Samhällsvetaren, naturvetaren och poeten. Jo, de kan lära av varandra. Men den vaga kritik av naturvetenskapen som hävdar att den måste bli mer poetisk gör oss bara dummare. Hans Isaksson har retat upp sig på en essä av en uppburen poet.

I sin bok The Two Cultures and the Scientific Revolution (1959) och i uppföljaren A Second Look (1964) diskuterade den brittiske författaren C. P. Snow den gamla klyftan mellan humanvetenskaperna och naturvetenskapen vad gäller världsåskådning och språk.

C.P. Snow hade alldeles speciella förutsättningar att göra detta - han var en framstående romanförfattare, universitetsadministratör men också i grunden fysiker. C.P. Snow nöjde sig inte med att konstatera klyftan mellan de båda kunskapskulturerna, han påvisade och pläderade också för en tredje väg - samhällsvetenskapens, kunskapen om hur folk har levt och lever som en förenande länk.

Den gången kom maningen till öppenhet mellan "de två kulturerna" från en man med grundlig naturvetenskaplig bildning. I våra dagar höjs röster för en samsyn mest från humanisthåll - t. ex. Erland Lagerroth i Tvärsnitt 2-98. Ett annat fall är poeten och litteraturkritikern Nina Burton, för ett par år sedan "gästpoet" på KTH, som i detta ämne skrivit en essä, Det splittrade alfabetet. Samtidigt riktas kraven och kritiken mycket starkt mot den ena av kulturerna - den naturvetenskapliga: det är den naturvetenskliga praktikens sväva empirism (å ena sidan) och abstrakta teoretiserande (å den andra), dess strikta fasthållande vid rationalitet och dess metodiska upprätthållande av gränsen mellan förnuft och känsla som enligt denna uppfattning är boven i dramat.

Poesins förespråkare medger ofta sin gedigna okunskap om såväl naturvetenskaplig metod som praktik - på sin höjd bekänner man en olycklig kärlek till ämnet - men anser sig för den skull ofta oförhindrade att informera naturvetare hur de skall förbättra vetenskapen genom att öppna sig för poesiens, konstens eller musikens värden. Mycket sällan möter man motsvarande förebråelser från naturvetenskapligt håll mot poeter och målare - vi är sällan lika säkra på att Strindberg skulle ha varit en bättre författare om han varit en bättre kemist eller Beethoven en bättre tonsättare om han behärskat geologin.

Det har blivit ett mode bland många intellektuella humanister att författa essäer om hur naturvetenskapliga insikter befruktat deras tänkande. De insikter i naturvetenskap de därvid redovisar är ofta begränsade till populära framställningar av Einsteins, Prigogines, Heisenbergs eller Bohrs mera filosofiska än strikt vetenskapliga alster. I våra dagstidningar kan vi t.ex. idag ofta läsa hur den ena humanistiska teoretikern efter den andra anser sig ha använt sig av kvantmekaniken i sitt arbete och därvid vidgat sina insikter i människosjälen eller den historiska utvecklingen.

För ett par år sedan testade fysikern Alan D. Sokal djupet i dessa humanisternas naturvetenskapliga insikter genom att placera en fritt hopfantiserad artikel "Transgressing the Boundaries: Towards a Transformative Hermeneutics of Quantum Gravity" i den uppburna amerikanska tidskriften Social text utan att någon redaktör eller läsare reagerade då Sokal överskred alla gränser.

Om djupet av Nina Burtons naturvetenskapliga insikter kan jag däremot inte döma. I sin bok Det splittrade alfabetet rör hon sig bland naturvetenskapens högsta societet och är synbarligen väl insatt i alla ovan nämnda teoretikers tänkande. Hon refererar i varje fall ofta till dem. Samtidigt betecknar hon sig i en via KTH publicerad intervju som "närmast dyslektisk" vad gäller matematik - något som borde mana till en betydande ödmjukhet vid tolkningen av naturvetenskaplig avancerad teori.

Nina Burton tillmäter det förhållande att vi bara känner världen direkt och indirekt genom våra (eller andras) sinnen och att vi därför aldrig kan bevisa att den bild vi har av världen är den sanna, stor betydelse. Om man på detta sätt ställer frågan om kunskapen på sin spets och vill hävda, att den som inte vet allt ingenting vet, står alltså poeten och naturvetaren lika.

Psyke och kropp (Burton säger "ande" och kropp) är ju bara två sidor av samma sak? Descartes och hans efterföljare är därför enligt Burton vetenskapshistoriens busar, som skilde de tu. Argumenten är de gängse bland antirationalistiska kritiker av naturvetenskapen, liksom åberopandet av Heisenbergs "osäkerhetsrelation" i sammanhanget känns gammalt och vant. Redan på trettiotalet formulerades detta argument av religiösa kritiker av naturvetenskapens materialism. Men att säga att psyke och kropp är ett är enkelt - det är den moderna naturvetenskapen, inte poesin eller konsten, som visat på vilket sätt och i vilken mån. Och att observatören på subatomär nivå influerar det som observeras är en insikt som kanske inte på alla områden gör distinktionen mellan objekt och subjekt, mellan psyke och materia, mellan sant och falskt meningslös.

Burtons projekt tycks i denna skrift vara att för oss förklara att poesins världs-bild är lika sann som naturvetenskapens:

"...kort sagt, materiens värld verkar minst lika eterisk som poesins ... i dag sägs ju materien till och med komma från rymden. Gruvornas silver och blodets silveratomer (?) blev till astrofysiska processer. ... hela jorden sägs bestå av stjärnstoft ... Så ser alltså vetenskapliga fakta om vår materia ut: som ett samtal mellan astronomins och lyrikens muser." (s 46)

Är det så? Är materiens värld lika eterisk som poesiens? Eller är det bara poeten Burton som talar? Och är t.ex. poesin och naturvetenskapen bara två skilda, men likvärdiga vägar till kunskap? Och varför bara dessa? Vad om minst 100 religioner, som ofta har liknande anspråk? Astrologin? Eller alkemin, för vilken det ju tidigt stod klart att människor, materia och himlakroppar var av samma "stjärnstoft".

Om man med kunskap inte bara, inte i grunden menar något teoretiskt, utan praktiskt, något som kan vägleda handling (operera hjärntumörer, bygga broar, flyga till månen) så är det svårt att se hur poesi och naturvetenskap skulle vara analoga och den ena lika "sann" som den andra. Religionen, astrologin och alkemin må vara föregångare till modern naturvetenskap - men de lärde oss aldrig att syntetisera insulin, och inte kunde de förklara hur en sinnesstämning påverkar den mänskliga organismen.

Om det är som Burton säger, att poesins kunskapsväg är likvärdig med naturvetenskapens, hur skall hon och hennes kolleger visa det praktiskt?

Burton gör det lätt för sig genom att varken definiera poesi eller naturvetenskap. För många människor är "Imse, vimse spindel klättrar upp på trå" eller "med en enkel tulipan, uppå bemärkelsedan" poesi.

Här borde Burton börja med att antingen tala om varför dessa rader ej är poesi, eller att förklara varför och hur de utgör en väg till kunskap. Eller är det bara "bra" poesi som har denna egenskap? Är det så att poesi är god poesi endast om den ger oss kunskap? Vad är då bra poesi - förutom kunskapsgenererande? Vad bra och dålig vetenskap är kan lättare förklaras.

Burtons bristande vilja att definiera na-turvetenskap gör det också möjligt för henne att antyda att naturvetenskapen är formelbunden, hatar överraskningar och att den är sluten mot ny kunskap. Så är det ju inte. I den mån den naturvetenskapliga kunskapsprocessen är överlägsen är det inte därför att den är sann i absolut bemärkelse. Naturvetenskapsmannen kräver strikta bevis för alla sina påståenden men drömmer aldrig om att hans bevis eller sanningar skall vara slutgiltiga. Av många anses till och med möjligheten att falsifiera en sats vara själva kriteriet på dess vetenskaplighet.

Men hur falsifiera påståendet att materien är "som ett samtal mellan astronomins och lyrikens muser"? Eller att "de bästa formlerna är de skönaste"? Sådana utsagor är ju "inte ens fel", för att citera en skeptisk naturvetare.

De flesta människor är varken poeter eller naturvetare. I den mån naturvetaren och teknikern avskärmat sig är det i första hand med dessa människor han/hon bör återknyta kontakten. Det gäller även de poeter vilkas kontakt med vardagsmänniskor det stundom finns all anledning att ifrågasätta. Man bör som C.P. Snow föreslog lära sig hur "folk har levt och lever" för att kunna vara dem till nytta och glädje och inte skada dem. För Burton tycks samhälle, ekonomi och sociologi dock vara helt ovidkommande områden. Annars hade hon knappast kunna sväva i föreställningen om att "alfabetet splittrat mänskligheten" genom att göra det möjligt att fästa tankar på pränt och distribuera dem. Vi måste i stället utgå ifrån att det inte är tecknen, eller ens orden eller tankarna som splittrar människor - snarare de sociala och ekonomiska förhållanden som föder känslor, tankar ord och som bringas till allmän kännedom med hjälp av tecknen.