Alla talar om globalisering, men vad är det egentligen? Den indiske författaren Aijaz Ahmad ger ett tredje-världen-perspektiv på denna moderna form av imperialism. Han knyter samman det ekonomiska och politiska förtrycket med de ideologiska föreställningarna. Globaliseringens anhängare vill se varje människa som en postmodern konsument. Men ett samhälle av främlingar kan vändas till solidaritet mellan arbetande folk.

Globalisering är bara ett ord, och i vissa avseenden ett missvisande ord. Vi kunde helt enkelt säga imperium. Det vore nog mer precist. Kanske amerikanskt imperium. Måhända ännu mer precist - men på ett annat sätt vilseledande! För vad vi egentligen ser, för första gången i historien, är kapitalets eget globaliserade imperium, i all sin nakenhet, där USA:s imperium spelar huvudrollen, ekonomiskt, militärt, institutionellt och ideologiskt. I den här artikeln ska jag dock använda ordet globalisering, eftersom det är välkänt och tjänar sitt syfte. Men jag måste förklara vad det betyder och hur det har uppstått.

I en tidigare artikel (Frontline, 1/9 2000) lyfte jag fram en del viktiga punkter i detta sammanhang. För det första har utvecklingen mot en integrerad världsmarknad varit en inneboende del i kapitalismens logik ända från början, och kolonialismen var därför inte en tillfällighet utan en av systemets hörnstenar. För det andra var kolonialismen från slutet av 1400-talet, när alltihopa började, till slutet av 1700-talet i huvudsak riktad mot den amerikanska kontinenten. Först på 1800-talet blev Asien och Afrika rejält koloniserade. Det delade världen i en liten kärna av industriländer i det framskridna Väst och ett stort uppland av icke industrialiserade kolonier och beroende stater, många formellt oberoende. 1900-talets historia är i huvudsak historien om hur detta system kommer i kris och upplösning pga. nationella befrielsekrig i kolonierna och världsomspännande socialism. Men i lika hög grad är det historien om ett nytt slag av "icke territoriellt" världsherravälde och följaktligen en ny sorts postkolonial, "imperialistisk" överhöghet.

USA:s fullständiga dominans, som den ser ut i dag, är med andra ord ett nytt fenomen i kapitalets och imperiernas historia. Längre fram ska jag kort diskutera det unika i denna ordning. Men hur började alltihopa? Än en gång startar historien med första världskriget 1914; det hade fyra följder som är av stor vikt för den följande diskussionen.

Kriget satte fart på den process som slutligen ledde till kolonialsystemets upplösning, även om den stora vågen av avkolonisering kom först efter andra världskriget. USA, som redan var den ledande industrinationen, framstod nu som den viktigaste stormakten inom alla områden - industriproduktion, finansiella tillgångar, militär styrka osv. Bolsjevikrevolutionen skapade den första socialistiska staten, vilket i högsta grad inspirerade de antikoloniala rörelserna och gjorde socialismen till en världsomfattande utmaning mot kapitalismen, även om Sovjetunionen förblev isolerat, och ytterligare socialistiska revolutioner lät vänta på sig till efter andra världskriget. Slutligen innebar det att Tyskland, som tillsammans med USA hade växt fram som en mäktigare industrination än Storbritannien och Frankrike, förlorade första världskriget, reste förnyade globala anspråk under nazisterna, för att åter besegras i andra världskriget. Det tyska nederlaget säkerställde att de vacklande brittiska och franska kolonialväldena i stället övertogs av USA: USA har inte sedan dess lämnat sin ledande position. Gore Vidal, föga vänstersinnad amerikansk författare (han var kusin till Jacqueline Kennedy) redovisar att USA har lagt ned drygt 7.000 miljarder dollar på militära rustningar sedan 1946 för att behålla sin ställning. Denna ställning var avgörande för att USA skulle behålla kontrollen över Japan och Västeuropa medan man förde sitt oavbrutna krig, både varmt och kallt, mot nationella befrielserörelser i gamla kolonialområden och mot kommunismen i hela världen, något som kostat livet för ungefär tjugo miljoner i tredje världen.

Mot denna bakgrund utspelade sig 1900-talets mest oförsonliga kon-flikt, den mellan USA och Sovjet. Några enkla fakta om förhållandena i Sovjet i jämförelse med de ovannämnda siffrorna om USA visar hur ojämna villkoren var. Förlusterna och den ekonomiska upplösningen som följde på första världskriget, inbördeskriget omedelbart efter revolutionen och västmakternas intervention i Sovjet i anslutning till inbördeskriget innebar att ekonomin 1921 reducerats till 10 procent av sin förkrigstida storlek. Under mellankrigstiden utvecklades den sovjetiska ekonomin snabbast i världen, men andra världskriget tog 25 procent av de materiella tillgångarna och 20 miljoner medborgares liv. USA:s ekonomi växte årligen med ca 10 procent under båda krigen, och inget av dem utkämpades på dess mark. Man kan tillägga att efter andra världskriget har också återstoden av den avancerade kapitalismens tillgångar stått till USA:s förfogande om det handlat om krig.

Några av förutsättningarna för framväxten av en total globalisering de senaste åren kan punktas så här:

1) Uppdelningen i de gamla kolonialväldena måste avskaffas om den kapitalistiska världen skulle enas under ett enda herravälde.

2) Det måste finnas en dominerande stormakt som var tillräckligt utrustad för att genomföra detta.

3) De socialistiska staterna måste lösas upp och återförenas med den kapitalistiska marknaden så att den verkligen blev global.

4) De forna kolonierna måste i viss mån industrialiseras om den kapitalistiska marknadsekonomin skulle tränga in djupare.

5) Det krävdes nya teknik för att sammansmälta världens finansmarknader och göra det produktiva kapitalet rörligare.

6) På liknande sätt krävdes ny militär teknologi för att imperialistmakten smidigt och effektivt skulle kunna slå till mot olika undflyende små fiender som antogs sprida sig världen över.

7) Slutligen behövdes ett mångförgrenat nätverk för att utöva moraliskt tryck, rättfärdiga sig ideologiskt och bli kulturellt accepterad - från alla slags frivilliga NGO-organisationer till högintellektuell postmodernism och historien-är-slut-ideologi.

Ett globalt integrerat finansväsende är den viktigaste länken för att ena detta imperium. Ett problem med många globaliseringsdiskussioner är dock att de ger intryck av att det i huvudsak var frågan om den hastighet med vilken finansiell information och virtuella pengar kan resa genom cyberrymden. Men som den fullfjädrade imperialism den är, så är globaliseringen ett sammanhängande system av ekonomiska, politiska, militära, ideologiska och geopolitiska maktförhållanden som övervakas av riktiga människor i riktiga styrelserum. Exempelvis den geopolitiska aspekten slår igenom mycket tydligt i ett färskt uttalande från Zbigniew Brzezinski, som en gång var Carterregeringens säkerhetspolitiske rådgivare, hade uppsikt över inledningen till kriget i Afghanistan och berömmer sig själv för att ha raserat Sovjetsystemet. Inledningsvis påpekar han att "för första gången någonsin har en icke europeisk stormakt intagit platsen inte bara som skiljedomare i det euroasiatiska maktspelet men också som världens främsta stormakt". Som den sanne sonen till en polsk aristokrat börjar han sedan tala om "vasaller och underlydande" till "den enda sanna globala supermakten", vilket tycks innefatta också de västeuropeiska staterna. Brzezinski ger sedan sitt råd: "De tre avgörande uppgifterna i en geopolitisk strategi är att förhindra sammansvärjning och upprätthålla beroende bland vasallerna, att hålla de underlydande fogliga och att förhindra barbarerna att förena sig" (Z. Brzezinski, Det stora schackbrädet, New York 1997).

"Barbarerna" är självklart tredje världens folk, men två andra saker i detta uttalande behöver lyftas fram. Den ena är att långt ifrån att framställa globaliseringen som ett genombrott för jämlikhet, frihet och lika möjligheter, som så många av globaliseringens glättade försäljare brukar göra, beskriver Brzezinski den som en trädliknande hierarki med barbarerna i botten och en ensam supermakt i toppen, medan Europa och Japan, trots sin maktställning inom vad han kallar "Eurasien", bara slåss i mitten.

Eftersom det är naturligt för "vasaller och underlydande" att sammansvärja sig och konspirera mot feodalherren måste Europa och Japan hindras från att gadda ihop sig mot USA, som kan hålla dem "fogliga" genom att göra dem beroende av USA för sin militära säkerhet. Till exempel kan man garantera dem tillgång till oljan i Persiska viken, vilket USA nu har gjort i årtionden. Tyskland är naturligtvis ledande i Europa, så för att hålla Tyskland "fogligt" kan USA till och med hjälpa landet att uppnå sina syften i Jugoslavien.

Detta sammanfattar ganska väl det geopolitiska tänkande som Clinton ärvde och utövade genom sin utrikesminister, Madeleine Albright, som Brzesinski en gång lärt upp. Denna geopolitiska vision vid 2000-talets början är väl förenlig med Theodore Roosevelts uttalande vid förra århundradets början att USA inte hade något annat val än ta på sig uppgiften som "internationell polis". Efter detta klargörande av hur chefsarkitekterna bakom USA:s politik själva förstår de geopolitiska konstruktionerna, kan vi ge en grundläggande beskrivning av systemet och kommentera några nyckelpunkter.

Territorriellt omfattar imperiet hela jordklotet, tack vare Sovjets upplösning och Kinas totala inlemmande i världsmarknaden. Det finns inga betydelsefulla områden som står utanför kapitalets herravälde. Denna marknadens expansion har också inneburit att den trängt in så mycket djupare i olika regioner. Den halvgångna industrialiseringen av de forna kolonierna, jordbrukets inlemmande i penningekonomin, den snabba och världsomfattande tillbakagången av icke penningstyrd jordbruksproduktion betyder alltså att hela världen nu lyder under samma värdelag. Lagen tillämpas naturligtvis på olika sätt runt om i världen, eftersom löner och priser bestäms lokalt och nationellt.

Washington D.C. är huvudstaden i detta imperium eftersom det tillsammans med New York inte bara är sätet för USA:s regering utan också för det nya imperiets nyckelinstitutioner: Världsbanken, WTO, FN m.m. Det finansiella sammanväxandet av denna värld tar form, inte av en ofullgången integration av självständiga men sammanlänkade nationella marknader, utan av en enda organism, vilken fungerar genom en teknologi som nästan på nolltid från det ena hörnet av världen till det andra kan överföra centrala fakta för avgörande finansiella beslut.

Hela bygget upprätthålls av ett inveck-lat system med lagar och förordning-ar som har två varandra överlappande dimensioner. Där finns å ena sidan alla dessa reglerande styrmedel inom Internationella valutafonden, Världsbanken, de Internationella Finansiella Institutionerna (IFIs) m.m. Tillsammans håller de på att bygga upp en ny världsregering för att framtvinga likartad politik, åtaganden och villkor över hela världen. 1970- och 80-talens skuldkris användes av dessa institutioner för att upprätta en global ordning av disciplinerad nyliberalism, som sedan dess har präglat globaliseringen av tredje världen.

Internationella institutioner som Valutafonden har varit avgörande för att fullända detta system, och naturligtvis har de sin egen mycket invecklade struktur av lagar och förordningar som enskilda stater måste följa. Men en lika viktig aspekt av denna globalisering av lag och överhöghet är att nationell lagstiftning tvingats att anpassa sig till - ofta intill blåkopians gräns - amerikansk lagstiftning. Det icke territoriella imperiet med sin huvudstad i Washington tar därför över de avlägsna nationerna tre gånger om: i makt av det privata, "transnationella" kapitalet, i makt av de övernationella institutionerna (Valutafonden m.m.) och i makt av att lagstiftningen blir en kopia av USA:s.

Å andra sidan, parallellt med denna nya rättsordning, har en massa moralfilosofer och jurister, i huvudsak från USA, mobiliserats för att utveckla teorier om "rättfärdiga krig" och lagar som gäller "rätten till intervention". Att utnyttja FN för att rättfärdiga amerikanska militära projekt stammar från 1950-talets Koreakrig. Men sedan försvagades denna oheliga allians under de följande tjugo årens revolutionära uppsving. Under en övergångsperiod i mitten av 1970-talet, vid tiden för Vietnams befrielse, kunde FN t.o.m. ansluta sig till tidens revolutionära stämningar. 1974 antog man en deklaration om ekonomiska rättigheter och staters förpliktelser som förklarade att medlemsnationerna hade rätt att "reglera och utöva auktoritet över utländska investeringar" och att "reglera och övervaka de multinationella företagens aktiviteter", ja, t.o.m. att "nationalisera, expropriera eller överföra ägandet av utländsk egendom".

Det var på den gamla goda tiden, före socialismens och de nationella befrielserörelsernas nederlag. Vid tiden för Sovjets sammanbrott hade FN återigen blivit ett redskap för amerikansk politik. Att legitimera amerikanska interventioner blev ett av FN:s viktigaste åtaganden. Kriget i Persiska viken, som inledde den systematiska ödeläggelsen av Irak med säkerhetsrådets fulla godkännande, var en vändpunkt och fungerade som testfall på både det militära och det moraliska området. Medierna, kyrkorna och prominenta NGO-organisationer som Amnesty International samarbetade aktivt för att demonisera Saddam Hussein i fråga om "mänskliga rättigheter" och "minoriteters rättigheter". Ytterst sällan påpekades att den kuwaitska monarkins meritlista var föga bättre på denna punkt; det är bara att fråga gästarbetarna som har arbetat ihop Kuwaits oerhörda välstånd och tjänat dess herrar.

Då kom de renhjärtade moralfilosoferna från USA:s elituniversitet och talade om "rättfärdiga krig", ett begrepp som intressant nog först utvecklades i det romerska imperiet, och om "interventionsrätt" för mänskliga rättigheter. Det fick stor återverkan i hela världen, till att börja med i de imperialistiska centrerna, men spred sig snart till tredje världen. Om Saddam Hussein verkligen var en demon så kunde hela retoriken om "ondskans imperium" från kalla krigets dagar nu återupplivas, och tiotusentals irakiers död, från soldater till barn, kunde framställas som en beklaglig konsekvens av ett rättfärdigt krig.

Under tiden kunde den nya militära teknologin sammansmältas med im-perialismens nya moraliska ekonomi. Avgörande är att bara de som Brzezinski kallar "barbarer" höll på att dö. Ingen av de "civiliserade" som åtagit sig att driva ut demonerna gick döden till mötes. Civilisationen kunde klara sig undan barbariet, ja, triumfera över det. Saker och ting vändes ut och in på tv-skärmarna. Offren gjordes osynliga, och imperialismens förbannelser framställdes som "rätten till intervention" mot det onda som lurar i alla hörn av jordklotet där "barbarerna" tagit plats. När det blev dags för Kosovo brydde sig ingen längre.

Det är nationalstaterna, eller koalitio-ner av dem, som drar igång krig, och det är nationalstaterna som är krigets föremål. Ändå ingår det i globaliseringsmytologin att nationalstaterna är på väg bort. Vi hör om den "globala byn" och om "världsmedborgarna", i första hand från folk med pass och medborgarskap i välutvecklade kapitalistländer. Så länge de socialistiska staterna fanns brukade västliga ideologer tala om "människors fria rörlighet". Nu, i den globala nyliberalismens tidevarv, hör vi bara om fri rörlighet för kapital och varor, även om de rika staterna har höga tullmurar så fort det är till deras fördel. Vad gäller "människors fria rörlighet" så är det bara att avskaffa passystemet. Då kan allt västligt kapital komma till Indien och all indisk arbetskraft kan åka till imperialistländerna.

I själva verket har imperialismen inget behov av att nationalstaterna i tredje världen avskaffas, utan behöver snarare stärka dem för sina egna syften. Vad som hänt är att i och med de socialistiska staternas nederlag och arbetarrörelsens allmänna tillbakagång, så känner borgerligheten inte längre tvånget att ge staten en stark roll för att upprätthålla åtminstone ett minimum av social välfärd för medborgarna. Denna statens roll blir allt mindre viktig över hela världen och människorna underkastas marknadens ordning mer och mer brutalt allt sedan högern började sin offensiv i mitten av 70-talet. Men det är statsmakten som rustar ned välfärden och genomför liberaliseringarna i länder av olika slag. Staten har alltså blivit svagare i förhållande till kapitalet, vars intentioner den måste omsätta på ett omänskligt sätt, och starkare i förhållande till arbetet som den behandlar med hatiskt förakt. Med andra ord låtsas inte staten längre vara något annat än borgerlighetens verkställande utskott - och nu också den "transnationella" borgerlighetens. I tredje världen ger staten inte ens sken av att företräda folket "mot" imperialismen. Den företräder imperialistiska intressen "åt" folket.

En av bieffekterna av denna statens reträtt från folkliga krav, hälsovård, utbildning, arbetsmarknadspolitik, miljöpolitik m.m. är att den lämnar ett tomrum som måste fyllas, mer eller mindre skickligt, av diverse NGO-rörelser, "sociala rörelser", alltid med begränsade mål och frågeställningar, ofta beroende av utländska medel. När dessa NGO-rörelser axlar vad som tidigare uppfattats som statens sociala ansvar, tar de också i anspråk sådana uppgifter som förut vilade på massorganisationer som fackföreningar och politiska partier, något som skapar förvirring bland välmenande, idealistiska ungdomar. En avsevärd delar av dessa NGO-rörelser finansieras från imperialistiska centrer och har kanaler till sådant som Världsbanken. Deras motvilja mot staten i kombination med myten om deras "oegennyttiga" finansiering - en "egennytta" i "oegennyttan" som gäller både givare och mottagare - underbygger de imperialistiska centrernas åsikt att de företräder en högre moral än de lokala "barbarerna". För deltagarna själva blir det svårt att se skillnaden mellan moraliskt grundad politik och ren opportunism. Detta fenomen är en viktig beståndsdel i imperiets moraliska ekonomi och en viktig källa till korruption bland aktivister i den tidsålder då imperialismen styr protesterna.

I de utvecklade länderna har samtidigt det nyliberala tjutet om "för mycket re-gering" och lovprisningen av "statens reträtt" infallit samtidigt som informationstekniken, som ju är en nödvändig förutsättning för globaliseringen, vuxit fram ur statligt finansierade program. Det är staten som övervakar penningvärdets stabilitet gentemot vilda spekulationer, kanaliserar investeringar till de militärindustriella komplexen och systematiskt omfördelar inkomster från fattiga till rika med hjälp av lagstiftning.

Amerikanskt kapital är världens rörligaste och mest aggressiva, eftersom bara USA har militär styrka nog att garantera dess säkerhet över allt i världen. Japanskt kapital är både transnationellt och aggressivt japanskt. Tyskland har nyligen uppnått sitt nationella enande, och det är det tyska kapitalets och den tyska statens gemensamma föresatser som flyttar gränserna för tysk dominans åt öster och söder, till de områden som utlämnats till Tysklands nåd sedan de socialistiska staterna i regionen gått förlorade.

Därtill kommer att ett alltmer internationaliserat kapital framtvingar ett hårdare statligt styre över arbetskraften. Kapitalismen gör arbetskraften relativt rörlig, men kapitalet är alltid rörligare än arbetet. I denna ekvation blir arbetet alltid, relativt sett, mycket orörligt. Kontrollen av arbetet är därför alltid lokal eller nationell, också när det gäller invandrare. Under den nya imperialismen måste nationalstatens lagar anpassa sig till den imperialistiska ordningen. I Indien garanterar den indiska staten de förhållanden under vilka utländskt kapital tjänar pengar och exploaterar indiska arbetare.

Mycket kunde sägas om de sociala, kulturella och ideologiska sidorna av detta imperialistiska system. Globaliseringen har tagit internationalismens plats. Den är, i form av världsmarknaden, ett system för evig konkurrens. Internationalismen var i den revolutionära ideologin ett system för solidaritet över gränserna mellan stater, raser, religioner m.m., i strävan efter ett samhälle för alla människor. Globaliseringen sägs framför allt vara resultatet av en teknik som underlättar finansiella transaktioner vilka i sin tur förändrar världen. Internationalismen var ett mänskligt förbund, mellan människa och människa, mellan nation och nation, och mest av allt universellt.

Universell jämlikhet var internationalismens grundläggande sociala och kulturella idé. Globaliseringens enda förpliktelse till något universellt är att när marknaden fulländas så förvandlas allting till varor, i universell skala. Lokalt framställda, kulturellt bestämda ting kan säljas både lokalt och på världsmarknaden. Försäljningen är universell, medan produktionen alltid är lokal. Men vad gäller mellanmänskliga förhållanden är globaliseringens grundläggande ideologi aldrig jämlikhet - utan olikhet. Inte samarbete för delade mål och delade drömmar, men individuell eller kollektiv konkurrens för skilda mål - och resultatet är otaliga mardrömmar.

Religion, region, språk, kast - och i in-ternationella sammanhang, nationalitet och etnicitet - allt har använts för att bryta sönder arbetarklassens solidaritet, eller för att hindra sådan solidaritet att växa fram på arbetsplatser och i bostadsområden. I alla tidigare socialistiska länder är en återupptäckt av religiöst och samhälleligt hat en grundläggande förutsättning för övergång från socialism till kapitalism. Irrationalitet är dagens lösenord, eftersom mänsklig irrationalitet kan svara mot marknadens irrationalitet. Globaliseringen förenar marknaden och splittrar människorna, eftersom människorna bäst kan utnyttjas för marknadens syften om de agerar som individuella konsumenter och inte som folk i solidaritet med varandra. Postmodernism i global skala, och postkolonial teori i förhållande till den tredje världen, är de viktigaste redskapen i detta krig för att ersätta jämlikhetens politik med olikhetens politik.

Det skulle inte fungera om folk fortfarande trodde på revolutionens möjligheter. Globaliseringens ideologi måste utplåna den tron. Postmodernismen fyller en del av denna uppgift. Om varenda liten grupp kan avskiljas från varje annan, under förevändning av en egen identitet, så finns det ingen kollektiv mänsklighet som kan göra revolution. Bara det internationella finanskapitalet är då förenat och dess offer kan splittras i det oändliga. Ytterligare en viktig roll spelas av en tvillingidé, den om "historiens slut": revolution är omöjlig, socialismen har besegrats, kapitalismens triumf är slutgiltig. Berömda amerikaners namn förknippas med denna ideologi. Men ingen av dem skulle ha minsta betydelse om inte våra egna ledare dagligen förde ut idéerna. När utrikesminister Jaswant Singh kallar den alliansfria perioden i vår nutidshistoria för "bortkastade årtionden", så menar han just detta att varje föreställning om oberoende nationell utveckling är en illusion och att vi alla måste acceptera den globala marknadens överhöghet. Hela nationens underkastelse under imperialismen genom liberaliseringen är en annan sida av att splittra nationen utifrån religiösa och regionala förhållanden. Vi skulle kunna säga om globaliseringen vad den helige Augustinus en gång sade i ett något annat sammanhang: "medan den himmelska staden gör sin pilgrimsvandring på jorden, kallar den samman alla människor och förenar ett samhälle av främlingar, som talar alla språk." Att förvandla detta "samhälle av främlingar" till solidaritet mellan vanligt, framåtblickande folk, det är den verkliga uppgiften. -

Ursprungligen i Frontline, september 2000. Översättning från engelskan: Olle Josephson