel inte bara en tung opinionsbildare, utan påverkar även världen genom de beslut han tar i olika bolagsstyrelser. Det gör honom mäktigare än Loket Ohlsson.

En annan viktig invändning som kan riktas mot Bothius gäller hennes förslag till hur mediemakten ska brytas. Hon menar bland annat att journalister borde visa civilkurage och bry sig mer om allmänintresset än om vinstintresset och att medieägarna borde nöja sig med mindre vinster för att kunna satsa mer på riktigt bra journalistik. Detta är ett ganska naivt resonemang. Journalister som inte gör som chefen säger får snart sparken, och mediebolag som inte förräntar investerarnas pengar lika bra som konkurrenterna slås snart ut.

Som tur är har Bothius även andra, mer realistiska, förslag. Det första är att public service-media måste stärkas och våga utgöra ett verkligt alternativ i stället för att producera dynga som "Expedition Robinson". Det andra är att folk måste engagera sig i mediegranskande folkrörelser och kämpa för att alternativa berättelser om världen ska kunna föras fram.

Boethius bok är en ögonöppnare, en synvändare som hänsynslöst angriper alla slentrianmässiga föreställningar om medias roll i det demokratiska samhället. Visst kan man tycka att författaren ofta brister i subtilitet - hon erkänner själv att hon använt sig av journalistikens "infama" metoder i sin mediegranskning - men hon pekar trots allt tydligt ut angelägna problem och försöker också komma med förslag till hur de ska lösas. Ibland är sådant viktigare än finliret.

Magnus Nilsson


EN ANNAN VÄRLD ÄR MÖJLIG

Jens Ergon (red)

Manifest förlag 2001

Svenska Attac är en mediasuccé. Redan innan organisationen bildades var den följetong såväl i pressen som i radio och TV.

Den som intresserar sig för det som eventuellt kan finnas bakom den spektakulära kulissen bör läsa antologin En annan värld är möjlig, där Jens Ergon sammanställt en lång rad texter med anknytning till de diskussioner som förs inom svenska Attac.

Flera av texterna är väldigt informativa. Maud Johansson berättar om det som medierna missade när man valde att skildra kravallerna i Seattle, nämligen vad diskussionerna om och kritiken av WTO egentligen handlar om. Örjan Appelqvists text om Tobinskatten bör också lyftas fram, liksom Pernilla Malmers bidrag om jordbruket och frihandeln och Bim Clinells korta historieskrivning över Attac.

Dock känns det som att en hel del saknas. Inte minst önskar man att några av de frågor som aktualiserades i samband med protesterna mot EU-toppmötet i Göteborg hade tagits upp lite utförligare.

Den första av dessa frågor gäller Attacs förhållande till frågor om överstatlighet. I Göteborg valde Attac att inte delta i fredagens demonstration som bland annat arrangerades av Folkrörelsen Nej till EU. Ett av skälen var att denna demonstration krävde ett utträde ur EU. Att Attac valt att inte ta ställning till Sveriges EU-medlemskap är märkligt, inte minst med tanke på att den nyliberala politik man protesterar mot blivit grundlagsfäst genom detta medlemskap. Än mer underligt är att kravet på en Tobinskatt inte gett upphov till en mer grundläggande diskussion om nationellt oberoende kontra överstatlighet. Tobinskatten tycks ju förutsätta att antingen EU eller FN ges beskattningsrätt.

En annan fråga som aktualiserats av protesterna i Göteborg gäller de politiska arbetsmetoderna. I fredagens demonstration rådde maskeringsförbud, och organisationer som AFA var inte välkomna. Attac valde en annan linje, och även om man lyckades genomföra sin demonstration utan att oroligheter utbröt är det uppenbart att strategin var kontraproduktiv. Att maskerade huliganer tilläts gå med i tåget ledde till att allmänheten kopplade samman demonstrationen med de våldsamma kravallerna. Frågorna om taktik och arbetsmetoder ges visserligen visst utrymme i antologin, men händelserna i Göteborg visar att det behövs en fördjupad diskussion. Att frågorna över huvud taget är eftersatta inom Attac visas bland annat av att Johans Jaatinen känner sig tvungen att ta till ett begrepp som "regnbågskoalitionens politiska minimalism" för att beskriva något så enkelt som enhetsfronten. Dessutom hävdar Jaatinen att det är "en oerhörd seger" när demonstranter lyckas förhindra ett toppmöte och att "de metodradikala aktivisterna säkrar uppmärksamheten i massmedia genom sina spektakulära aktioner, medan den stora massan fredliga demonstranter i sin tur omöjliggör för etablissemanget att avfärda aktivisterna som terrorister". Detta är helt enkelt oerhört naivt.

Det finns ytterligare några saker som kan kritiseras i antologin. Inte minst bör man påpeka att Sven Lindqvists text om pensionerna helt enkelt inte är vederhäftig. Hans analys av hur socialdemokratins partiledning trumfade igenom pensionsreformen mot medlemmarnas vilja är i och för sig intressant, men samtidigt verkar han faktiskt inte riktigt ha förstått hur det nya pensionssystemet fungerar.

Oavsett mina invändningar tycker jag att En annan värld är möjlig är en ytterst läsvärd bok. Här får man det som media inte vill ge oss - en ärligt redovisad bild av de idéer som präglar en av de mest intressanta politiska rörelserna i vår samtid.

Magnus Nilsson