Filmen fortätter. Som ett svar på attacken den 11 september går USA till angrepp mot en redan i förväg utpekad fiende. Det stora hotet mot världsfreden är det amerikanska säkerhetstänkadet. Björn Kumm är journalist och författare till bland andra böckerna Terrorismens historia och Kalla kriget. Det här är hans kommentar från den 12 september.

Vi har ju sett filmen så många gånger förut. Ibland har den hetat "Skyskrapan brinner", ibland har den utspelat sig i ett jordbävningsdrabbat Los Angeles eller på ett upp- och nedvänt passagerarfartyg till sjöss. Senast hette den "Pearl Harbor". Även när filmen haft historisk anknytning, har det väsentligen handlat om science fiction. Ett kort ögonblick framför TV-sändningarna i går väntade jag mig att få se King Kong uppklättrad högst upp på World Trade Center - alternativt ett flygande tefat ovanför, förmörkande solen. Sedan insåg jag att verkligheten plötsligt överträffat dikten. Verkligheten hade blivit världens bästa action-film.

Problemet är att vi mindre än någonsin vill förstå denna reellt existerande verklighet. Gång på gång senaste dygnet har det påpekats att världen befinner sig i krig, att en ännu okänd fiende har inlett ett generalangrepp, inte bara på USA - världens enda återstående supermakt, som det brukar heta - utan på hela den västerländska demokratin, ja, hela det demokratiska Västerlandet, har det börjat heta, med brösttoner som vore vi tillbaka i det chauvinistiska, europeiskt dominerade 1800-talet.

Fienden må vara okänd men han har redan utsetts. Han har varit huvudfiende under hela 1990-talet. Den extremreligiösa, fundamentalistiska regim, som sägs stå bakom honom, uppfyller alla krav - jag höll på att säga alla dramaturgiska, alla filmiska krav - på den perfekte fienden, så länge konflikten höll sig kvar på filmduken och i den officiella politiska retoriken. Från det ögonblick det kalla kriget upphörde och Sovjetunionen, förre huvudfienden, föll samman, så behövdes en ny fiende för att inte hela det militär-industriella komplex, som den gamle krigaren Eisenhower varnade för i sitt avskedstal som president 1961, i sin tur skulle kollapsa.

Lyckligtvis hade redan en ny världsbuse anmält sig. Publiken behövde inte ens lämna biosalongen eller stänga av TV-apparaten. Saddam Hussein begick, efter att ha misstolkat halvkvädna signaler från USA, hans förre bundsförvant i kriget mot det revolutionära Iran, det tacksamma misstaget att angripa sin granne Kuwait. Omedelbart ingrep, i form av "Operation ökenstorm", det som på senare tid börjat kallas Världssamfundet men som något hundratal år tidigare snarast bestod av Kristenheten, också då kallat Västerlandet. Det som 1990-91, när den militära aktionen mot världsbusen Saddam Hussein förbereddes, kunde verka förvirrande var att själva uppmarschområdet för "Operation ökenstorm" var Saudiarabien, ett muslimskt, för att inte säga (definitivt i politiskt avseende) fundamentalistiskt land, med mycket lite av vad vi kallar västerländsk demokrati. Men det är också det ett säkert grepp från de gamla västernfilmerna: det finns goda och onda indianer. Och i det tidiga 2000-talets värld finns pålitliga och mindre pålitliga allierade i kampen mot den nye fienden, som alltmer antar skepnaden av ett djävulskt, närmast apokalyptiskt hot mot vad i dag även Rysslands president kallar "den civiliserade delen av mänskligheten".

Och det finns en ideologisk brottyta. Den amerikanske statsvetaren Samu-el Huntington, som säkert inom kort också han kommer att sitta i ett antal amerikanska TV-soffor, har nu i något årtionde förklarat att islam har, som han säger, "blodiga gränser". På det viset överflyttar han skulden för århundradens motsättningar mellan det s.k. västerlandet och världen utanför på världens icke-kristna, icke-vita, icke-civiliserade befolkning. Även Putin tycks ha läst sin Huntington. Just i kampen mot den förre huvudfienden, under det kalla kriget, fanns det goda icke-kristna. I bergen i Afghanistan fann och utbildade amerikanska CIA synnerligen läraktiga och fanatiska rekryter i kampen mot den sovjetiska krigsmakt, som också den, på 1980-talet, såg som sin uppgift att försvara västerländska men kommunistiska värden, mot bakåtsträvande religiös fundamentalism som hade angripit en allierad regim. Den gången satsade USA och dess allierade Saudiarabien miljarder på att utrusta just muslimska fundamentalister med de modernaste vapen som fanns att tillgå, inte minst Stingermissiler, som snart gjorde slut på den sovjetiska kontrollen av det afghanska luftrummet och på sikt också avgjorde kriget. Efter den sovjetiska utmarschen övergick det i ett inbördeskrig, där alla parter varit ytterst väl rustade.

När muslimska fundamentalister 1983 första gången slog till mot World Trade Center i New York, den gången med en vanlig enkel bilbomb av det slag som blivit vanlig under inbördeskriget i Libanon, ingick just mujaheddin, veteraner från den afghanska motståndskampen mot Sovjet, i terroriststyrkan. När i april 1985 en hel federal kontorsbyggnad i Oklahoma City sprang i luften, vändes misstankarna omedelbart mot samma fundamentalistiska terrorister. I stället visade sig attentatsmannen vara en frustrerad amerikansk soldat, själv veteran från det amerikanska kriget mot Saddam Hussein. Han hade glidit allt närmare en amerikansk högerextremism, som inte saknar religiöst fundamentalistiska inslag.

I sin Bibel och praktiskt taget instruktionsbok hade han en obskyr skrift, The Turner Diaries, som i detalj beskriver en väldig organiserad attack mot amerikanska staten, som man i högerxtrema kretsar kallar ZOG, "den sionistiska ockupationsregeringen". Unge Timothy McVeigh, som med öppna ögon, inför TV-kameran och därmed något hundratal vittnen bland sina offers närmaste anhöriga, avrättades i våras, betraktade, sa han, de flesta av de 168 som dödades vid attentatet i Oklahoma City som "collateral damage", sidoeffekter, ofrånkomligt mänskligt spill vid genomförandet av en nödvändig militär aktion. Han använde i sitt ordval exakt det avsentimentaliserade militära språk som han hört och lärt sig under sin tillvaro som soldat i amerikanska armén och under det s.k. världssamfundets gemensamma straffaktion mot Irak under det korta intensiva kriget i januari 1991.

I det ockuperade Palestina har en hel generation unga människor fått höra att de personligen, var och en, också är brickor i ett spel som går ut på att skydda israelisk närvaro i deras land, försvara de bosättare som med närmast religiös iver vill utvidga vad inte bara palestinierna kallar världens sista koloniala experiment. Är det egentligen förvånande, att man också där hittar rekryter för självmordsaktioner mot vad som uppfattas som den store fienden, den sista återstående supermakten, som mer än sina västeuropeiska allierade varit så obenägen att ta avstånd från den israeliska expansionspolitiken?

Det har gång på gång det senaste dygnet sagts att det är hela den västerländska demokratin som i dag hotas av en ännu namnlös - men egentligen sedan tio år tillbaka namngiven - fiende. Jag tror att vi ska vara försiktiga med den sortens brösttoner. Det är nämligen inte mycket av denna, för oss så angenäma, demokrati som de potentiella fienderna i Mellanöstern, i Afghanistan, som det börjar verka, i tredje världen överhuvudtaget, har haft chans att få någon som helst erfarenhet av.

Demokrati - i västerländsk mening - är något som kämpande motståndsrörelser ända sedan kolonialtiden försökt införa i sina ockuperade länder, under stort motstånd, först från sina koloniala förtryckare, senare, efter den påstådda självständigheten, av det som så ofta har kallat sig världssamfundet. Oupphörligen har de f.d. undersåtarna hindrats från att delta i detta upphöjda demokratiska spel. De tidigare kolonialförvaltningarna har ersatts av nya, inhemska regimer som ofta samarbetat intimt med de gamla härskarna och dessutom övertagit den gamla förtrycksapparaten.

Det stora hotet mot demokratin består i dag i det säkerhetstänkande av militärt slag som kommer att bli alltmer påstridigt. Filmen har vi redan sett. Fienden är redan utnämnd. Murarna har vi redan byggt - mot alla dem, utanför den vita europeiska stat vi håller på att upprätta, som desperat försöker få del av det välstånd och den västerländska demokrati som de lurats på i sina hemländer. Det vi närmast har anledning att frukta är att filmen fortsätter.

Det berättas om gamle president Reagan att han till den grad uppslukats av filmerna om andra världskriget att han faktiskt trodde att han själv varit med, fast han tillbragte kriget i sitt eget gamla trygga Hollywood. Hans efterträdare, Bush d.y., kommer att i avsaknad av politik sättas under ett oerhört tryck att åtminstone göra något. När Reagan av rent praktiska skäl inte kunde hämnas flera hundra amerikanska marinsoldaters död i ett självmordsattentat i Libanon i 80-talets början, då öppnade sig en chans att angripa en liten ö, Grenada, i Karibiska sjön, i demokratins och det internationella samfundets namn. I dag, med många tusentals offer väntande på att bli utgrävda ur det sammanstörtade World Trade Center, står Bush d.y. inför samma val.

Som den förre utrikesansvarige Lawrence Eagleburger sade den 11 september i de amerikanska TV-sofforna är det dags för USA att angripa också dem som är oskyldiga, åtminstone till just detta attentat, men som på något vis tidigare stött eller associerat sig med den redan utpekade fienden. -

Artikeln har tidigare framförts som ett inlägg i radioprogrammet OBS! den 12 september.