Milosevic

Slobodan Milosevic - Ju-goslaviens president fram till hösten 2000 - har av Serbiens delstatsregering den 28 juni 2001 förts till krigsförbrytartribunalen i Haag. Det gjordes efter påtryckningar från USA och från EU där Sverige då var ordförandeland. Bortförandet skedde av allt att döma i strid med Jugoslaviens lag och grundlag och har föranlett Jugoslaviens högsta domstols ordförande att avgå i protest.

Bortförandet av Milosevic till Haag syftar uppenbarligen till att skriva om historien om krigen på Balkan, lägga skulden på Jugoslavien för 1999 års bombkrig och skyla över Natos brott mot folkrätten, nämligen brott mot freden och krigsförbrytelser.

Även denna inblandning i Jugoslaviens inre angelägenheter står i strid med folkrätten. Det är ytterligare ett led i stormakternas försök att bryta sönder den internationella rätten.

Natos anfallskrig mot den suveräna staten Jugoslavien stred flagrant mot FN-stadgan och accepterad folkrätt. Det var ett brott mot freden och var därmed en långt större förbrytelse enligt folkrätten än det som eventuellt skulle ha kunnat visas att Milosevic är skyldig till, om hans sak hade prövats rättvist.

USA och EU satte kraft bakom sina påtryckningar genom att hota med att vägra medverka till världsbankslån vid den så kallade givarkonferensen, planerad till dagen efter bortförandet av Milosevic. Men det är inte lån av den typen som Jugoslavien har rätt till, särskilt inte som villkoren tvingar Jugoslavien till politisk underkastelse.

Jugoslavien har rätt till krigsskadestånd för sitt sönderbombade land och rätt att lämnas i fred.

Jugoslavienkommittén


Konsultnytt

Jenny Lindahl Persson, tills nyligen ordförande för Ung vänster har nyss tagit ett jobb som konsult på PR-firman Hill & Knowlton, annars mest känd för att ha fabricerat berättelsen om hur invaderande irakiska soldater slet för tidigt födda spädbarn ur kuvöserna i Kuwait. Berättelsen vilade bl.a. på ett falskt vittnesmål från en sjuksköterska som senare visade sig vara den kuwaitiske USA-ambassadörens dotter. Men berättelsen, som fick stöd från Amnesty International, höll så länge den behövde hålla, nämligen tills USA hade trummat ihop politiskt och ekonomiskt stöd för sitt krig mot Irak.

Tidningen Expressen, som, om minnet inte sviker mig, var en av de tidningar i Sverige som okritiskt spred historien om kuvösbarnen, försöker nu (29 juni) ställa Jenny Lindahl Persson mot väggen för att ha tagit jobb hos en firma "som påstås ha utlöst Kuwaitkriget". Lindahl Persson tycker att Hill & Knowltons roll i USAs krig mot Irak var helt sjuk, men skäms inte. "Var man jobbar handlar inte om moral," säger hon och tillägger att hon tycker att hennes nya jobb är både trevligare och bättre betalt än det skulle vara att t.ex. städa kycklinggrillen på Hemköp.

Det har hon naturligtvis helt rätt i, men man kan ju undra vad medlemmarna i Ung vänster tycker om att ha försett Lindahl Persson med hennes enda merit för det nya jobbet. För hon har varken några akademiska examina eller någon yrkeskompetens: hon hoppade av gymnasiet efter första året, och har sedan dess varit politiker på heltid. Att det var ordförandeskapet som skulle ge henne det nya jobbet, var hon själv väl medveten om redan innan hon hade fått det. Det framgår av en annan intervju (Resumé 17 maj). I den intervjun menar hon också att det är en fördel att det är just Vänsterpartiets ungdomsförbund som hon varit ordförande för:

"Vänsterpartiet blir bara starkare och starkare, jag tror det dröjer länge innan vi ser en borgerlig regering. Därför tror jag att det är bra för konsultföretag att kunna erbjuda tjänster från de som har koll på makten. Här har jag en konkurrensfördel."

Anders Pschel


Kungahuset-En kränkning

Anders Puschel, 32, ger sig inte. Nu har han an-mält Sverige till Europadomstolen i kampen för en bördstitel.

- Jag vill dö som prins, säger han till Aftonbladet.

Trots att han aldrig varit gift med vare sig kunglig eller okunglig, har kung Carl Gustav aldrig velat ge honom en prinstitel.

I går kväll var Aftonbladet i kontakt med honom för att prata om hans senaste drag i kampen om en titel: anmälan av Sverige till Europadomstolen.

Varför anmäler du konungariket Sverige till Europadomstolen just nu?

- Eftersom alla andra möjligheter är uttömda och jag har drivit denna fråga och kämpat i flera års tid. Det har varit en lång och varaktig kränkning. Det har varit fruktansvärt att inte få någon som helst respons ifrån kungafamiljen.

Är du bitter på kungen?

- Inte bitter, men besviken. Jag har varit ledsen och nere länge nu över det här. Det har ju pågått så länge. Det känns så onödigt alltsammans.

Varför är prinstiteln så viktig för dig?

- Därför att den är stilig. Vem vill inte vara prins?

Vad skulle det betyda för dig om Europadomstolen ger dig rätt?

- Det skulle betyda mycket. Det känns orättvist att bli annorlunda behandlad än nära anhöriga till kungen, till exempel hans syskon.

Anders Puschel säger att han alltid känt att svenska folket har stött honom i striden om prinstiteln.

- Jag är mycket tacksam och väldigt glad över det varma stöd jag mycket ofta känt från det svenska folket under denna långa tid. Jag kommer att inställa mig personligen i Europadomstolen om det behövs. Jag är inte galen och självklart vill jag ha det här uppklarat nu.

- Alla jag pratat med, och det är många, säger att de inte kan förstå kungens inställning; för trots allt handlar det egentligen bara om att gå mig till mötes. Och jag känner mig faktiskt som prins. Då vill jag också gärna leva som prins, säger Anders Puschel.

AP


Kungahuset-Ett underdånigt förslag

I dagarna har det utbrutit en högintressant och laddad debatt om vad Kronprinsessan Viktorias make skall kallas en gång i framtiden, då hennes pappa vandrat hädan och hon blivit Drottning av Sverige. Man sneglar på andra länder - i England kallas drottninggemålen prins, liksom i Danmark t ex. Andra tycker det vore mera jämlikt (!) om han finge kallas kung, vilket lär tillämpas i andra monarkier.

Vi tycker däremot att man snarare med tanke på vederbörandes faktiska funktion i samhället bör vända sig till andra samhällsformer för att hitta en lämplig beteckning. I bisamhället, t ex kallas drottninggemålen drönare. Kunde det vara något?

Hans Isaksson


Andersson

Sorg är vad man känner vid nyheten att den gamle räven Sten Andersson för en gångs skull inte var tillräckligt listig. Ja, inte över Andersson, men över den svenska Palestinapolitiken. Det enda resultatet av Anderssons kuppförsök blir nu att tuppen Persson får större gensvar i hönsgården för sin proisraeliska linje. Samtidigt rapporteras att den israeliska regeringen helt öppet givit sin säkertstjänst mandat att mörda palestinier som misstänks vara "terrorister". Dessvärre sitter en ockupations- och mördarregering vid makten i Israel. Sten Andersson har möjligen begripit det.

Olle Josephson


Visst har Nycander rätt

Svante Nycander, Dagens Nyheters gamle chefre-daktör, har nyligen begått en debatt i sitt gamla organ. Han har stött sig på en yngre journalistgenerations tendens att vara softa mot stenkastare.

När folk har påtalat likheterna mellan det som hände i Lunde 1931, när regeringen sköt på demonstranter och i Göteborg sjuttio år senare, där regeringen också sköt på demonstranter så skiljer sig Nycander förtjänstfullt från andra borgerliga kommentatorer genom att nicka instämmande. Det var ju revolutionära kommunister som kastade sten båda gånger, menar Nycander, och vad gör man med sådana? Förra gången var det de (överlevande) demonstranterna som fick långa fängelsestraff medan den som kommenderade eld gick fri. Ett liknande utfall tycks sannolikt även denna gång, och med rätta säger Nycander.

Visst har Nycander rätt. Det är olagligt att kasta sten på polismän eller (egna) militärer, om de är i tjänst eller inte. Det gäller i Israel och det gäller här.

Hur skulle det se ut i ett samhälle där det vore lagligt att gå omkring och kasta sten på folk och egendom? Kaos, sanna mina ord!

Ja, det är alltså olagligt att kasta sten. Ofta är det till och med olämpligt.

Likadant förhåller det sig dessvärre överhuvudtaget med uppror mot överheten och med revolutioner. De är det olagligaste som finns. Det gäller alla samhällen.

Knepet för folk som trots allt vill vara revolutionära och därmed riskera att bete sig olagligt - och vi är ju egentligen inte så få - har alltid varit att avgöra när det inte är olämpligt.


Pensionera kapitalet

Den sannolikt återstående livslängden för en svensk arbetare var vid förra sekelskiftet under eller omkring femtio år.

1913 infördes folkpensionen i Sverige - Sverige höll på att bli ett industrisamhälle och det gamla bondska sättet att försörja sig på sina barn på äldre dagar började bli allt mindre praktiskt genomförbart. Åldergränsen sattes för säkerhets skull högt - 67 år, dvs en ålder som var uppnåelig för medelsvensken först på 50-talet. Folkpensionen var alltså billig, och det inte bara för att den var skrattretande usel till en början.

I dag lever vi i genomsnitt 77 år om vi är karlar och 82 om vi är kvinnor. Knappast någon i hela världen av mankön blir så gammal som en svensk karl i Kronobergs län.

Det är ett av de få med hårda bevisen för att det trots allt gått framåt för oss.

Och pensionsåldern är sedan flera decennier 65.

Felet är således att folk inte längre har vett att dö så snart de går i pension.

På detta finns enligt förhärskande ekonomisk lära tre lösningar:

1. Ättestupa ( vilket är politiskt olämpligt och endast genomförbart i form av de halvmesyrer som utgörs av försämrad äldreomsorg och sjukvård samt lagstiftad rätt till dödshjälp).

2. Förhöjd pensionsålder - dvs vi drar in pensionerna för personer mellan t ex 65 och 67 år som inte varit förtänksamma nog att skaffa sig läkarintyg. Till en början frivilligt, som ett erbjudande, vilket vi efter en lämplig övergångstid inte längre kommer att kunna tacka nej till. Och försvårar sjukpensioneringar. Vi jobbar på detta.

3. Sänkta pensionsförmåner (se de gula eller blåa kuvert som då och då dimper ned i brevlådan - nej gör inte det förresten, du begriper ändå inget!)

Ja, så kan man se på pensionsfrågan, och så uppmanas vi att se på den.

Och så ser den ut ur kapitalets synvinkel, där en människa som inte arbetar är en ren minuspost och äldreomsorg och ålderspension helt onödig omkostnad. "Vi" har helt enkelt för många improduktiva åldringar att försörja. Det konstiga är bara att "vi" som med vår produktion försörjer dem aldrig någonsin klagar eller ifrågasätter den allmänna pensionen. Tvärtom - den överväldigande merparten av svenska folket önskar ytterligare sänka pensionsåldern och axlar glatt denna ytterligare börda.

Det är kapitalets företrädare som tycks lida mest.

Vad kan det bero på?

Kanske är detta lättare att förstå om man skalar bort allt skitprat och ser saker för vad de är:

1. Pension är lön. Minskad pension eller höjd pensionsålder är minskad (livs-)lön.

2. Pension innebär fritid. Höjd pensionsålder innebär ökad (livs-)arbetstid.

Och kapitalet vill alltid och allestädes sänka löner och öka arbetstiden.

Detta är det enda Du behöver veta - men upprepa ständigt dessa båda satser tyst för dig själv nästa gång Du läser ett propagandainlägg på DN:s debattsida av Kai Fölster, Lars Jonung eller Kjell-Olof Feldt.

Vi producerar idag tio gånger mer per timma än på sextiotalet, då nuvarande förmåner infördes. Försämrad pension är ingen ekonomisk nödvändighet, lika lite som försämrad tandvård, sjukvård eller äldreomsorg. Men kapitalet vädrar idag politiska möjligheter att genomföra dessa ting och kommer förvisso att göra det, om ingen hindrar det.

Det är inte pensionärerna som är bördan för dem som arbetar idag. Det är det kapitalistiska systemet.

Hans Isaksson