Perssonundersökning

Borgarna förlorade senast regeringsmakten till socialdemokraterna 1994. Ett år senare började den borgerliga pressen, som för närvarande utgör 85 procent av all dagspress i Sverige (och då räknas ändå Aftonbladet inte dit!) av opinionsinstituten beställa undersökningar om svenska folkets "förtroende" för partiledarna.

Man kan tycka att det vore ett ganska överflödigt arbete. Ännu så länge röstar ju folk på politiska partier, och vi har i allmänhet förtroende för att dessa partier väljer den partiledare de tycker gagnar dem bäst och byter ut dem då de inte längre gör det. Det är väl ändå politiken som räknas?

Men så enkelt är det förstås inte. Som ett led i en pågående kampanj för folkfördumning och för förytligande av den politiska debatten fungerar sådana opinionsundersökningar ganska bra:

1. Först för man i pressen smutskastningskampanjer mot majoritetspartiernas ledarpersoner.

2. Därefter inkasserar man resultatet i form av opinionsmätningar kring dessa personers personligheter, där folks åsikter till allt väsentligt måste baseras på vad som publicerats i dessa kampanjer. Man finner då i allmänhet att de som varit föremål för kampanjen väcker mindre förtroende bland folk.

3. Sedan publicerar man detta resultat - och alla radio- och TV-kanaler hänger på, ty personliga vinklingar är hot stuff. Då får folk reda på vilket dåligt förtroende vederbörande åtnjuter, vilket ytterligare minskar deras förtroende för honom.

4. Därpå gör man en ny mätning, eller kanske man hinner med en ny smutskastning dessemellan.

5. O.s.v

Mot detta står socialdemokratin hjälplös. Rörelsens egen information och inre aktivitet har man ju demonterat, och den egna pressen har lagts ner eller sålts ut till kapitalister.

Att föra en politik som skulle uppväga det handikapp som det innebär att praktiskt taget all opinionsbildning i media ligger i fientliga händer är man inte ideologiskt rustad för.

Och om så hade varit - hur skulle vi fått reda på det?


Nya studiecirklar

I höstas var Clarté medarrangör till två nystartade folkhögskolekurser i Stockholm: Att skriva i en radikal tradition och Kurs i politisk feminism. Skrivarkursen skilde sig från vanliga skrivutbildningar på flera sätt. Dels fick kursdeltagarna inför varje genreövning stifta bekantskap med texter hämtade ur den radikala traditionen, dels diskuterades de egna texterna utifrån inte bara ett formellt perspektiv utan också ett politiskt. Författarbesök och besök av journalister och dramatiker satte extra krydda på kursen, liksom de studiebesök som gjordes på LO-tidningen och berättarkafé.

På feminismkursen studerades kvinnofrågan utifrån olika infallsvinklar. Historiska genomgångar blandades med internationella utblickar och nedslag i modern genderforskning. Stor möda lades ned på att göra det moderna kapitalistiska samhällets kvinnoförtryckande strukturer synliga. Inbjudna föreläsare bidrog till att höja kvalitén på kursen.

En helg samordnades de båda kurserna till ett gemensamt arrangemang öppet för allmänheten. Under två dagar diskuterades kulturens uppgifter och kvinnofrågan. Många föreläsare var inbjudan t ex Yvonne Hirdman, Carl-Mikael Edenborg, Robert Nyberg och Vilgot Sjöman. Teater, film- och bildvisning bjöds, liksom bar på lördagskvällen.

Kurserna ordades av tidskriften Clarté, Teater Tribunalen och Ordfront Stockholm.

I februari kommer två nya kurser att starta. Skrivarkursen på Skeppsholmens folkhögskola, feminismkursen på Långholmens folkhögskola. Anmälningar kan göras snarast till Niklas Nåsander (08-6150816) när det gäller skrivarkursen och till Anna Furevik (54900302) när det gäller feminismkursen.


Gräsrotsworkshop

Helgen 31 mars till 2 april arrangerar nätverket Mot marknadens diktatur en workshop i Stockholm. Tanken är att samla olika gräsrotsrörelser utifrån ett kämpande perspektiv. Att inte bara lyfta fram som är eländigt och fel utan också ställa frågorna: Hur ser kampen för att bevara ett kulturhus ut? Vad gör jag för att protestera mot nedskärningarna på dagis? Vad kan vi göra, tillsammans? Vi vill också försöka sätta de lokala kamperna i ett bredare perspektiv. Idag måste vi både agera och tänka lokalt och globalt. Det finns ett samband mellan kampen mot nedskärningarna i Skarpnäck och WTO-konferensen i Seattle. Mot marknadens diktatur vill med den här helgen låta det lokala och globala perspektivet mötas för att förhoppningsvis kunna bli ett. För mer information går det bra att ringa oss på antingen 08-643 70 51 eller 08-673 76 04.


Frankrike och Kosovo

I 1999 års sista nummer av Le Monde diplomatique diskuterar journalisten Eric Rouleau Frankrikes roll i Kosovokonflikten, en motsägelsefull roll som det visar sig. Den franska riksdagen har visat stort missnöje med den marginalisering den utsattes för under konflikten. Först 48 timmar efter det att NATO-bombningarna inleddes informerades riksdagen, vilket strider mot konstitutionen. Premiärminister Jospin har försvarat sig med att han befann sig på konferens i Berlin.

Många riksdagsledamöter fortsätter sin kritik i vetskap om att bombningarna planerats månader i förväg. Rouleau slår fast att Rambouilletavtalet inte bara tjänade som förevändning att inleda bombningarna utan att innehållet i avtalet också presenterades för allmänheten mycket sent.

Den franske utrikesministern, Védrine, hade vid flera tillfällen öppet noterat att varje gång Milosevic tog "ett steg i rätt riktning", intensifierade UCK-gerillan sina attacker. Franska myndigheter var väl medvetna om att UCK beväpnades och tränades direkt eller indirekt av amerikansk och tysk underrättelsetjänst; en gerilla, understryker Rouleau, som USA tidigare kallat för terrorister allierade med albansk maffia.

En vecka före krigets utbrott deklarerade Frankrikes utrikesminister att FN:s stadga måste följas och att NATO, vid grundandet 1949, erkänt FN-stadgans företräde.

Tyske förbundskanslern, Schröder, med utrikesminister, hade redan i oktober 1998 besökt USA för att framföra sitt stöd för ett NATO-anfall på Serbien. Franske presidenten, Chirac, slöt då upp bakom Blairs och Schröders krigsvilja, medan Jospin och Védrine varit mer reserverade inför ett sådant bombangrepp.

USA har i konflikten uppnått sitt huvudmål, dvs. att säkra sin hegemoni över Europa. Men EU:s mål, att uppnå stabilitet på Balkan, har inte förverkligats. Ett franskt förslag, presenterat i maj 1999, om att göra Kosovo till ett "EU-protektorat" förkastades genast av USA som i stället ville ha ett NATO-protektorat. Dock har EU tvingats finansiera återuppbyggnaden av Kosovo, beräknad till tio miljarder dollar årligen i ett decennium - för att inte tala om de elva miljarder dollar som det kostade EU att delta i förstörelsen av Kosovo och Serbien.


Flum

I Dagens Nyheters bilaga LördagSöndag den 27 november förra året skrev Mats Holmberg förälskat om den nedgångne franske Europaparlamentarikern Daniel Cohn-Bendit, främst känd som en av ledarna för Parisupproret -68 samt för sitt långdragna arbete för narkotikalegalisering (med paradargumentet "jag har rökt på i 30 år och se på mig!"). Holmberg tecknar en bild av en egensinnig radikal som kan skryta utan att det låter skrytsamt, prata accentfri franska eller tyska och le generat.

I slutet av mars 1999 höll den gröna gruppen i Europaparlamentet presskonferens. Ämnet var ett av denna grupp initierat seminarium angående den kurdiska frågan. I panelen bland andra Daniel Cohn-Bendit, med kraftigt förstorade pupiller. Tillsammans enades de grönas representanter om att den kurdiska frågan är ren säkerhetspolitik, att man först och främst måste inrikta sig på att förhindra allt våld på europeiskt territorium, samt att diskussionen måste föras så att kurderna inser att de har något att förlora. Detta föranledde en representant för människorättsorganisationen IHD att undra om inte de 4.000 fängslade HADEP-medlemmarna är en tillräcklig "förlust"? "Jag gillar inte journalister som är ideologer", formligen vrålar Daniel Cohn-Bendit till svar.

Jag drar mig till minnes ett anförande som Daniel Cohn-Bendit höll i EU-parlamentet den 12 maj 1998: "Antingen accepterar man att ha mycket stränga regler t.ex. för tobak, t.ex. för alkohol, t.ex. för syntetiska droger, t.ex. för naturliga droger eller också förstår man att det finns människor här i livet som har en annan uppfattning om världen, värden, sätt att vara, eller också förstår man inte detta, och man kommer att fortsätta att hålla tal i parlamenten som inte leder någon vart."

Daniel Cohn-Bendit tillhör uppenbarligen de "människor här i livet" som har såväl "en annan uppfattning om världen" som ett annat "sätt att vara". Låt oss hoppas att det för hans del stannar vid tal som inte leder någon vart.


Motströms

Skriftserier som vill diskutera marxistisk teori ordentligt finns det alltför få idag. Desto kärare att få rekommendera Motströms, lundensisk, med ett par ekonomhistoriker som utgivare (Daniel Ankarloo, Turaj Faran, Magnus Kaiser). Ett hundrasidigt nummer tre kom i slutet av förra året. Det ägnas marxistisk ekonomi och marknaden; man noterar t.ex. Ankarloos grundliga och grundlärda uppgörelse med Sten Ljunggrens plädering för socialistisk marknadsekonomi. Tonvikten i flertalet artiklar ligger på modelljämförelser, idéhistoria och begreppsanalys. Man kan alltså ibland sakna empiriska erfarenheter och undersökningar, och naturligtvis lockar läsningen till invändningar. Men vad gör det? Vilken lättnad att läsa genomarbetade artiklar som kunnigt och omsorgsfullt ger sig in på seriös prövning av marxistisk idétradition. Clartéläsaren bör alltså omgående beställa numret genom att betala 80 kronor till postgiro 634 90 44-5, Daniel Ankarloo, Sunnanväg 2J, 222 26 Lund. Hemsidan på internet har adressen: http://www.geocities.com/CapitolHill/9098


Marx som antisemit

Vaksamhet mot antisemitism är välbehövlig, också en historisk diskussion om antisemitismens rötter och uttrycksformer. Men kombineras den med oförmåga att läsa äldre texter blir effekten den motsatta: vi begriper varken antisemitismen eller andra inslag av främlingsfientlighet och rasism i dagens Sverige. Moraliserande ahlmarkeri är allt som kvarstår.

Gott exempel på sådan villfarelse erbjuder debatten om Marx eventuella antisemitism. Visst kan man ifrågasätta Marx analys i Om judefrågan: judarna kan bli likställda medborgare först när de får möjlighet att bryta med det levnadsmönster ett senfeodalt eller förkapitalistiskt samhälle tvingat in dem i; den förefaller dock rimlig. Och visst kan man finna avsnitt i skriften som idag lånar sig till antisemitisk läsning.

Men var kan man inte det i texter som skrivits om judar innan nazismen förändrade språkbruket? Historieprofessorn Hugo Valentin var under 1900-talets första hälft den svenska judendomens ledande intellektuelle (möjligen tillsammans med rabbinen Marcus Ehrenpreis). Han var sionist, grundade tidskriften Judisk krönika, skrev det grundläggande verket Judarnas historia i Sverige (1924) och slog tidigt larm om folkmordet. I inledningen till en utgåva 1932 av Aaron Isaacs minnen (den förste som grundade en judisk församling i Sverige 1774) ger han en sociologisk skiss av judarnas ställning i Europa mot slutet av 1700-talet:

"Att judarna ha särskilt stora anlag för handel torde visserligen så till vida vara riktigt, att de, liksom f.ö. alla mycket gamla kulturfolk, förvärvat vissa själsegenskaper, som äro lämpliga för bl.a. detta slags verksamhet. Men denna förklaring är givetvis inte tillfyllest, då det gäller länder med gammal merkantil kultur och ett driftigt kristet borgerskap. Snarare torde huvudorsaken vara att söka däri, att dåtidens judar bildade ett så gott som över hela Europa spänt nät, f.ö. med beröringspunkter även med främmande världsdelar, så att de, som det träffande uttryckts, faktiskt icke handlade såsom enskilda individer utan såsom medlemmar av världens största handelskompani. /.../ Den judiska handelns internationella karaktär var också en orsak till att judar blev specialister på handel med växlar och andra värdepapper. Därtill kom, att judarna sedan gammalt delvis eller fullständigt behärskade vissa fåtaliga men viktiga branscher, framför allt handeln med ädla metaller." (s. 16)

"Utan tvivel skulle judarna redan under 1700-talet vunnit insteg i så gott som hela Europa, om man blott lyckats utestänga det judiska proletariatet. /.../ Allt sedan östjudendomens sammanbrott på 1650-talet, en katastrof, som förorsakades av Chmielnickis mordiska skaror och Polens olyckliga krig med Sverige och Ryssland, utgöt sig en ström av bettlande och schackrande östjudar över Tyskland, som redan dem förutan hade ett stort judiskt proletariat. Trängda och hetsade av både myndigheterna och den judefientliga befolkningen tvungos både de och deras tyskjudiska kolleger att tillgripa förtvivlade medel. Dessa dels eländiga, dels tvivelaktiga existenser, som danats av en förvänd lagstiftning i förening med osunda, i Östeuropa delvis ännu existerande sociologiska förutsättningar för judarnas ekonomiska existens, skymta ej sällan fram i Aaron Isaacs minnen. Varje nygrundad församling, t.ex. den i Stockholm, sökte på alla sätt bli kvitt detta komprometterande följe." (s. 18)

"Att dåtidens judar, om proletärerna undantagas, skulle i gemen haft sämre affärsmoral än andra, synes knappast sannolikt. Undantages ett fåtal verkliga schackerjudar, som på orientaliskt manér betraktade affärer som ett slags spel, där det är tillåtet att överlista motparten, får man intrycket av ett övervägande skötsamt och hederligt folk" (s.26).

Valentin kommer som synes inte så långt från Marx. Det kan tänkas att båda gör en galen analys och delvis är styrda av fördomar. Men antisemiter? Nej, så långt därifrån som möjligt!

Olle Josephson