Imperialistisk terrorism leder oundvikligen till svar i form av individuell terrorism. Om förloppet ska hejdas måste USA sluta att förtrycka främmande länder. Den amerikanske journalisten Edward S. Herman påminner om förspelet till attackerna mot Pentagon och World Trade Center den 11 september.

Ett av de mest bestående dragen i den amerikanska kulturen är oförmågan eller vägran att kännas vid amerikanska brott. Medierna har länge krävt att japanerna och tyskarna ska erkänna sin skuld, be om ursäkt och betala skadestånd. Men tanken att USA har begått enorma brott och att den senaste tidens händelser, som attackerna mot World Trade Center och Pentagon, skulle kunna ha sin grund i svar på de brotten är närapå otillåtlig. I en ledare om attackerna ("Det nationella försvaret", den 12 september) lägger New York Times viss vikt vid kalla krigets slut och att det fick som följd att "etniskt hat återuppväcktes", men att USA och andra Nato-makter bidrog till detta genom sina egna handlingar (genom att hjälpa till att montera ned Sovjetunionen och driva på de ryska "reformerna"; genom att uttryckligen uppmuntra Slovenien och Kroatien att lämna Jugoslavien och därmed se till att landet föll samman, utan att ta hand om problemet med "strandsatta" minoriteter, etc.) har aldrig erkänts.

New York Times fortsätter sedan med att skylla terrorism på "religiös fanatism ilskan hos dem som har lämnats bakom av globaliseringen" och "avsmak för västerländsk civilisation och västerländska kulturella värden" bland världens förfördelade. Skygglapparna och självbedrägeriet i ett sådant påstående är verkligen häpnadsväckande. Som om den korporativa globalisering, som har drivits fram av den amerikanska regeringen och dess närmaste allierade med hjälp av WTO, Världsbanken och IMF, inte skulle ha släppt lös en fruktansvärd process där tredje världen har sugits ned i fattigdom - med nedskurna statsbudgetar och en import som har ödelagt möjligheterna för hantverkare och småjordbrukare. Många av dessa hundratals miljoner förlorare är väl medvetna om USA:s roll i den processen. Det är den amerikanska allmänheten som nästan helt har hållits i okunskap.

Ett stort antal människor har också fått lida för den amerikanska politik som har gått ut på att stödja högerstyre och statsterrorism för att bekämpa "nationalistiska regimer som till stor del håller sig kvar genom att vädja till massorna" och som hotar att tillmötesgå "växande folkliga krav på att massornas låga levnadsstandard genast ska förbättras", som en rapport från nationella säkerhetsrådet i skrämda ordalag uttryckte det 1954. Innehållet i rapporten ansågs aldrig vara "nyheter som passade att tryckas". I samband med denna politik uppstod på sextio- och sjuttiotalen ett dussintal nationella säkerhetsstater i den amerikanska inflytelsesfären. Av de 35 länder där tortyr regelmässigt användes inom statsapparaten var 26 USA:s klienter, som Noam Chomsky och jag rapporterade om 1979. Tanken att många av dessa tortyroffer och deras familjer och familjerna till de tusentals "försvunna" i Latinamerika, från sextiotalet och ända fram till åttiotalet, skulle kunna hysa något agg mot USA förblir otänkbar för amerikanska kommentatorer.

Under Vietnamkriget använde USA sin enorma militära styrka till att försöka tillsätta en minoritetsregering i amerikanskt tycke i Sydvietnam. De militära operationerna grundade sig här på vetskapen att folket var fienden. USA dödade miljoner människor och lämnade Vietnam (och resten av Indokina) ödelagt. En artikel i Wall Street Journal 1997 uppskattade att kanske 500.000 barn i Vietnam lider av allvarliga fosterskador som ett resultat av USA:s användning av kemiska vapen. Här skulle det också kunna finnas åtskilliga människor med välgrundade fientliga känslor mot USA.

Samma sak gäller miljontals männis-kor i södra Afrika. Där stödde USA Savimbi i Angola och förde en politik som gick ut på "konstruktivt samarbete" med apartheidregimen i Sydafrika som då, på sjuttio- och åttiotalet, genomförde en gigantisk terroristoperation mot sina gränsstater, som ledde till att ett enormt stort antal människor dog. USA:s stöd till "vår typ" Suharto medan han dödade och stal både hemma och i Östtimor och USA:s långa och varma förhållande till den filippinske diktatorn Ferdinand Marcos kan också ha skapat en hel del fientlighet bland de många offren.

Iranier kanske kommer ihåg att USA 1953 tillsatte shahen som en foglig dik-tator, tränade hans säkerhetspolis i "förhörsmetoder" och höjde honom till skyarna samtidigt som han drev sin tortyrregim. Och de kommer säkerligen ihåg att USA stödde Saddam Hussein under hela åttiotalet när han förde krig mot Iran och att USA valde att vända bort blicken när Irak använde kemiska vapen mot fiendestaten. När ett av Irans civila flygplan förstördes 1988 dog 290 människor. Planet sköts ned av ett amerikanskt krigsfartyg som hjälpte Saddam Hussein att föra krig med Iran. Många iranier vet kanske att befälhavaren för fartyget fick utmärkelsen Legion of Merit 1990 för sina "framstående insatser" (men New York Times läsare kan inte veta det eftersom tidningen aldrig har nämnt detta tecken på hög uppskattning).

USA:s osvikliga stöd till Israel och den israeliska politik som långsiktigt går ut på att expropriera palestinskt land i syfte att genomföra en omfattande etnisk rensning, har lett till två intifador - uppror som speglar ett förtryckt folks desperation. Men dessa uppror och denna kamp för grundläggande rättigheter har inte fått några positiva följder eftersom USA ger den som är ansvarig för den etniska rensningen vapen, diplomatiskt skydd och fria händer.

Alla dessa offer kan mycket väl känna avsky för "västerländsk civilisation och västerländska kulturella värden", men det beror på att de inser att detta inbegriper att de hänsynslöst påtvingas en neoliberal ordning som tjänar västs transnationella, korporativa intressen. Dessutom inbegriper det att väst är villigt att använda obegränsad styrka för att uppnå sina mål. Det här är genuin imperialism, som ibland använder ekonomiskt tvång och andra gånger kompletterar med våld. Många miljoner - kanske till och med miljarder - människor har blivit "offer utan värde". New York Times redaktörer inser inte detta, eller erkänner det åtminstone inte, eftersom de är talesmän för en imperialism som stormar fram och vars styrande inte är beredda att ändra sin politik. Detta bådar illa för framtiden. Men det är redan nu av stor vikt att understyrka att imperialistisk terrorism oundvikligen leder till svar i form av individuell terrorism. Den överhängande uppgiften är att tygla själva drivkraften, det vill säga det framrusande imperiet.