På 30-talet var det en självklarhet att brottslingar hade genetiska defekter, på 70-talet att de hade en usel social bakgrund, och nu börjar biologiska förklaringar komma på modet igen. Hur skapas hegemoni för rådande föreställningar? Kristina Boréus tar biologismen som exempel i sin diskussion, där hon bland annat menar att ett politiskt användbart hegemonibegrepp inte behöver utgå från klassförhållanden. Det är när idéer är kontroversiella som vi har lättast att se hegemonin växa fram - och lättast att bekämpa den.

"Skall man anlägga sådana synpunkter, så kan man säga, att svenskarna om några representera det ariska blodet och en ren stam, så långt detta har kunnat vara möjligt. Vi förhäva oss icke däröver, vi vilja icke vara yverborna, därför att vi tillhöra den germanska folkstammens kanske renaste och klaraste skikt. (...) vi vilja icke, att denna raskänsla skall taga sig negativa uttryck i ett fullständigt fördömande av människor, som tillhöra en annan ras och stam."

"Känslolivet är hos idioterna grovt och primitivt och förmågan att behärska känslorna dålig, vilket ofta tager sig uttryck i häftiga vredesutbrott och ohejdade flatskratt. () Ehuru de flesta idioter av naturen äro beskedliga och godmodiga, finnas dock enstaka fall, som på gr. av sitt elaka lynne och sin bestialiska grymhet äro ytterst svårskötta och farliga. () Med hänsyn till ärftlighetens betydelse vid i. har bekämpandet av denna degenerationsföreteelse genom förebyggande åtgärder (äktenskapsförbud, sterilisation) blivit en av den moderna rashygienens huvudfrågor."

"Med allt detta vill jag ingalunda ha sagt att alla raser vore likvärdiga. Det finns forskare som hävdar denna åsikt. Jag kan inte finna deras skäl hållbara. Tvärtom är jag övertygad om att alla raser, liksom alla enskilda människor, är olikvärdiga. Men det är en förtvivlat svår uppgift att fastställa vilka värden var och en ras har eller saknar, helst det finns så ofantlig olikhet inom rasen, från sinnesslöa till snillen, från grova brottslingar, till de mest upphöjda karaktärer. Jag ska utan tvekan vara med om att räkna den av en inflytelserik forskarskola som den enda verkligt goda rasen värdesatte nordiska som en av de stora raserna, men inte som den enda. () I vad mån de färgade raserna runt omkring i världen är kulturdugliga är ännu för vanskligt att yttra sig om."

De tre citaten är hämtade från svensk offentlighet åren 1932 och 1933. Inget av dem uttrycker vad som för tiden var en utpräglat antisemitisk, fördomsfull eller rashetsande (som det kallades) inställning. Tvärtom faktiskt. Det första citatet är saxat ur ett anförande av en ledamot i Sveriges riksdag, socialdemokraten och kyrkoherden Harald Martin Hallén, som i en andrakammardebatt kraftfullt tar avstånd från tidens judeförföljelser i Tyskland.

Citatet om "idioterna" är hämtat ur ett av de uppslagsverk som stod i svenska bokhyllor från denna tid och säkert många år framåt, Svensk Uppslagsbok från 1932. "Idiot" var en vedertagen benämning för en person som bedömdes ha en låg intelligensnivå. Uppslagsböcker är skrivna av experter som berättar på ett begripligt sätt för folket om vetenskapens ståndpunkter i bestämda frågor. Genren präglas av en strävan efter neutralitet och upplysthet, ingalunda efter att framföra extremåsikter. Resonemanget om raserna kommer från ett föredrag som hölls för en fredskommitté av skriftställaren Rolf Nordenstreng, författare till bland annat Europas människoraser och Människoraserna och deras uppkomst. Nordenstreng, som förefaller väl insatt i den rasbiologiska forskningen som den bedrevs vid tiden, är mycket kritisk mot vissa av dess dogmer. Bland annat gör han på ett ganska roligt sätt slarvsylta av den bland rasbiologer spridda teorin att det fanns "lägre" raser, som "negerrasen", som skulle stå närmare aporna än de "högre" raserna, bland dem "den nordiska rasen". Om man tänker på saken, framhåller Nordenstreng, så är "den nordiska rasen med sin rika hårväxt i ansiktet och på kroppen i detta stycke () mera aplik än den skägglösa negerrasen, som saknar kroppshår". (Däremot gjorde han ingen poäng av att kropps- och ansiktsbehåring hos människan framför allt är en manlig åkomma och vilka slutsatser utifrån aplikhetslogiken detta skulle kunna leda till.) Han framhåller också att många av de skillnader i människors levnadssätt och "kulturnivå" som man tyckte sig ha belägg för kan förklaras med samhälleliga förhållanden som inte har med biologi att göra, i många fall med grymt förtryck av "negrerna". Inte heller Nordenstreng hävdade alltså för tiden extremt rasistiska åsikter.

Alla citaten ryms därför väl inom tidens "normaldiskurs" i offentligheten: de bör inte ha avfärdats som extrema, två av dem, det från riksdagsdebatten och det från uppslagsverket, är hämtade från källor som är så etablerade som offentliga källor kan vara.

Citaten har ett idégods gemensamt: föreställningen om den mänskliga biologin, det ärftliga, som obetingat viktig. Medfödda kroppsliga olikheter förklarar det mesta. Denna och näraliggande idéer var åtminstone nära nog hegemoniska vid tiden.

Hegemoni är ett begrepp förknippat med den italienske marxisten och kommunistpartiledaren Antonio Gramsci. Han ägnade sig i fascistiskt fängelse bland annat åt att försöka förstå varför det så sällan behövdes polis och militär för att hindra den förtryckta arbetarklassen att ta makten i Italien eller i andra kapitalistiska länder. Hans svar var att den härskande klassen innehade hegemoni. Med det menade han att den skaffat sig medel att dominera arbetarklassen med ett minimum av våld, nämligen genom att få arbetarna att tro att den rådande maktordningen i samhället var naturlig, god och förnuftig. Denna vanföreställning fick de dominerade grupperna att låta bli att kämpa för förändring. Hegemonin grundades i samhällets institutioner: skolan, universiteten, kyrkan, tidningarna. Där tog man för given och förde vidare föreställningen att maktordningen i samhället var naturlig och oundgänglig eller att det inte alls handlade om makt. De som vuxit upp med dessa institutioner ficks på så sätt att medverka till sin egen underordning. Så såg Gramsci det.

Föreställningen om hegemoni kan vara mycket användbar i analysen av samhällets maktordning även nu. Vissa forskare som kallar sig "post-marxistiska" har brutit loss den föreställning om ett objektivt klassintresse som finns inbyggt i Gramscis hegemonibegrepp. De i Storbritannien verkande forskarna Ernesto Laclau och Chantal Mouffe menar att det inte existerar något sådant som objektiva klasser eller klassintressen men att vissa tänkesätt tidvis blir dominerande och icke ifrågasatta. Det finns centrala föreställningar som de kallar noder; där har vissa samhälleliga aktörer tillfälligt tillskansat sig idémakt. Men kampen om idémakten försiggår ständigt och vunna segrar är att betrakta som tillfälliga.

Jag tror också att ett fruktbart sätt att använda hegemonibegreppet på är att frikoppla det från föreställningar om både maktinnehav och intressen. Man låter det vara en annan fråga vilka som tjänar på att vissa idéer är dominerande. Det blir då föreställningar och idékomplex som är hegemoniska. Vilka idéer som är hegemoniska spelar förstås mycket stor roll för maktordningen i samhället.

Hur känner man då igen hegemoni? Man skulle kunna se det som att en uppsättning föreställningar är hegemonisk om den för det första inte är ifrågasatt, åtminstone inte av några viktiga samhälleliga aktörer, och inga andra idékomplex framstår som seriösa alternativ. För det andra pekar vanligt språkbruk inte i andra riktningar. Vidare kan man ofta urskilja vissa centrala föreställningar som utgör noder i ett hegemoniskt idékomplex.

Om vi återgår till mitt påstående att biologismen var nära nog hegemonisk i Sverige på tidigt 1930-tal (och både före och efter de åren) kan man se hur det fungerar. Med biologism menar jag just föreställningen att människans biologi, det genetiska, är av central betydelse för människors sätt att vara. Förknippad med denna idé, som kan betraktas som en nod i sammanhanget, fanns en hel uppsättning faktaföreställningar och värderingar.

De här föreställningarna var inte ifrågasatta, åtminstone inte av viktiga samhällsaktörer. Det är inte så att det fanns en allmän enighet bland forskarna om hur den så kallade rasbiologins "rön" skulle tolkas. Det fanns inte heller någon enighet om vilken politik som rasbiologin motiverade.

Men det är svårt att hitta några som på allvar tog avstånd från själva nodidén om ärftlighetens och biologins betydelse för vårt sätt att vara. Därmed gjordes också ärftligheten till den viktigaste förklaringen till skillnader mellan individer, kön och folk. Förknippat med denna föreställning fanns också värderingen att dessa olika sätt att vara i allmänhet kunde klassificeras som högre eller lägre, normala eller onormala, sämre eller bättre. Det senare ifrågasattes dock ibland, som av Nordenstreng. Men föreställningar om att det sociala arvet var av stor betydelse för människors sätt att vara framfördes inte så ofta. Om de ofta hade hävdats hade de biologistiska idéerna framstått som kontroversiella.

Biologismens synsätt slog igenom i synen på människoraser, på kriminalitet, på handikapp. Rasindelningen av människor gjordes med hjälp av minutiösa mätningar och jämförelser, och varenda uppslagsbok från tiden innehåller noggranna beskrivningar av alla de mänskliga "rasernas" fysiska kännetecken. Vad gällde kriminalitet var en bestämd uppfattning att denna var genetiskt ärftlig, även om det också fanns de som pekade på miljöns betydelse. Personer med medfödda handikapp, som "idioter", fördes till gruppen "abnorma" och "undermåliga".

Det andra kännetecknet på hegemoni skulle alltså vara att språkbruket inte kommer i konflikt med de rådande idéerna. I tider när en hegemoni håller på att brytas upp kan uttryck i språket komma att framstå som underliga och i konflikt med det nya. Ofta är det inte förrän i en sådan brytningstid, eller efter att hegemonin brutits, som man kan se hur väl bruket av ord och uttryck hängde samman med de dominerande idéerna. Ett bra exempel är kategorin abnorm under rasbiologins blomstringstid. "Abnorma", eller "defekta", som de också kallades, var en avgränsad kategori människor som på grund av i första hand genetiska defekter avvek från de "normala" människorna. "De abnorma" var en begreppslig och språklig överkategori som andra kategorier sorterades in under, till exempel de "sinnesslöa", som i sin tur innefattade olika grupper som ansågs mer eller mindre "defekta", bland dem "idioter" och "imbecilla". Till kategorin abnorma sorterades också blinda och "dövstumma". Föreställningen om en kategori abnorma människor var i det närmaste en förutsättning för det rasbiologiska tänkandet, som ju syftade till att skapa en bättre människostock. Utan en kategori abnorma eller undermåliga individer kunde man ju inte skilja mellan önskvärt och icke önskvärt.

Från början av 1970-talet och åtminstone femton år framåt var snarare föreställningar om det sociala arvets betydelse hegemoniska i svensk offentlighet. Föreställningar som de rasbiologiska hade avfärdats som rasistiska och ovetenskapliga. Kriminalitet sågs som förknippad med socialt problematiska uppväxtsituationer och tillkortakommanden i samhällsbygget. Medfödda (och förvärvade) handikapp var på väg att allt mer betraktas som ett problem för samhällets jämlikhetssträvanden och inte som ett genetiskt problem.

Det var först när det rasbiologiska tänkandet började förlora sitt inflytande som den begreppsliga och språkliga kategorin abnorm framstod som konstig och generande. I det nya sätt att tänka på samhällsproblem som höll på att utvecklas stack en sådan kategori av. Ordet abnorm har inte försvunnit ur det svenska språket, men det används inte längre som en beteckning för en välavgränsad kategori människor.

Det har väl undgått få att de biologistiska föreställningarna efter att under ett par decennier ha varit undanträngda nu kommit tillbaka i debatten. I USA publiceras böcker som hävdar att "vita" är medfött intelligentare än "svarta" och att män har en genetiskt nedlagd drift att våldta kvinnor. Men också i vår debatt finns biologistiska inslag som var otänkbara för 25 år sedan. Främst märks det i det påtagliga intresset för skillnader mellan "manligt" och "kvinnligt". Tidskriften Bang (nummer 4 1999) pekar till exempel på den explosion av seminarier, främst i det privata näringslivet, som handlar om att "våga se skillnaden" och "våga tänka kvinnligt" (om man är kvinna vill säga) och där budskapet ofta är att kvinnor och män har olika hjärnor vilket gör oss bra på olika saker. Det är inte längre bara kvinnors och mäns sociala villkor som betraktas som olika utan skillnader ses som biologiska. Plötsligt kan kvinnor inte läsa kartor och män inte kommunicera och detta beror på att vi fötts med olika sorters hjärnor.

Den biologism som rör raser är (ännu) inte rumsren utan propageras bara av högerextremister.

Men de biologistiska idéerna är kontroversiella. Det är lätt att hitta andra idéer framförda som just lyfter upp den sociala situationen som viktig. Biologismen är inte hegemonisk idag. Däremot tycks det som om den andra hegemonin, det sociala arvets hegemoni, är bruten.

Jag har rekommenderat ett hegemonibegrepp som inte bygger in vissa föreställningar om maktförhållanden och intressen i själva definitionen. Fördelen med ett sådant begrepp blir tydlig där det inte finns någon utarbetad maktteori, som marxismens klassteori, att ta till. Det gör att man i varje enskilt fall tvingas tänka efter vilka som tjänar och vilka som förlorar, vem som får och vem som inte får makt, genom att vissa förställningar etableras som hegemoniska. Min teori är att biologismen i huvudsak verkar till förmån för de etablerade och resursstarka och till nackdel för grupper med en svagare samhällsposition.

På 30-talet är det uppenbart hur det gick till. Med hjälp av noggranna mätmetoder urskiljdes de biologiskt avvikande. Att fokusera det kroppsliga och fysiska gjorde det hela lättare: man kunde koncentrera sig på för sinnena påtagliga fenomen som storleken på en skalle, kroppsbehåring, näsors form. Kategoriseringen blev enkel. På så sätt koncentrerades intresset till de "avvikande" individerna. Problemet orsakades av deras avvikelse. Utifrån denna föreställning kunde mer eller mindre humana sätt att lösa problemen föreslås. De mindre humana handlade om att i första hand hindra de "abnorma" från att föröka sig och själva inverka menligt på samhället. I extremfallen handlade det om utrotning. De mer humana sätten handlade om att hjälpa de avvikande och behandla dem utan grymhet. Biologismen ledde samtidigt bort intresset från samhällsstrukturers roll. God rashygien var vad som krävdes, inte ett jämlikare samhälle. Biologiska skillnader ses också som oföränderliga. Olika kategorier riskerar därför att tvingas in i olika roller snarare än att rollerna i sig ändras.

Även den moderna biologismen riskerar slå hårdast mot dem med minst makt. Om intresset riktas mot biologiska skillnader mellan kvinnor och män, kanske snart också mellan personer med olika hudfärg och mellan kriminella och socialt välanpassade, riktas det bort från orättvisor i samhället. Om det etableras som ett faktum att kvinnor inte kan läsa kartor på grund av en medfödd brist, är det inte så långt till tanken att män bör sköta kartläsningen och därmed bestämma färdriktningen. Om ammande kvinnor inte bara ses som personer med mjölk i brösten utan också som människor med gröt i huvudet blir det ännu svårare för kvinnor i barnafödande ålder att få jobb i konkurrens med män.

Eftersom hegemoniska idéer här har definierats som föreställningar som inte ifrågasätts och som är integrerade med andra idéer och i vårt språkbruk, är de hegemoniska idéerna just de som vi uppfattar som självklara. Det är i tider när rådande föreställningar utmanas som vi har de bästa möjligheterna att jämföra och värdera. Men det kan kräva en hel del möda. De hegemoniska idékomplexen med sina speciella noder är ofta sammansatta av vetenskapliga rön, journalistikens självklara sanningar, affärsidéer, politisk ideologi och allmänt hållna värderingar. Idag matas vi bland annat i medierna med vetenskapliga och kvasivetenskapliga rön om effekten av amningshormoner, testosteron och förbindelsen mellan halvorna i kvinnliga och manliga hjärnor. Kurser om "manligt" och "kvinnligt" är en säljande affärsidé. Extremhögern sprider sina idéer om rasolikhet så snart den ges utrymme.

Biologismens föreställningar stämmer också väl överens med vissa värderingar som är påfallande i den offentliga debatten idag. De senaste decenniernas nyliberala våg har underminerat just föreställningar om att samhällets organisering och maktstrukturer förklarar en stor del av skillnader i människors villkor. I stället har man fixerat individer och individers egenskaper som ofta ses som frikopplade från människornas sammanhang.

Att en hegemoni avlöser en annan har komplicerade orsaker. Biologismens återkomst kanske kan förklaras med sådant som den moderna genteknikens framsteg, en backlash mot feminismens krav och anloppet mot den offentliga sektorn där "lösningen" av vem som ska vårda dem som behöver vård gärna förs till familjen och där de naturliga vårdarna. Vidare har säkerligen nyhögerns budskap underminerat förklaringar om olikheter mellan människor som inspirerats av marxismen. I sådana förklaringar ses olikheterna som ett resultat av de materiella förutsättningarna i samhället. Det finns en rasism som kanske delvis speglar ökade klyftor. Dessa förhållanden hänger i sin tur samman med samhällsförändringar som inte ligger på det ideologiska planet.

Att idékomplexen är så sammansatta och att de hänger samman med andra genomgripande samhällsförändringar gör att det inte är så lätt att "tänka själv". Men man kan ta fasta på vissa saker.

Vi kan inte granska varje forskningsresultat, men vi kan söka efter de experter som gör andra bedömningar.

Vi kan skaffa oss en grundförståelse av osäkerheten i och tidsbundenheten hos forskningsresultat. Människan är en biologisk samhällsvarelse och både människor och samhällen är så oerhört komplicerade att vi knappast kan finna några slutgiltiga sanningar om varför individer och grupper fungerar som de gör. Genom att se tillbaka på vetenskapshistorien, till exempel på rasbiologin, kan vi inse att även forskarna ställer sina frågor inom givna ramar och ofta finner vad de söker och missar sådant de inte söker. Letar man inte efter sociala och samhälleliga förklaringar till olikheter i kvinnors och mäns sätt att handla och värdera är det inte heller troligt att man finner sådana förklaringar.

Men kanske ännu viktigare än att vara kritisk mot forskningen är att vara observant på hur, ofta osäkra, forskningsrön används, vilka växlar som dras på dem. Om några mer seriösa forskningsrön om ammande kvinnor verkligen skulle tyda på att något hormon påverkar kvinnors intellektuella förmåga negativt under amningen kan diverse ideologiska budskap hakas på detta. Det kan fås att implicera ett samhälle med ännu mer skilda uppgifter för kvinnor och män. Men sådana forskningsresultat behöver inte lyftas fram som grunden för krav på en annorlunda ordning. Om just amningshormoner ställer till problem är dessa säkerligen rätt perifera jämfört med andra samhällsproblem. Den matematikprofessor som vill eller måste amma och arbeta samtidigt kanske kan ägna sig åt grundutbildning just under amningsperioden och vänta med spetsforskningen till efteråt.

Den bästa chansen att motverka omfattande skadliga effekter av biologismen har vi nu, när dessa föreställningar är kontroversiella och inte hegemoniska. -

Kristina Boréus är statsvetare vid Stockholms universitet. 1994 lade hon fram en uppmärksammad avhandling, Högervåg. Nyliberalism och kampen om språket i svensk offentlig debatt 1969-1989.