Det kommunistiska arvet uppvisas mest som skräckexempel i debatten idag. Men de kommunistiska försöken var avgörande för de sociala framstegen under 1900-talet. Lennart Rahm presenterar en fransk bok i ämnet.

Sedan dryga tio år har kommunister och vänsteraktivister fört en kamp om det förflutna. Olika borgerliga debattörer har torgfört varianter på temat "engagemang för till fångläger". Alltifrån likräknande i Sovjet, rebellrörelsen i Sverige, till Sartres sympati för franska kommunistpartiet eller Mao Zedongs älskarinnor, ingenting har förbigått dem. Bättre då inte bry sig, nöja sig med den egna lyckan. Med det enda systemet, med kapitalismen.

Vänsterns attityd har följaktligen varit annorlunda, den har åtminstone känt sig befriad från kalla krigets manicheism. Så brukar det vara, den som attackerar är inte så noga med sanningen, huvudsaken är att få klippa till, medan den som försvarar sig är mer angelägen om att hela bilden skall analyseras. Kort sagt, det gäller inte att godkänna eller underkänna historien, döma ont från gott, men att lära, lära sig av den, lära sig se den mängd faktorer som skapar historia, den komplexa struktur som formar ett avläsbart resultat. Utifrån resultatet söka de faktorer som givit det den särskilda form det antagit.

Ovanstående är likaså ungefär den uppgift som en stor grupp forskare från olika akademiska discipliner och länder ställt sig med boken Le sicle des communismes (Editions de lAtelier, 2000). Att förstå hur det blev som det blev, i Sovjetunionen, i Indonesien, i de kommunistiska partierna. Att läsa historien dialektiskt. Att det som ter sig som en process styrka kanske är dess svaghet, att ett beslut som syftar till att bekämpa byråkratin i stället stärker den (som här hävdas om kulturrevolutionen i Kina), och möjliggör dess triumf.

Att också läsa den som en social historia. Att se hur tsarismen och Rysslands brist på demokratisk tradition, liksom första världskriget och andra internationalens sammanbrott, påverkade Oktoberrevolutionen.

Vi kommunister sägs känna till det där med kritik och självkritik, vi måste vara öppna för att allt kan kritiseras, men vi är likaså på vår vakt mot dem som har andra skäl för sin kritik än att påpeka våra brister. Om vi skall rädda något av de socialistiska experimenten under 1900-talet, måste vi vara öppna för kritisk analys.

Le sicle des communismes är en utmärkt sådan kritisk analys. Låt vara att vissa kapitel skummar över lite väl hastigt och måhända ytligt (kapitlet om Kina från 1949 till nittiotal ger inte särskilt mycket nytt), boken är ändå på över femhundra sidor. De kapitel som så att säga skär ett snitt ner i historien, till det konkreta studiet av en faktor, en händelse, en process, är de intressanta. De som utifrån biten ger helheten.

Man kan också se boken som en startpunkt för en ny typ av historieskrivning om kommunismen.

"Vad vi har gemensamt", skriver Claudio Ingerflom i introduktionen till avsnittet om Sovjetunionen, "är att vi förkastar den anti-bolsjevikiska versionen av en bolsjeviserad historia, dvs. den som, likt bolsjevikerna själva för övrigt och med dem alla Internationalens partier, ser 1917 som år 0 och accepterar den kommunistiska visionen av ett Sovjet, homogent och skapat av den ideologiska viljan, och som begränsar sig till att vända på omdömet för att försäkra att denna skapelse var i grunden dålig."

Om man skall skriva kommunismens historia är det att skriva 1900-talets historia. Det är kommunismens sekel. Den viktigaste politiska innovationen från 10-tal till 70-tal är kommunismen. Den är extremt mångsidig och ofta motsägande. Den befinner sig i centrum för de mest fruktsamma befrielsekamperna. Den förorsakar stort tumult, "stor oordning under himlen" och orsakar förskräckliga bakslag. För moralen, individen, för den liberala friheten, för den borgerliga demokratin, för det offentliga samtalet och för varuutbytet, tilldelar den de svåraste nederlag dessa krafter och värderingar utstått sedan hundra år.

Jag tycker den diskussion är intressant som förs utifrån Rysslands 1800-tal och den tsaristiska regimen, den betydelse första världskriget hade, den statliga rekvisitionsekonomi som bedrevs och som bolsjevikerna i stort övertog, med man och allt, hur författarna belyser vad som låg bakom den ödesdigra besluten som ledde till svältkatastroferna och Moskva-processerna. Man för diskussionen om jämförelsen nazism-kommunism och ställer det tyska samhället vid tiden för Hitler mot det ryska samhälle där bolsjevikerna tog makten. Likheter? Knappast.

Ett annat intressant kapitel rör kommunismens ställning i den arabiska världen. Författaren konstaterar att den inte kunnat göra sig gällande i förhållande till den arabiska nationalism, som växte till efter kriget, särskilt då med Nassers kupp i Egypten. Som med det syriska och libanesiska partiet, en gång starkt, men oförmöget att mäta sig med den nationella rörelsen. Det franska kommunistpartiets tveksamhet i Algerietfrågan omöjliggjorde för de algeriska kommunisterna, som var en del av det franska partiet, att spela någon verklig roll i befrielsekampen.

Det här är ingen bok som återupprät-tar kommunismens numera skamfi-lade rykte, bara en bok som ger oss något att fundera över. Som en av dessa "fördömda" uttryckte det: "Konkret analys av konkreta förhållanden är marxismens själ." Med senare års debatt och offentliga tvagningar i åtanke kan det vara bra att bli påmind om detta. Sådan analys existerar ännu som motvikt till den självlegitimering kapitalismen sysselsätter sig med för att dölja att utsugningen och förtrycket idag är värre än någonsin. Boken är i högsta grad läsvärd i en tid när kapitalismen bistås av förmenta vänsterister för vilka allt bara handlar om att lämna allt bakom sig, att leva i en ny tid, med nya frågor. Historien angår en inte, man har aldrig varit kommunist, som Schyman, och propagerar att nazismens och kommunismens brott är likvärdiga, eller som Johan Lönnroth, kivas i radion med Bo Könberg om vem som egentligen är den verkliga liberalen; varje debatt om frågan ses hota Sifosiffrornas uppåtgående spiral.

Finns det då ett slut? En avslutning på "den enda möjliga åsikten" om kommunismen, dess välde i medier, i historisk forskning och i politiken? Otvivelaktigt är Le sicle des communismes en del i denna kamp om historien. Ändå tror jag inte att det enbart är på det fältet slaget vinns. För det är trots allt en kamp om idéer, om vad som är tillåtet att tänka. Kanske kommer de nya sociala rörelserna, det uppväckande av nya jämlikhetsstrider som vi kan se i världen i dag, att vända trenden?

I recensionen av boken i La Quinzaine Littéraire finner Robert Bonnaud att boken kommit fram till fyra avgörande bidrag som kommunismen tillfört 1900-talet:

Massornas framträdande på den politiska arenan. Den politisering av folket som sker i alla länder.

Fokusskiftet från väst till världens utkanter, till avkoloniseringen, till tredje världens frihetskamp.

Rollen som avantgarde i bemästrandet av privategendomen, i införandet av offentlig egendom, offentlig sektor, den så slående materiella utjämning som tar sin början kring 1917 och som den nuvarande regressionen är på väg att helt utradera.

En vetenskaplig syn, ett återupprättande av upplysningen, detta trots kulten av Stalin och dennes dogmatiska tolkning av marxismen.

Visst skulle vi kunna utöka listan, men tänker vi efter är det inte så lite. Kanske är det så med avantgardismen, om den är politisk eller kulturell, att dess inspirationsförmåga för en vidare skara, inom nya fält, är viktigare och riktigare än materialiserandet av dess ursprungliga tankar. Men det räcker inte med ett ifrågasättande av det slag som kapitalismen kan leva med och inlemma; tanken på att realisera ett annat samhälle är nödvändig.

Och att spöket fortfarande hemsöker de burgna miljöerna, oavsett parti, det får vi bevis på var dag, oavsett om vi läser DN, SvD eller Vänsterpress. -

Le sicle des Communismes

Ed. De lAtelier

Paris 2000