Voltaire får numera bära hundhuvudet för en upplysningsrationalism som slutar i arbetsläger. Postmodernt förtal! Magnus Nilsson har läst en återupprättande biografi.

Det senaste tillskottet till Carl-Göran Ekerwalds serie Liv och tänkesätt, i vilken Nietzsche, Goethe och Shakespeare hittills porträtterats, är en Voltairebiografi. Valet är naturligt, för Ekerwalds projekt är encyklopediskt till sin karaktär och därmed en del i Voltaries och upplysningens tradition. Denna traditionstillhörighet är Ekerwald i högsta grad medveten om, något som kommer till tydligt uttryck i en till identifikation gränsande solidaritet med studieobjektet och leder tankarna till en annan av årets läsvärda biografier: Jan Myrdals Strindbergsporträtt. Liksom Myrdal skriver Ekerwald en hjältesaga med syfte att upprätta en nedsvärtad hero. Men även om Strindberg är mer påpucklad än de flesta är frågan om inte Ekervald tagit på sig ett tyngre arbete än Myrdal. Bilden av Strindberg har bland annat solkats av beskyllningar för kvinnohat och antisemitism, men Voltaire har gjorts till symbol för den upplysningsrationalism som enligt de senaste decenniernas postmodernistiska filosofi är den drivande kraften bakom såväl tredje rikets utrotningsläger som Sovjetunionens Gulag.

Även om den internationella postmodernismen tycks ha blommat ut är det i Sverige fortfarande i högsta grad gångbart att betrakta Voltaire ur dess synvinkel. Det senaste exemplet utgör Kjell Espmarks roman Voltaires resa, som kom ut bara några veckor innan Ekerwalds biografi. Böckerna läses med fördel i följd, för med Ekerwalds skildring som fond blir det tydligt hur mycket retorik och hur litet insikt som präglar Espmarks bild av Voltaire. Espmark ställer Voltaires rationalism mot Rousseaus känsla, och menar att vår tids elände är ett resultat av den förra trängt undan den senare. Ekerwald visar att upplysningens förnuftsbegrepp inte alls var så snävt som Espmark påstår, och att relationen mellan de båda filosoferna dessutom var betydligt mer komplicerad än en motsättningen känsla och förnuft. Han menar att Rousseau fungerade som Voltaires "motröst", vilket inte betyder att de båda kan ställas mot varandra:

"I själva verket är Voltaire mer rousseauan än vad hans överklasstillvaro tycks kunna medge. Båda ser det gudomliga i naturen. Voltaire är hänryckt inför utsikten mot Alperna och Genvesjön. Båda faller på knä inför soluppgången i ett slags urmänsklig primitivism. Båda ivrar för intuition, instinkt. Och Voltaire talar om jämlikhet, tolerans och tankefrihet precis som Rousseau. Båda hatar Caesar när han gått över Rubicon och hyllar Brutus och Cicero.

Vilhelm Ekelund konstaterar att Voltaire inte har så värst mycket att invända mot rousseauismen, det är bara det att den kommit från Rousseau."

Ekerwalds nyansering av samtidens föga aptitliga bild av Voltaire är välkommen. Men han stannar inte där. Han är inte bara ute efter att ge en rimligare bild av filosofihistorien, utan försöker också visa att Voltaire är politiskt betydelsefull här och nu. Han gör Victor Hugos påstående "att Voltaire är avskydd, beror på att han är nyttig" till sitt, och ger Voltaires idéer direkt bäring på dagens värld. När religionskritiken förs på tal hänvisar Ekerwald till exempel till situationen i det sönderfallna Jugoslavien, och Voltaires försvar för folkrätten relateras till den pågående globaliseringen. Ekerwalds startpunkt för redogörelsen för det förflutna är alltså, liksom för Voltaire, ett "levande nu".

Ekerwalds bok är en biografi, och naturligtvis dominerar framställningen av Voltaires liv över redogörelsen för hans verk, även om författaren är klok nog att inte dra allt för skarpa gränser mellan filosofen och privatmannen Voltaire. Enheten skapas inte minst genom att personporträttet är ett led i försöket att rehabilitera den Voltarie som fått symbolisera det rena förnuftet. Förra årets radiouppläsningar av Strindbergs brev förändrade säkert många människors syn på nationalskalden, och Ekerwald visar förtjänstfullt att också bilden av Voltaire kan nyanseras om man kompletterar genomgången av de filosofiska verken med en läsning av hans privata korrespondens. Här kommer man nämligen filosofens mera inofficiella sidor nära. Man möter skatologen Voltaire, snuskhummern Voltaire, den förälskade Voltaire. Ekerwald väjer inte för det tragiska hos Voltaire t. ex. att jesuitlärarna i läroverket där han gick mellan tio och sjutton års ålder utnyttjade honom sexuellt men inte heller för att hylla det storslagna hos honom, som hans mod att utsätta sig själv för fara i kampen mot godtycke och maktförtryck. I detta sammansatta porträtt, som säkert engagerar också den som vanligtvis inte intresserar sig för filosofi, visar Ekerwald sin storhet som berättare.

I sin biografi visar Ekerwald att W. H. Audens beskrivning av Voltaire som den som "fick med sig andra barn / i ett heligt krig mot ärelösa vuxna" är betydligt mer rättvisande än epitetet "giftblåsa", som såväl Bonniers lexikon som Gunnar Fredriksson tagit till. Han ger en levande och engagerande bild av en av västerlandets stora filosofer, samtidigt som han för det heliga kriget vidare. Därför förtjänar hans bok att läsas. -

VOLTAIRE

LIV OCH TÄNKESÄTT

Carl-Göran Ekerwald

Norstedts 2000