Frihandelsdogmatikerna är på krigsstigen, kanske uppskrämda av Attacs framgångar. Den som förespråkar tullmurar är vän av EU:s jordbrukspolitik och allsköns utvecklingsfientlig bråte. Men Percy Barnevik, Maciej Zaremba med flera vill varken lära av den ekonomiska historien eller diskutera frihandelns avigsidor för fattiga jordbruks- och råvaruekonomier.

Under det senaste halvåret har trumpetsignalerna från etablissemangets megafoner varit både gälla och samstämda. En återfödd hydra, protektionismen, sägs hota den frihandel som ses som välståndets och framåtskridandets viktigaste drivkraft. Måltavlan har främst varit Attac, vilket kan tyckas vara ologiskt eftersom den rörelsen samtidigt har förklarats vara obetydlig både vad gäller numerär och ideologiskt inflytande.

Enligt moderaternas viceordförande Gunilla Carlsson är Attac ett uttryck för fransk protektionism. Andra är mindre kategoriska:

"I själva verket består attackisterna av många falanger. Somliga bekämpar kapitalismen, andra bara frihandeln, ännu andra hävdar tvärtom att det inte vore något fel på världsmarknaden om den bara levde upp till liberalismens ideal." (Maciej Zaremba DN 27/6)

I ett försök att vinna över de vacklande inom denna "obetydliga" rörelse tar Percy Barnevik skydd bakom "de fattigaste länderna" och påstår att de har mest av alla att tjäna på frihandel. Medlemmar av ideella organisationer som "drivs av en äkta känsla för att förbättra u-ländernas situation" bör därför:

" ... inrikta opinionsbildningen och demonstrationerna mot de egna regeringarna, i de egna huvudstäderna med krav på att den skamliga tullmuren (gentemot u-länderna; min anm.) börjar rivas. Detta i stället för att resa till Seattle och Quatar härnäst för att demonstrera mot WTO, detta internationella handelsorgan som i en ny handelsrunda skulle kunna stödja u-ländernas berättigade krav." (DN 30/6)

Tanken att frihandelns förlorare främst står att finna i de rika länderna (bönder, arbetare i textil- och annan industri som enligt "lagen om komparativa fördelar" bättre kan bedrivas i u-länderna) utgör också en av de röda trådarna i Maciej Zarembas artikelserie om globaliseringen. Och både Barnevik och Zaremba lyfter fram EUs jordbrukspolitik som det tydligaste exemplet på protektionism riktad mot de fattiga.

Alla är inte lika övertygade om frihandelns utjämnande effekter (eller, för den delen, om frihandelsförespråkarnas ädla syften). I några artiklar i Le Monde Diplomatique beskriver Jacques Berthelot spelet kring den europeiska jordbrukspolitiken. På den ena sidan står de storjordbrukare och livsmedelsindustrialister som anser sig tjäna på den nuvarande politiken. Den falangen har fortfarande stöd bland många politiker (t.ex. av en majoritet inom EU-kommissionen). På den andra sidan - som vill öka inslagen av och på sikt helt införa frihandel för jordbruksprodukter - står de största agro-industriella koncernerna och en växande del av det ekonomiska och politiska etablissemanget.

Enligt Berthelot är syftet bakom deras kritik av EUs tullmurar varken omsorgen om Europas konsumenter eller om den tredje världens fattiga. Genom att i kommande förhandlingsrundor i WTO tillmötesgå kraven på frihandel för jordbruksprodukter, tror industriledare som Percy Barnevik att de i gengäld ska få avskaffade, eller sänkta, tullar för industriprodukter. Företrädarna för de största agro-industriella företagen, å sin sida, syftar till att pressa priserna på livsmedelsindustrins råvaror (vilket, som erfarenheten visar, på intet vis behöver medföra lägre priser för konsumenterna) och till att öka livsmedelsexporten till den tredje världen.

"Om vi inte gör våra produkter mer konkurrenskraftiga ... kommer de agro-industriella företagen inte bara att köpa sina råvaror på andra ställen, men också att flytta sina industrier ... utanför EU..." (EUs jordbrukskommissarie Franz Fischler, Le Monde Diplomatique, november 98).

Denna de starkas allians för ökad frihandel har genom löften om politiska åtgärder i syfte att styra marknaden i ekologisk riktning också lyckats dupera en majoritet av Europas gröna partier.

Enligt Berthelot skulle ökad frihandel på jordbruksprodukter snarare stjälpa än hjälpa länderna i tredje världen. De 49 minst utvecklade länderna hade 1998 ett underskott på 2,6 miljarder dollar i handeln med livsmedel. För ett stort antal länder i syd skulle frihandel öka detta underskott och på sikt slå ut den inhemska livsmedelsproduktionen.

Det glömmer Maciej Zaremba att upplysa om när han kritiserar de Attac-medlemmar som ställt sig tvekande till förslaget att avskaffa EUs tullmurar gentemot 48 av världens fattigaste länder (DN 12/6). Förslaget i sig må vara "ovanligt anständigt", men om det ingår i ett spel i syfte att få dessa länder att sänka sina egna tullmurar kan det likväl få negativa följder.

För andra länder i tredje världen skulle exporten öka, men det skulle endast gynna ägarna av ett fåtal monopoliserade agro-industrier och ett mindre antal storjordbrukare. Den fattiga majoriteten skulle däremot drabbas hårt av ökade priser på livsmedel. Det har redan inträffat i länder som - frivilligt eller på grund av press utifrån - har sänkt tullskyddet för jordbruksprodukter och i stället satsat på exportgrödor.

I Brasilien har tullsänkningar och minskat statligt stöd fått till följd att den odlade arealen har minskat. Minskningarna har främst drabbat småjordbruk inriktade på livsmedelsproduktion, vilket har lett till ökade priser på baslivsmedel och till ökad fattigdom. (Detta glömmer också Zaremba att upplysa om, när han skriver om globaliseringens effekter i Brasilien). I Argentina och Mexiko har utvecklingen följt liknande banor. Jag har själv bevittnat ett talande exempel i Nicaragua, när priset på svarta bönor - den viktigaste proteinkällan för de fattiga och oundgänglig beståndsdel i den ris- och bönblandning som utgör landets vanligaste maträtt - plötsligt mer än fördubblades på grund av ökad export till grannländer med högre priser.

Enligt Berthelot är tullskydd för livs-medelsproduktion en nödvändig förutsättning både för att åstadkomma ett ekologiskt hållbart jordbruk och för att minska den fattigdom som är det främsta hindret för ekonomisk utveckling i syd. Alternativet är att makten över maten läggs i händerna på ett litet antal amerikansk-europeiska koncerner, som höjer priserna där det passar och dumpar dem där det är lämpligt. Och som behandlar frågor om miljö och hälsa som "kostnader".

Man kan diskutera Berthelots förespråkande av tullskydd även för de rika ländernas jordbruk. Emellertid stöds kravet av den världsomfattande bondeorganisationen Via Campesina, som består av ett sjuttiotal organisationer från Europa, Asien, Amerika (nord och syd) och Afrika, och kan därför knappast avfärdas som uttryck för "protektionism". Via Campesina förespråkar en rätt för varje land att producera sina egna baslivsmedel och:

"... tar avstånd från den av Världsbanken och IMF rekommenderade politiken som försöker få länder att producera för export på bekostnad av livsmedelsproduktion för hemmamarknaden. Utvecklingsländerna ser sig tvingade att öka livsmedelsexporten för att betala sin utlandsskuld. Man kräver att de ska öppna sina gränser för livsmedelsimport, vilket ytterligare ökar denna skuld." (Le Monde Diplomatique, mars 2000)

Frihandelsförespråkarnas idéer baserar sig på en enkel modell där exporten ensam ses som bestämmande för den ekonomiska utvecklingen. För u-länder gäller det att satsa på export av råvaror och jordbruksprodukter, för att åstadkomma de vinster som möjliggör en utveckling av industri och andra mer avancerade ekonomiska verksamheter. Men den s.k. exportmodellen för ekonomisk utveckling är omstridd. Exempelvis ifrågasätter Lennart Schön i sin bok om det moderna Sveriges ekonomiska historia exportmodellen utifrån både svenska och internationella erfarenheter:

"Många industriellt outvecklade länder har både under 1800-talet och senare under historien upplevt några decennier av exporttillväxt för att därefter stagnera. De har förblivit u-länder. En viktig orsak till stagnationen har varit att inkomstökningen från exporten har stannat hos de stora jordägarna eller inom exportföretagen. Inkomstökningarna har inte spridits vidare i ekonomin. I stället har en tudelad eller dual ekonomi uppkommit som präglats av stora skillnader mellan den mera avancerade exportsektorn och den traditionella hemmaekonomin. När väl de gynnsamma exportvillkoren upphört har det inte skapats någon grundval för förnyelse utan ekonomin har stagnerat." (En modern svensk ekonomisk historia, s. 149)

Ett aktuellt exempel på sådan dual ekonomi är Brasilien. I sin artikel om landet skriver Maciej Zaremba utförligt om de utländska investeringarnas välsignelsebringande effekter för landets bilindustri och för dess arbetare, samtidigt som han noterar att dessa framgångar inte tycks ha påverkat fattigdomen och stagnationen utanför exportföretagens grindar (DN 27/6). Zaremba ger ingen som helst förklaring. Någon sådan står heller inte att finna för den som låter sitt perspektiv bestämmas av den ekonomiska liberalismens dogmer.

I Sverige mot slutet av 1800-talet fick den duala ekonomin aldrig fotfäste. I stället spreds exportindustrins vinster över samhället och ekonomin integrerades. Enligt Schön (se bl.a. s. 149-50), var orsaken att Sverige, när råvaru- och industriexporten sköt fart, redan hade en utvecklad inhemsk ekonomi, där stigande produktivitet inom jordbruket, förbättrad levnadsstandard och växande hemmamarknad för konsumtionsvaror var de avgörande faktorerna. I sin bok om världens ekonomiska historia, Nationers välstånd och fattigdom (2000), visar David S. Landes hur denna s.k. hemmamarknadsmodell för ekonomisk utveckling också förklarar varför ett land som USA "lyckades" medan länderna i Latinamerika samtidigt stagnerade.

Det tycks således som det finns skäl att modifiera de ekonomiska liberalernas teser om exportens och frihandelns välsignelsebringande effekter genom att relatera dem till de övergripande sociala sammanhang i vilka de äger rum. Kanske är det dessa sociala sammanhang, däribland styrkeförhållandet mellan klasserna i samhället, som avgör om ökad frihandel också ska leda till ekonomisk utveckling och ökat välstånd.

Som en glimt av det trosvissa tänkesättet hos företrädarna för den ekonomiska teori som gjorde frihandeln till en av den ekonomiska vetenskapens heligaste dogmer låter jag sista ordet gå till W.S. Jevons, när han slår ner på de kättare som ifrågasatte rådande frihandelsdoktrin under krisen i mitten av 1880-talet, inför den brittiska ekonomins redan då tydliga eftersläpning i förhållande till länder som Tyskland och USA.

"Handelsfrihet kan betraktas som ett fundamentalt axiom inom nationalekonomin ... Vi må välkomna en bona fide-undersökning av handelns tillstånd, och orsakerna till vår rådande depression, men vi har inte större anledning att förvänta oss att få våra åsikter om frihandel ändrade av en sådan undersökning än Matematiska Sällskapet har att förvänta sig att få Euklides axiom motbevisade vid undersökningen av ett komplicerat problem."(Cit. efter Landes, s. 517). -