Marknad, arbetare, kapital - men också kunskap. De lyfts fram som de fyra drivkrafterna i den senaste stora syntesen från akademiskt håll över Sveriges ekonomiska utveckling. Men hur är det t.ex. med intellektuell äganderätt? Och vad gör professorn av klasskampen?

Lennart Schön, professor i ekonomisk historia vid Lunds universitet, har skrivit bok, En modern svensk ekonomisk historia, tillväxt och omvandling under två sekel. Den behandlar tiden från den agrara revolutionen ända fram till slutet av 1990-talet. Kritiken har varit översvallande. På Sydsvenskans kultursida beskriver Schöns kollega Lars Pålsson Syll verket som "en värdig efterföljare till Eli Heckschers gamla klassiker svenskt arbete och liv"

Schöns teoretiska utgångspunkt brukar gå under namnet "långa vågor", och utan att plåga läsaren med Schöns hela begreppsapparat (utvecklingsblock, komplementaritet, byggcykel etc) kan man säga att Schön ser den moderna historien som i huvudsak bestämd av tre tekniska innovationer: ångkraften i slutet på 1700-talet, explosionsmotorn i slutet på 1800-talet, och elektroniken i slutet på 1900-talet. Det blir en historia märkligt befriad från människor och politik.

Ändå menar Schön att industrialismens grundläggande faktorer är "marknader, arbetare och kapital". Närmast pliktskyldigt nämner han också en fjärde faktor: "Till dessa klassiska förutsättningar för industrialiseringen kan man också föra faktorn kunskap."

Som läsare ges man intrycket att boken kommer att behandla dessa fyra faktorer. Så är tyvärr inte fallet. Det blir nästan bara marknad. Visst beskrivs arbetare och visst beskrivs kapitalister (när det gäller kapitalisterna förekommer flera intressanta fallstudier), men de beskrivs aldrig som klasser. Schön kan sida upp och sida ner kvantifiera över BNP-tillväxt, de olika branschernas andel av exporten, produktivitetsutvecklingen inom jordbruket etc, etc. Men han gör inte en enda kvantitativ analys när det gäller samhällsklasserna. När Schön t.ex. beskriver hur affärsbankerna ökade sin makt i och med krisen i slutet på 1870-talet så undviker han ett samlat grepp. Som läsare får man aldrig veta i vilken utsträckning kapitalet koncentrerades. Bara hur det gick till. Och det visste man ju redan.

Jag begär inte att en svensk professor ska vara marxist. Vad jag däremot tycker att man kan begära av en modern ekonomisk historia är att den är möjlig att överta kritiskt. Verket bör alltså innehålla intressant empiri. Men när Schön någon gång skriver om ägarkoncentrationen så får vi endast veta att man på 60-talet "talade om de femton familjerna" och att utvecklingen "föranledde en statlig koncentrationsutredning".

Detta hindrar dock inte Schön från att ibland uppvisa en realistisk hållning till sociala rörelser.

När det gäller klasskampen i slutet på 1800-talet skriver Schön: "Motståndet mot lönesänkningar, som skulle bevarat lönsamheten i de gamla branscherna, förstärktes av arbetarnas fackliga kamp." Klasskampen utvecklade alltså produktivkrafterna.

Och när det gäller orsaken till spanska sjukan 1918 resonerar Schön ungefär på samma sätt som Janken Myrdal resonerar om digerdöden. Liksom den medeltida farsoten var spanska sjukan ytterst orsakad av fattigdom och förtryck.

Till frågan om det demokratiska genombrottet ges följande förklaring: "Oroligheter med hungerupplopp i Stockholm, livsmedelsdemonstrationer och revolutionära upprop underströk dessa [sociala] motsättningar. Revolutionen i Ryssland och inbördeskriget i Finland 1917 liksom revolutionsutbrotten i Tyskland 1918 blev ännu mera dramatiska påminnelser om det nya samhällets krafter. Dessa påminnelser bidrog emellertid till en ökad reformvilja också bland konservativa, och omedelbart efter kriget fattades beslut om allmän och lika rösträtt i val till både kommuner och riksdag." Lenin, som ingen rättrogen längre vågar nämna utan att tillfoga "massmördare", beredde alltså vägen för den svenska demokratin.

I dessa dagar när frihandel blivit ett mantra (trots att denna så kallade frihandel är ytterst selektiv) visar Schön med ett flertal historiska exempel att protektionism spelat en positiv roll för utvecklandet av unga industrinationer. Tyvärr fullföljer han inte resonemanget i sin skildring av dagens värld. Det hade annars kunnat bli en intressant diskussion om huruvida tredje världen tjänar eller förlorar på frihandeln med industriprodukter.

Utan att gå i polemik slår Schön till viss del hål på globaliseringsmyten, dvs. tanken att ökad frihandel betyder minskat statligt inflytande. Om utvecklingen efter andra världskriget skriver han: "Västvärldens institutionella lösningar innebar att marknaderna blev friare än vad de hade varit under mellankrigstiden, men de innebar också att de statliga ingripandena i ekonomin ökade." Detta följs upp med en försiktig kritik av Castells i bokens epilog: "Ett företag är fortfarande beroende av förmågan att kombinera olika produktionsfaktorer och knyta samman olika verksamheter i en produktion som är mera effektiv än vad dagliga marknadstransaktioner mellan fria producenter av varor och tjänster är."

Men den intellektuella äganderätten nämns aldrig i Schöns verk. Han vågar inte se sanningen i vitögat, att 99 procent av alla patent på högteknologi och medicin innehas av stora företag med sin bas i i-länderna. Gjorde han det skulle han vara tvungen att överge sin föreställning om kunskapen som självständig produktionsfaktor. Och då skulle han inte kunna skriva att "den individuelle arbetaren" på 1980-talet "kom att representera ett större kunskapskapital som var svårare att byta ut, och som företaget önskade utnyttja under längre tid."

Det förljugna i denna beskrivning av vår tid ligger i uttrycket "den individuelle arbetaren". Vem är det? Och hur kan det komma sig att arbetarna och de lägre tjänstemännen enligt all tillgänglig statistik fått det sämre i västvärlden under de senaste decennierna? Har de någonstans lyckats bevara sin reallön beror det endast på att de ökat sin arbetsinsats. Detta borde Lennart Schön känna till. Men det gör han tydligen inte. När han skriver om den nya platta företagsorganisationen, den s.k. toyotismen, nämner han inte med ett ord dess viktigaste, ja, dess enda syfte: att öka utsugningen. Och inte med ett ord nämner han dess sårbarhet och känslighet för strejker, vilket medför krav från arbetsgivarna på inskränkningar i lönearbetarnas rättigheter (urholkningen av svensk arbetsrätt är ett tidstypiskt exempel). Så förstärker Schön den älsklingsdogm som Castells byggt ett helt nätverkssamhälle på.

När Schön skildrar nedgången i svensk ekonomi efter rekordåren gör han det lätt för sig. I hela i-världen har ju de senaste decennierna inneburit en kraftig försvagning av lönearbetarnas ställning. Men trots 20 år av löneminskningar, skattesänkningar och avregleringar så återhämtar sig inte ekonomin. Inför detta uppenbara misslyckande tar Schön några steg bakåt och konstaterar: "Om man emellertid ser utvecklingen i ett något längre perspektiv, kan tolkningen bli annorlunda. Oron för den låga produktivitetsökningen och tillväxten i industriländerna förefaller inte längre vara särskilt befogad." Vad professorn säger till oss är alltså att vi ska acceptera sakernas natur. Här påminner han onekligen om de nyliberala propagandisterna på The Economist eller Wall Street Journal.

Efter att på detta sätt slagit fast den internationella nedgången som något normalt har Schön sparat mycken tankemöda. Det enda han nu behöver förklara är varför nedgången blev extra kraftig i Sverige jämfört med andra i-länder. Schön börjar denna sin förklaring med att polemisera mot de politiska förklaringar "som ekonomer gärna framhäver". Deras fel är att de ser den svaga tillväxten orsakad av en felaktig politik, en politik som innebar höga skatter, liten lönespridning, utbyggda trygghetssystem samt reglering av kreditmarknaden, dvs. en politik som försvagade incitamenten till arbete och förnyelse, och som ledde till en stelbent styrning av kapitalet. Mot denna förklaringsmodell sätter Schön "en ekonomisk-historisk tolkning" där "i stället de strukturella förhållandena" betonas. Som läsare väntar man sig nu en alternativ förklaring. Men efter flera sidors omständlig strukturalism kommer Schön fram till precis samma förklaring som han inledningsvis fördömde: Fonderna knöt "vinstmedel hårdare till existerande företag" och på arbetsmarknaden "innebar kombinationen av solidarisk lönepolitik och progressiv inkomstbeskattning att individens avkastning av investeringar i utbildning relativt sett minskade". Skillnaden är bara att Schön ser krisen som ett nödvändigt ont. Det är liksom ingens fel. Det är de långa vågorna. Just nu befinner vi oss i den femte utvecklingscykeln sedan 1790-talet.

Schön låter dessutom sina tveksamma strukturalistiska utgångspunkter gå ut över empirin. Jag har inte läst en enda seriös framställning av den ekonomiska utvecklingen under 80-talet som inte betonar USA:s politiskt bestämda budgetunderskott som en viktig motor för världsekonomin, och dessutom som en viktig orsak till den svenska överhettningen i slutet på decenniet. Schön nämner inte detta underskott med ett ord.

Det finns emellertid en fördel med Schöns strukturalism jämfört med de gängse ekonomernas politiska förklaringar. Den svenska modellen gynnade enligt Schön "starka etablerade intressen inom näringslivet". Och den solidariska lönepolitiken fungerade som ett rationellt instrument för att slå ut lågproduktiv industri och styra kapitalet till mera lönande verksamhet. Mona Sahlins förklaring av den gamla modellen som en "livslögn" har ingen anhängare i Schön. Välfärdsamhället var bra och rationellt så länge det varade, ja, dess etablerade klassamarbete innebär till och med att det lättare kan avskaffa sig självt nu när det inte längre är av nöden: "Man kan hävda att de tydligt formulerade generella målen för den ekonomiska politiken i Sverige i kombination med Sveriges stora beroende av omvärlden skapade ett mycket begränsat utrymme för olika särintressen. De generella tillväxtmålen och det internationella beroendet kan i stället bidra till rationalitet och konsensus kring gemensamma mål i kritiska situationer i både politiska och fackliga sammanhang."

Här kan man lägga märke till hur arbetarklassens lönekrav, som från slutet på 1800-talet och ända fram till 1960-talet, enligt Schön, spelade en progressiv roll för ekonomin, nu plötsligt förvandlats till särintresse.

Sammanfattningsvis kan man konstatera att En modern svensk ekonomisk historia blir allt mer idealistisk och allt mer ideologisk ju närmare nutiden Schön kommer i sin framställning. Men så plötsligt krackelerar bilden. Vid skildringen av nedskärningarna av offentliga sektorn under 90-talet skriver Schön: "Samtidigt är det ett besynnerligt förhållande för den senaste omvandlingen att rationaliseringstrycket i så hög grad drabbade utbildning, sjukvård och omsorg, dvs. till alla delar produktion av humankapital som blivit alltmer väsentligt för tillväxten."

Ja, visst är det besynnerligt, professorn. I Sydsvenskan läser jag att gymnasisterna i Malmö är sämre än någonsin i svenska. Fyra av tio behöver extra undervisning. Mitt i kunskapssamhället blommar analfabetismen. Inför denna typ av fakta flyr Schön in i sina neomalthusianska förklaringsmodeller. Där heter orsakernas orsak teknologisk förändring. Shit happens. Det blir bättre när den nya teknologin har hunnit utveckla sig, lovar Schön. Vi befinner oss nu analogt "med den mycket tidiga utvecklingen av järnvägen på 1820-talet eller den mycket tidiga bilismen vid tiden för det första världskriget". Det går över.

Schön påminner inte så lite om Peter Sellers trädgårdsmästare i Välkommen mr Chance!: "Först kommer våren, sedan sommaren, sedan hösten, sedan vintern och så blir det vår och sommar igen!" Filmens övriga rollfigurer tolkar detta som en metafor med stort analytiskt djup. På samma sätt anser tydligen de flesta av våra ekonom-historiker att "långa vågor" är god teori. Men vetenskapligt saknar Lennart Schöns verk både räckvidd och förklaringsvärde. Inte ens som händelsehistoria är det mycket att hänga i julgranen, åtminstone inte när det gäller händelserna efter 1975. Men nu är det inte heller det som är poängen med boken. Den är ett överhetens vapen, ammunition för tusentals små propagandister vars uppgift här i livet är att få oss lönearbetare lugna, fogliga och uppgivna. Detta inser naturligtvis inte professorn. Han tror sig vara trädgårdsmästare. Välkommen till klasskampen, mr Schön! -

Lennart Schön: En modern svensk ekonomisk historia. Tillväxt och omvandling under två sekel. SNS Förlag 2000