Antecknat den 13 september

Om hundratusen araber dör så känner vi ingen-ting alls, medan vi kan känna sympati för dom allierade och deras familjer."

Detta ställningstagande av Erik Hörstadius 1991, hur väl stämmer inte det just nu. (För att visa på den svenska civilisationens utveckling det senaste decenniet har jag bytt ut Hörstadius "jag" mot ett mera universellt "vi".)

Terrordåden i USA den 11 september 2001 var fruktansvärda. Det mänskliga lidandet stort. Men det cyniska utnyttjandet av dessa händelser - idealiseringen av USA, indelningen av världen i goda och onda - som våra medier med public-service-kanalerna TV1 och TV2 i spetsen ägnat sig åt är ändå oförsvarligt.

Här dör flera tusen amerikaner. Det är hemskt. Men bör vi för den skull följa EU:s proklamation om allmän landssorg? Jag tycker inte det.

Som lärare känner jag trycket. I morgon förväntas det av mig att jag ska leda tre tysta minuter från katedern. Det kommer jag inte att göra. Ty den proklamerade sorgen har ingenting med medkänsla att göra. Den proklamerade sorgen är politisk. Vore den inte politisk utan endast grundad i medmänsklighet skulle vi ju för länge sedan ha gått i landssorg för de över en miljon irakier som USA på administrativ väg låtit avliva.

Ja, sannerligen, nu får vi veta på vilken sida vi ska stå.

Försvarsminister Björn von Sydow försäkrar i TV2 att Sverige minsann tillhör den rätta sidan. Han varnar för att även Sverige kan utsättas för terrorism. Detta på grund av vårt engagemang på Balkan. Och han slår fast att det nu är viktigt att satsa stora resurser på underrättelseverksamheten. Den socialdemokratiska ledningen tar tillfället i akt. De sista resterna av neutraliteten sopas bort.

Och överallt i offentligheten spekuleras det vilt om arabiska terrorister.

På TV4 är Lennart Ekdal och Malou von Sivers programledare. Klockan tjugo över elva säger von Sivers det oerhörda: Fler människor kan ha dött i dessa terrordåd än under kriget i Vietnam. Och Ekdal håller med. Det tar en stund innan jag fattar. Men så kopplar jag; med "människor" menar naturligtvis von Sivers och Ekdal "amerikaner" (cirka 50.000 dog i Vietnam). Den dryga miljonen vietnameser som strök med räknas inte.

Dagen efter denna påbjudna masshysteri fick muslimer i Malmö, Göteborg och Stockholm ta emot glåpord utanför moskéerna. Och över allt i landet utsattes arabägda butiker för vandalism.

Det kommer bli värre.

När vi till fullo slutit upp på USA-imperialismens sida - för det kommer vi ju att göra, begåvade som vi är med en idiotvänster som läser Castells och Negri när de borde läsa Huntington och Brzezinski - ja, då när vi kränkt andra länders territorier med vapenmakt, kommer även Sverige förr eller senare att utsättas för terrorattacker.

Vad kommer då att hindra lynchmobbarna från att dra fram längs våra gator? Media?

Henrik Skrak


Brev: Vänsterns förmyndare

Flera har försökt förklara det politiska gatuvåldets uppsving de senaste två åren hos faktorer hos den autonoma rörelsen/svarta blocket eller hos polis/samhälle.

Den autonoma rörelsen har, sedan starten, sett våld som centralt i sin kamp. Varje förklaring av våldsupptrappningen som anger de autonoma som orsak måste då logiskt visa att det hänt något nytt i den autonoma rörelsen sedan 80, 90-talen. Annars skulle ju deras våld se ut på samma sätt och vara lika utbrett som tidigare.

Jag tror inte det går att finna någon ny faktor inom den autonoma rörelsen som skulle kunna förklara upptrappningen. Orsaken måste då ligga någon annanstans.

En annan förklaring skulle vara att polisen blivit brutalare. Jag har inte sett något belägg för det. Mina erfarenheter visar att polisen sedan 60-talet snarare blivit mer benägen till dialog, och att våld från polis under dessa år minskat i Sverige. Polisvåld har minskat även i andra västerländska länder som ex USA (jämför ex dödsfall på grund av polisvåld inom USA-vänstern under 60-talet med idag).

Ytterligare förklaringar till våldet har angetts, som arbetslöshet, ökad distans till makthavare etc. Men vi har sett extremt våldsamma stater utan våldsamma rörelser och öppna samhällen med terrorism. Det går alltså inte att på ett enkelt sätt reducera vänsterns taktiker och strategier till det omgivande samhället.

Mitt förslag är att orsaken till det nya våldsutbrottet snarare ligger inom den (anti)globala rörelsen än i samhället. Min hypotes är att en rad etablerade grupper och "fridsamma" aktivister under senare år fått en ökad paternalistisk attityd till våldsgrupper. Man tror sig veta bättre än de autonoma vad dessa egentligen vill. Man tror att bara dessa vilsekomna människor får en plats i gemenskapen, får se andra effektivare sätt att arbeta, så blir de omvända och mer fridsamma.

Paternalismen gör att man vill klappa dessa "vilsna får" på huvudet och välkomna dem in i det politiska arbetet. Men om det istället är så att de autonoma är välorganiserade, vuxna, intelligenta och har en väl genomtänkt plan, så blir förmynderiet naivt.

Den autonoma rörelsen erbjuds oväntat en plattform där våld kan användas - mitt bland de rumsrena. De erbjuds dessutom ett rekryteringsunderlag i den ny-globala rörelsens demonstrationer.

Hur blir paternalismen möjlig inom den nya (anti)globala rörelsen? Här tror jag att en allt starkare vänsterpopulism är en bidragande orsak:

1. Det finns inget rätt eller fel. De frågor och de aktivister som är populära just nu är rätt. De aktivister och de frågor som är ute är fel. De som är fel stöts bort eller bestraffas genom löje och ryktesspridning.

2. Aktionsromantisering. Det som är häftigt är rätt. Rowan Tilly, feminist och ickevåldsaktivist från England, har kallat denna tendens för "sexy activism".

Populismen kunde under ett par år välkomna en trend av våld och hemlighetsmakeri för att nu efter EU-toppmötet i Göteborg rygga undan. Lyckan kommer lyckan går. Problemet är att populismen motverkar seriösa samtal om vänstervärderingar och ideologier. Den motverkar uthållig solidaritet, både mellan aktivister och gentemot förtryckta.

Det politiska våldet isolerar vänstern. Lösningen är inte att skylla ifrån sig. Hotet kommer inte från politiserade gatukrigare utan från välvilliga förmyndare inom vänstern som tror att våldet beror på vilsenhet.


Sett på TV

Häng med på en zapp-runda på svensk TV en kväll i mitten av augusti 2001 :

SVT 1: Amerikansk dokumentär om en tenorsaxofonist.

SVT 2: Kinesisk bögfilm. Just nu stöter själva huvudbögen på den polis som grep honom.

TV3: Amerikansk maffiafilm som går ut att nån ska sno en stor ödla från nån annan.

TV4: Amerikansk film om mördarrobotar som smugg-lats till jorden från yttre rymden.

Kanal 5: Amerikanskt drama om att det inte alltid är så lätt här i livet.

TV 6: Amerikansk film om en direktör i ett flygplan som hålls kvar i passagerarsätet mot sin vilja av en blå ödlekvinna. Hon lägger just nu sina ödlefötter runt hans hals. Två ödlefilmer av sex möjliga så här långt.

Hallmark: Amerikansk film där dom mördar varandra i ett växthus. Förvånansvärt nog verkar inte växterna vara levande köttätare.

TV8: Amerikanskt polisprogram. Höga polischefer gråter ut om hur svårt det är att hålla reda på alla negrer.

Canal Plus: Amerikansk action om en lurad kvinna och ett blodigt mord i Las Vegas.

Canal Plus Gul: Amerikansk actiondrama där några missanpassade ungdomar blir ovänner och börjar ha ihjäl folk.

TV 1000: Amerikansk rymdhistoria om ett ungt, vacker par som försöker rädda planeten. Ser inte så bra ut just nu, men det ordnar sig nog.

TV 1000 Cinema: Amerikansk romantik. A knullar med B och C blir sur.

Viasat Sport: Golf från Amerika.

Eurosport: Boxning från Amerika.

BBC Prime: Dokumentär om amerikanske artisten Michael Jackson.

BBC World: Eftertexterna till en dokumentär om järnridån. Sen slutade BBC World att sända och det blev en amerikansk film i stället om hivsmittat blod.

CNN: Världsnyheter. Dvs. från alla 52 staterna.

CNBC: Amerikansk talkshow.

ZTV: Amerikansk 70-talsfilm om hur araber egentligen är.

MTV: Amerikansk musik.

Discovery: Amerikansk dokumentär om äldre män i amerikanska södern och deras vapen.

TCM: Amerikansk film från 60-talet om ett vitt hus på landet. Nu börjar dom pussas också.

Nu vet jag vad ni tänker. Och jag håller med. Hur i hela friden kan SVT2 visa en kinesisk bögfilm?

Joffson


Lundgren och klasskampen

I tidningarna på senare tid har vi kunnat läsa att Bo Lundgren upptäckt att Sverige är ett klassamhälle.

Det minner mig om en historia från början av 80-talet, då jag var lärare på Välkomma-gymnasiet i Malmberget. Gruvstrejken hade ägt rum tio år tidigare, då våra elever hade varit mellan 5 och 7 år. De flesta var gruvarbetarbarn.

Nu hade vi en skolvaktmästare - en liten enfaldig en - som faktiskt tillhörde (ägdes av?) moderaterna. Det kan inte ha varit helt lätt att i denna omgivning stå för dylika åsikter. Så långt hade han ju sin resning.

Då närmade sig valet 82 och partiet hade skickat ut klistermärken till sina proselyter att sätta upp. Vilket han gjorde. Skolan blev nerlusad av dessa runda märken med ett moderat-M under vilket det stod: "Också arbetare kan vara moderat!"

Går inte ungarna och fogar in, med rödpenna, ett understruket "en" före "arbetare". Varefter märkena försvann illa kvickt.

Att Sverige var och är ett klassamhälle är inget nytt ens för de unga!

Wolf Elz


24 augusti

Ett nytt TV-inslag om en fabriksnedläggning, denna dag i småländska Traryd, redan hårt drabbat av den sk strukturrationaliseringen inom massaindustrin.

AB Svenska Dörr lägger ned sin blomstrande fabrik och flyttar verksamheten till Edsbyn. 97 personer får gå.

Inslagets dramaturgi följer mallen: "Oundvikligt" säger VD:n, som har slips och uppträder värdigt och samlat. Man sparar 20 miljoner per år och även om fabriken går bra idag måste man blicka framåt.

Personalen meddelas vid frukosten. Närbild på en gråtande kvinna som talar dialekt. Hon förstår inte varför - "om vi gått dåligt hade jag begripit, men vi går ju bra!".

Fackordföranden är, som sig bör, förbannad: "Det är så jävla dumt. Fabriken är ju lönsam!"

Sen var det stålverket i Degerfors. 350 får gå. Näringsministern intervjuas. Han ifrågasätter (sannolikt för galleriet) det kloka i beslutet: "Företaget hade ju lönsamhet". Den finlandssvenske VD:n ser ut och låter som en istapp: "Känner ni något för dem som blir arbetslösa?" frågar reportern. "Självfallet" svarar VD:n värdigt, ty medlidande är gratis.

Nej, utifrån den samhällsvision som alltid väglett svenska aktieägare och därmed våra direktörer och som sedan många decennier dessvärre även vägleder svensk arbetarrörelse är det inte alls "dumt" eller "oklokt" att sätta en stor del av arbetarbefolkningen i Traryd eller Degerfors på bar backe, över natten halvera värdet på dess egnahem och tvinga ut dem och deras barn på landsvägarna. Aktiekapitalet söker nämligen inte profit, lönsamhet i allmänhet, det söker maximal profit. Det stannar inte för att det gör pengar, det går dit det kan tjäna mest pengar. Kapitalet känner inte släkt eller vänner, det har inga barn eller gamla föräldrar och det bor inte i egnahem.

Det är snart 70 år sedan svensk socialdemokrati på kongress slutgiltigt beslutade sig för att avstå från en högre samhällsvision än börskapitalets och i stället leda arbetarklassen in i den återvändsgränd som så tydligt Traryd- och Degerforsborna befinner sig i, men som till en början tedde sig så bekväm och inbjudande. Att från sin fana stryka "frihet, bröd, socialism" och ersätta parollen med "ju bättre, desto bättre, dag för dag".

Om folket i Degerfors, den gråtande kvinnan och fackordföranden i Traryd nu börjar kasta sten eller skylla på invandrare så är det på grund av denna förvärvade maktlöshet, frukten av ett sekellångt ideologiskt nedrustningsarbete.

Som reformismen bäddat får dessa människor ligga.

Vem informerar folk i Traryd och Degerfors om att det finns ett alternativ till kapitalismens godtycke och rovdrift på människor?

Hans Isaksson


Attac, Perjus och EU

Bror Perjus tillhör den lilla skara debattörer som lyckas göra sig hörd med hjälp av Sveriges ledande borgerliga megafon, Dagens Nyheter. För att få publicera sig på DN-Debatt måste man passera ett filter som enbart släpper igenom hyllningar till kapitalismen, EU eller Det Bestående, eller angrepp på radikala vänsterpositioner och organisationer. Den 21 juli i år klarade Bror Perjus filterkraven med råge genom sin devota hyllning till EU och EMU.

Perjus, som är redaktör för Livsmedelsarbetarförbundets tidning Mål&Medel, har framträtt som en radikal kritiker av de härjningar som kapitalets fortgående internationalisering och monopolisering visat prov på. Detta åskådliggjorde Perjus - på ett förtjänstfullt sätt - i boken Kasino Jorden (Brevskolan 1999). Dessvärre förespråkade Perjus, liksom några andra globaliseringskritiker som Martin & Schumann, Ehrenberg, Castells m.fl. den absurda positionen att bocken (läs: EU) är bästa trädgårdsmästaren. För att begränsa effekten av kapitalets härjningar skall vi rösta på den hydraliknande organisation som vill ersätta härjningar från japanskt och amerikanskt kapital med härjningar från europeiskt kapital.

När EU-torpeden Perjus anslöt sig till Attac anade många med mig oråd. Vad var syftet med det steget? Tänkte han satsa på att - som delar av den franska grenen - få svenska Attac att bli pro-EU? Den hafsigt strukturerade DN-artikeln gav svaret. Till tre fjärdedelar handlar den om obegripligheter: Attac skulle stoppat huliganerna i Göteborg med ett uttalande? Men han bekänner att han inte lyckats vinna ledningen för EU-skiten. Torpeden Perjus avslöjar också en förhärdad och cynisk ådra: EU-kritikerna måste vara neutrala, och får inte säga någonting i organisationens namn, medan Perjus förbehållslöst får propagera för EU i samma organisations namn. Så skall en fräck slipsten dras.

Ulf Karlström


Bredda motståndet

Nu har kriget mot Afghanistan inletts. Våg efter våg av högteknologiska flygplan sveper in över ett land härjat av tjugo års krig. Då är det viktigt att en så bred fredsrörelse som möjligt snabbt byggs upp.

En rörelse har redan bildats, men dess brister riskerar att bli dess fall. Demonstrationen i Stockholm den 13 oktober visade klart och tydligt på rörelsens svagheter. Nästan alla organisationer som är med i koalitionen mot kriget är socialistiska eller kommunistiska. Var finns de kristna fredsvännerna? Var finns socialdemokrater mot kriget? Och var finns muslimerna? Många av kommunistpartierna hade med sig sina partiflaggor och banderoller. Det borde egentligen vara självklart att i en demonstration mot USAs krig mot Afghanistan bär man banderoller och plakat mot USAs krig i Afghanistan. Banderoller där det står: "Internationell solidaritet - Arbetarklassens kampenhet" fungerar splittrande och riskerar att stöta bort många fredsvänner. Nu gäller det att få med en majoritet av det svenska folket, alltså även de som inte tillhör arbetarklassen, mot kriget och för freden. Så kan vi påverka den svenska regeringens politik och bidra till att göra ett mörkt världsläge något ljusare.

Daniel Cederqvist