Att skriva om samtiden är nästan omöjligt, eftersom den saknar det som krävs av en berättelse: en början och ett slut. Därför har realismen högkonjunktur varje gång en epok avslutats. Samtiden skildrar den vanligtvis bara så länge denna domineras av känslan att någonting tagit slut.

På 30-talet handlade den realistiska litteraturen om det förflutna, om det patriarkala fattigsverige som förpassats till historien. Det nya samhälle som då höll på att träda fram skildras idag av författare som Lena Andersson, Henning Mankell och Fredrik Ekelund. De skriver om det försvunna folkhemmet.

Dikten "Över samhället mörkblå himlar", som inleder Göran Greiders diktsamling Världen efter kommunismen (Bonniers 2000), handlar om det industrisamhälle som plötsligt tycks ha försvunnit, och den traditionella arbetaridentitet som gått förlorad:

Och jag såg den nedlagda

klädfabriken skymta förbi

med skylten Factory Outlet.

De allra sista sömmerskorna vandrade redan

som hemlösa vindar i de urgamla

lövkronorna.

Men Greider skiljer sig på en avgörande punkt från de flesta andra skildrarna av sekelskiftets Sverige. Han fortsätter berättelsen in i den verkliga samtiden, den som fortfarande är öppen. Historien om den nedlagda svenska fabriken får en fortsättning i ett annat kvarter i den globala byn. En lokal identitet går förlorad, men samtidigt uppstår möjligheten till ett internationellt syskonskap:

Systrar i Portugal!

Systrar i Baltikum!

Systrar i Ungern!

Ännu längre bort, i andra världsdelar,

såg jag min mor i nya skepnader,

jag såg hela min växande

asiatiska släkt

Politisk lyrik är ofta ett nollsummespel. En politisk idé sammanförs med en poetisk form och slutprodukten är inte större än summan av delarna. Men Greider skapar ett mervärde. I "Över samhället mörkblå himlar" lyckas han överskrida den begränsning till det överblickbara, avslutade och redan kända, som vanligtvis präglar det politiska berättandet.

Att enbart ta fasta på Greiders samtidsskildring är dock att ge en skev bild av den drygt 200 sidor tjocka, med förord och kommentarer försedda, diktsamlingen. I huvudsak handlar den nämligen om det förflutna. Världen efter kommunismen är en tid och plats från vilken blicken riktas bakåt, mot 1900-talet och mot det egna författarskapet. Genom att dikter från flera decennier samlats visas hur författarskapet utvecklats, genom att långa berättande dikter samsas med centrallyrik visas dess spännvidd. Dessutom är ett metaperspektiv tydligt markerat, dels genom att det egna läsandet och skrivandet tematiseras, dels genom att de litterära influenserna gör sig påminda genom såväl direkta citat som antydningar. Roligast är det när Greider tar avstånd från esteticismen genom att hävda att "Romeo och Julia / är en pjäs om dålig stadsplanering".

Samlingens bokslutskaraktär motiveras i förordet med att författaren nu står i begrepp att överge poesin för att ägna sig åt prosan. På 1830-talet övergav Pusjkin poesin, eftersom han tyckte att tiden krävde prosa. Kanske gäller detta även världen efter kommunismen. Redan som poet har Greider dock lyckats skapa en litteratur som både beträffande det estetiska och det politiska övertrumfar det mesta i samtiden.

VÄRLDEN EFTER KOMMUNISMEN

Göran Greider