Slaget i Genua visade vad man kan och inte kan uppnå genom gatuprotester. Det huvudsakliga slagfältet måste nu bli fabrikerna. Den ryske journalisten och sociologen Boris Kagarlitsky prövar en analys av antiglobaliseringsrörelsens möjligheter.

Slaget om Genua var inte bara nyckelhändelsen under sommaren 2001, utan blev också en vattendelare för globaliseringsrörelsen. Redan från början var G8-mötet i Genua dömt att inte bli något mer än en förevändning för utbredda protester. Det var också i förväg klart att protesternas storlek skulle bli utan motstycke. Utan att överdriva särskilt mycket skulle man kunna säga att under ungefär ett år hade hela Europas ungdom förberett sig inför detta möte. Världens mäktiga förbereder sig inför sådana möten för att än en gång påminna resten av oss vem som bestämmer på jorden. Demonstranterna gav sig iväg för att förvandla firandet av de rika och mäktiga till de olydigas karneval.

Av alla de protester som hittills har ägt rum var Genua den mest internationella. Trots italienarnas massiva deltagande, lyckades europeiska radikala vänsteraktivister locka tiotusentals människor från alla kontinentens hörn till demonstrationerna. För första gången ingick en grupp från Ryssland bland demonstranterna. Det rörde sig inte om isolerade aktivister av det slag som har deltagit i alla protester sedan Prag, utan om en organiserad grupp på fyrtio personer som hade samlats ihop av Rörelsen för ett arbetarparti. Den ryska allmänheten har fortfarande svårt att vänja sig vid rapporter om massprotester som äger rum i det "blomstrande" Väst. Att denna grupp dök upp i demonstranternas led var därför en av huvudnyheterna i ryska medier. En presskonferens som hölls av unga radikala aktivister, nyss återkomna från Genua, besöktes av journalister från alla de ledande liberala tidningarna som i vanliga fall inte bryr sig om sådant.

Den nya antikapitalistiska rörelsens idéer sprider sig gradvis till Östeuropa. Sam-tidigt står rörelsen själv inför ett avgörande val. Den tjuotreårige Carlo Giulianis död var en vattendelare som utgjorde början på ett helt nytt skede i konflikten. Karnevalen är över. Hädanefter är allt dödligt allvar. De styrande eliterna har kommit till insikt om att rörelsen varken kan splittras eller tämjas, att protesterna inte kommer att sluta av sig själva och att det inte bara går att finna sig i eller strunta i dem. Därför har hela statens repressiva apparat mobiliserats för att angripa dem som är missnöjda. Sean Healy skrev i Green Left Weekly att systemet använder "en klassisk strategi för att bekämpa uppror" mot globaliseringsrörelsen (GLW 1 augusti 2001). Denna strategi kommer inte att tillämpas hela tiden, men situationen är ändå kvalitativt annorlunda. Diskussionernas tid är över. Konflikten har blivit alltmer sprängande, och rörelsens deltagare har visat att de varken låter sig skrämmas eller luras med vackra löften.

De styrandes taktik har inte gett de förväntade resultaten. G8-länderna uppnådde inte det som de hade hoppats på genom att delta i mötet. Uppmärksamheten riktades inte mot statsöverhuvudena, utan mot gatustriderna. Bush kunde kanske finna någon liten tröst i det gemensamma uttalande om de amerikanska planerna på ett missilförsvar, som han själv och Putin gjorde. Denna deklaration kom efter att det officiella mötet hade avslutats och föreföll vara ett desperat försök från de "ledande statsmännens" sida att komma med något som hade nyhetsvärde.

Det ska sägas att pressens representanter, eller åtminstone italienarna bland dem, var överdrivet samvetsgranna under sitt arbete. Ända sedan Prag har ryska medier med tillitsfull entonighet förklarat att "bara förlorare skyller på pressen" varje gång demonstranter har beklagat sig över att pressen överdriver graden av våld. Den formeln har tjänat som ett fantastiskt alibi för pressen. Den har skyddat alla sorters ansvarslöshet, lögner och i slutändan också korruption.

Olyckligtvis finns det inslag av sanning i att det bara är förlorarna som läggar skulden på medierna. Vad man än kan säga om pressen livnär den sig på riktiga händelser. Den här gången klagade världens ledare på pressen. Tony Blair hävdade att journalisterna hade varit så upptagna med gatustriderna att de inte hade visat något intresse för de planer för fattigdomsbekämpning som lades fram vid G8-mötet. Men hur kan någon vara intresserad av planer om de kan sammanfattas i den enkla formeln: låt allting vara som tidigare så kommer situationen förr eller senare att förbättras? Världsbanken bytte till exempel bara namn på sina program för neoliberal "strukturanpassning" så att de blev program för "fattigdomsbekämpning" fastän statistik visar att själva dessa program är en av orsakerna till fattigdomens spridning.

Ändå visade händelserna i Genua protes-ternas begränsningar. Huvudproblemet är inte att demonstranterna rent tekniskt misslyckades med att stoppa mötet från att fortsätta, i motsats till vad som skedde i Prag eller Seattle. Vad som är verkligt viktigt är något annat: slaget i Genua visade vad man kan och inte kan uppnå genom gatuprotester. I Seattle och Prag anklagades demonstranterna för att inte veta vad de ville. Det är inte sant; de ville ha en socialt ansvarig ekonomi som inte grundar sig i jakten på profit till varje pris, utan i omtanke om andra människors och planetens välbefinnande. De var ute efter att ställa beslut, vars verkningar vi dagligen erfar, under demokratisk kontroll. De ville begränsa företagens makt.

Men samtidigt som de mycket väl visste vad de ville, var det långt från alltid som de visste hur de skulle göra för att nå dit. Deras protester grundade sig nästan alltid i en förhoppning om att de styrande skulle besinna sig, eller åtminstone bli rädda och av sig själva ändra sina metoder och sin politik. I och med Bushs framträdande i Washington, Berlusconis i Rom, Putins i Moskva blir det klart hur naivt detta synsätt är. Kanske går det att skrämma dem, men inte genom demonstrationer och inte genom att krossa fönsterrutorna på McDonalds restauranger. I vilket fall som helst kommer makthavarna aldrig att sansa sig. Ju större rörelsen är, desto fler poliser kommer att mobiliseras och desto kraftigare kommer upptrappningen av våldet att bli. Radikala ungdomar kan ta över gatorna, men det är inte på detta sätt som de kan rubba de styrandes makt.

En av rörelsens mest framträdande ideo-loger, Walden Bello, har skrivit att händelserna i Seattle och Prag skapade en "legitimitetskris" för de institutioner som styrs av världens härskarklass. Detta är sant, men den finansiella oligarkins och de transnationella företagens makt består och kommer inte att rubbas av demonstrationer. De som deltar i protestaktioner talar om att ersätta det styre där en centraliserad elit av företag bestämmer, med en ekonomi som grundar sig på demokratiskt deltagande. Men detta är omöjligt om inte människor går in i en fullskalig politisk kamp. För att få till stånd demokratiska förändringar krävs inte bara att man kämpar med makthavarna, utan man behöver också kämpa för att ta makten. Vi förkastar den moderna statens och företagens centraliserade byråkratiska ordning, men att krossa denna ordning är omöjligt utan politisk kamp.

Efter demonstrationerna i Göteborg skrev en av de svenska tidningarna att i Europa har en hel generation växt upp som inte tror på parlamentarismens möjligheter. Det är helt riktigt. Mot en fond av triumferande rop om segern över kommunistisk totalitarism, var den västerländska demokratins förfall under nittiotalet synligt för blotta ögat. Eftersom alla de ledande partierna i praktiken inte ens var delar av den styrande klassen, utan endast tävlande lag som kämpade om rätten att genomföra den finansiella oligarkins politik, och eftersom makten var i händerna på en transnationell byråkratisk elit som inte ens svarade inför bourgeoisien som helhet, var det extremt svårt att tala om demokrati i ordets vanliga bemärkelse.

Detta visar på behovet av att kämpa för att återuppliva de demokratiska institutionerna. Inte för att återskapa den gamla parlamentariska kulturen med alla dess defekter, utan för att gå bortom dess gränser, för att ta ett oumbärligt steg mot demokratiskt deltagande. Här har Naders kampanj i USA och Socialistiska alliansen i Storbritannien utgjort viktiga steg för rörelsen, trots alla svårigheter som dessa försök har mött och trots deras begränsade karaktär, särskilt i Naders fall. I Ryssland har Rörelsen för ett arbetarparti en potential att spela en liknande roll. Jag efterlyser inte att kampen ska överföras från gatorna till valrivaliteternas område. Ett sådant drag vore att begå politiskt självmord.

Vad som krävs är att den kamp som föddes på gatorna utvidgar sig både på bredden och på djupet. Vårt huvudsakliga stridsfält ska inte vara valen, utan fabrikerna. Efter Quebec erkände företagens chefer öppet att samtidigt som de inte var särskilt rädda för gatuprotester, var de mycket oroliga för att stämningen på gatan skulle sprida sig till arbetsplatserna. Vi behöver framkalla just en sådan utveckling. Historien har visat att arbetsplatsstrejker alltid är mer effektiva än gatudemonstrationer och att aktioner på gatan ofta är mer effektiva än motioner som läggs fram i parlament - för att inte tala om att det är omöjligt att köpa och korrumpera tusentals aktivister samtidigt som parlamentariker ofta låter sig mutas. En revolution inleds när "gatornas" rop börjar eka i "fabrikerna". Under sådana omständigheter blir vänsteraktivister, även när de agerar parlamentariskt, talesmän för en bredare rörelse, eftersom gatans röst börjar ljuda från parlamentets talarstol.

Slutligen en annan iakttagelse: efter Genua vill ingen längre vara värd för ett internationellt toppmöte. Nästa möte ska hållas i Kanada, men de flesta av landets stora städer har låtit meddela att de inte är alltför angelägna om att äran ska tillfalla dem. I fortsättningen kommer toppmöten att äga rum i små städer omgivna av taggtråd.

Samtidigt har tv-rutorna och tidningssidorna i Ryssland svämmats över av en våg med uttalanden av ryska journalister och politiker som ivrar för att de internationella eliternas framtida sammankomster ska äga rum i Ryssland. Sådana "skandalösa upplopp" som i Genua skulle aldrig kunna ske i Ryssland, upprepade pampar och "intellektuella" av alla schatteringar stolt på tv. Nordkorea skulle passa bra för toppmöten, faktiskt till och med bättre, men är inte tillräckligt respektabelt. Fast Ryssland skulle vara helt rätt. Samtidigt som landet till det yttre har vissa drag av demokrati, skulle de styrande utan tvekan öppna eld om det behövdes. Och i motsats till Italien skulle det inte bli några utredningar. Om man i Västeuropa alltmer använder "ryska" metoder, är dessa än mer acceptabla i Ryssland. Det som är tillåtet för Jupiter är naturligtvis tillåtet för en oxe. I Ryssland anses fortfarande tanken på organiserade protester exotisk. Inga utländska agitatorer kommer att släppas in - gränsen är låst och tillbommad. Och det är inte bara solidaritet med Afrika och Latinamerika som inte kommer på fråga för den ryska befolkningen, senare år har också visat att människor i Ryssland inte ens är i stånd att försvara sina egna intressen. Före ett toppmöte i Moskva kommer en liten utrensning vara allt som behövs för att helt vara på den säkra sidan; den ryska staten har ju ändå erfarenhet inom det här området. De höga gästerna kommer att bli förtjusta. När allt kommer omkring har Bush redan berömt Putin för hans framsteg i arbetet med mänskliga rättigheter. Detta beröm ska ses som ett slags förskottsbetalning.

Eliter blir ofta straffade för sin självsäkerhet, och vem vet om det inte också kommer att ske i det här fallet. Rysslands ledare ställer nu ett stabilt kontrollerat Ryssland mot det kaotiska Väst. Landets ledare gjorde samma sak för hundra år sedan. Inte långt före den första ryska revolutionen.

Översättning från engelskan: Peter Myrdal