Nyss beslöt riksdagen att ansluta Sverige till det s k LOI-avtalet. Det handlar om ett samarbete mellan de största vapentillverkande länderna inom EU, dvs. Frankrike, England, Tyskland, Spanien, Italien och Sverige. Tillsammans representerar dessa länder 90 procent av Europas försvarskapacitet. Alla utom Sverige är Natomedlemmar och två tillverkar kärnvapen.

LOI står för "Letter of Intent" (avsiktsförklaring) och säger ingenting om innehållet i avtalet. Regeringens proposition har rubriken "Ett ramavtal om åtgärder för att underlätta omstrukturering och drift av den europeiska försvarsindustrin". Bara sättet att benämna detta samarbete tyder på att man vill undvika debatt. I realiteten innebär det nämligen en avsevärd kursändring i svensk vapenexportpolitik.

Enligt försvarsminister Björn von Sydow syftar avtalet till att harmonisera ländernas krav på militär utrustning. Som grund för detta ska det etableras "en gemensam analysprocess för att skapa en gemensam syn på operativa behov." Genom att kraven på krigsmateriel samordnas kommer forskning och utveckling av vapen att ske gemensamt. I riksdagsdebatten välkomnade försvarsministern "den försvarsindustriella förändringsprocess som inletts i Europa." "Försvarsindustrins internationalisering" sägs vara en förutsättning för att vi ska kunna bevara industrikapacitet i Sverige och "säkra vår försvarsmakts materielförsörjning med bibehållande av vår traditionella alliansfrihet." Detta är ett märkligt påstående.

Sveriges traditionella alliansfrihet har varit kopplad till neutralitetspolitiken, som har fungerat i flera hundra år och gynnat vårt land. Den har bl a medverkat till Sveriges förtroende i nedrustningsförhandlingar och som medlare i konflikter.

I neutralitetspolitiken ingick att vi skulle kunna försvara oss själva genom att kunna tillverka våra egna vapen och inte vara beroende av någon militärpakt. Samtidigt har vi haft ett förbud mot export av krigsmateriel. För att kunna nedbringa kostnaderna för utveckling av krigsmateriel har dock export tillåtits med särskilda tillstånd av regeringen. Successivt har denna politik förändrats. Det började med s k samarbetsavtal bl a med Indien, som ville ha garantier för leverans av vapnen även under en krigssituation. Riktlinjerna har förändrats och tillåter numera samarbetsavtal för att garantera leveranser. Alla företag inom vapenindustrin ägs numera i någon form av internationella storföretag.

I LOI-avtalet ingår ömsesidiga garantier vad gäller leverans av krigsmateriel. Även i händelse av att någon stat blir indragen i en krigssituation ska vapen kunna levereras. Detta strider mot nuvarande riktlinjer för svensk vapenexport. Vidare ska EU:s gemensamma uppförandekod för krigsmaterielexport gälla. Reglerna för vapenexport ska harmoniseras. Till och med folkpartiet ställer sig tveksam till detta förslag och befarar att Sveriges restriktiva vapenexportpolitik kommer att få stryka på foten. Miljöpartiet och vänsterpartiet avvisar för övrigt hela förslaget till avtal.

En annan kontroversiell fråga är sekretessbeläggningen av den lista som anger vilka länder som är godkända för köp av krigsmateriel. Det är regeringen benägen att skriva under på trots att man annars hävdar offentlighetsprincipen.

Europeiska Unionen har sedan länge haft ambitionen att förstärka krigsindustrin i Europa och kunna ta större andelar av den internationella vapenmarknaden. EU vill konkurrera med USA och dessutom bli mer självförsörjande. Vapenindustrin är dessutom mycket viktig som en del i en gemensam säkerhets- och försvarspolitik i EU.

Sverige deltar aktivt i denna utveckling. Därför pågår diskussioner om att anpassa vår säkerhetspolitik till de faktiska förhållandena, d v s neutraliteten ska strykas och kvar står militär alliansfrihet. Men frågan är om man ens kan kalla sig militärt alliansfri, när man deltar i reglerat samarbete på krigsmaterielområdet med fem Natostater?

Björn von Sydow framhöll vidare att "regeringen konstaterar att det är ett vitalt säkerhetspolitiskt intresse för ett militärt alliansfritt land som Sverige att omvärlden har tilltro till vår anpassningsförmåga."

Det är väl knappast någon som följer utvecklingen på det säkerhetspolitiska området, som tvivlar på svensk anpassning till EU och Nato. Steg för steg lämnar Sverige den traditionella alliansfriheten och för att aktivt delta i en militärisering av Europa. Frågan är om det verkligen är i överensstämmelse med det svenska folkets vilja?