CAPE TOWN SONGS

The very best of

Abdullah Ibrahim

Nascente-Enja. 2000

"Genom många decennier av traumatiska upplevelser i Sydafrika förnekades vi många saker. Vi kände inte ens vårt eget land". Detta har Abdullah Ibrahim sagt om sitt plågade, vackra land. Ibrahim föddes som Adolphus Brand 1934 i ett av Kapstadens townships. Modern var kyrkligt aktiv och spelade piano. Den unge Adolphus fick pianoundervisning från sju års ålder. Men i Kapstaden, en sjöfartsmetropol, fanns också världsliga lockelser. Många amerikanska fartyg lade till där och sjömännen hade med sig stenkakor med Duke Ellington, Count Basie och Louis Armstrong. De lokala musikerna sög ivrigt upp den nya musiken och blandade den med sitt afrikanska musikarv. I slutet av 1950-talet mötte Brand Sydafrikas ledande jazzmusiker, Kippie Moeketsi. Moeketsi lät Brand höra på skivor med den banbrytande pianisten Thelonious Monk. Monks originella frasering och rytmkänsla har haft ett genomgående inflytande på Brand/Ibrahims musik.

De skärpta motsättningarna i Sydafrika kulminerade i början av 1960-talet med Sharpevillemassakern och fängslandet av Nelson Mandela. Brand gick i landsflykt 1960 och hamnade i Schweiz.

Tre år senare skedde en avgörande vändning i Brands artistiska tillvaro. Han mötte Duke Ellington som omedelbart såg till att spela in en skiva med den unge sydafrikanen. Han lockade också honom med sig till New York. Här mötte Brand den nya jazzens män som Ornette Coleman och inte minst John Coltrane. Mötet med den senare fick honom att börja spela sopransaxofon. Han fick dessutom den stora äran att leda Ellingtons orkester vid ett tillfälle då den store själv var sjuk. Down Beat, världens ledande jazztidskrift, valde Brand till världens bäste jazzpianist tre år i följd.

1969 återvände Brand till Sydafrika. Han konverterade till Islam och bytte namn till Abdullah Ibrahim. Situationen i Sydafrika var dock fortfarande svår och han lämnade landet igen 1976.

Merparten av musiken på denna skiva är från den andra exilen. Hans experiment i mötet mellan traditionell afrikansk musik och amerikansk jazz (som ju är ett blandning av europeiskt och afrikanskt) fördjupades under denna tid. Det är lätt att förmoda att hans musicerande fick en särskild laddning av hans hemlängtan och sorg över den brutala diktaturen. Men musiken är inte bara fylld av smärta och sorg, där finns också en stor glädje. Låtar som Cape Town och African Marketplace är glädjefyllda hyllningar till det egna landet och folket. Och givetvis också ANCs befrielsekamp. 1990 kunde Ibrahim återvända till Sydafrika. Efter det har en viss stillhet och frid som inte tidigare fanns där kommit in i hans musik, detta utan att den på något sätt har försämrats i kvalitet.

Den här cd-skivan sammanfattar på ett utmärkt sätt Ibrahims senare musik, från 1976 och framåt. Den är dock bara en början. Själv föreslår jag att man går vidare med hans kanske mest kända skiva, African Marketplace, från 1980. Den har dessutom fördelen att i likhet med denna samling vara humant prissatt. Vill man lära känna Ibrahims tidigare musik finns den skiva som Ellington producerade, Duke Ellington presents The Dollar Brand Trio, under tidigt 1960-tal tillgänglig på cd. Lär känna Sydafrika och Abdullah Ibrahim!

Daniel Cederqvist


DEN AGRARA REVOLUTIONEN 1700-1870

Carl-Johan Gadd

Natur och Kultur/LTs förlag, 2000

Den postmoderna influensen i modern historieskrivning har under senare år kommit till uttryck i formuleringen av titlar som till exempel En modern svensk ekonomisk historia och En svensk historia från vikingatid till nutid. Här annonseras relativism; brasklappen sätts upp redan på omslaget. Därför känns Den agrara revolutionen (tredje delen i Det svenska jordbrukets historia under redaktörskap av professor Janken Myrdal) så befriande. Här är ambitionen hög. Och det med rätta.

Den agrara revolutionen har tillsammans med de två första delarna, Jordbrukets första femtusen år (av Stig Welinder, Ellen Anne Pedersen och Mats Widgren) samt Jordbruket under feodalismen (av Myrdal själv), tagit ett decennium att färdigställa. Här är det fråga om egen grundforskning i kombination med intensiva studier av andra forskare, och resultatet är i sanning imponerande. Inom det närmaste året kommer de två avslutande delarna ut och då har även Sverige fått en modern jordbrukshistoria, liksom tidigare England, Tyskland, Frankrike och Danmark.

Det jag gillar mest med Det svenska jordbrukets historia (och kanske beror det på att jag är historielärare) är den pedagogiska ansatsen, den uttryckliga kunskapsteoretiska diskussionen samt redovisningen av forskningsresultat. Har viss forskning endast täckt in ett begränsat geografiskt utrymme, då redovisas detta, och därmed blir det upp till läsaren att dra generella slutsatser. Författarna undviker emellertid det eviga postmoderna ältandet "å ena sidan, å andra sidan".

Gadd börjar sin historia med att diskutera den agrara revolutionens orsaker. Att revolutionen inte inträffade tidigare berodde enligt författaren på böndernas osäkra ställning gentemot överheten, på ett skattesystem som närmast liknade expropriation. Brytpunkten i vårt land kom i och med reduktionen som inleddes på 1680-talet och som innebar att frälsejord åter kom i kronans ägo. När bönderna lyckades tvinga igenom fasta skatter ökade incitamentet för investeringar i produktivitetshöjande teknik och organisation (skiftesrörelsen). Detta betydde samtidigt att produktionsmedlen samlades på färre händer och att kollektiva rättigheter i stor utsträckning ersattes av enskilt ägande. Perioden präglades av befolkningstillväxt och klassdifferentiering. Vid 1800-talets mitt var hälften av landsbygdens befolkning obesutten, att jämföra med cirka en femtedel hundra år tidigare.

Förutom de sociala och ekonomiska aspekterna ägnar boken stor uppmärksamhet åt teknikens utveckling. Det är först på 1800-talet som järnet (ungefär 2.300 år efter den så kallade järnålderns början) får ordentligt genomslag inom jordbruket.

Det allra bästa med Gadds bok, ja, med Det svenska jordbrukets historia överhuvudtaget, har jag sparat till sist: Böckerna är vackra, fint inbundna och rikt illustrerade. Min förtjusning över detta kan kanske ses som ett utslag av fetischism. Men med tanke på att mitt bibliotek till största delen består av 60- och 70-talets pocketböcker - ovärderligt innehåll i usla utgåvor - må jag vara förlåten.

Henrik Skrak


NÄR TIDEN BYTER FOT

EN RESA GENOM DET VÄSTSVENSKA ROSTBÄLTET

Örjan Nyström, Bo Westlund och Tommy Rygielski

Ordfront 2001

Med böcker som Arbetets arv och Det stora bygget har Örjan Nyström gjort sig känd som en av landets mest läsvärda kulturhistoriker. (Man bör kanske tillägga att han satt pseudonymen Per Forsman på omslaget till dessa böcker). Nyströms styrka har varit att han alltid förmått koppla sina berättelser om historien till ett levande nu. Oavsett om han berättar "familjelegenden" om hur hans far på 30-talet träffade den sovjetiska ambassadören Alexandra Kollontaj eller om han redogör för en principiell motsättning mellan den radikale arkitekten Uno Åhrén och Gunnar Myrdal, lyckas han visa att dessa händelser kan säga någonting om den process som format det samhälle vi lever i här och nu. Nyströms forskning är alltså en god illustration till den sentens som akademiska historiker brukar frambära för att legitimera sin forskning: för att förstå samtiden måste man känna till historien. Nyström är dock inte akademiker. Samtidigt som han skrivit sina böcker har han nämligen kroppsarbetat. Det är inte på något universitet, utan på en bangård i Göteborg som han tillbringat det mesta av sin tid.

I sin nya bok tar Nyström direkt avstamp i sin arbetsmiljö. Tillsammans med medförfattaren (och arbetskamraten på SJ) Bo Westlund och fotografen Tommy Rygielski gör han en resa genom "det svenska rostbältet"; den miljö som en gång var industrisamhällets ryggrad - fabriksområden, järnvägar och bangårdar - men som nu håller på att förvandlats till ruiner och där rost och ogräs härskar. För att använda författarnas egna ord studerar man det rostindustriella landskap som döljer sig bakom det postindustriella samhällets fasader.

Författarna är väl medvetna om faran i att berätta om en epok som gått i graven. Sådana berättelser blir ju lätt nostalgiska. Men När tiden byter fot är inte nostalgisk, åtminstone inte på samma sätt som alla de böcker och TV-program om lantliga bensinmackar, raketost och Alfatabletter som sköljt över oss under de senaste åren. Nyström, Westlund och Rygielski är nämligen inte ute efter att estetisera historien. De försöker rekonstruera berättelsen om industrisamhället för att ta reda på hur det rostindustriella förhåller sig till det postindustriella, och framför allt ställer de frågan om vad det ska bli av alla dem som formats i de strukturer som nu skrotas. I sin egenskap av SJ-anställda hör författarna, åtminstone delvis, till denna kategori, och de låter en lång rad av sina arbetskamrater framträda i bild och skrift för att berätta om sina drömmar och farhågor.

Greppet känns igen från 70-talets dokumentära arbetsskildringar där författarna ofta tog ett steg tillbaka och överlät ordet åt arbetarna själva (underligt nog lät dock dessa "autentiska" arbetarröster ofta som SKP-pamfletter), men också från Stig Sjödins diktsvit "Porträtt ifrån bruket". Och faktum är att När tiden byter fot i många avseenden ligger ganska nära ett skönlitterärt berättande. Ett bra exempel är skildringen av hur maskinkrossarna blev maskinkramare. När maskinerna vid Nohab i Trollhättan skulle säljas kedjade några arbetare fast sig vid dem. I industrialismens barndom var det vanligare att man slog sönder maskinerna. Författarna ställer dessa båda bilder bredvid varandra, men så fort kontrasten uppfattats börjar man söka en syntes. Denna finner man i det faktum att både de arbetare som kastade träskor i spinnmaskinerna i början av 1800-talet och de som kedjade fast sig vid en svarv i Trollhättan på 1980-talet förde en kamp för kulturell överlevnad i en tid när produktionen genomgick stora förändringar.

Ett sådant "skönlitterärt" berättande är ganska ovanligt i en kulturhistorisk diskurs. I När tiden byter fot visar dock Nyström, Westlund och Rygielski att det fungerar utmärkt. Kulturhistoria handlar ju om att länka samman till synes oförenliga tillstånd, i form av det förflutna och det närvarande.

Magnus Nilsson


SOCIALDEMOKRATERNA SKRIVER HISTORIA

Åsa Linderborg

Atlas akademi, 2001

Linderborgs 450-sidiga doktorsavhandling är fascinerande och viktig läsning. Författaren har ett uttalat gramscianskt perspektiv: hon spårar hur socialdemokratin format det svenska 1900-talstänkandet genom att skriva sin egen historia. Linderborg har plöjt ett otal jubileumskrönikor, festskrifter och memoarer, från LO:s imponerande vetenskapliga satsning "Den svenska arbetarklassens historia" vid 1900-talets mitt till enkla saker som "Skånes socialdemokratiska ungdomsdistrikt 1918-1938". Hon finner några genomgående teman: man framställer sig som svensk, man lägger beslag på politiska symboler som Engelbrekt och Gustav Vasa, man betonar att man tagit ansvar bortom klass- och partipolitiken m.m. Sanningshalten är inte Linderborgs forskningsuppgift utan hur självbilden skapas.

Någon gång går hon väl hastigt fram i sina tolkningar, och hon hinner heller inte alltid med relevanta jämförelser med hur andra rörelser genomförde motsvarande historieskrivning; det hade spridit ytterligare ljus över hegemonibyggets villkor. Men det är småsaker. Vill man begripa hur svensk socialdemokrati tänker ska man läsa den här boken.

Olle Josephson


ALBERT JENSEN OCH REVOLUTIONEN

Arwid Lund

Federativs, 2000

Albert Jensen var de svenska syndikalisternas ledare under första hälften av 1900-talet, en intellektuell sprungen ur fattig arbetarklass. Arwid Lund har skrivit en ambitiös biografi som varvar redogörelsen för Jensens liv med diskussion av syndikalistisk teori. Riktigt når väl författaren inte upp till sina ambitioner, och idédiskussionen blir ibland alltför okritisk. Det hindrar inte att det är välgärning att en betydelsefull arbetarledare nu fått en levnadsteckning.

Olle Josephson