Haagdomstolens rättegång mot Milosevic hälsas i svenska medier som rättssamfundets seger över krigsförbrytaren. Ytterligt få kommenterar domstolens tveksamma legitimitet och att den bara tar upp förlorarens förbrytelser; en anmälan av Natos brott i Jugoslavien sade sig chefsåklagaren Carla del Ponte inte kunna behandla. I europeisk press förs en mångstämmigare diskussion; vi återger här ett inlägg i italienska Il Manifesto.

Slavister och andra kommentatorer påpekar idag betydelsen av datumet 28/6. Då överlämnades Milosevic till Haagtribunalen. Samma dag firas Vidovdanfesten till minnet av serbernas historiska nederlag mot turkarna för flera sekler sedan, och samma dag avlossades också "skotten i Sarajevo" av Gavrilo Princip 1914.

Men nu har också ett annat datum fått en historisk betydelse på Balkan, nämligen 29/6. Då, för några dagar sedan, hölls slutligen - som en direkt följd av det plötsliga utlämnandet av Milosevic - den s k "givarkonferensen" med USA:s deltagande och med många välmenande förslag om investeringar i Jugoslavien. I själva verket var det fråga om teater: de länder som först med sanktioner och sedan med "humanitära" bombningar smulat sönder produktivkrafter och infrastruktur i Jugoslavien, ska nu investera i den jugoslaviska marknadsekonomin där efterfrågan är stor på i stort sett alla varor. Den ödeläggelse som orsakades av bombningarna beräknas, enligt president Kostunicas uttalande för en tid sedan, ha förstört värden för ca 100 miljarder dollar. Nu kommer den marknadsekonomiska "rättvisan", påhejad av premiärminister Zoran Djindjic, med löften om investeringar och kapital på upp till två miljarder dollar. Kanske.

I dag när Jugoslavien drivits till svältgränsen ska ekonomin byggas upp med hjälp av de ideal som IMF, Världsbanken och de multinationella företagen förespråkar. Samma institutioner som ifrågasätts av den växande antiglobaliseringsrörelsen som startade i Seattle 1999, tar sig i dag alltså rätten att tillsätta och avsätta regeringar i Öst.

Motsättningen mellan 28 och 29 juni, som viktiga historiska datum, är inte bara en motsättning där den ena dagen står för nationalistiska myter och den andra för modern globalisering. Det är också samma djupgående konflikt som har karaktäriserat Slobodan Milosevic politiska karriär. Fastän han själv från början inte var nationalist, stödde han sig på den serbiska protesten mot Titokonstitutionens "begränsningar" i fallet Kosovo för att aktivt bidra till dess upplösning. När sedan det etniska kriget bröt ut, stödde han konstitutionen igen. I detta agerande var Milosevic inte ensam. Han hade folkets stöd, ofta bekräftat i demokratiska val. Han hade också västvärldens stöd. Redan 1989 var han tvungen att rådfråga sin broderliga vän USA-ambassadören Zimmerman om åtgärderna i Kosovo. Det upprepades när han blev förhandlingspartner i samband med Vance-Owen-planen som riktades mot de serbiska supernationalisterna i Bosnien; när Clinton 1994-95 skickade Jimmy Carter för att medla mellan Karadzic, Mladic och Milosevic; när Milosevic 1995-96 blev västs befullmäktigade ombud vid undertecknandet av Daytonöverenskommelsen (samtidigt som den nuvarande premiärministern Djindjic uppträdde som orubblig nationalist på valmöten i Bosnien); och slutligen när han hjälpte till då Madeleine Albright 1997 skickade OSSE till Bosnien för att "räkna om" de röster som i valet gett Karadzics parti segern.

Från sin cell i Haag kan Milosevic påminna sig om allt detta som varit. Och inte bara det. Han kan också avslöja "mysteriet" varifrån alla vapen kom - last för last, sändning för sändning, mottagare för mottagare - dessa vapen som gjort och gör krigen på Balkan möjligt, inklusive det krig som pågår just nu. De västerländska regeringarnas och deras affärsintressens perversa sammanflätning skulle då kunna avslöjas.

Den tribunal som Milosevic slutligen blivit förd till är i mycket en institution för att skipa segrarnas "rättvisa". Milosevic överlämnande skedde lämpligt just när löftet om en stor prissumma givits - med premiärminister Djinjic som prisjägare. Det skedde också efter det att USA deklarerat att man inte kommer att delta i den planerade internationella domstol där det ges möjlighet att döma misstänkta för krigsbrott begångna i alla FN:s medlemsländer.

Carla del Ponte kan vara tillfreds med tribunalens partiskhet. Hon öppnade för processen mot Milosevic mitt under det "humanitära" kriget 1999, när den allmänna världsopinionen började ifrågasätta de ödeläggande "biverkningarna" orsakade av Nato-bombningarna, clusterbomberna och projektiler med utarmat uran som regnade ner som karameller över de jugoslaviska städerna. Det var just i den vevan när t.o.m. Pentagon talade om "cancerogena effekter". Åtalet mot Milosevic blev ett sätt att legitimera det då pågående kriget.

Det är visserligen sant att Carla del Ponte beklagat sig över den kroatiske presidenten Franjo Tudjmans död därför att hon, som hon påstår, förr eller senare hade velat åtala honom också. Men faktum är att hon underlät det så länge han var i livet.

När det gäller de nya krigsförbrytelser som begåtts i f.d. Jugoslavien, deklarerade Haagtribunalen att man skulle göra något, men sedan tystnade man. Det har varit mycket tal om plötsligt avslöjade massgravar som sedan aldrig verifierats, samtidigt som man i Haag håller tyst om den stora grav som ligger helt öppen, skapad av den etniska UCK-gerillan i Kosovo; från 1999 till idag har fler än 1.000 serber, romer, goracis och moderata albaner dödats och fler än 1.800 försvunnit. Det är en grav som har skapats mitt framför ögonen på Nato.

Ytterligare en stor rättslig försummelse har begåtts av tribunalen. Många internationella humanitära organisationer, framför allt Amnesty International, har begärt att Natoledarna ska åtalas för de många civila offer som Natos flygräder orsakade. Men efter ett snabbt avklarat sammanträde förklarade Haagåklagaren att ett åtal mot Nato inte låg inom hennes jurisdiktion och att hon inte hade lämpliga resurser. På så sätt accepterade hon alltså Natos rätt att vid behov döda civila.

Redan i samband med arresteringen av Milosevic i april i år framprovocerades en allvarlig institutionell spricka i Belgradregeringen samt en farlig konfrontation mellan polisen och armén. Den lilla trovärdighet och legitimitet som Belgradregeringen hade kvar försvinner helt och hållet i och med överlämnandet av Milosevic mot kontant betalning. DOS-koalitionens återstående dagar är nu räknade, speciellt efter att regeringen försatte president Kostunica och justitieminister Svilanovic i minoritetsställning för att helt luta sig mot den västinriktade Djindjic.

Rättsexperten Kostunica motsatte sig utlämnandet av Milosevic. Han rekommenderade i stället en rättegång i Belgrad - som även innefattade krigsförbrytelser. Dessutom hade han tagit initiativ till en sanningskommission av sydafrikansk modell, där alla brott begångna under Balkankrigen kunde tas upp. Detta initiativ är nu söndersmulat. Hos den allmänna opinionen växer en allt djupare bitterhet fram; med höga röster kräver man att Kostunica, som valdes för att ge folket politisk vägledning i den nya tragiska jugoslaviska situationen, öppet visar sig på den politiska arenan med sitt parti - Serbiska demokratiska partiet - och bryter med DOS-koalitionen samt utlyser nyval.

Ingen kan vara okunnig om att Milosevic - visserligen inte utan västvärldens stöd - ödelagt det Jugoslavien som byggdes upp under Tito. Han måste stå till svars och betala sin skuld som en av uppbackarna av den uppblossande nationalismen och de etniska krigen.

Nu står västvärldens statsöverhuvuden helt oförstående inför den uppflammande brasan i Makedonien och inför det öppna såret i Kosovo. Man vet inte längre vem man skall ge skulden eller vem man skall välja som förhandlingspartner, allt under det att kriget fortsätter. Exakt samma sak som skedde under Milosevic tid sker nu utan Milosevic. På samma sätt som då stöter man bort de krafter som skulle kunna arbeta mot den nationalistiska politikens logik. Man kom till Balkan med samma metoder som man i andra sammanhang med hög röst fördömer. -

Ursprungligen i Il Manifesto 30 juni. Översättning: Göran Drougge. Något förkortad.