Så var det då dags för folkomröstning igen. Denna gång om EMU. Visserligen föreligger ännu inget riksdagsbeslut men alla partier utom moderaterna har tagit ställning för en folkomröstning så det är bara en tidsfråga. Etablissemanget har inlett förberedelserna: det ska stå 2-1 till ja-sidan redan innan matchen börjat.

Till viss del är vi redan med i EMU men i den allmänna debatten har EMU-medlemskap blivit synonymt med deltagande i EMUs tredje fas, vilket innebär gemensam valuta och penningpolitik. Det är alltså det vi ska rösta om.

De två viktigaste skrifterna till grund för ett ställningstagande är ABFs studiecirkel Krona eller euro, vad väljer du? av Tommy Svensson, samt EMU-utredningen (SOU 1996:158), populärt kallad Calmforsutredningen, författad av professor Lars Calmfors, professor Harry Flam, professor Nils Gottfries, professor Rutger Lindahl, dr philos Janne Haaland Matlary, docent Ewa Rabinowicz och docent Anders Vredin. Den förra skriften är viktig eftersom den når så många människor. Den senare är viktig eftersom den har så stor intellektuell tyngd. Här följer en närläsning av EMU-utredningens sammanfattning, samt en avslutande diskussion om dess förhållande till ABFs cirkelmaterial.

EMU-utredarna inleder sin sammanfattning med att slå fast att ett ställningstagande för eller mot är "beroende på värderingar". De säger sig också sakna "ambition att göra några siffermässiga preciseringar av den monetära unionens nettoeffekter" eftersom sådana kvantitativa uppskattningar helt enkelt inte låter sig göras. Detta måste anses som ett fall framåt i svensk utredningshistoria under 90-talet. Vem minns inte klassikern Sveriges val, EG och direktinvesteringar av Thomas Andersson och Torbjörn Fredriksson. De lyckades med konststycket att bestämma den framtida årliga tillväxten som "0,37 procent högre vid EES-avtalet än vid utanförskap, och ytterligare 0,45 procent högre vid medlemskap".

Calmforsutredningen anser det bästa alternativet till ett EMU-medlem-skap vara det vi har idag, dvs. rörlig växelkurs plus ett uttalat inflationsmål. Men utredarna ser detta som riskabelt: "Samtidigt finns det en betydande sannolikhet för att Sverige vid ett utanförskap förr eller senare utsätts för ett starkt politiskt tryck att gå in i ett nytt ERM-system där syftet är att begränsa växelkursrörelserna." Denna mening bör man stanna upp vid och fundera över. Den utgör Calmforsutredningen i ett nötskal med sina vaga bestämningar "betydande sannolikhet" och "förr eller senare" samt det ideologiskt mättade "utanförskap". Passivformen "utsätts" är också högintressant eftersom "ett starkt politiskt tryck" saknar agent.

Utredarna går vidare och slår fast att det finns tre kategorier av aspekter att ta hänsyn till vid ett ställningstagande för eller mot EMU. Dessa är "effektivitetsaspekter", "stabiliseringspolitiska argument" samt "politiska aspekter". Utredarna börjar med effektivitetsaspekterna.

När det gäller valutaunionens inverkan på transaktionskostnader hänvisar utredningen till EU-kommissionen som uppskattat besparingarna till ungefär 0,2 procent av BNP per år. Utredningen konstaterar därför: "Detta är enligt vår bedömning alltför litet för att tillmätas någon avgörande betydelse för beslutet om huruvida vi ska delta i den monetära unionen eller inte."

När det gäller växelkursfluktuationer, handel och investeringar skriver utredarna: "Vår slutsats blir att det inte går att underbygga att ett deltagande i EUs valutaunion kommer att leda till några betydande samhällsekonomiska vinster till följd av ökad handel och ökade investeringar."

När det gäller räntenivån konstaterar utredningen att det i aktuell forskning knappast finns "stöd för några mer betydande effekter på de förväntade realräntorna av ett medlemskap i den monetära unionen".

Och till sist, när det gäller inflationen, menar utredarna att den "centrala frågan vid en bedömning av inflationskonsekvenserna av ett svenskt deltagande i den monetära unionen är vilket alternativ man jämför med". Utredningen argumenterar för reformer som stärker riksbankens oberoende från folklig påverkan. Sedan utredningen tillkom 1996 har riksdagen efterkommit detta utredningens önskemål (som för övrigt också är ett EU-krav uttryckt i Maastrichtfördragets artikel 108). Vår riksbank har i sin funktion kommit att likna europeiska centralbanken (ECB), en bank som inte har "någon stark regering eller något starkt parlament på samma nivå". Men trots att vår riksbank 1996 vid en jämförelse med ECB enligt utredarna var alltför demokratiskt styrd konstaterar de lika fullt: "En rimlig bedömning kan dock vara att några mer betydande effektivitetseffekter inte kommer att uppstå, eftersom skillnaden i inflationstakt mellan att delta i och stå utanför den monetära unionen förmodligen blir liten."

Man skulle ju kunna tro att det som utredarna hittills kommit fram till borde tala för ett nej till ett deltagande i den monetära unionen. Men icke. En "summering av effektivitetsargumenten" inleds på följande sätt: "Effektivitetsargumenten talar för en positiv syn både på den monetära unionen som sådan och på ett svenskt deltagande." Att läsa resten av detta avsnitt är som att studera hur masken vrider sig på kroken. De ärade akademikerna har vetenskapligt inte funnit mycket som talar för ett svenskt medlemskap i EMU. Men en statlig utredning, tillsatt på regeringen Carlssons initiativ, som kommer fram till att vi inte bör delta i den monetära unionen nej, det är naturligtvis en omöjlighet. Därför konstaterar utredarna i en nyckelmening: "Även små årliga vinster som adderas till varandra kan med tiden bli stora tal."

Alltså: 1-0 till EMU enligt argumentationen "många bäckar små", och så har våra vänner utredarna kommit fram till de stabiliseringspolitiska argumenten.

När det gäller asymmetriska störningar (ekonomiska störningar som bara drabbar ett enskilt land, eller en mindre grupp av länder) menar utredningen att ett EMU-medlemskap kan medföra "stabiliseringspolitiska problem", eftersom det blir omöjligt för Sverige att devalvera eller låta kronan falla så som skedde vid krisen 92. En annan negativ effekt kan uppstå om inflationen (till följd av ökad efterfrågan) ökar i stora länder, så som den gjorde i Tyskland under återföreningen. Då kommer, enligt utredarna, ECB förmodligen att föra en restriktiv politik. Detta riskerar "leda till utslagning av produktion och sysselsättning i Sverige". Att denna risk för vårt land inte är obetydlig framgår av studier som visar att graden av makroekonomisk samvariation är stor "för en kärna av länder bestående av Frankrike, Nederländerna, Tyskland och Österrike", medan samvariationen är liten mellan Sverige och dessa EUs kärnländer. Utredningens slutsats blir därför "att man bör betrakta den potentiella stabiliseringspolitiska kostnaden av att avhända sig den penningpolitiska självständigheten som mycket stor".

Därefter diskuterar utredarna andra anpassningsmekanismer som kan komma ifråga vid en kris när Sverige inte längre kan devalvera. En första tänkbar anpassningsmekanism är "internationell arbetskraftsrörlighet". Utredarna ser dock detta som orealistiskt på grund av skillnaderna i språk och kultur inom EU. Sedan diskuteras möjligheten av "en sänkning av våra nominella löner". Men som utredarna mycket riktigt inser: "Försök i den riktningen leder lätt till uppslitande sociala konflikter." Däremot kan utredarna tänka sig en sänkning av reallönerna (fast de uttrycker sig inte så: "öka reallönernas flexibilitet" heter det) genom "en mindre generös arbetslöshetsförsäkring, en finansieringsreform för arbetslöshetskassorna, en mer flexibel arbetsrätt och regelförändringar som påverkar styrkebalansen mellan arbetsmarknadens parter".

A-kasseersättningen som under 90-talet sänkts i flera omgångar sägs alltså vara "generös". Den bör därför, under en framtida ekonomisk kris, sänkas, samt finansieras av de mindre bemedlade. Arbetsrätten bör urholkas än mer. Och fackföreningarna bör försvagas. Trots utredningens hycklande språkbruk är det omöjligt att tolka meningen annorlunda.

De ovan tänkbara åtgärderna biter dock inte på nominallönerna, och det är de som måste sänkas om Sverige vid en kris snabbt ska kunna återfå sin konkurrenskraft. Som en lösning på problemet ser utredningen framför sig något man kallar "intern devalvering". En sådan "innebär att det relativa kostnadsläget sänks genom att arbetsgivaravgifterna reduceras, samtidigt som effekterna på budgetsaldot neutraliseras genom att andra skatter och avgifter höjs (egenavgifterna till socialförsäkringarna, inkomstskatten respektive möjligen momsen) eller bidragen till hushållen sänks".

Utredningens slutsats vad gäller de stabiliseringspolitiska argumenten är "att ett utanförskap innebär betydligt större möjligheter att motverka stora svängningar i produktion och sysselsättning än som är fallet vid ett deltagande i unionen". Om Sverige däremot går med i EMU kan en "tillfällig störning // ge upphov till produktions- och sysselsättningsförluster under lång tid".

Hur man än läser utredarnas genomgång av de stabiliseringspolitiska argumenten är det svårt att tolka dem annorlunda än att de talar mot ett medlemskap i EMU. Alltså: 1-1 mellan medlemskap och "utanförskap".

Så har då utredarna kommit fram till de politiska aspekterna. Man börjar som vanligt med freden: "För att få en rättvisande bild av EMU-projektet måste det sättas in i ett sådant politiskt perspektiv." Resten av argumentationen sker enligt följande: Fred kräver politisk integration. Politisk integration kräver ekonomisk integration. Ekonomisk integration kräver EMU. Därefter går utredarna över till frågan om den demokratiska kontrollen över penningpolitiken: "Önskemålet om att avpolitisera penningpolitiken i syfte att denna bättre ska uppnå sina mål står således delvis i konflikt med önskemålet om demokratisk kontroll." Det intressanta ordet är här "delvis". Varför bara "delvis"? Utredarna besvarar denna fråga genom att återge ett resonemang som de inte riktigt vågar stå för själva: "Det tycks finnas en allmän tendens i många länder och inom EU att delegera allt fler områden av politiken till oberoende expertorgan. Gemensamt för dessa är att de i regel bedöms behöva stå fria från alltför stort omedelbart politiskt inflytande på den löpande verksamheten, om de ska kunna fungera på ett effektivt sätt för att tillgodose medborgarnas önskemål." Detta stycke har jag läst om och om igen utan att förstå. Kanske måste man vara professor i nationalekonomi för att begripa att medborgarnas intresse kan motverkas av medborgarnas politiska inflytande. Urtypen för resonemanget finner vi hos de klassiska slavekonomiernas ideologer: "På samma sätt är den som härskar av naturen och den som lyder beroende av varandra för sin överlevnad, ty den som är i stånd till förutseende med sitt intellekt är av naturen härskande och befallande, medan den som är i stånd till hårt kroppsarbete av naturen är underställd och en slav. Därför är det samma ting som gynnar herre och slav." (Aristoteles Politiken)

Dessutom är det ju inte bara ett "omedelbart politiskt inflytande på den löpande verksamheten" som förhindras genom EMU, nej, det är ju det folkliga inflytandet över huvud taget. Utredningen erkänner detta om än indirekt: "Att förändra Maastrichtfördragets bestämmelser om ECB är dock en omständlig process eftersom det kräver godkännande i samtliga nationella parlament." Utredningens slutsats är emellertid lam och försiktig: "Dessa [möjligheterna till politisk kontroll och ansvarsutkrävande] är dock svagare än vi finner önskvärt."

När det gäller frågan om hur ett medlemskap i EMU påverkar Sveriges övergripande inflytande i EU skriver utredarna: "En nyckelfråga är om det finns ett värde i att tillhöra en inre kärna av EU-stater som driver på integrationen. Mycket talar för att så kan vara fallet." Utredningen menar att det finns ett värde i EMU-medlemskapet eftersom det ökar Sveriges möjligheter att påverka "gemensamma ståndpunkter" men att vi också kan "tänkas hamna i situationer där vi tvingas stödja ståndpunkter som inte helt överensstämmer med de nationella önskemålen". Dock, om vi ska kunna påverka så måste vi, enligt utredarna, påverka mot en högre grad av integration. För att belysa denna utredarnas underliga tankegång blir jag här tvungen att ta hjälp av bildspråk. Vi tänker oss att någon parkerat en bil i en backe men glömt att dra åt handbromsen. Så börjar bilen rulla. Om vi, istället för att försöka hindra bilen, springer ifatt den och skjuter på, ja, då utför vi den handling som utredarna betecknar med ordet "påverka". Varför lägger då utredarna en helt annan betydelse i ordet "påverka" än vad vi vanliga dödliga gör? Jag tror det har med deras fatalism att göra. Om verklig politisk påverkan saknar dessa determinister helt enkelt begrepp.

Som väl alla nu förstått blir utredningens slutsats 2-1 till EMU. Dock reser-verar sig en av ledamöterna, Nils Gottfries. De övriga nöjer sig med en brasklapp: "Våra ställningstaganden bygger med nödvändighet på en rad bedömningar som är förenade med stor osäkerhet." Det är också utredarnas förhoppning att deras skrift ska kunna användas även av motståndare till ett svenskt deltagande i den monetära unionen. Och det kanske den kan. Problemet är bara att den spelar en mycket större roll för ja-sägarna. I ABFs förment objektiva studiecirkel, Krona eller euro, vad väljer du?, kan man läsa följande: "Utredningen ansåg att de politiska skälen talade för ett svenskt medlemskap på lång sikt. Det gällde också argumentationen om samhällsekonomisk effektivitet, men endast i begränsad omfattning. De stabiliseringspolitiska skälen talade däremot mot en svensk anslutning vid starten." Calmforsutredningen talar alltså, enligt ABF och Tommy Svensson, för ett svenskt deltagande ur alla aspekter ("starten" var ju 1999 så det villkoret är numera betydelselöst).

På annat ställe i sin skrift återger Svensson det avsnitt där EMU-utredningen framhåller att en "bärande tanke bakom den europeiska centralbanken ECB:s konstruktion har varit att minska möjligheterna till direkt politisk kontroll". Detta blir för mycket för Svensson. Han går i polemik: "Sverige var emellertid inte med i EU när beslutet om EMU fattades. Vi kunde inte göra vår röst hörd i den frågan. Så länge vi står utanför är våra möjligheter att arbeta för en förändring naturligtvis små." Tommy Svensson (före detta ledarskribent på Aftonbladet, före detta pressekreterare vid den svenska s-gruppen i EU-parlamenetet, före detta sakkunnig på UD) vet hur en slipsten ska dras. När han så först kritiserat utredarna låter han dem komma till tals igen, och då verkar det nästan som om de tagit reson: "Sammanfattningsvis är slutsatsen att ECB:s konstruktion bygger på de principer som gäller för mellanstatliga avtal. Det finns möjligheter till politisk kontroll och ansvarsutkrävande. Dessa är dock svagare än vi finner önskvärt."

ABF-skriften avslutas med att sju kända opinionsbildare får yttra sig i frågan (med bild och allt). Två är motståndare (Carl Hamilton och Sören Wibe), fyra är anhängare (Göran Johnsson, Mari-Ann Krantz, Pia Nilsson och Anne Wibble), och en är förment osäker (P O Edin). "Förment" skriver jag och det står jag för. Jag lovar att äta upp en trafikdödad igelkott om det skulle visa sig att P O Edin före folkomröstningen inte tar ställning för ett svenskt deltagande i den monetära unionen. Hans roll är den som Kommunals ordförande, Lillemor Arvidsson, spelade 94. Hon tog ju ställning i elfte timmen. Det är då det hela avgörs.