Sverige är inte längre alliansfritt. Vi ingår i en allians bestående av USA och EU med Nato som offensivt instrument. Udden är riktad mot länder som motsätter sig de rika kapitalistiska ländernas diktat. Folkliga opinioner i Sverige har vid flera tillfällen de senaste århundradena försvarat neutralitetspolitiken mot överhetens krigsaktivism. Det är dags att på nytt samla fredsrörelsen, skriver Henrik Skrak.

Nu ställs den svenska krigsmakten om. Ett nytt operativsystem införs i vårt försvar efter mönster från Nato och med engelska som ordergivningsspråk.1 Vår regering slirar sig allt närmare ett framtida svenskt deltagande i offensiva krigsföretag.

Utrikesminister Anna Lindh försäkrar å ena sidan att svenskt deltagande i så kallade "fredsframtvingande operationer" endast kommer att ske om dessa operationer har FN-mandat. Å andra sidan deklarerade Lindh efter toppmötet i Köln 1999: "Om det ska ske några undantag från denna princip måste prövas från gång till gång."2

Och statsminister Göran Persson menar i en intervju i Financial Times att neutraliteten knappast längre är ett relevant begrepp.3 Neutraliteten är dessutom borttagen i socialdemokraternas förslag till nytt partiprogram.4

Fortfarande gäller dock att samtliga EU-länder måste vara överens för att kunna skicka ut soldater under EU-flagg. Varje land beslutar dessutom självt om dess styrkor ska delta i en militär operation.

Vad är fredsvännens uppgift i detta läge? Är det att kräva fortsatt svenskt veto när det gäller den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken? Är det att kräva att EU:s fredsframtvingande operationer endast ska ske med FN-mandat? Är det att kräva av Göran Persson att han ska fortsätta tala om neutralitet?

Kraven är rimliga. Men otillräckliga. Ty ett återupprättande av svensk alliansfrihet, det enda som kan ge oss en rimlig chans att stå utanför kommande krig, kräver att vi lämnar EU. Och inte bara det. Det kräver också att vi intar en självständigare hållning gentemot FN.

Som alliansfritt land har Sverige alltid varit pragmatiskt. Vi har aldrig förbundit oss till en permanent neutralitet. Riksdagens motivering till avslag på en motion om permanent neutralitet 1883 uttrycker den svenska hållningen i ett nötskal: "Det följer af neutralitetens begrepp och betydelse, att den är en rättighet, men ej alltid en pligt."5

När neutraliteten ansetts tjäna landets intresse har den hävdats, annars inte. Vad som är landets intresse har emellertid alltid varit ett tvisteämne, ett föremål för inrikes kamp.

Den svenska stormakten föll slutgiltigt ihop 1718. Adeln ville revansch. Koloniseringen av framför allt Baltikum hade varit en god affär. Men folket motsatte sig. Under riksdagen 1734 yttrade bondeståndets övertalman: "Emellertid har man spelat med oss som man velat. Vi vet ej vad beslut sekreta utskottet kunna göra // Torde hända de skaffat till överflöd på oss ett fördärvligt krig, och då kommer vi vackra hem till våra bröder."6

Och krig "skaffades". 1741 anfaller Sverige Ryssland. Kriget är illa förberett och slutar i nederlag två år senare.

Men folket gav sig inte. 1765 tog de yngre mössorna makten i riksdagen vilket bland annat betydde minskade anslag till krigsmakten. Genom Gustav III:s statskupp återupprättades visserligen en adelsvänlig regim men några fler försök att leka stormakt blev det inte.

Efter förlusten av Finland 1809 tvingade folket herrarna att avrusta och ställa om krigsmakten från anfall till försvar. Ibland blev kampen för freden våldsam. 1811 protesterade allmogen mot den extra roteringen. Kulmen på protesterna nåddes i juni genom slaget vid Klågerup där 150 soldater företog en blodig attack mot 800 bönder, husmän och drängar.

Det passiva motståndet mot beväringsskyldigheten av 1812 samt de måttliga försvarsanslagen ryckte därefter undan grunden för svenska krigsäventyr. (Visserligen deltog Sverige i alliansen mot Napoleon men det var en parentes.)

Vid 1800-talets mitt dök krigsivrarna upp igen, den här gången under skandinavismens liberala fana och med stöd i kungahuset. Under de dansk-tyska konflikterna om Slesvig-Holstein och under Krim-kriget krävde skandinavisterna svenskt ingripande. Krigsivrarna fick emellertid inget stöd i riksdagen och inom krigsmakten höll man huvudet kallt. En plädering för freden skriven av den konservative generalen och publicisten Johan August Hazelius 1854 kan stå som typexempel för den svenska hållningen. Hazelius påminde om 1741 då "landet fick lida för några yrhjärnors skull vilka utan den ringaste militära och politiska beräkning satt sinnen i jäsning och låtit fantasin spela".7

1912 skrev August Strindberg apropå den tidens krigsaktivister: "Vi veta alla mot vem det rustas: Mot den inre fienden!"8

Strindberg avfärdades som gammal och förgrämd. Men många år senare skulle forskningen visa att gubben haft rätt. Sven Hedin, aktivisternas förgrundsfigur och ivrig anhängare av en allians med Tyskland skriver i augusti 1914 till sin vän löjtnant Carl Bennedich: "Vi kommo öfverens om att Staaffskurkarna borde tigas ihjäl, behandlas som en öfvervunnen ståndpunkt. Likaså är det nödvändigt att vara neutral - utåt /.../ valboskap och annan fänad skall icke spela någon roll i hvad som hädanefter lär komma att ske. Komma vi blott med i dansen, så sopas pöbeln bort."9

Den "pöbel" som Hedin ville se bortsopad var de som hade satt krigshetsarna på plats i februari samma år. Två dagar efter det att Gustav V hållit Hedins berömda borggårdstal inför bondetåget marscherade 50.000 fredsdemonstranter på Stockholms gator. Ture Nerman bevittnade: "Det är en fullständig folkvandring med unga, gamla, män, kvinnor och små barn. Det ständiga intrycket är: det är historia du här ser göras. Så ska det se ut, när folket protesterar mot ökade rustningsbördor och för folkfreden, de små ska med, det är deras lycka far och mor är ute för idag."10

Framförallt var det ungdomen som sedan organiserade fredsarbetet. 1915 anordnade det socialdemokratiska ungdomsförbundet en fredskongress. Man gav ut ett manifestet "Fred till varje pris!" och man skickade ut kringresande agitatorer för att propagera mot dem som ville allians med Tyskland. Fredsrörelsen höll sedan aktivisterna på mattan mellan världskrigen.

Under andra världskriget naggades visserligen den svenska neutraliteten i kanten. Transiteringen av tyska soldater och materiel är det främsta exemplet. Permittenttrafiken höll på fram till 1943 då krigslyckan vände. Under krigets sista år fortsatte Sverige att avvika från neutralitetsrättens krav men nu till förmån för Tysklands fiender.

Statsminister Hansson försvarade den förda politiken: "Vid varje tillfälle ha vi haft för ögonen endast att hålla Sverige utanför [kriget] // Det har icke varit möjligt att föra en strikt politik, vilket land har förresten kunnat göra det? - det har gällt att avväga vad som kunde förenas med det väsentliga i vår strävan. Det har visst icke lett till ständiga eftergifter, det har oftare sagts nej än ja till framställda önskemål och krav."11

Efter kriget, på 50-talet, fördes kampen mot att Sverige skulle skaffa sig atomvapen. Jan Myrdal skrev: "Det blir en militär nödvändighet att utplåna oss om vi har atombaser vid ett krigsutbrott. Har vi inga atombaser är det inte längre en nödvändighet. Då kan det för båda sidor vara av värde att ha en neutral."12

Så har kampen stått mellan överhetens kortsiktiga intresse och folkets långsiktiga behov av säkerhet och solidaritet. Och så står kampen än idag. Men läget är allvarligare än någonsin. För även om vi tolkar neutraliteten lika pragmatiskt som våra riksdagsmän tolkade den 1883 - alltså inte som en plikt utan som en rättighet - utgör EU-medlemskapet utan tvekan ett upphävande av denna rättighet. Sverige har i praktiken övergett alliansfriheten och kommer vid framtida konflikter som medlem i EU inte längre ha möjlighet att ställa sig neutralt.

Efter det synnerligen blodiga trettioåriga kriget började neutralitetsbegreppet så som vi känner det idag att ta form. En viktig milstolpe blev USA:s neutralitetsförklaring av 1793. När Frankrike åberopade ett avtal mellan länderna från 1778 svarade den amerikanske utrikesministern (senare presidenten) Thomas Jefferson att den enda skyldighet USA som neutral stat hade efter krigsutbrottet 1792 var att vaka över sitt territorium och se till så att det inte blev en bas för krigsoperationer. Frankrike och de andra krigförande hade i sin tur, enligt Jefferson, skyldighet att respektera USA:s neutralitet. Det amerikanska neutralitetsbegreppet innebar vidare en skarp distinktion mellan statens handlande och handlingar utförda av medborgare inom statens jurisdiktion. Staten svor sig fri från ansvar för sina medborgares eventuella samröre med de krigförande.

Denna doktrin minskade avsevärt risken för den neutrala staten att dras in i konflikter. Under 1800-talets gång kom den att accepteras av de europeiska stormakterna. Men först 1907 formaliserades sedvanan till folkrätt genom konventionerna i Haag. 1907 är länge sedan men neutralitetsrätten som den framställs i Haagkonventionerna är fortfarande allmänt accepterad folkrätt och som sådan bindande för samtliga stater.13

Murens fall och Sovjetunionens upplösning blev ett eldprov för den svenska alliansfriheten, ett eldprov som den inte bestod. Och tolkar man den svenska neutralitetspolitiken som enbart en hållning till stormakterna kan ju detta tyckas som en naturlig utveckling. Men den tolkningen är en överhetens snäva tolkning. Den folkliga tolkningen är annorlunda. I början av 60-talet slog denna folkets tolkning igenom i det statsbärande partiets retorik: "Den svenska utrikespolitiken är icke - såsom definitionen möjligen kan förleda någon att tro - uttömmande beskriven såsom ett system för att minska stormakternas strategiska intresse av att dra in oss i ett eventuellt krig. Den syftar i lika hög grad till att redan under fred tillvarata våra nationella intressen under hänsynstagande till den internationella solidariteten /.../ Hos de folk i Asien och Afrika, som nyligen kommit eller inom kort väntas förvärva full självständighet, finns en stark strävan att hålla sig utanför stormaktsinflytande".14Tage Erlander ger här uttryck för socialdemokraternas officiella hållning fram till sommaren 1990.

Kort efter Berlinmurens fall i november 1989 deklarerade ännu Ingvar Carlsson: "Det svenska folket har rätt att ställa höga krav på vår säkerhetspolitiska stabilitet och förutsägbarhet. Det är genom en konsekvent neutralitetspolitik som vi bäst kan ge vårt bidrag till en gemensam säkerhet också i 90-talets Europa."15 Dessutom slog statsministern fast: "Ett svenskt deltagande i EG:s utrikespolitiks samråd skulle kunna påverka förtroendet för den svenska neutralitetspolitiken."

Denna Sveriges inställning till EG-medlemskap grundades på ett riksdagsbeslut av den 4 maj 1988 vilket bekräftade regeringens proposition att "vi skall /.../ fördjupa samarbetet med EG så långt detta är förenligt med neutralitetspolitiken" och att den "bedömning som gjordes 1971 att medlemskap i EG inte är förenligt med neutralitetspolitiken står fast."16

Men så på sommaren 1990 deklarerade Ingvar Carlsson överraskande att regeringen eftersträvade ett riksdagsbeslut som klargjorde Sveriges ambition att inträda som medlem i EG.

I oktober presenterar regeringen en skrivelse där man först hänvisar till riksdagsbeslutet av den 4 maj 1988 "där det bland annat konstaterades att svenskt medlemskap inte var ett mål för de diskussioner med EG som då förestod".17 Några meningar senare i samma skrivelse heter det att regeringen "eftersträvar ett nytt riksdagsbeslut om Europapolitiken som tydligare och i mer positiva ordalag klargör Sveriges ambitioner att bli medlem av Europeiska gemenskapen."

Detta är nyspråk la Orwells Nittonhundraåttiofyra. Sverige ska klargöra sina ambitioner att bli medlem i EG på ett tydligare sätt och i mer positiva ordalag. Tydligare än vad då? Mera positiva ordalag än vad då? Riksdagsbeslutet 1988 var ju entydigt: Nej till medlemskap. Men regeringen låter falskeligen påskina att riksdagsbeslutet 1988 uttryckte vaga ambitioner om svenskt medlemskap i EG.

Det "tydligare" och "mera positiva" riksdagsbeslutet kom i mitten av december då ett uttalande av utrikesutskottet antogs. Utskottets uttalande innehöll ett förbehåll: "// Enligt utskottets mening bör // Sverige eftersträva att bli medlem i den Europeiska gemenskapen med bibehållen neutralitetspolitik."18

I mitten av juni 1991 redogjorde Ingvar Carlsson för regeringens bedömning av EG-medlemskapets konsekvenser för Sveriges utrikes- och säkerhetspolitik. Regeringen stod fast vid en säkerhetspolitisk linje uttryckt som "alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig". Regeringsuttalandet erkände att "detta samarbete [kan] ställa vårt land inför olika avvägningsproblem med bäring på neutralitetspolitiken. Det kan röra frågor som gäller deltagande i utrikespolitiskt motiverade sanktioner mot utanförstående stater, liksom vissa frågor rörande exporten av krigsmateriel."19

Detta är den allra sista gången som EU-medlemskapet från officiellt regeringshåll bedöms kunna stå i strid med neutralitetspolitiken. Någon djupare analys eller utförligare diskussion förekommer dock inte. Ändå blev regeringens slutsats "att ett svenskt medlemskap i EG är förenligt med neutralitetspolitikens krav." I lugnande ordalag försäkrade Ingvar Carlsson att det inte fanns någon "anledning att tro att EG nu skulle vara på väg att omvandlas till en militär allians eller skapa andra former för gemensamma förpliktigande försvarsarrangemang." Om en sådan utveckling mot förmodan skulle bli verklighet skulle detta enligt Carlsson innebära "att vi inte skulle förpliktigas att ta del i en eventuell blivande försvarsallians mellan EG-stater eller omfattas av eventuella kollektiva säkerhetsåtaganden."

Den svenska regeringens ansökan om medlemskap i EG som inlämnades den 1 juli 1991 innehöll emellertid inget neutralitetsförbehåll.

Drygt tre månader senare tillträdde Carl Bildt som statsminister. Den borgerliga regeringsförklaringen återgav i och för sig principerna om alliansfrihet och neutralitet men slopade den socialdemokratiska reservationen mot ett svenskt deltagande i ett utvecklat försvarssamarbete: "Den svenska utrikes- och säkerhetspolitikens utformning förändras i ett Europa som förändras. Den europeiska identiteten i vår utrikespolitik får ökad betydelse. Den nya politiska situationen skapar nya möjligheter för deltagande också i utrikes- och säkerhetspolitiskt samarbete med andra europeiska stater."20

Regeringen Bildt ville inför medlemskapsförhandlingarna tona ner det som kunde uppfattas som ett svenskt neutralitetsförbehåll när det gällde ett framtida försvarssamarbete inom EU. I november samma år höll Bildt ett lugnande tal inför EG-kommissionen där han förklarade att neutralitetspolitik inte längre var en adekvat övergripande beskrivning av svensk utrikes- och säkerhetspolitik. Detta ledde så småningom fram till den nya formuleringen av den grundläggande principen för svensk utrikespolitik som antogs av riksdagen under våren 1992: "Sveriges militära alliansfrihet syftande till att vårt land skall kunna vara neutralt i händelse av krig i vårt närområde består."21

Detta är naturligtvis en hycklande formulering. Ty vad är det som består? Här låter våra riksdagsmän påskina att de inga eftergifter gör samtidigt som de antar en helt ny säkerhetspolitisk doktrin. Kanske kan det vid ett första påseende verka som om den nya inte skiljer sig nämnvärt från den gamla "alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i händelse av krig". Men skillnaderna är betydande. Den gamla formuleringens klara målsättning har ersatts med ett osäkert "skall kunna vara". Detta är inget olycksfall i arbetet. Högst medvetet har man fört in detta osäkerhetsmoment som gardering. Ytterligare ett osäkerhetsmoment utgör formuleringen "i vårt närområde". Denna formulering förutsätter att det finns andra områden utanför "vårt närområde" där det inte ens är en ambition för Sverige att ställa sig neutralt i händelse av krig.22 Dessutom har den forna alliansfriheten i den nya doktrinen krympts till "militär alliansfrihet". Jämför man riksdagsbeslutet med de krav på trovärdig neutralitet som ställs i Haag-konventionerna är det fullständigt uppenbart att Sverige här frångår sin neutralitetspolitik. Alliansfrihet och därmed en trovärdig neutralitetspolitik är mer än bara "militär alliansfrihet".

Det är möjligt att våra riksdagsmän inte kände till detta. Några som dock kände till det var byråkraterna i EG-kommissionen. Ty trots att våra riksdagsmän förnedrade sig offentligt på detta sätt var Kommissionen inte helt nöjd: "Gemenskapen skulle, i samband med förhandlingarna om medlemskap, behöva ytterligare förvissa sig om den svenska politikens fulla natur för att vara övertygad om att den inte kommer att hindra den möjliga utvecklingen med tiden av ett gemensamt försvar."23

Kommissionen nämnde i detta sitt yttrande ytterligare tre områden som bedömdes som problematiska: kompetensen att vidtaga gemensamma ekonomiska sanktioner gentemot utanförstående stater på grundval av Romfördragets artikel 228a, EKSG-fördragets bestämmelser rörande fördelning av kol och stål i en bristsituation samt Euratomfördragets regler rörande den gemensamma försörjningsregimen för klyvbara material.

Kommissionen utarbetade dessutom en rapport som presenterades i juni 1992 där villkoren för EG-medlemskap slogs fast. Sverige och övriga ansökarländer måste acceptera de övergripande målsättningarna för en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik som stadgas i Maastrichtfördraget. De enda avvikelser som kunde komma i fråga var tidsbegränsade övergångsbestämmelser. På denna punkt var Kommissionen glasklar: "/.../ Ansökarländerna bör också acceptera, och vara förmögna att verkställa den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken när den utvecklas under de kommande åren. Ett ansökarland vars konstitutionella förhållanden, eller ställning i internationella angelägenheter gör det oförmöget att fullfölja det projekt som de andra medlemsstaterna har givit sig in på, skulle inte kunna bli tillräckligt integrerat i Unionen. /.../ Ansökarländerna bör inte hysa några tvivel i det här avseendet. Särskilda bindande försäkringar kommer att sökas från dem vad gäller deras politiska åtagande och rättsliga förmåga att fullfölja sina skyldigheter."24

Under avslutningsförhandlingarna i februari 1993 tillmötesgick Europaminister Ulf Dinkelspiel kommissionens krav: "Som den svenska Riksdagen nyligen har deklarerat, består Sveriges militära alliansfrihet alltjämt. Samtidigt inser vi att utformningen på lång sikt av en gemensam försvarspolitik, som med tiden skulle kunna leda till ett gemensamt försvar, är ett mål för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken, som kommer att diskuteras vidare inom ramen för 1996 års översynskonferens. Vi avser inte hindra den Europeiska Unionens utveckling på väg mot detta mål."25

Detta tillfredsställde inte kommissionen. Sverige tvangs jämte de övriga ansökarländerna, Österrike och Finland, att i en deklaration förbinda sig att "vid anslutningen fullständigt och förbehållslöst // anamma alla de mål som fördraget har, de bestämmelser som finns i dess avdelning V samt de relevanta förklaringar som är fogade till det."26

EU:s gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik (GUSP) kräver enhälliga beslut. Varje medlemsstat har veto. De ingångna fördragen efter Maastricht - Amsterdam och Nice - har inte medfört någon förändring på detta område. Gång på gång har våra regeringsföreträdare hävdat detta och det är förvisso sant. Ändå har vi övergett alliansfriheten eftersom den innefattar så många fler områden. Här har makthavarna mörkat. Ingen seriös diskussion har förts om hur Sverige ska ställa sig inför neutralitetsvidriga sanktioner beslutade av EU. Ingen seriös diskussion har förts om hur Sverige ska ställa sig inför de neutralitetsvidriga förpliktelserna som EU stadgar när det gäller kol och stål samt klyvbara material. Ingen seriös diskussion har förts om hur Sveriges trovärdighet som alliansfri stat påverkas av EU-medlemskapet.

Låt oss gå tillbaka i tiden för en jämförelse. I propositionen inför det svenska medlemskapet i Nationernas Förbund 1920 kan man konstatera en betydligt större vilja och förmåga till analys: "Den faran ligger däremot ej allt för långt borta, att förbundet kan gestalta sig såsom en mot vissa utanförstående stater riktad politisk allians, och erfarenheterna visa blott alltför tydligt, huru dylika förbund, istället för att utgöra en garanti för världsfreden, kunna vara ägnade att sätta den samma på spel."27

Att denna fara i än högre grad gäller EU visade sig redan 1993 då Carl Bildt gav uttryck för de aktivistiska strömningarna här i landet: "När jag har svårt att se neutraliteten som ett sannolikt val för Sverige i de konfliktfall i vårt närområde som vi idag kan föreställa oss, så är det därför att den sätter mycket snäva gränser för vad vi kan göra för att främst politiskt hjälpa grannar som behöver vårt stöd. Och jag tror inte att vare sig våra intressen, eller svenska folkets uppfattning om vad vanlig anständighet kräver, kommer att tala för en snäv hållning. Så blev inte fallet under Finlands vinterkrig och det förefaller mig än mindre sannolikt att det skulle bli fallet i vår egen tid."28

Detta i sanning revolutionerande tal avser situationen i Estland, Lettland och Litauen. Adressaten är Ryssland som hotas med att Sverige vid en framtida konflikt på Baltikum kommer uppträda neutralitetsvidrigt precis som under finska vinterkriget. Då skedde avsteget från neutralitetspolitiken - i form av humanitärt och materiellt stöd till finnarna - först sedan själva kriget brutit ut, och som reaktion på en stark folklig opinion i Sverige. Men här går statsminister Bildt ut och annonserar kommande neutralitetsbrott. Det är en väsentlig skillnad.

Detta Carl Bildts vidlyftiga tal följdes upp av Göran Persson 1995: "Vår beslutsamhet att söka hålla vårt land utanför krig tar sig uttryck i att Sverige står utanför militära allianser och att vi har ett betryggande totalförsvar. Vi får inte heller inge andra stater förväntningar om ett svenskt militärt engagemang i händelse av en väpnad konflikt I vårt närområde vill vi bidra till utveckling och stabilitet i de stater som nyligen återvunnit sin suveränitet. Vi har klargjort att hot mot de baltiska staternas frihet och säkerhet inte kan lämna Sverige likgiltigt."29

Vad är då orsaken till denna omsorg för Baltikum? Anständighet? Knappast. Sverige är det land vars företag i jakt på billig arbetskraft står för den största andelen direktinvesteringar i Baltikum under senare år. Wallenbergkontrollerade Skandinaviska Enskilda Banken har tagit makten i de tre ledande bankerna i Estland, Lettland och Litauen.30

Att Bildt och Persson kan agera som de gör beror på att Sverige redan övergivit alliansfriheten. Våra makthavare ser inte längre någon anledning att uttala sig på ett sätt som kan bevara trovärdigheten för en politik som de sedan länge lämnat bakom sig.

Till sammanhanget hör också FN:s förändrade roll och dess inverkan på svensk neutralitetspolitik. Sverige gick med i FN 1946. Det kollektiva säkerhetssystem minskade visserligen landets möjligheter till neutralitet under framtida krig. Men samtidigt garanterade FN med sin princip om nonintervention Sveriges oberoende på ett sätt som inte enbart alliansfriheten kunde göra. Sverige räknade med att vetorätten i säkerhetsrådet skulle begränsa utrymmet för sanktioner och att landet vid stormaktskonflikter trots FN-medlemskapet skulle kunna förhålla sig neutralt.

Den väpnade FN-operationen i Korea 1950-1953 blev sålunda en missräkning för Sverige. Säkerhetsrådet hade sanktionerat denna operation tack vare att Sovjetunionen i protest uteblivit från dess möten. Här stod alltså stormakt mot stormakt och Sverige var genom sitt FN-medlemskap förpliktigat att ställa upp på USA:s sida. Med hänvisning till neutraliteten deltog Sverige aldrig med stridande förband. Emellertid gav man humanitärt bidrag till operationen genom att skicka ett fältsjukhus.

I och med Sovjetunionens fall kan man säga att vi fått en permanent Korea-situation. USA försöker nyttja FN som imperialistiskt instrument vilket visade sig framgångsrikt under Kuwaitkonflikten (1990-1991). Genom resolution 678 av den 29 november 1990 delegerade säkerhetsrådet krigföringen till en koalition under USA:s kommando. Detta förfaringssätt har inte något som helst stöd i FN:s stadga. Arbetets chefredaktör Anders Ferm skrev i en upprörd ledarartikel: "Vem kan hävda att sanktionerna mot Irak, som infördes den 6 augusti, har visat sig vara verkningslösa i slutet av november? // En sak är att Sverige som alla FN-medlemmar är bundet av resolutionerna. Men Sverige har därutöver uttalat sitt fulla stöd för den resolution, i vars namn kriget kanske bryter ut idag. Om någon vecka samlar Ingvar Carlsson medlemmarna i Brandt- Palme- och Brundtlandkommissionerna till möte i Stockholm om världens framtid. Ett ämne borde vara givet på dagordningen: hur ska FN:s integritet bevaras."31

Nu så här tio år efteråt kan man bara konstatera att FN:s integritet under 90-talet rubbats och att våra makthavare istället för att kritisera snarare applåderat utvecklingen.

Stormaktsbalansen i FN:s säkerhetsråd sågs av den socialdemokratiska efterkrigsregeringen som en viktig men osäker garanti för att Sverige skulle slippa dras in i konflikter. Följande förbehåll gjordes därför 1948: "om den nya säkerhetsorganisationen [FN] undergräves genom en politisk blockbildning // måste vårt land ha frihet att välja neutralitetens väg."32

Numera anser vår utrikesminister (i en gemensam debattartikel med den brittiske utrikesministern Robin Cook!) att det är helt acceptabelt, ja, rent av föredömligt, att interventionsförbudet enligt FN-stadgans artikel 2(7) åsidosätts av ett säkerhetsråd dominerat av USA: "Det internationella samfundet, genom säkerhetsrådet, måste kunna handla snabbt och på ett avgörande sätt, även om det är frågan om en inomstatlig konflikt som den i Kosovo."33

Dock råder, trots de andra staternas relativa försvagning gentemot USA, fortfarande en viss balans i säkerhetsrådet. Därför har Göran Persson offentligt motsatt sig krav på FN-mandat för militära insatser inom EU: "Den väg de föreslår skapar en situation där Kina och Ryssland kan inlägga veto mot europeisk krishantering. Det tror jag är fel."34

Det verkligt allvarliga är dock regeringens försök att införa ministerstyre när det gäller säkerhetspolitiken. De diplomatiska sanktionerna mot Österrike förra året godkändes av regeringen utan att först diskuteras i utrikesnämnden. Detta grundlagsvidriga förfarande KU-anmäldes av Björn von der Esch (kd).35 Anna Lindh och andra ledande socialdemokrater svarade med att misstänkliggöra honom: Sympatiserade kanske Björn von der Esch med Jörg Haider?36

Och i år föreslår försvarsberedningen att regeringen ensam, utan att höra riksdagen, ska få rätt att med endast EU-mandat skicka svensk trupp utomlands.37 Förslaget fick moderata Norrköpings Tidningar att gå i taket: "Det är olämpligt, för att inte säga farligt, om Sveriges riksdag hålls utanför processen. I så viktiga frågor som militära konflikter bör varje regering ha ett pålitligt parlamentariskt stöd bakom sig innan beslut om att skicka svenska soldater utomlands tas."38

Samtidigt förs en skendebatt om den säkerhetspolitiska deklarationen där socialdemokraterna på ett bekvämt sätt kan välja Nato-anhängarna som motståndare. Så plockar man lätta poäng. För Nato-medlemskap är inte aktuellt. Inte än. Men redan för tre år sedan skrev regeringen apropå det fördjupade samarbetet i Partnerskap för fred (PFF) att strävan "bör vara att samtliga svenska officerare skall ha sådana kunskaper och färdigheter i internationella metoder och arbetssätt att de med viss kompletterande utbildning vid behov skall kunna samarbeta med personal från Nato:s medlemsländer och partnerländer."39

Det är helt klart att Sverige inte längre är alliansfritt. Vi ingår i en allians bestående av USA och EU med Nato som offensivt instrument. Udden är riktad mot länder som motsätter sig USA:s hegemoni och som kan definieras som odemokratiska. Den svenska hållningen är ljusår från den säkerhetspolitiska inställning som slogs fast efter andra världskriget. Då hette det från regeringens sida i polemik mot dem som ville dra in oss i en allians mot Sovjetunionen: "Vi böra tvärtom fasthålla vid den gamla, tidigare allmänt omfattade ståndpunkten, att nationer med vitt skilda politiska, religiösa, ekonomiska eller sociala åskådningar och institutioner kunna fredligt leva vid varandras sida."40

Vår nuvarande regering är visserligen trosviss: "Risken för ett förödande stormaktskrig har upphört för överskådlig tid. Sveriges säkerhetspolitiska läge är tryggare än på mycket länge."41 Men detta är ren och skär lögn. Sveriges säkerhetspolitiska hållning är farlig. I ett läge där omvärlden präglas av osäkerhet och bristande stabilitet - precis som efter de båda världskrigen - ägnar sig våra makthavare åt en politik som kommer att ställa oss partiska i kommande konflikter, och därmed dra in oss i krig.

Det är dags att vi ställer uppgiften så som våra förfäder ställde den vid 1734 års riksdag: Folklig kontroll över utrikespolitiken! Inga stormaktsäventyr på Baltikum! Fred och säkerhet!

För att uppfylla detta måste vi gå ur EU. Dessutom måste vi i FN-sammanhang kraftfullt hävda principen om nonintervention. -

1.Skrivelse 97/98:29, se även kommande artikel av Mikael Nyberg i Ordfront Magasin

2.Clas Barkman, "Ett steg mot EU-försvar", intervju med Anna Lindh, DN 990604.

3.FT 001129.

4.Förslag till nytt partiprogram, Stockholm den 10 november 2000, i programkommissionen bland andra Göran Persson, Björn von Sydow och Thomas Östros.

5.Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts Utlåtande 1883:10.

6.Bondeståndets riksdagsprotokoll, del 2 (1731-1734) utgivet av S Landahl.

7.Hazelius, Svenska Tidningen 18540426

8.August Strindberg, "Ö. K. Rustar", Socialdemokraten, 19120214

9.Hedin - Bennediich, 19140823, Hedins samling volym 5, RA.

10.Ture Nerman, "Söndagen den 8", Arbetartågets fästskrift 1914.

11.Per Albin Hansson, "Neutraliteten och dess vedersakare", Stockholm 1944.

12.Jan Myrdal, "Stormaktsfrossan", Stockholms-Tidningen 19570804 (omtryckt i Ett femtiotal)

13.Per Cramér, Neutralitet och europeisk integration, sid 63.

14.Ur Tage Erlanders anförande vid Svenska Metallindustriarbetareförbundets kongress 22 augusti 1961.

15.Anförande av statsminister Ingvar Carlsson inför AIC och Arbetarrörelsens fredsforum, Stockholm 19891202. Egentligen börjar glidandet med utrikesutskottets betänkande 88/89:UU19 vilket om ett föregående betänkande 87/88:UU24 påstår: "Utskottet konstaterade vidare att svenskt medlemskap inte är ett föremål för de förhandlingar som nu förestår." Men så uttryckte sig aldrig utskottet i 1987/88:UU24. I själva verket är det nu som utskottet börjar använda denna skeva formulering. Den som är intresserad bör också studera följande: Prot 1989/90:2; Prot 1990/91:2 och 1990/91:FiU50 förutom de andra riksdagstryck jag nämner.

16.Prop 87/88:66.

17.Regeringens skrivelse 1990/91:50.

18.1990/91:UU8, Rd prot 1990/91:44.

19.Rd prot 1990/91:132.

20.Rd prot 1991/92:6.

21.1991/92:UU.

22.Jfr Cramér, sid 619f.

23.The challenge of enlargement, Commission opinion on Swedens application for membership, Bull. EC, suppl 5/92, icke-auktoriserad översättning till svenska från det engelska originalet återgivet i Cramér, sid 611.

24.Europe and the challenge of enlargement, Bull. EC, suppl 3/92, icke-auktoriserad översättning till svenska från det engelska originalet återgivet i Cramér sid 363f.

25.Anförande av Europa- och utrikeshandelsminister Ulf Dinkelspiel vid öppnandet av Sveriges förhandlingar om EG-medlemskap, 1 februari 1993.

26.Gemensam förklaring om gemensam utrikes- och säkerhetspolitik, SÖ 1995:17.

27.Prop 1920:90.

28.Sverige och de baltiska staterna, utdrag ur statsminister Carl Bildts anförande vid Utrikespolitiska Institutet, 17 november 1993.

29.Rd prot 1994/95:64.

30.Se Tomas Johansson, "Ekonomiska intressen bakom EU:s utvidgning", Kritiska EU-fakta, nr 68, februari 2001.

31.Anders Ferm, "Sveriges FN-politik", Arbetet 910116.

32.Ur regeringsmeddelande 4 februari 1948.

33.Robin Cook och Anna Lindh, "FN måste moderniseras", Sydsvenska Dagbladet 3 oktober 1991.

34.Göran Persson i TT, uttalandet är inte riktat till Lindh och Cook utan till Miljöpartiet (citatet hämtat ur Gösta Torstensson, Nicefördraget - EU:s nya grundlag, sid 63)

35.Rd prot 99/00:63 (000209).

36.Se Leif-Åke Josefssons intervju "Österrike blir utan inflytande" AB 000202 där Anna Lindh kommenterar Björn von der Eschs anmälan: "- Jag tycker det är otroligt. Istället för att agera mot sitt broderparti i Österrike, så agerar han mot mig. Kd borde ju istället ägna sig åt att övertyga Schssel om att inte bilda en gemensam regering med Haider."

37.Torstensson, sid 64.

38.Norrköpings Tidningar, 5 februari 2001.

39.Skr 97/98:29.

40.Ur regeringsmeddelande 4 februari 1948.