ARBETARFÖRFATTARNA OCH SYNDIKALISMEN

Lars Furuland m.fl.

Federativs 1999

Syndikalismen med sin förening av uppror, solidaritet med förtryckta och stort utrymme för individualism har föga överraskande tilltalat många författare. En anspråkslös volym om det syndikalistiska stråket i svensk nittonhundratalslitteratur visar sig därför rymma sex mycket givande uppsatser om tunga författarskap: Eyvind Johnson, Moa Martinson, Jan Fridegård, Stig Dagerman med flera. Störst utbyte ger kanske dels Lars Furulands inledande översikt, för all del lätt kompendieartad, men mycket läroik, dels historikerns Bill Sunds korta uppsats om Folke Fridells, Stig Sjödins och Göran Palms kritik av själsdödande industriarbete. Till skillnad från många litteraturvetare gör Sund en rejält materialistisk analys: han kopplar kritiken till taylorismens faktiska utveckling i Sverige och debatten kring den bland fack och arbetsgivare. Rekommenderas!


DEN GLÖMDE MANNEN - ERIK HAMPE FAUSTMANS FILMER

Per Vesterlund

Filmvetenskapliga institutionen Stockholms universitet

1999

Om någon minns Hampe Faustman, så är det för att han kring 1950 framträdde som arbetarskildraren i svensk film, lika löftesrik som Bergman och Sjöberg, men med annan klasståndpunkt. Kändast är Hemmahamn och Lars Hård, båda från 1948. Sedan blev det inte så mycket mer, av olika skäl: ekonomiska problem, ideologiskt motstånd - och kanske också det faktum att Faustmans filmer inte alltid var så välgjorda. Fördelen med Vesterlunds doktorsavhandling är att läsaren tillåts döma själv i denna filmhistoriskt inte ointressanta fråga, eftersom materialet redovisas systematiskt och utförligt. Att det sedan blir omständligt och bäddas in i tämligen oläslig filmvetenskaplig teori får man ha överseende med.


Allt förgängligt är bara en bild

Steve Sem-Sandberg

Bonniers 1999

Handlingen i Steve Sem-Sandbergs roman Allt förgängligt är bara en bild är förlagd till bayerska rådsrepubliken, och i skildringen av dess korta och tragiska historia försöker författaren ställa en rad frågor om historia, politik och estetik.

Den centrala konflikten står mellan den oavhängige socialisten Ernst Toller och kommunistledaren Leviné, och inom ramen för denna aktualiseras bland annat frågor om historisk nödvändighet, revolutionärt våld och individens förhållande till massan. Tyvärr tar mot slutet av romanen den abstrakte "DEN NAMNLÖSE" över Levinés roll och skildringen havererar i abstraktion.

En annan intressant konflikt står mellan Tollers tankar om en revolutionär konst och esteten Rilke, som råkade bli instängd i det belägrade Mnchen, men också här skyms den historiska konflikten av abstrakt filosoferande.

Det som trots allt gör romanen läsvärd är författarens försök att öppna sin skildring mot framtiden och antyda en kontinuitet mellan krossandet av rådsrepubliken och den framväxande fascismen. Tydligast blir detta i en scen i slutet av romanen. Toller förs av sina fångvaktare över fängelsegården när han stöter samman med en fånge med bandagerat ansikte. Det är Kurt Eisners mördare, greve Anton von Arco-Valley. "Den unge mannen hade då bara några år kvar att avtjäna av sin villkorliga fängelsedom. Redan talade man om honom som en föregångsman, en martyr för det nya Tyskland som hädanefter skulle gå till storms mot alla som framhärdade i sitt vankelmod och vägrade att träda fram i rak och beslutsam handling." Bakom det vita bandaget väntar den bruna reaktionen.


OFFSIDE

SportmagasinetNr 1/2000

Det är svårt att skriva sportjournalistik. Eftersom sportevenemang är ganska stereotypa, och bevakningen av dem ofta sker under stark tidspress, framstår sportjournalisterna ofta som dyslektiska dumbommar. Men också den sportjournalistik som vill vara annorlunda än dagstidningarnas brukstexter är ofta påfallande torftig. Detta blir inte minst uppenbart i samband med fotbolls-VM och OS, när allsköns "kulturpersonligheter" ska skriva om sport.

Det finns tre grundläggande fel som ständigt återkommer: det sociologiska felslutet, det historiserande felslutet och det legitimerande felslutet. Låt oss illustrera med tre fiktiva artiklar om Malmö FF. Den sociologiska artikeln om MFF handlar om industristaden som förlorat sin identitet, om betongen på Malmö stadion och om proffsdrömmar bland ungarna på Rosengård. Själva spelet struntar man i. Den historiserande artikeln handlar om MFFs storhetstider på 50- och 80-tal, om gamla skyttekungar och klubbhövdingar. Att laget fortfarande engagaerar tusentals människor som inte alltid är historiemedvetna tabellbitare glöms bort. Den legitimerande artikeln försöker rättfärdiga skribentens idrottsintresse genom att jämföra en fotbollsmatch med schack eller balett, eller genom att påstå att Bosse Larssons dragningar hade en estetisk kvalitet som var fullt jämförbar med en impressionistisk målning. Att fotboll skulle kunna vara intressant i egen rätt förnekas med emfas.

I den nya sporttidskriften offside, som huvudsakligen inriktas på fotboll, skrivs en sportjournalistik som är annorlunda än dagstidningarnas, främst genom att skribenterna ges såväl tid som utrymme för fördjupning och reflektion. Man lyckas också undvika den "kulturella" sportjournalistikens fällor. Visserligen finns de historiska och sociologiska perspektiven med, till exempel i Eva af Geijerstams artikel om upplevelseindustrin kring fotbollslaget Ajax, eller i Arne Larssons fullständigt enastående text om Liverpool FC. I en artikel om underbarnet Kennedy Bakirciouglu drar Ulf Roosvald den parallell mellan dribbling och dans som vi redan hört, och retat oss på, tusen gånger. Men samtidigt finns modet att skriva initierat om idrott för idrottsintresserade. Sociologin och historian fungerar som bakgrund och idrotten ges en central ställning som inte behöver legitimeras. När Tobias Regnell skriver om galningen vi alltid varit nyfikna på - handbollsmålvakten - fokuserar han bollmotandet, och inte på målvakten som masochistisk metofor. Och när Mattias Göransson porträtterar "familjen GAIS" förfaller han inte till vulgärsociologi.

Även om offside är en mycket bra tidskrift - definitivt överlägsen alla andra svenska idrottstidskrifter, och faktiskt i klass med de bästa utländska - finns det naturligtvis några mindre lyckade inslag. Mats Olsson har skrivit en artikel om MFF, där han menar att malmöborna fortfarande upplever sitt lag som störst, bäst och vackrast, trots den nesliga degraderingen till Superettan, som kommer att innebära att IFK Göteborg tar över ledningen i allsvenskans maratontabell. Den som varit i Malmö på senare tid vet att det är andra stämningar som härskar i stan. Faktum kvarstår dock: offside är en riktigt bra sporttidskrift.


GRÅSTENSARBETAREN

J.A. Westbergs dagbok

1885-1907

Red. av Karl-Olof Andersson

Atlas. 2000

J.A. Westberg, född 1864, var stenarbetare och facklig pionjär i Göteborg. Han läste, organiserade och söp (men gick också in i nykterhetslogen). Arbetardagböcker är mycket ovanliga från denna tid, och Westbergs är märklig i sin kombination av arbetsjournal, verksamhetsberättelse och självrannsakan. Hans språk utvecklas från artilleristsvenskans blandning av kansliprosa och förbrytarslang till den lokale arbetarledarens blandning av protokoll och högstämda reflektioner. Politiskt är han aktör på gräsrotsnivå i en av de stora omvälvningarna i svensk historia. Mänskligt mognar han åtskilligt; man kan se hur makan i det första, olyckliga äktenskapet bara omnämns som "hustrun", medan hans andra fru gärna blir "min Emma". Det är svårt att lägga boken ifrån sig.


POLITISK MAKT MED OKLART ANSVAR

Ekonomirådets rapport 2000

Assar Lindbeck, Per Molander, Torsten Petersson, Olof Petersson, Birgitta

Swedenborg

SNS Förlag

Studieförbundet Näringsliv och Samhälle har länge hävdat att den svenska ekonomiska tillväxten släpat efter sedan 1970. Det är också utgångspunkten för Ekonomirådets senaste rapport.

Författarna menar att vår politiska kultur förhindrar en sund ekonomisk politik. Därför vill de förändra det politiska livet i grunden.

Men har Sverige problem bara för att tillväxten ligger under OECD:s genomsnitt?

Den internationellt ledande forskaren Steve Dowrick visar i The Economic Journal (429/ 1996) att det fram till 1990 inte finns något som tyder på en avsevärd eftersläpning.

Fattiga västländer har länge haft en högre tillväxt. Det beror på tekniklån och på att arbetskraft lämnar jordbruk för industrin. Men i övergången från industri- till tjänstesamhälle avtar tillväxten eftersom tjänster oftast inte kan effektiviseras i lika hög grad som industrin.

Därför ska Sverige jämföra sina resultat med länder som Frankrike, Tyskland och Schweiz i stället för med hela OECD.

Om det är den svenska politiska kulturen det är fel på borde man kunna förvänta sig en gradvis försämring och inte ett plötsligt fall 1990, menar sociologiprofessorn Walter Korpi som fått pris av statistikerföreningen för sin polemik mot bl.a. SNS-ekonomernas påståenden.

Nedgången 1990 verkar inte heller den ha inneburit någon katastrof. OECD:s statistik visar att den svenska BNP per capita var 28.283 dollar 1996. Det betyder att svenskarna i genomsnitt producerade mer varor och tjänster per person än amerikaner, belgare, fransmän, italienare, holländare och engelsmän.

Trots att det är svårt att finna bevis på en svensk eftersläpning så är det alltså föreställningen om den som ligger till grund för ekonomirådets reformförslag

Vi bör t.ex. utreda möjligheterna att införa majoritetsval eftersom det skulle öka regeringens handlingskraft, tycker författarna. De har rätt i att regeringsalternativet skulle bli tydligare, men det beror ju på att bara de två största partierna antagligen skulle bli representerade i riksdagen. Att betydligt färre människor röstar i länder som har majoritetsval än i dem med proportionellt valsystem har författarna inte noterat, men det gör det antagligen bara enklare få ordning på tillväxten, antar jag.

Andra förslag är att stärka domstolarnas makt, omvandla EU-kommissionen till en regering, öka europaparlamentets makt och de svenska revisionsmyndigheternas befogenheter. Riksdagsmännens propositioner ska granskas av experter som ska yttra sig om förslagens samhällsekonomiska effekter. Genom att ändra politikens förutsättningar ska politikens innehåll omvandlas.

Det är naturligtvis så politiskt det kan bli, men författarna ser sig enbart som objektiva vetenskapsmän. Samtidigt beklagar de att väljarna ser till vilka värderingar ett parti företräder i stället för att se till hur effektiv dess politik varit.


EN DIABOLIAD

Michail Bulgakov

Ellerströms 1999

Förutom Det vita gardet och Molirebiografin så utmärker sig Bulgakov för sina berättelser med demoniska och fantastiska motiv. Det är dock inga spökerier eller skräckhistorier som spinner på den vidskepliga rädslan för det ofattbara. Bulgakov vidareutvecklar i stället fullt medvetet traditionen efter Gogols fantastiska realism. Fantasteriet bottnar alltid i en realistisk ambition, men en realism som utan skrupler frigör sig från naturalismens tvångströja när den blir för trång. I detta - och i synnerhet i denna berättelse - så är han mer släkt med Kafka än Stephen King.

Liksom i Mästaren och Margarita är det här en djävul som driver sitt spel. Bulgakovs djävlar är dock inte, som våra vanliga "hollywood-djävlar", den kristna manikeismens onda princip. De liknar mera en (hednisk) personifikation av olyckans och kaosets tillstånd. Som sådan är han varken ond eller god eftersom det ju beror på om jag tycker att den drabbade förtjänar sitt öde eller inte. Ont eller gott är ju ett värdeomdöme medan olyckan drabbar blint. I En diaboliad får det byråkratiska kaosets absurditet sin demoniska gestaltning. Upplevelsen är tragikomisk och man kommer aldrig underfund med om man skall tycka synd om huvudpersonen eller inte. Den är klart läsvärd för den som gillar Bulgakov.


SJÄLVBIOGRAFI

Giambattista Vico

Atlantis 1999

Äntligen kommer då Giambattista Vico (1668-1744) på svenska, denne den moderna historievetenskapens fader. Tyvärr är det inte hans mest berömda verk, La scienza nuova (Den nya vetenskapen), som översatts utan hans Självbiografi, men man får glädja sig över det lilla. Den som inte behärskar italienska men ändå vill läsa Den nya vetenskapen är alltså fortfarande hänvisad till engelskan. I detta verk (som ju är det som fått Vico att platsa i filosofins kanon) presenterar författaren en historiefilosofi som gör upp med René Descartes och Francis Bacons naturvetenskapliga krav på disciplinen. Descartes och Bacon ansåg - liksom för övrigt dagens postmodernister - att historievetenskapen diskvalificerade sig som vetenskap eftersom de beskrivna händelserna inte exakt motsvarade verkligheten. Mot Descartes historiesyn menade Vico att historia är historien om uppkomsten och utvecklingen av samhällen och deras institutioner. Vico lade grunden till den moderna historiesynen genom att överge det absoluta sanningskravet. Han menade att historikerns syn på det förflutna färgas av historikerns egen tid och kulturella tillhörighet eftersom mänskligheten så att säga skapar sig själv. Dock fick inte Vico något direkt genomslag. Om man ska använda uttrycket "att vara före sin tid" på någon så är det få som passar bättre. Först på 1820-talet återupptäcktes han av den franske historikern Michelet.

Nå, Vicos Självbiografi (där han skriver om sig själv i tredje person) är underhållande läsning, ty hans väg mot de höga vetenskaperna var knappast spikrak. Till synes ärligt beskriver han sina vedermödor: "I djup misströstan avbröt han sina studier - så farligt är det att låta ungdomar studera vetenskaper som är för avancerade för deras ålder - och han slog dank under ett och ett halvt år." Senare får man följa hans kamp i akademien och inte minst hans kamp för att få pengar till utgivning av sina verk. Att fattigdomen ibland kan ha positiva effekter (i alla fall för oss läsare med begränsad tid) visar omständigheterna kring utgivandet av Den nya vetenskapen: "Å andra sidan försattes Vico genom en oförutsedd motgång i en situation där han saknade medel att trycka verket. Han ansåg sig likväl förpliktigad att göra det, eftersom han hade lovat detta, och samlade därför all sin kraft i ett intensivt begrundande för att finna en positiv metod, mera koncis och följaktligen mera effektiv." Så nu, Atlantis och översättare Paul Enoksson (vars arbete jag på grund av otillräckliga språkkunskaper har svårt att bedöma), väntar vi bara på Den nya vetenskapen.