Var på kurs i danska Köge, i kundorientering. Vi fick se en film från en fiskmarknad i New York. Ämnet var Vision. Arbetarna på fiskmarknaden har utarbetat ett system att kasta fisk från punkt A till punkt B. Kunden väljer ut önskad fisk varvid arbetare 1 kastar fisken tvärs över härligheten (ibland över en kunds huvud) till mottagare 2, som slår in fisken och tar betalt, ivrigt påhejad av publik och till sång från det övriga laget.

Det är inget märkvärdigt utan sker säkert här och var, fast i detta fall har en skicklig affärsinnehavare gjort reklamfilm av happeningen.

Arbetarna fokuseras en och en och får tala om vilken frälsning det ligger i det nya sättet att jobba. En kille berättar att han bara sovit två timmar "i natt" men tar tag i jobbet bättre med den nya stilen och glömmer sin trötthet. När han berättar att arbetsdagarna är fjorton timmar förstår åtminstone jag att det behövs en speciell inställning för att orka i längden. Det kryper fram att visionen för grannarna är att behålla jobbet. Under filmens gång anställs ett nytt gäng, vilket tyder på att det inte är så lätt att behålla tempot, humöret och jobbet.

Som tågmästare ska jag få inspiration av filmen till nya tag i mitt jobb på SJ AB, är det tänkt. Med tanke på att slavarna sjöng också på 1800-talet har vi levande exempel på att människan använder rösten till sammanhållning även i dag. Alltså inget nytt under solen.

Jag tycker mig känna en underton från arbetsköpare genom åren att vi jobbare inte tycker om att arbeta, utan hellre slår dank. Jobbet ses som ett straffarbete från chefer. Därför behöver cheferna ett repressionssystem för att hålla arbetet i gång, tror de. Det blir mer eller mindre repressiva tillsägelser om en jobbare gör fel. Om mig själv har det funnits en pärm inlåst i ett kassaskåp där en dossier över mina brister vid enskilda tillfällen noterats. Jag har tagit upp saken, och nu vet ingen vart pärmen har tagit vägen; den har fått fötter (kalla).

Det verkar inte som arbetsgivaren förstår att de flesta tycker om att jobba och ser ett värde i själva arbetet. Vi vet att utan oss stannar tågen, och överbyggnaden kan stå där med sina siffror och kalkyler. Detta känner vi då vi går till jobbet. Vi vet vårt värde.

Vad vi kräver är bättre uppbackning från våra chefer för att kunna göra ett bra jobb. Det är särskilt klent med det på dagens SJ AB där allt vägs i vinstintressets namn på bekostnad av kvaliteten. Jag har inte sett en sådan försämring sedan 1981 då jag började på SJ. I år har SJ AB sagt nej på alla punkter i avtalsförhandlingarna för all spårbunden trafik. Konflikt hotar.