Varför mördades Laurent Kabila? Därför att Kongos framtid speglar Afrikas: nationellt oberoende eller politisk och ekonomisk interventionsrätt för västvärlden. Såväl FN som svenska massmedier har konsekvent ställt sig på imperialisternas sida. Peter Myrdal reder ut Kongos historia från Patrice Lumumba till dagens Joseph Kabila.

Tyrannen i Kongo sköts med två skott". Så skrev Expressen den 17 januari i år. Tidningen fortsatte: "Kongos diktator Laurent Kabila, 59, mördades av sin egen livvakt i sovrummet i det rosa presidentpalatset." Dagen efter förklarade Dagens Nyheter att Kabila "störtade landet ännu djupare ner i misär och elände (...) Laurent Kabila hade fått smak på makt." Fyrtio år tidigare, den 17 januari 1961, mördades Demokratiska Republiken Kongos förste premiärminister Patrice Lumumba. Den belgiska tidningen Lécho de la bourse skrev då: "Själva existensen av Lumumba var en varböld som redan hade infekterat Kongo och som hotade att infektera det ytterligare." La libre Belgique konstaterade att Lumumba "skulle ha offrat hela världen för sitt maktbegär (...) Han hade en plan: ta och behålla makten."

När Lumumba dog hade Demokratiska Republiken Kongo funnits i ett halvår. Kampen för befrielse från den belgiska kolonialmakten hade pågått sedan mitten av femtiotalet. Den 13 januari 1959 beslutade Belgien att Kongo skulle bli fritt. En vecka tidigare, den 4 januari, hade tiotusentals arbetare och arbetslösa i Kinshasa gjort uppror. Dagen efter krossade polisen revolten, trehundra personer dödades. Men befolkningen fortsatte att protestera: man vägrade att betala skatt, struntade i att infinna sig till rättegångar, gick inte längre till missionsstationerna. Upproret spred sig även till andra delar av landet.

Mindre resningar hade förekommit ända sedan Kongo blev belgiskt 1877, men de hade alltid krossats av kolonialmakten. Förtrycket var oerhört, miljontals människor mördades för att de belgiska företagen skulle kunna göra vinster. Med sina stora naturrikedomar var Kongo den mest lönsamma kolonin i Afrika. Femtiotalets självständighetsrörelse bestod till en början främst av den svarta överklassen, anställda inom administrationen och egenföretagare. De krävde samma rättigheter som de vita, men gjorde först inte anspråk på någon verklig frihet. Detta skikt utgjorde dock en mycket liten del av befolkningen. Majoriteten av Kongos fjorton miljoner invånare var bönder. I slutet av femtiotalet hade landet även Afrikas största arbetarklass - 750.000 arbetade i gruvor och på plantage. Både bönder och arbetare gick med i de nya partierna och kom att radikalisera den nationalistiska rörelsen.

Detta visar tydligt Patrice Lumumbas egen utveckling - han tillhörde själv den kongolesiska eliten. 1957 hyllade han Belgiens kung Baudoin och frågade sig: "Har vi rätt att tvivla på hans kärlek till oss, på hans mycket humanitära avsikter?" Redan året efter krävde Lumumba i egenskap av ordförande i Mouvement national congolais (Den nationella kongolesiska rörelsen) total självständighet. I ett tal förklarade han: "det är massorna som driver oss, de skulle vilja gå mycket fortare fram än vi". På våren 1960 vann Movement national congolais de val som Belgien efter protester hade varit tvunget att utlysa. Lumumba bildade regering och Belgiska Kongo blev den 30 juni 1960 Demokratiska Republiken Kongo. Vid den officiella självständighetsceremonin höll Lumumba ett tal där han kritiserade kolonialtidens förtryck. Han förklarade också att självständigheten inte var en gåva från Belgien - den hade vunnits genom kamp:

"Denna kamp var en kamp av tårar, av eld och av blod, ända i vårt innersta är vi stolta över den, ty det var en ädel och rättfärdig kamp, en kamp som var ofrånkomlig för att göra slut på det förnedrande slaveri som med våld tvingats på oss."

Några dagar senare gjorde armén upp-ror. Soldaterna krävde att de belgiska officerarna skulle bytas ut. Regeringen stödde dessa krav, belgarna avskedades och kongoleser tog deras plats. Lumumba hade visat att han hade menat allvar med sitt tal. Före självständigheten hade han ofta framstått som en relativt försiktig politiker - humanist, inte socialist. Han hade gång på gång försäkrat att ett fritt Kongo inte skulle innebära ett hot mot utländska investeringar. Denna försiktighet handlade framförallt om att kunna skapa en enad front kring kravet på självständighet. En politisk splittring skulle bara tjäna Belgiens intressen.

Kanske hade nationalismen också kunnat utvecklas i en socialistisk riktning. Visserligen var den kongolesiska befrielserörelsen från början en borgerlig rörelse, men eftersom den inhemska bourgeoisien var svag och arbetarklassen stark fanns en möjlighet att frigörelsen skulle öppna för socialism. Lumumba var själv inte främmande för detta, men betonade att frågan om självständighet skulle komma först.

Att historien tog en annan vändning berodde på att Väst med Belgien i spetsen bestämde sig för att få bort regeringen Lumumba - man anade faran, ansåg att belgiska intressen var hotade. I juli intervenerade Belgien för att stödja utbrytargrupper i provinserna Katanga och Syd-Kasai. Den kongolesiska eliten såg här en möjlighet att ta makten och ställde sig på Belgiens sida. Denna allians symboliserades av att belgarna satte Moise Tshombe, son till Kongos förste svarte miljonär, som president i Katanga.

Sönderfallet var det som Lumumba hade fruktat mest. Han hade alltid påpekat att ett självständigt Kongo bara skulle vara möjligt om nationen hölls samman. Inte bara den politiska enheten var nödvändig för att vinna självständigheten, utan även den territoriella. Splittringen hade varit grunden i kolonialmakternas välde; rasismen legitimerade förtrycket av de svarta; tribalismen, uppdelningen av befolkningen i stammar, förhindrade ett enat motstånd. En federation av självstyrande provinser skulle ge väst en möjlighet att skapa nya konflikter och därmed återta makten. En stark nationalism var den enda kraft som kunde bekämpa kolonialismen.

Den kongolesiska regeringen bad FN om hjälp mot den belgiska invasionen. Lumumba trodde på FN:s opartiskhet, FN:s vilja att ingripa. Den förhoppningen skulle visa sig ödesdiger. Generalsekreterare Dag Hammarskjöld gick stormakternas ärenden och beslutade sig för att stödja utbrytarstaterna. FN-soldaterna hindrade regeringstrupperna från att nå Katanga och Syd-Kasa. Den belgiske forskaren Ludo De Witte beskriver i L assassinat de Lumumba (Mordet på Lumumba, Karthala 2000) hur Hammarskjöld redan från början motarbetade Kongos regering. Bland annat skrev Hammarskjöld att "Lumumba måste krossas".

Detta innebar att delar av Kongo åter kontrollerades av Belgien. I september gjorde Joseph Mobutu, överbefälhavare i den kongoesiska armén, en statskupp understödd av USA, Belgien, Frankrike - och FN. Lumumba sattes i husarrest - han var därmed oskadliggjord och USA kunde tills vidare skrinlägga sina långt framskridna planer på att giftmörda honom. Regeringen lämnade Léopoldville för Stanleyville, där nationalisterna fortfarande hade starkt stöd. Lumumba försökte fly dit, men arresterades sedan han hade begärt hjälp hos en FN-bataljon som vägrade att skydda honom.

Motståndet mot ockupationen växte sig starkare. I Katanga och Kasa gjorde delar av befolkningen uppror, och i Thysville, där Lumumba satt fängslad, hotade militärerna att revoltera. Belgien, USA och deras kongolesiska allierade fruktade att Lumumba skulle lyckas fly och fungera som enande kraft för nationalisterna. På order från den belgiska regeringen fördes han därför den 17 januari tillsammans med två andra ministrar till Katangas huvudstad Elisabethville. Där mördades de samma kväll av belgiska och katangesiska soldater. Några dagar senare lät belgiska militärer kropparna försvinna.

För väst hade Katanga nu spelat ut sin roll: utbrytningen var bara nödvändig för att krossa regeringen Lumumba. När det var gjort hade stormakterna inte längre något intresse av en delning av Kongo. Med hjälp av FN och USA satte Mobutu 1962 stopp för Katangas utbrytningsförsök.

Självständighetsrörelsen levde dock vidare. I januari 1964 utbröt en revolt i Kwilu-Kwango-distriktet, som ligger i centrala Kongo. Revolten leddes av Pierre Mulele som hade varit utbildningsminister i Lumumbas regering. Han hade sett hur stora delar av den svarta eliten hade bytt sida och allierat sig med Lumumbas fiender. Själv hade han lämat landet, bland annat reste han i Kina där han lärde sig gerillakrigföring. På hösten 1963 var han med och bildade Conseil national de libération (Nationella rådet för frigörelse), där de olika grupper som motsatte sig den neokoloniala regimen hade samlats. I programmet underströks arvet från Lumumba, samtidigt betonade man att en socialistisk revolution nu var nödvändig för bryta förtrycket, imperialismens dominans.

På bara några månader anslöt sig över en halv miljon människor i Kwilu-Kwango till rebellerna. I april 1964 gjorde befolkningen i östra Kongo uppror. En av ledarna var Laurent-Désiré Kabila, ansvarig för utrikespolitik och sociala frågor inom Conseil national de libération. Han hade tidigt gått med i Mouvement national congolais, och lett en resning i Katanga.

Till en början var rebellerna framgångsrika, tillsammans lyckades de lägga under sig två tredjedelar av landet. Men redan 1965 kom motgångarna. Med stöd av belgiska och amerikanska trupper spred Mobutus armé terror på landsbygden. Rebellrörelserna var inte tillräckligt starka och blev tvungna att dra sig tillbaka. Det rådde brist på vapen och ingen av grupperna hade en tillräckligt stark organisation. Ludo Martens skriver i sin biografi över Mulele (Pierre Mulele ou la seconde vie de Patrice Lumumba, Pierre Mulele eller Patrice Lumumbas andra liv, EPO 1985) att den främsta anledningen till att Kwilu-rebellerna misslyckades var att de inte hade hunnit bygga upp en ordentlig partistruktur. Därmed var de sårbara för oväntade händelser som interna motsättningar. De var dock betydligt bättre organiserade än rebellerna i öster - Mulele lade stor vikt vid politisk och militär skolning. En av Muleles närmaste medarbetare som åkte österut för att hjälpa Kabila, sade enligt Ludo Martens: "Kamraterna i öster begår många politiska och taktiska misstag. Bland Kabilas män har ingen fått utbildning i folkkrigets principer." Che Guevara, som en tid stred tillsammans med Kabila, kritiserade också bristen på organisation. 1967 analyserade Kabila tillsammans med sina kvarvarande trupper misstagen. De konstaterade att avsaknaden av ett revolutionärt parti var en av de främsta orsakerna till nederlaget.

Kabila drog sig tillbaka till östra Kongo tillsammans med resterna av sin armé. Mulele lyckades hålla sig gömd till 1968 då Mobutu lät mörda honom. Han stympades levande, kroppen återfanns aldrig. Därefter ströks Pierre Mulele och Kwilu-rebellerna ur landets historia.

Demokratiska republiken Kongo döptes nu om till Zaire. Mobutu sade sig före-träda revolutionen, oberoendet, han hyllade Patrice Lumumba som hjälte. I själva verket satt Mobutu kvar nästan enbart tack vare stöd från väst. Zaire blev centrum för stormakternas operationer i Afrika. Där utbildades CIA:s Afrika-agenter, där fick UNITA möjlighet att upprätta baser. Befolkningen svalt, löner betalades inte ut, korruptionen växte. Motståndet mot Mobutu var sporadiskt och splittrat. Kabilas grupp kontrollerade länge ett område i närheten av Tanganiykasjön. Men det tidigare nederlaget bidrog till att ingen ny rörelse uppstod. I början av 80-talet tillät dock Mobutu ett andra parti, Union pour la démocratie et le progrs social (Unionen för demokrati och sociala framsteg). Denna så kallade opposition var i själva verket ett försök från Mobutus sida att stävja det folkliga missnöjet. De oppositionella politikerna var gamla mobutister, flera av dem hade varit motståndare till Lumumba. Etienne Tshisekedi, ledare för Union pour la démocratie et le progrés social, satt i Mobutus regering efter statskuppen i september 1960. Många av de "oppositionella" hade i olika omgångar höga befattningar i Mobutus parti.

1990 ordnades en nationell försoningskonferens och flera av oppositionens ledare, bland annat Tshisekedi, satt i misslyckade övergångsregeringar under Mobutu. Detta var ett försök att bättra på regimens rykte, utan att i grunden förändra något. Kabila vägrade att delta och menade att avsikten med försoningen bara var att undvika en revolutionär förändring. Mycket riktigt skulle oppositionen senare vädja till FN att ingripa mot de rebeller som 1997 störtade Mobutu!

Att Mobutus diktatur ändå slutligen föll hängde samman med omvälvningarna i Centralafrika - framförallt folkmordet i Rwanda. Under tre månader 1994 mördades nära en miljon rwandier, främst tutsier. Folkmordet var den yttersta konsekvensen av 1900-talets koloniala politik i Afrika - uppdelningen av de underkuvade folken i raser, etniska grupper. I Rwanda hade denna splittring av befolkningen drivits till sin spets först under den tyska och den belgiska kolonialtiden, sedan under Frankrikes och Belgiens neokolonialism.

Utrotandet av en tiondel av befolkningen, främst tutsier, blev den sista utvägen för en desperat regim som var på väg att störtas. Rwanda hade länge stötts av Frankrike. När det blev uppenbart att regimen skulle falla lyckades Frankrike under FN-flagg hjälpa de ansvariga för massakrerna och resterna av deras armé att ta sig till Zare där de skyddades av Mobutu. (Världssamfundet brukar angripas för att inte ha gjort något i Rwanda. Det är alltså fel. FN gjorde precis samma sak som så ofta tidigare: stödde stormakternas - i det här fallet Frankrikes - intressen.)

Den gerilla som störtade Rwandas regim hade haft sina baser i Uganda och hade indirekt understötts av USA. Efter maktövertagandet fick Rwanda både ekonomiskt och politiskt bistånd av USA. Detta var ett led i en amerikansk strategi för att bryta Frankrikes dominans i Centralafrika. Enligt Ron Brown, tidigare amerikansk handelsminister, hade USA beslutat att "inte längre lämna det fransktalande Afrikas marknader åt fransmännen". Även om Afrika endast står för en procent av den amerikanska handeln, kommer till exempel femton procent av den amerikanska oljeimporten från Afrika. Den afrikanska oljan är dessutom betydligt lönsammare för oljebolagen än oljan i Mellanöstern. Kongo är också ett av världens mest mineralrika länder och där finns dessutom några av de allra största fyndigheterna av metaller för militära ändamål. USA:s förra utrikesminister Madeleine Albright har ju förklarat: "Ett av huvudmålen för vår regering är att försäkra att Förenta Staternas ekonomiska intressen kan utsträckas över hela planeten." Under de följande åren skulle både hon och Bill Clinton och göra flera rundresor i Afrika.

På gränsen mellan Rwanda och Kongo ligger Kivusjön. När regimen i Rwanda störtades på sommaren 1994 flydde många hutuer till den kongolesiska sidan av sjön, gigantiska flyktingläger upprättades. Ledarna för folkmordet utnyttjade lägren för att omgruppera sina styrkor och skapade milisförband som gjorde räder över gränsen. Den nya regeringen i Rwanda, understödd av Uganda, beslutade sig 1996 för att slå tillbaka. Men först tog den kontakt med delar av oppositionen i Zare - bland annat med Kabilas rebeller vid Tanganyikasjön - som bildade Alliance des forces démocratiques pour la libération du Congo (De demokratiska krafternas allians för befrielsen av Kongo). Organisationen antog en plattform som bottnade i sextiotalets självständighetskamp och utsåg Kabila till ledare.

För Rwanda var huvudsaken att få möjlighet att rensa upp i gränsområdena. (Den rwandiska armén dödade dock inte bara milismän, utan även vanliga flyktingar - på vissa håll skedde rena massakrer.) Men Kabila ville gå längre, han såg till att utnyttja stödet från Rwanda och Uganda för att störta Mobutu. Rörelsen fick starkt stöd bland befolkningen; soldater rekryterades i byar och städer, tiotusentals anslöt sig till rebellerna och många av militärerna i Mobutus armé bytte sida.

Frankrike menade att FN borde intervenera för att rädda Mobutu, USA såg däremot i rebellerna en möjlighet att öka sitt inflytande i Afrika. Samtidigt tyckte man att Kabila gick för snabbt fram, helst ville USA att han skulle förhandla med Mobutu för att hindra en alltför radikal förändring. Men Alliansen ville inte gå med på någon försoning. I maj 1997 intog rebellarmén Kinshasa. Då hade Mobutu redan lämnat Zaire, några månader senare avled han. Åter bytte landet namn, Zaire blev Demokratiska Republiken Kongo.

Medierna började snart beskriva Kabila som en diktator - han hade ju förbju-dit oppositionen. Ingen talade dock om att "oppositionspolitikern" hade fungerat som regimens förlängda arm. Till och med Mobutu framställdes i ljusare dager än tidigare. Dagens Nyheter skrev efter Kabilas död (18/1) att "Förfallet i Kongo ökade efter Mobutu". Frågan är om det här inte delvis handlar om samma typ av nidbild som tidningarna målade upp av Lumumba: den maktfullkomlige diktatorn. Också forskare och journalister som knappast kan beskyllas för att vara kabilister (som den amerikanske professorn Herbert Weiss, författare till Krig och fred i Demokratiska republiken Kongo, Nordiska Afrikainstitutet 2000) pekar på att befolkningen fick det betydligt bättre under den nya regeringen. Korruptionen minskade, människor blev inte längre avtvingade pengar av oavlönade poliser och militärer och därmed ökade säkerheten för befolkningen. Inflationen som tidigare hade legat på 10.000 procent sjönk till 20 procent. Regeringen inledde ett program för att rusta upp byggnader och infrastruktur.

Kritiken mot Kabila handlar i själva verket om att den nya regeringen förde en alltför självständig politik. Man var till exempel tveksam till att betala av skulderna på 14 miljarder dollar till Internationella valutafonden och Världsbanken, eftersom det rörde sig om pengar som Mobutu hade lånat. Väst beslutade då att strypa allt bistånd till återuppbyggnaden.

För första gången på trettio år var också de utländska företagen tvungna att betala skatt. Under Mobutu hade de alltid kommit undan med mutor. Dessutom bestämde sig regeringen för att strunta i de kontrakt som Alliansen hade ingått med amerikanska gruvbolag om tillstånd att bryta mineraler. Kabila betonade i stället vikten av handel med andra länder i tredje världen. Han lät till exempel Kina få möjlighet att utvinna kobolt. Kanske var det detta som slutligen fick USA att besluta att Kabila måste bort. Åtminstone såg Kabila det så själv. I en intervju med Colette Braeckman, korrespondent för den belgiska tidningen Le Soir, sade han: "Tidigare hade fransmännen och amerikanerna tillstånd att ta med sig tunnor med kobolt utan att vare sig utsättas för den minsta kontroll eller betala den minsta skatt. De kan inte tillåta att situationen har förändrats." Också Rwanda och Uganda var missnöjda eftersom de ansåg sig förbigångna när Kabila slöt ekonomiska överenskommelser med andra länder i Afrika.

I slutet av juli 1998, ett år efter Mobutus fall, försökte rwandiska militärer genom-föra en statskupp, men misslyckades. Den 2 augusti anföll trupper från Rwanda och Uganda. Den officiella förklaringen till kriget var att Kabila skulle ha beväpnat de rwandiska milisgrupperna, resterna av folkmordsarmén. Det har dock aldrig kunnat bevisas. (Däremot vet man att sådant samarbete har förekommit senare, som en konsekvens av kriget, inte som dess orsak.) Colette Braeckman påpekar i sin bok L enjeu congolais (Fayard 1999) att bakom kriget låg egentligen "viljan att sätta på plats en politiker som ansågs för irrationell, det vill säga omöjlig att kontrollera, inte anpassad till den neoliberala modellen, motvillig inför sina grannars ekonomiska ambitioner och med en vilja att bygga upp staten och försvara den nationella suveräniteten."

Den amerikanska ambassaden stängde och personalen förklarade att de skulle vara tillbaka om en vecka. Då skulle de ha sett till att landet hade en ny president. Men man hade underskattat regeringens stöd bland befolkningen. Kinshasas invånare mobiliserade sig och de rwandiska trupperna drevs ut ur huvudstaden. Zimbabwe, Angola och Namibia ställde sig också på Kongos sida. Det krig som skulle vinnas på en vecka kom att dra ut på flera år. För att organisera motståndet skapade regeringen i varje kommun så kallade Comités de Pouvoir Populaire ("Kommittéer för folkets makt"), dit befolkningen valde sina representanter. Kabila förklarade i ett tal på våren 1999: "När angriparna gjorde ett försök att ta makten reste sig hela folket för att krossa dem som ville att Kongo åter skulle koloniseras. Denna enhet måste bibehållas. Och för att bibehålla denna sammanhållning, som växte fram i ett svårt ögonblick, måste vi organisera folket så att det kan vara med och utöva av makten. När ett problem uppstår på gatan eller i byn, vet kommittén för folkets makt att det är deras sak att diskutera det och informera den högre nivån."

Rwanda och Uganda hade i östra Kongo byggt upp en "rebellrörelse" - Rassem-blement congolais pour la démocratie (Kongolesisk samling för demokrati). USA deltog aktivt i kriget. Två hundra amerikanska soldater slöt sig till rebellerna och vissa av Rwandas och Ugandas krigsoperationer styrdes från amerikanska krigsfartyg som låg vid Kongoflodens mynning. Men snart splittrades rebellerna i en ugandisk och en rwandisk del, bland annat på grund av stridigheter om mineralfyndigheterna. En tredje rörelse uppstod också, Mouvement pour la libération du Congo (Röresen för Kongos befrielse), som huvudsakligen bestod av gamla mobutister.

Under de tre år kriget har pågått har hundratusentals liv krävts, vissa pratar om så många som två miljoner döda. Förutom massakrer på civila, plundring, raserad infrastruktur, har också dödligheten för barn och mödrar ökat. Tjugo procent av befolkningen är aidssmittad, mot tidigare fyra procent. Kolera och malaria har utvecklats till rena epidemier. Dessutom har de etniska motsättningarna i området växt. Rwanda hävdar att kriget har som mål att förhindra ett nytt folkmord, att stoppa angreppen från milisgrupperna runt Kivu-sjön. I stället har invasionen lett till att det rastänkande som låg bakom folkmordet nu har spritt sig.

Det finns likheter med dagens krig och sextiotalet. Precis som då försöker stor-makterna splittra Kongo för att bli av med en besvärlig regering. De amerikanska avsikterna framgår tydligt i det fredsavtal som USA drev igenom sommaren 1999 i Lusaka i Zambia. Överenskommelsen har aldrig trätt i kraft, eftersom ingen av parterna har velat genomföra den. I avtalstexten fördöms inte angreppet på Kongo, det talas bara i vaga termer om en "konflikt". Inte heller finns några krav på att Rwanda och Uganda ska dra tillbaka sina trupper. Angriparna får i stället samma status som Kongos regering. Rebellerna ska ingå i en övergångsregering och deras soldater - alltså rwandiska och ugandiska militärer - ska delta i en ny nationell armé. En FN-styrka ska se till att avtalet följs - det vill säga hindra Kongo att försvara sig mot angriparna.

I juni 1999 förklarade Mariana Ottaway, ansvarig för projektet "Demokrati och rättsstat" i den amerikanska senatens Afrika-kommission att "[m]ånga stater som uppstod under kolonialtiden har de facto slutat existera och OAU:s regler [Den afrikanska samarbetsorganisationen] kan inte tillämpas på stater som inte längre existerar." Hon menade att det är nödvändigt att "upprätta ett avtal för hur man eventuellt skulle kunna få Kongo på fötter eller hur, om nödvändigt, landet kan delas." Eftersom Kongo inte längre finns gäller inte heller internationella lagar, landet kan invaderas och delas. Enligt Ottaway kan detta antingen ske genom en amerikansk intervention eller så kan man låta de afrikanska aktörerna själva lösa problemen. I Kongo är detta i princip samma sak - angriparna stöds ju av USA. Den enda skillnaden är att amerikanska soldater inte behöver offras i en intervention, som i Somalia.

Denna tolkning av internationell lag öppnar för en ny uppdelning av Afrika, en tillbakagång till kolonialtiden. I de länder där den politiska ledningen inte passar startar man ett krig. Antingen avsätter man genast regeringen eller fortsätter att kriga tills man kan säga att staten inte längre existerar - då är det fritt fram att dela upp landet. Om man inte lyckas tillsätta en tillräckligt västvänlig regim förvandlas landet till ett internationellt protektorat.

Kabila var på sätt och vis en garant för att fredsavtalet, uppdelningen av Kongo, inte skulle genomföras. Därför var det också många som önskade att han skulle dö. Vem som låg bakom mordet är när detta skrivs inte klarlagt. Enligt Colette Braeckman förberedde flera olika grupper attentat mot presidenten - han hade redan överlevt ett antal mordförsök. Risken var stor att kaos skulle utbryta efter Kabilas död, ett kaos som många hoppades på. Belgiens utrikesminister talade om att en FN-ledd intervention skulle kunna ta kontroll över landet. Planen för Kongos delning skulle kunna sättas i verket. Inget av detta inträffade, i stället blev Kabilas son Joseph president och ordningen återställdes, om än på ett något monarkistiskt sätt.

Det är svårt att veta vilken väg landet nu kommer att välja. Denna osäkerhet illustrerar några av Laurent Kabilas svagheter. Han samlade mycket makt omkring sig själv och därför uppstod ett tomrum efter hans död. Kanske hade han också alltför mycket litat till utländska allierade. Angola och Zimbabwe hade stort inflytande - det sägs till exempel att de tog beslutet att utse Joseph Kabila till president. Representanterna för kommittéerna för folkmakt utestängdes helt från utnämningen. Om kampen för självständigheten styrs av andra länder är risken stor att oberoendet hotas. Joseph Kabila har visserligen förklarat att han inte kommer att vilja genomföra Lusaka-avtalet i dess nuvarande form, först måste Uganda och Rwanda dra tillbaka sina trupper. Men samtidigt är det uppenbart att han försöker att närma sig Väst. Kontakterna med IMF och Världsbanken har återupptagits - i sitt första tal förklarade den nye presidenten att han är för en ekonomisk liberalisering. Han påminde om de historiska banden till Belgien och förklarade också att han ville "normalisera kontakterna med den nya amerikanska administrationen". Någon vecka efter Laurent Kabilas död flög Joseph Kabila till Washington för att delta i samtal och bönestund med George W Bush.

Det tycks således som om Kongos ledning är på väg att svänga, att överge självständigheten. Men ännu är inget avgjort. Kanske kommer regeringen att lyckas återknyta till historien, att samla befolkningen kring arvet från Lumumba och Mulele. Vad som än sker är det dock inte endast en fråga för Kongo, utan konflikten är afrikansk i vid bemärkelse. Inte bara därför att flera afrikanska stater deltar, utan även därför att Kongos framtid speglar Afrikas framtid.