En svensk historia från vikingatid till nutid

Lars Berggren, Mats Greiff

Studentlitteratur 2000

Vissa böcker gör en glad. Berggrens och Greiffs svenska historia är en sådan. Ty som författarna skriver i sin inledning utgår de "från en historiematerialistisk tradition". Det är alltså människornas sociala relationer som sätts i fokus. Faran med ett sådant perspektiv är att allting lätt blir siffror och statistik. Och visst innehåller boken statistik, men författarna livar genomgående upp sin framställning genom konkreta exempel. Här möter oss en av de svenska karolinerna Erik Larsson Smepust för att berätta om vedermödorna under Karl XII:s fälttåg; här får vi träffa Torsk-Margareta och Tjocka Sara, prostituerade i 1600-talets Stockholm; här kommer också överheten till tals genom enskilda potentaters uttalanden.

En svensk historia från vikingatid till nutid är uppdelad i fem avsnitt. De behandlar vikingatiden, feodalismen, stormaktstiden, industrikapitalismen och välfärdskapitalismen. Men vissa tematiska avsnitt kan ändå bryta kronologin, som t.ex. det om parlamentarismen. Där går författarna återigen tillbaka till frihetstiden och Gustaf III:s statskupp för att dra de långa linjerna fram till 1920-talet.

Dessutom understryks genusperspektivet genom hela boken. Här är Berggren och Greiff väl pålästa.

När det gäller omdiskuterade problem, som t.ex. Sveriges grundande som stat, trettioåriga krigets orsaker, eller övergången från feodalismen till kapitalismen, låter författarna olika historiska skolor komma till tals. Här kan jag väl tycka att författarna är lite väl defensiva i sitt förhållningssätt. Försiktigt går de på tå för att inte stöta sig med någon. Å andra sidan är detta kanske det enda sättet som akademiska historiematerialister kan röra sig nuförtiden.

Det finns även andra invändningar man kan göra. Det saknas en diskussion om hur Sverige drog nytta av stormakternas förtryck av tredje världens råvaruproducenter. Detta hade kunnat diskuteras i avsnittet om oljekrisen. När 30-talets kris behandlas ges man intrycket av att den endast fick sin lösning genom socialdemokratisk politik. Och de ekonomiska orsakerna till 70-talets nedgång behandlas nästan enbart på en nationell nivå.

Detta är dock invändningar i marginalen. Analysen av taylorismen som ett sätt för kapitalet att vinna kontroll över arbetsprocessen är utmärkt. Författarna har heller inte torskat på den senaste överhetsideologin om "kunskapssamhället". Och en bok vars inledning till avsnittet om industrialismen heter "Begreppet kapitalism" är svår att inte tycka om.


HORISONTENS HÄRSKARE

Jason Goodwin

Norstedts, 2001

"Var och en som önskar förstå varför nutidens stater på Balkan och i Främre Orienten ser ut som de gör, är så illa tvungna att sätta sig in i Osmanska rikets historia". Så skriver historikern Dick Harrison i sitt förord till Jason Goodwins bok. Naturligtvis har han rätt, och det finns också fler goda skäl att sätta sig in i historien om detta enorma imperium. Ett är att invandringen har gjort att det numera är många svenskar som har sin historiska rötter där, ett annat den demonisering av den islamska världen som blivit allt intensivare sedan kommunismen föll och väst plötsligt stod utan officiell huvudmotståndare.

Att Norstedsts ger ut Goodwins bok om det osmanska rikets historia verkar alltså vara helt i sin ordning. Men tyvärr är det en mycket tråkig bok - ett riktigt sömnpiller som det kostar stor möda att ta sig igenom. Att översättningen bitvis är ganska torftig - t. ex. kan man läsa att den osmanske krigaren var "svår att särskilja från hästen" - gör naturligtvis inte saken bättre.

Gott uppsåt och god känsla för vad som går att kränga på en trendkänslig bokmarknad i all ära. Nog borde man väl ändå kunna kräva ett stort förlag som Norstedts skulle ställa litet högre krav än så här på de böcker man väljer att ge ut.


DEN SVENSKA APAN

Joakim Pirinen

Ordfront 2001

Med boken Den svenska apan gör Joakim Pirinen - tidigare känd som serietecknare och dramatiker - debut som prosalyriker, något som utan tvekan innebär att den svenska litteraturen blivit rikare. Hans texter präglas av en hejdlös absurdism som ofta får en att skratta högt, samtidigt som de är så intrikata och tänkvärda att de framstår som mer angelägna än nästan all annan samtida svensk skönlitteratur.

Jean Paul Sartre var en av 1900-talets ivrigaste förespråkare för engagerad litteratur, men han begränsade sitt krav till prosan. Poesin, menade han, fungerade enligt helt andra regler och kunde inte diskuteras i politiska termer. I den svenska litteraturdebatten anses ofta inte bara poesin stå i motsatsställnig till engagemanget, utan även den prosa som är absurd, surrealistisk eller helt enkelt rolig. Med engagerad litteratur menar man naturalistiska eländesskildringar och därmed basta.

Denna uppdelning är naturligtvis idiotisk, vilket den polske absurdisten Slawomir Mrozek brukar bevisa genom ställa frågan "Har ni sett er omkring?" till dem som tjatar för mycket om hans absurdism. Lika litet som Mrozek sysslar Pirinen med verklighetsflykt. Snarare är det i hans texter fråga om ett överflöd av verklighet. Till exempel invaderas texten "Svenne" plötsligt av "brudar, krävande total påsättning i alla hål", "rysk maffia, terrorister, nynazister, politiker, varav många är pedofiler, asylärenden, larmrapporter". Detta är samma verklighet som varje dag anropar oss från TVs debattprogram och kvällstidningarnas löpsedlar, fast i koncentrerad och uppskruvad form. Naturligtvis framstår världen presenterad på detta sätt som ganska främmande, men som 1900-talets modernistiska avantgarde visat kan främmandegörande ibland leda till att saker och ting faktiskt blir tydligare. Och det är utan tvekan just detta som händer hos Pirinen.

Ett bra exempel hittar man i texten "Nu-manifest". Där skildras hur barn utvecklas genom lek och hur detta i sin tur leder till att "förvaltaren lättare kan agera, byta aktier och göra vinster genom att handla oftare och på kortare uppgångar". Det som gör detta så besvärande är att till synes oförenliga värden - mänskliga respektive ekonomiska - förs samman. Men hör inte sådana kollisioner till vardagen i ett samhälle där marknaderna breder ut sig och där människovärdet ständigt blir allt mer avhängigt köpkraften?

Exemplen på hur Pirinens absurditeter har sitt ursprung i en absurd verklighet kan göras hur många som helst. Ta till exempel texten "Valtal". Den retorik på tomgång som Pirinen bjuder på här skiljer sig inte på något avgörande sätt från den som våra riksdagspolitiker häver ur sig. Vad som skiljer är däremot att politikerna vanligen försöker dölja innehållslösheten i det de säger, medan Pirinen lyfter fram den och gör den till huvudsak. Härigenom bidrar hans absurdism till att verkligheten blir tydligare, inte svårbegripligare.

Njutningen i att läsa absurda texter härrör i inte liten del från den frihetskänsla som uppstår när alla normala regler för hur en text fungerar sätts ur spel, och Pirinen är mycket medveten i sin kamp mot språkliga konventioner. Det mest intressanta exemplet finner man i texten "Amioiderna" som är ett försök att underminera det vetenskapliga språkets anspråk på trovärdighet. Texten är en beskrivning av en exotisk fiskart, och på ett ytligt plan följs alla den vetenskapliga framställningens regler. Först i sista raden dyker ett oroande moment upp i och med påståendet att det endast är "negrerna" som äter de beskrivna fiskarna. Detta starkt värdeladdade ord gör att hela den anda av objektivitet som texten byggt upp i ett slag raseras. Detta är en nyttig lektion. För hur ofta ifrågasätter man egentligen de texter som utger sig för att förmedla en objektiv sanning.

Den svenska apan är en bok med avgjorda poetiska kvaliteter, och nästan varje text håller för många omläsningar. Men den är också ett storslaget projekt som inventerar både det samtida Sverige och det svenska språket. Pirinen har helt enkelt sett sig omkring och sedan skrivit en mycket bra bok.


EBENHOLTS

Ryszard Kapuscinski Bonniers 2000

Den polske journalisten Ryszrad Kapuscinskis reportagesamling Ebenholts handlar om Afrika. Spänningen är hög ("Jag var fånge hos en dödsbringade reptil") samtidigt som man lär sig en hel del:

Om afrikaner: "afrikaner är kollektivister till naturen" och "fruktan för hämnd är djupt rotad i den afrikanska mentaliteten". Om skillnaden mellan Europa och andra kulturer: "Det europeiska tänkandet känner sina gränser, accepterar sin ofullkomlighet, det är skeptiskt, det ställer frågor. I andra kulturer finns inte detta kritiska sinnelag. Och där finns dessutom en benägenhet för det självbelåtna (...) Skulden för allt ont lastas på andra - andra krafter (konspirationer, agenter, främmande dominans i olika former)." Om fransk utrikespolitik: "om någon någonstans i världen anfaller ett franskspråkigt land, så är det nästan som om Frankrike självt drabbats." Om varför allt ändå ordnar sig till slut: "Återgången till normaltillståndet är desto lättare och ibland snabbare i Afrika som allting här är så provisoriskt, obeständigt, lättviktigt och torftigt att man blixtsnabbt kan förstöra en by, en odling eller en väg men sedan lika snabbt bygga upp dem igen." (Boken har fått lysande recensioner på tidningarnas kultursidor.)


JOHAN AUGUST STRINDBERG

Jan Myrdal

Natur och Kultur 2000

Det kan knappast sägas att Jan Myrdal härmed brutit sitt löfte att aldrig någonsin skriva en Strindbergbiografi. Ty detta är inte systematisk levnadsteckning utan snarare en kritisk granskning av verken och av Strindbergs förhållande till samhället. Myrdal skriver om Strindberg med stor empati - en tvillingsjäl som han verkligen förstår - och därför får man sig också en nyttig motbild av författaren som man annars inte är van vid.

Strindbergs socialism sätts in i sitt historiska, något arkaiska sammanhang, där både religiositeten och hans föråldrade antisemitism faller in i mönstret. Vad religionen angår fanns där således inget avfall, ateismen gick aldrig på djupet utan var på sin höjd en författarpose som han provade men aldrig lyckades bära. Och samtidigt som han i Det nya Riket avhånar den långhårige, skäggige juden Moses så framhåller han i Svenska folket den konverterade karolinen Renat, med sin Centralasiatiska karta, som en nationens hjälte. Strindbergs antisemitism hade således inga pseudo-biologiska övertoner utan byggde på den anakronistiska sammankopplingen av judisk religion och judiskt ocker. I brist på näring slog den inte över i "modern" rasmystik utan tonade i stället bort.

Likadant går det med hans beryktade kvinnohat: Å ena sidan betraktar han "med sin isgrå och misstrogna blick nerifrån"- som Heidenstam skrev - med naturlig misstänksamhet välförsörjda överklassdamer som ikläder sig senaste jämnställdhetsmodet. Samtidigt som han, å andra sidan, i sitt privata liv drogs till intelligenta och ambitiösa kvinnor när hans egen situation som fattig, kringflackande landsflykting snarare skulle ha krävt en medgörlig och tålig hushållerska. Där var det bäddat för konflikter, bitterhet och svartsjuka.

Myrdals grundtes är att Strindberg i själva verket inte alls är särskilt konstig. Det är i "vetenskapens" falskt objektiva ljus som hans konstighet framträder. Vem blir inte sjuklig i en normativ psykologisk diagnostik? Betraktad ur en ärligt subjektiv synvinkel blir tvärtom även hans nojor och sammanbrott ganska normala. Ja, Myrdal hävdar t.o.m. att Strindberg är så typiskt kulturspecifikt svensk att han internationellt fått stå tillbaka för t.ex. en Ibsen, som visserligen inte når upp i samma höjd men som är mer kulturellt allmängiltig.