Göteborg 2001

Låt mig först slå fast: Göteborg var en se-ger. Men inte, som exempelvis Jan Guil-lou hävdar i Aftonbladet den 29 juni, för "terroristerna" eller för "ledarskribenterna på Svenska Dagbladet". Nej, Göteborg var en seger för EU-motståndet. Den demonstration som alla trodde skulle bli den minsta, den demonstration som hade den tydligaste politiska udden, den demonstration som utgör det största hotet mot alla EU-entusiastiska icke-demokrater här i landet lockade flest deltagare. Undra på att de icke-demokratiska EU-förespråkarna är oroliga. Undra på att hela "vänstern", vad det nu är för något, utkrävs ansvar för vad ett hundratal huliganer ställde till med.

Mitt uttryck "icke-demokratiska EU-förespråkare" är naturligtvis en tautologi, fullt jämförbart med uttrycket "flyttningsbenägna nomader". Förespråkar man EU är man per definition inte demokrat. Om de skribenter som förespråkar EU hade varit demokrater så hade Anna Lindhs uttalande efter Irlands nej till Nice-traktaten oroat dem mycket mycket mer än den sönderslagna Avenyn. För vad är det vår utrikesminister säger tillsammans med de övriga utrikesministrarna i Europeiska Unionen? Jo: Låt oss pissa på vår egen konstitution. Låt oss ge fullständigt fan i våra egna lagar när de inte tjänar oss. Det är en laglös överhet vi nu ser formera sig (och som den som hade ögon att se med kunde uppfatta redan 1992 efter det skämt som kallades Edinburghuppgörelsen då danskarna "röstat fel"). Det är rena medeltiden.

Vad bör då göras? Göteborg gav svaret. Flest människor samlar man under entydiga paroller: Sverige ut ur EU! Nej till EMU! Flest människor samlar man genom god organisation i demonstrationer med maskeringsförbud (ett statligt maskeringsförbud är däremot av ondo; kommer ett sådant på förslag bör det bekämpas). Flest människor samlar man när man låter bli att svara på överhetens provokationer. Och provokationerna har inte varit så få eller så oskyldiga som vissa inbillar sig; den 21 april fråntogs 250 medborgare sin grundlagsstadgade rätt att demonstrera under EU-toppmötet i Malmö. I Göteborg greps och skadades oskyldiga.

Nu kräver man av mig och andra fredliga demonstranter att vi ska "ta avstånd" från huliganismen på Avenyn. Det är inget politiskt oskyldigt krav. Man försöker måla in oss i ett hörn. För mig är det lika absurt att tvingas ta avstånd från stenkastarna som det vore för den ordinäre fotbollssupportern att tvingas ta avstånd från fotbollshuliganerna, eller som det vore för den äkta man som aldrig någonsin burit hand på sin hustru att tvingas svara ja eller nej på frågan: Har du slutat slå din fru? Vi har ju genom hela vårt agerande redan tagit det avståndet. Den gränsen är redan dragen. Nej, nu är det i stället dags att dra den andra gränsen, den mot de laglösa makthavarna i vår regering, den mot de lydiga journalisterna i medieindustrin.

Henrik Skrak


Göteborg 2001

Vi är fyra universitetsstuderande som beslutade oss för att åka ned och demonstrera under EU-toppmötet i Göteborg. Utan att representera någon organisation ville vi visa vårt missnöje med både USA:s roll som självutnämnd världshärskare och stora delar av EU:s politik och dess bristande demokratiska legitimitet.

På torsdag morgon, redan innan toppmöten och demonstrationer dragit igång, ser vi i Vasaparken hur polisen oprovocerat visiterar och avvisar en grupp frukostätande ungdomar. Det visar sig att Hvitfeldtska gymnasiet omringats med containrar, kravallpolis och de hästar man lovat att inte använda annat än i nödfall.

Polisen menade att man var tvungen att söka igenom skolan eftersom man misstänkte att vissa demonstranter hade med sig vapen. Dessa misstankar har i huvudsak inte kunnat bekräftas, varför man kan anta att motivet till ingripandet var ett annat: att beslagta den skyddsutrustning som uttalade ickevåldsgrupper planerat att använda vid sina aktioner. De vapen polisen har sagt sig finna var bl.a. gatstenar, som i själva verket togs in som ett försvar efter att polisen attackerat, och käppar som skulle kunna användas antingen som påkar eller till banderoller.

Polisens ockupation av Hvitfeldtska uppfattades som provokativ, eftersom stora delar av organisationen och planeringen föll samman. De boende berövades sin frihet, sin rätt att demonstrera och sina betalda sovplatser, och möten och kurser måste ställas in.

Efter ett officiellt protestmöte inleddes en antikapitalistisk marsch mot Svenska mässan. Denna visade sig dock sakna tillstånd, varför polisen snart spärrade marschvägen. Många demonstranter var frustrerade efter polisattacken mot Hvitfeldtska och provocerades ytterligare när polisen red in i demonstrationståget. En stark fiendskap hade utvecklats mellan polis och demonstranter. Enligt vår mening var det en följd av uppträdandet av såväl polis som maskerade stenkastare. Detta var upprinnelsen till kravallerna på Avenyn.

En av huvudaktiviteterna under mötesveckan - som tyvärr försvunnit helt i mediebevakningen - var Det fria ordets festival där en mängd olika organisationer, t.ex. LO, Attac och MUF, fanns representerade. En av de mest uppmärksammade programpunkterna var debatten mellan representanter för motståndsrörelsen och EU:s toppar.

Polisens agerande var vid många tillfällen inkonsekvent. Staden var full av poliser som planlöst satte upp avspärrningar. Man fick lätt intrycket att polisen bara var ute efter att demonstrera sin makt, vilket också förstärktes av en påtaglig ovilja eller oförmåga från polisens sida att informera om och motivera sina ingripanden. De poliser vi talade med erkände att polisens samband var under all kritik.

När vi vid ett tillfälle efter en fredlig demonstration befann oss en bit bort från händelsernas centrum, blev vi stoppade av en av polisens piketbussar. Eftersom de ansåg att vi så tydligt visade vår politiska tillhörighet, menade de att vi under rådande omständigheter var tvungna att visiteras. Vi utgår från att detta baserades på att vi fortfarande bar på våra banderoller. De fann ingenting olagligt, och trots att vi inte var misstänkta för någonting blev vi tvingade att lämna personuppgifter. Vi upplevde detta som kränkande och är mycket fundersamma inför vilket syftet egentligen var. Det var svårt att inte associera till ren åsiktsregistrering.

Sedan polisen dragit sig tillbaka kunde vi ansluta oss till Reclaim the city-festen. När klockan närmade sig midnatt på fredagen fick vi veta att Göteborgsaktionen kallade till krismöte på Schillerska gymnasiet. Hela skaran tågade mot skolan, under sång, dans och ett och annat slagord. När vi samlats i aulan var stämningen emellertid tyngd av allvar. Vi var tvungna att hålla mötet kort av rädsla för att polisen skulle attackera. Vi informerades om att polisen skjutit skarpt mot demonstranter.

På mötet florerade rykten om att polisen även tänkte ockupera Schillerska. Trots att vi verkligen inte hade något att dölja flyttade vi och många andra därifrån under fredagsnatten för att undvika onödig konfrontation med polismakten. Tyvärr besannades farhågorna, och under lördagen stormade polisen byggnaden med dragna automatvapen. Den officiella förklaringen till detta var att man sökte en beväpnad tysk, men en av demonstranterna har senare berättat för oss hur polisen hade bemött henne. En polisman ska ha sagt: Det här är en hämnd för det som hände igår. Jag är så trött på er, era jävla rödingar!, varefter han sparkade henne. Även rasistiska påhopp förekom. Utanför skolan slöt demonstranter upp sjungandes I natt jag drömde... för att visa sin solidaritet med dem som nu satt i en buss på väg mot massarresteringslokalen i Kviberg.

På Järntorget hade under dagen fredliga demonstranter samlats till en manifestation mot polisvåldet. Trots att de skanderade icke-våld tvekade polisen inte att använda sina batonger när de bestämde sig för att omringa manifestationen. Även detta skedde med motiveringen att polisen letade efter en tysk. Återigen höll polisen kvar demonstranter och förbipasserande i timmar. Det finns alltså all anledning till en mer nyanserad och kritisk bild av polisens agerande än vad media framhållit.

Det är beklagligt men tydligt att medierna främst är ute efter att rapportera om våldsincidenter och inte om alla fredliga demonstrationer och motevenemang. När några få började gräva upp gatsten utanför Hvitfeldtska på torsdagen, gjorde de det ivrigt uppvaktade av mediadrevet. När det verkligen hettade till var det ofta fler representanter från pressen än demonstranter närvarande.

Mot bakgrund av medias bevakning av händelserna i Göteborg, förvånar knappast kraven på hårdare tag från polisens sida mot demonstranterna. Vi finner detta djupt oroande. Varför är polisen över huvud taget utrustad med skarp ammunition i demonstrationssammanhang? Varför anses några inslagna skyltfönster mycket mer upprörande än skott mot människor? Parallellerna till Ådalen 1931 är uppenbara. Vad betyder detta för EU-eliternas fjärmande från folket? Vilka blir konsekvenserna för yttrandefriheten och demokratin när fredliga demonstranter betraktas som potentiella våldsverkare och kommer i vägen för polisens märkliga agerande?

En upptrappning av våldet och krav på hårdare tag kommer naturligtvis inte att lösa problemen. Även om vi inte sympatiserar med våldsverkarna, måste man se situationen i vilken våldet föds. Det är inte underligt att människor blir frustrerade när de inte är delaktiga i det politiska beslutsfattandet. Vill man förhindra att liknande situationer uppkommer i framtiden, lär knappast rustning vara rätt metod. Det är i stället nödvändigt att offentligt diskutera båda sidors utgångspunkter. Nu är det hög tid att börja ta de frågor och krav som demonstranterna framför på allvar!

Kalle Berggren, Ina Hallström, Olle Hasselberg, Linda Malmqvist


Göteborg 2001

Det finns ingen ursäkt för huliganers oprovocerade framfart mot poliser, journalister eller civila.

Men vi hör också mängder av vittnesmål från unga pacifister långt från gatustriderna som blivit trakasserade, förolämpade och misshandlade av poliser. Tonåriga fältbiologer hotades med skarpladdade vapen, ickevåldförespråkare fick fredliga möten upplösta och blev utsatta för slag och sparkar - av poliser. Skolor som upplåtits som logi för tillresta ungdomar blev belägrade av polisen. Förhandlare med god inblick i situationen, som ägde ungdomarnas förtroende och såg en fredlig lösning - fick som svar av polisen att stormning redan var beslutat.

När gatustriderna sedan blir ett faktum far båda sidor fram offensivt och brutalt. Polisen med hästar, piskor, batonger och stenar. Ungdomarna med stenar och påkar. I ett mindre trängt läge, på öppen gata med mängder av kollegor runt om, skjuter polisen skarpt, en svensk 19-åring och syndikalist svävar mellan liv och död efter att ha blivit skjuten i magen. Två andra ungdomar är också skottskadade.

Sverige har en lång tradition av neutralitet och fredlig samvaro. Två sekel utan krig. Vi har varit trovärdiga fredsmäklare i ett otal konflikter. Senast satte statsminister Göran Persson krav på palestinier och israeler om att stoppa våldet. Omedelbar vapenvila. Han reser dessa krav samtidigt som svensk polis bemöter stenkastande demonstranter med dödliga skott.

Men politiker och ledande massmedia hyser inga sympatier för de sårade ungdomarna. De krav som nu ställs är krav på begränsad demonstrationsfrihet, mer utrustning till polisen, möjligheter att använda tårgas, vattenkanoner och andra metoder som hitintills varit bannlysta i Sverige. En Schengenpräglad polisstat är vad vi har att vänta. Murar mot omvärlden, sköldar mot medborgarna.

Våra ledande EU-politiker hånar det irländska folkets vilja i en folkomröstning om EU:s framtid. Folkets vilja är oväsentligt - det ledarna redan bestämt ligger fast. Samtidigt talar man om att vänstern och demonstranterna i Göteborg är de som urholkar demokratin.

Frågan som alla bör ställa sig är varför ungdomar kastar sten i Göteborg. Inte varför heltidsligister gör det - de skulle gjort det under alla omständigheter. Utan varför en fridsam tonårig syndikalist plötsligt gör det - varför icke-våldsförespråkare över en natt blir beredda att slå tillbaka med våld.

Grunden läggs i vår allt mer odemokratiska samhällsordning - en utveckling som framför allt speglas av EU:s fördrag och funktionärer liksom av de allt mer dominerande och likriktande storföretagen. Detta späs på av öppet folkföraktande och allt mer självisolerade politiker. Droppen under Göteborgshelgen blir en övernitisk överhetspolis i blind framfart.

Vad är en krossad polisbil mot ett krossat folkhem? Ungefär så sa Mikael Wiehe i en intervju. Som jag förstår och instämmer handlar det inte om nostalgi eller sossepropaganda, det handlar om folks vardag. Om tryggheten som urholkas - sjukvård, socialförsäkring, arbetsrätt, skola, äldrevård, integration.

Våra eliter medverkar inte längre i strävan efter ett jämlikt och värdigt samhälle. Förut var pressen från folket och dess organisationer tillräckligt stark för att tvinga eliten till eftergifter. Efter ett par decennier framgångsrik högervridning tror nu maktens män (och enstaka kvinnor) att de kan skita i allt utan att det får konsekvenser. Men det får konsekvenser. Vi möter dem redan. Och allt tyder på att de kommer förvärras. Läskunnigheten rasar i det moderna Sverige. Folk lämnar partipolitiken. Allt färre röstar. Arbetarklassen når nu knappast alls universiteten. Facket har komprometterat bort sig, blinda av högerns argument eller av jakten på futtiga ören. Närpolis ersätts av kravallmilis. Lokalt engagemang ersätts av direktiv från Bryssel.

I debatten blir aktivist nu synonymt med terrorist. Vad som önskas är alltså helt passiva medborgare. Gud nåde den som hellre väljer att bli aktiv.

Erik Wijk


Göteborg 2001

Som på ett pärlband stiger etablisse-mangets talesmän (oavsett politisk färg) fram och pekar finger: Yrkesdemonstranter, huliganer, slagskämpar, ligister, idioter, avskum, gangsters, våldsverkare, kriminella, provokatörer, terrorister, vandaler, galningar, mordbrännare, fascister! Ja, finns det alls något politiskt invektiv med starkt negativ värdeladdning som inte använts? Fy, fy och usch, usch! Ni är bara värda vårt förakt! Nu ska ni fan få lära er veta hut!

Värst är Vänsterpartiet och Gudrun Schyman. (Det känns genant att alls kommentera SSU-aren Fredrik Carlsson, som i NSD 21/22 juni anser att polisen borde ha rätt att skjuta våldsamma demonstranter i benen; han stackarn har väl bara sett alltför många amerikanska polisfilmer).

Gudrun Schyman har dock ett mål: Att avgränsa sig från"revolutionsromantiker"! Nu gäller bara en sak: Ta ställning för den slags "demokrati" som samstämmigt predikas av såväl Göran Persson som Bo Lundgren! Därför ska Vänsterpartiet i populistisk anda inte längre delta i några demonstrationer som tillåter maskerade demonstranter. Gudrun Schyman&Co sätter formen före innehållet. Och spottar vällustigt på det egna partiets historia. Hur ska hon göra med demonstrerande kommunanställda, som träder papperspåsar över sina huvuden - för att de av rädsla för repressalier inte vågar blotta sina ansikten?

Varken massmedier eller denna "vänster" fokuserar på det faktum, att det var polismakten som startade våldet genom en fenomenal provokation - åtgärden att sätta många hundra unga demonstranter i Hvitfeldtska skolan i husarrest; att polismakten därefter grep varje tillfälle att sprida rykten om förekomsten av farliga vapen (gatstenar, slangbellor, klubbor etc.) - för att legitimera våldsamma ingripanden mot demonstranterna, vare sig dessa var fredliga eller ej. Skulle aktivisterna bara vänt andra kinden till, kanske?

Symtomatiskt är att den "demokratiska vänstern" (Schymans utryck) inte förmår dra parallellen mellan Ådalen 1931 och Göteborg 2001. De ser ingenting märkligt i att sju skarpa skott avlossas mot demonstranter i Göteborg år 2001, att det för första gången på 70 år skjuts skarpt mot demonstranter i Sverige. Nej, de applåderar i stället polisen för dess agerande!

Sällan har avståndet mellan makten och de makt- och värdelösa demonstrerats tydligare. Autonomisters och anarkisters våldsamma reaktioner på statsmaktens provokationer kan inte rättfärdigas. Men absolut inte av "moraliska" skäl och inte heller för att de skulle strida mot "demokrati" och "politisk anständighet". Utan därför att de saknade all förankring i en levande arbetarrörelse och var begränsade till att kasta grus i EU-maskineriet - och därför från början dömda att rinna ut i sanden.

Samt för att aktionerna på sin höjd bara kunde bidra till att stärka den repressiva statsmakten. Så har makthavara nu beslutat utreda hur höjdarna i fortsättningen ska stoppa "kravaller" under sina toppmöten och kväsa alla protester redan i sin linda. EU-höjdarna kommer framgent att göra sig fullkomligt osynliga och/eller eskalera våldet mot alla som vill göra sin stämma hörd!

De som valde den våldsamma vägen drevs av bara en enda önskan - att stoppa EU-toppmötet och "ovälkomna" president Bush. Upploppen och skadegörelsen var först och främst en uppvisning i det avstånd som finns mellan gatornas makt- och värdelösa och den makthavande eurokratin/svenska eliten, som i förväg såg till att förskansa sig bak tjocka murar och hundratals man välutrustad kravallpolis. Var inte redan det en provokation? Jomenvisst!

Var det konstigt att den provokationen utlöste motreaktioner? Nej, inte ett dugg! Men här väljer den "allmännare vänstern" - allt från Vänsterpartiet till Attac - att totalt distansera sig från "våldsverkarna"; att ställa upp som lojal och demokratisk opposition bakom makthavarna. Så har de nått vägs ände som alternativ för arbetarrörelsen.

Autonomisters/anarkisters vägval var och är ett grovt misstag. Men vi kan inte vända dem ryggen och liera oss med makthavarna. Det vore samma som att t.ex. fördöma palestinska motståndskämpar för att de kastar sten och brandbomber och vägrar att underordna sig det "demokratiska" Israels övervåld; att säga: USA/NATO/EU har all rätt i världen att bomba "odemokratiska" länder (t.ex. forna Jugoslavien) tillbaka till stenåldern. På dem bara!

Europas politiska etablissemang och "demokratiska vänster" säger unisont: Ni får visst opponera er mot EU, globalisering och internationell spekulationsekonomi - bara ni gör det på våra villkor. Det var också kontentan av Göran Perssons "dialog" med motståndarna inför EU-toppmötet i Göteborg. Men herrar och damer i höjden "råkar" lägligt nog glömma, att den globala kapitalismen inte tar några som helst "demokratiska" hänsyn och högaktningsfullt struntar i all sådan "demokratisk" opposition.

Kjell Berglund


Göteborg 2001

Känn ingen sorg för mig Göteborg var för-ra sommarens stora landsplåga. Denna sommar har Göteborg återigen varit ett namn på allas läppar, dock av helt andra skäl. EU-toppmötet inramades av stora demonstrationer, men tyvärr också av upplopp och kravaller. Våldsamheterna har i borgerliga massmedier, de enda som numera finns, helt överskuggat all annan protestverksamhet. För de läsare som inte var där kan det vara intressant att få veta följande:

1. Den absolut största demonstrationen var den på fredagskvällen. Den arrangerades av nätverket Göteborg 2001(Nej till EU, Vänsterpartiet, Miljöpartiet m.fl.). Den samlade någonstans mellan 15.000 och 20.000 deltagare. Det var den demonstration som hade de tydligaste kraven: Sverige ut ur EU! Nej till EMU! I demonstrationen rådde maskeringsförbud.

2. Under hela helgen pågick en intensiv mötesverksamhet på Pustervikskajen i Göteborg. På en rad ställen pågick debatter och seminarier, oftast inför en stor publik, inte minst många yngre. Dessutom fanns där bokbord, filmtält och restaurangverksamhet. Några gatstenar kastades inte.

3. Sedan fanns det tyvärr ett litet antal aktivister som anser att våld är bra. På Antifascistisk Aktions hemsida står det mission accomplished om kravallerna. Innan toppmötet laddade de upp med påpekandet att det finns mycket gatsten i Göteborg. Här går tokanarkistvänstern hand i hand med tokanarkisthögern och den gula pressen.

4. Polisens agerande reser frågetecken. Tillslaget på torsdagen mot Hvitfeldtska gymnasiet var en provokation. Många unga utsattes för en brutal och nedlåtande behandling. I stället för att minska risken för bråk ökade den. Liknande behandling utsattes de som bodde på Schillerska gymasiet för på söndagen. Under förevändningen att man letade efter en tysk terrorist behandlades återigen många ungdomar på ett förödmjukande sätt. Det rapporteras om rasistiska påhopp, hot och övervåld. Varför släpptes inte de som var svenskar snabbare? Fanns denne tyske terrorist verkligen? Eller var det en primitiv vedergällningsaktion?

Sedan toppmötet avslutades har allt starkare krav rests på inskränkningar i demonstrationsrätten, på ökade befogenheter för polisen, på rätten att kasta ut politiskt misshagliga individer utan rättslig prövning, på rätten att övervaka och registrera politiskt aktiva. Kort sagt, stödet har ökat för Schengenavtalet. Den falska vänstern ger högerns förtryck legitimitet. Så var det på 1970-talet när Baader-Meinhofligan härjade, så är det nu. Vi bör försvara de demokratiska friheterna, vi måste granska polisens agerande och även de borgerliga massmediernas roll. Men vi måste också kritisera och ta avstånd från våldsromantikerna inom den svarta "vänstern". Arrangörer av demonstrationer måste se till så att ingen går maskerad i leden. De EU-anhängare som nu talar om antidemokrater är i och för sig hycklare, man kan inte vara demokrat och EU-anhängare, men vi bör inte ge dem ett lillfinger. Då tar de hela handen.

Det finns ingen anledning att känna sorg över Göteborg. Demonstrationen mot EU var en mäktig manifestation som kanske blir första steget på Sveriges väg ut ur unionen. Låt oss ta fasta på den goda sidan av helgen i Göteborg. På folks vilja att manifestera sitt EU-motstånd. På den politiska nyfikenheten och viljan till politisk aktivism. Låt oss bygga en bred, folklig rörelse mot EU och för svensk självständighet. Demonstrationen på fredagskvällen visade att politisk tydlighet rensar ut våldsverkarna. I den demonstrationen fanns inga rånarluvor, däremot många barnvagnar.