Jobb. Försök att få syn på arbetsordningen

Mikael Löfgren

Atlas förlag. 1999

Att en bok som Mikael Löfgrens "Jobb. Försök att få syn på arbetsordningen" (Atlas) kommer ut idag är något av en kulturhändelse. Det är längesedan arbetslivet spelade någon framträdande roll i kulturdebatten. De stora förändringar det genomgått under 90-talet har avhandlats i andra, mer slutna och specialiserade delar av offentligheten. Inför ett seriöst och brett upplagt försök att lyfta in arbetets värld i samhälls- och kulturdebatten igen kan man inte bli annat än glad.

Mikael Löfgrens bok grupperar ett antal civilisationskritiska betraktelser kring en serie väldigt fina intervjuer, där tretton människor från vitt skilda miljöer berättar och reflekterar kring sitt arbetsliv. Jag skulle kunna tänka mig att en del kommer att irritera sig över en viss prägel av postmodernt flanörsperspektiv i boken. Man söker ju en helhet och en struktur, men vad man möter är istället en ofokuserad och fragmentiserad bild av verkligheten. Men Löfgren kallar ju faktiskt sin bok "ett försök att få syn på arbetsordningen". Det ska nog inte tolkas som falsk blygsamhet. Sikten är faktiskt inte särskilt god idag. Vad författaren har upplevt på sin resa genom arbetets landskap är en traditionell arbetsordning som befinner sig i upplösning och sönderfall utan att någon ny ordning ännu funnit sin form. Då är det inte lätt att fixera en struktur.

Det fragmentariska och motsägande i bokens bild av det nya arbetslivet tolkar jag också som ett svar på en orolig fråga, som jag upplever hela tiden ligger och molar under Löfgrens rastlöst sökande text. Arbetsordningen har alltid haft en grundläggande betydelse för möjligheterna för kollektiv handling i samhället - och därmed för också för demokratin. Mitt intryck är att Mikael Löfgren ser denna grund vackla. Kollektiv handling blir allt svårare i den individualiserade arbetsordning han ser växa fram. De gamla löntagarkollektiven löses upp, och därmed de breda sociala och kulturella gemenskaper som byggde upp det gamla Folkrörelse-Sverige.

Löfgren pratar med en väldig massa människor och besöker en väldig massa platser på sin resa genom det moderna arbetets värld. Men det finns en vägvisare i arbetsordningen som han väljer bort, och det är de så kallade parterna på arbetsmarknaden - facket och arbetsgivarna - och deras strategier. Det verkar som att han menar att de inte längre artikulerar några kollektiva intressen. I stället letar han sig mot bokens slut fram till några helt andra exempel på kollektiv handling. Det handlar genomgående om rörelser utanför samhällets politiska och ekonomiska huvudfåra. Han berättar om den huvudsakligen glesbygdsbaserade s.k. nykooperativa rörelsen, om de hemarbetande kvinnornas begynnande organisering, och slutligen om Hammer Hill Click, en slags kulturell självorganisering bland invandrarungdom i Hammarkullen i Göteborg.

Det vore mig fjärran att förringa sådana försök att förnya formerna för kollektiv handling. Men på denna punkt tycker jag ändå att Löfgren lite grand är ett offer för en envis föreställning i den kulturradikala traditionen, nämligen att arbetsordningen bara kan attackeras så att säga "utifrån", från de sociala marginalerna. Den föreställningen brukar i sin tur hänga ihop med en annan i den radikala kulturdebatten lika vanlig föreställning, nämligen att klassamhället egentligen bara lever kvar i form av det som brukar kallas marginaliserade eller på gränsen till marginaliserade grupper. Det är bara därifrån som samhällsförändringen kan komma.

Där skulle jag vilja lyfta fram ett annat perspektiv. Förvisso befinner sig arbetsordningen i upplösning och klassamhället i omstöpning. Men så helt utan struktur och riktning är inte utvecklingen i mina ögon. De grundläggande villkoren för de flesta formas fortfarande på den marknad där säljare och köpare av arbetskraft möts, och där spelar fortfarande de så kallade parterna och deras strategier en avgörande roll.

Försvagade fackliga positioner under 90-talet har öppnat för en ökad marknadsstyrning av arbetsvillkoren. Det betyder att marknadsstarka grupper har fått ökat armbågsutrymme, medan växande konkurrens om arbetstillfällena har pressat arbetsvillkoren vid utvecklingens andra pol. Under slagordet "ökad flexibilitet" driver arbetsgivarna på den här polariseringsprocessen. Deras nya rationaliseringskoncept bygger på en kategorisering av arbetskraften. Attraktivt folk knyts genom generösa förmåner fastare till företagen, medan mer utbytbara personalkategorier får en alltmer otrygg och pressad situation. Andelen kortids- och deltidsanställda ökar, och tidigare anställda tvingas utföra sina gamla jobb på entreprenadbasis till sämre villkor.

I den ymnigt flödande epokskiftesretoriken utmålas detta närmast som en historisk nödvändighet. Men vad det framförallt handlar om är att arbetsgivarna utnyttjar ett överläge för att återerövra de gamla maktpositioner, som en gång sammanfattades i 32: den oinskränkta rätten att leda och fördela arbetet och fritt anta och avskeda arbetare.

Fackföreningsrörelsen har stått märkvärdigt ensam i sitt motstånd mot angreppen på arbetsrätten och kollektivavtalssystemet under 90-talet, fast vi haft en växande demokratidebatt i samhället. Alltför få har förstått att debatten om arbetsmarknadens avreglering är en demokratistrid. Fråntas man maktresurserna i arbetslivet förlorar också ens demokratiska rättigheter i samhället mycket av sitt värde.

Recensionen återgår på ett inlägg i Obs! Kulturkvarten i december 1999.


Nedslag från ett våldsamt sekelslut

Manifest 1999

Erik Wijk

Nu ger Erik Wijk ut sina artiklar från 90-talet i bokform. Det handlar om både det samhälleliga och det intellektuella våldet; även Erik Wijk är våldsam, satirisk, elak. Men hans våld skiljer sig från det mesta andra: han slår underifrån - fast vinkeln är alltid oväntad - och han slår aldrig på den som redan ligger.

När han kritiserar mediernas behandling av olika frågor - EU-valet, Algeriet - gör han omfattande efterforskningar och redovisar noggrant. Samma sak då han angriper postmodernismen eller Maciej Zaremba. Erik Wijk är hederlig, han ger motståndaren en chans. Också läsaren får möjlighet att pröva argumenten, därför är Wijk intressant även när man inte är överrens.

Denna hållning hänger samman med engagemanget. Sartre i praktiken, dialektiken; nödvändigheten av att förstå och ta ställning, men också möjligheten att ändra sig.

För att bilda sig en egen uppfattning är det avgörande att först ifrågasätta de rådande föreställningarna. Wijks granskning av de svenska postmoderna är ett roligt exempel på detta. Men idékritiken är bara den ena sidan: han tar också upp Iran, Algeriet, amerikansk imperialism, samerna. Nu i efterhand ser jag att han var en av de första som skrev om Jugoslavien på ett begripligt sätt. I Jugoslavientexterna framgår tydligt både komplexiteten - det är ingen enkel konflikt - och vårt ansvar att trots detta ta ställning.

För oss som är födda i slutet av 70-talet och uppvuxna i ett anti-politiskt klimat, är det befriande att läsa Erik Wijk, eftersom han visar att det fortfarande går att skriva engagerat. Detta gör "bunta ihop och slå ihjäl dom" till en av de mest angelägna böckerna på länge.

Borde man då inte förvånas över att Erik Wijk gång på gång blir hårt angripen i medierna och att det sällan är som någon egentligen bemöter hans argument? (Antingen svarar man med tillmälen som "stenåldersfilosof", "rasist" och "antisemit", eller med kompakt tystnad.) Jag tror inte det. Erik Wijk är radikal och intellektuell, han vågar ifrågasätta allmänt vedertagna sanningar, som att välfärdssamhället var nazistiskt eller att alla muslimer är fundamentalister. Dessutom inbjuder han till en verklig diskussion. Och det är, som alla vet, livsfarligt.


IRENES FITTA

Louis Aragon

Vertigo 1999

Vertigo har klubbat igenom ännu en text som ett större kapitalistiskt förlag knappast skulle våga sig på: romanfragmentet Le Con dIrne, tryckt på franska 1928 efter att författaren satt eld på sitt manus. Kanske ville den före detta avantgardisten göra den socialrealistiska "konsten" en tjänst när han dömde sitt verk till evig glömska. Aragons opportunistiska brasa, där han lär ha eldat upp det mesta av sin konstnärliga frihet, följdes av dikten "Röd front" 1930 och de monstruösa Les Communistes-romanerna efter kriget. Han hamnade dessutom i det franska kommunistpartiets ledning - vilket för övrigt säger något om partiets politiska karaktär och orientering vid den tiden.

Hur som helst blev sidorna som utgör Irenes fitta bevarade till eftervärlden. Någon helhet går inte att få fram ur de löst sammankittade kapitlen, som skiftar mellan stela försök till verklighetsskildring och prosadikter av språklig lycka. Just därför kan man läsa texten som Aragons sista strid med sig själv och med två olika ideal. Den tragiska utgången var antagligen given på förhand.

Kapitlen äger rum lika mycket i en namnlös fransk håla som i andevärlden. Någon intrig existerar inte. Författarjaget intar en blygsam plats. Utöver ett vrickat besök på bordellen bjuder inte författaren på några som helst erfarenheter från den materiella världen. Sin brist på ämnen av allmänt intresse kompenserar han i stället med underhållande språkliga utflykter, i vilka han avundas fiskarnas lättsamma lekar och gör en förlamad sexgalen gubbe till sitt språkrör.

Aragon ägnar åtskilliga sidor åt Irene, den klarast tecknade och mest trovärdiga gestalten, som skildras i drömska utsvävningar som närmar sig automatisk skrift när den är som bäst. Irene skildras som individ och sexuell varelse med sådan respekt att man nästan undrar om Aragon har fått en vision av den jämställda kvinnan i det urkommunistiska matriarkatet. (Inte undra på att han inte kunde skildra henne med annat än religiös fruktan och vördnad.)

Trots sitt halvfattiga innehåll är Irenes fitta av konsthistoriskt intresse, skriven som den är när den revolutionära vågen under första världskriget hade ebbat ut. På ett sätt önskar man att Aragon hade skrivit klart sitt livsverk några år tidigare, så hade det kanske gått att rädda från lågorna. Jag känner på mig att de kapitel som var hans bästa försvann i hans fega anlagda brand.


Intellectual Impostures

Postmodern philosophers abuse of science

Alan Sokal & Jean Bricmont

Profile Books

London 1999

Jag har alltid haft svårt för det fransyska, det "moderna" vill säga. Inte för dess matkultur, alltså, inte för dess historia (om man nu kan ha svårt för någons historia). Inte för fransmän i allmänhet. Definitivt inte för den franska upplysningen. Men för fransysk intellektualism, akademiskt tänkesätt. Så var det redan för fyrtio år sedan och det blev inte bättre när "modernt" blev "post".

Och nog försökte jag. Jag läste DOM på åttiotalet, jag läste om DOM i tidskrifter. Men jag begrep inget, så det fick vara.

Läsning skall ju föra framåt.

För något år sedan, 1996, trycktes i Social Text en artikel av fysikern och matematikern Alan Sokal med den märkliga titeln: Transgressing the Bounderies: Toward a transformative hermeneutics of quantum gravity. Den blev väl mottagen i postmoderna kretsar till dess författaren avslöjade att det hela var en travesti, ett "hoax" som han säger, som bygger på en massa lösryckta citat och nonsenslogik från postmoderna koryféer. Ett himla liv och sedan pinsam tystnad.

Nu har uppföljaren kommit i pocketutgåva på Profile Books (ISBN 1-86197124-9). Under titeln Intellectual Impostures, Postmodern philosophers abuse of science dessikerar Sokal tiilsammans med kollegan Jean Bricmont användandet av fysikaliska och matematiska koncept och teorier i filosofiska, sociologiska och psykologiska (eller snarare "filosofiska" etc) texter. Lidande blir Lacan, Kristeva, Irigaray, Latour, Baudrillard, Delauze, Virilio och några till.

Gott folk, läs boken! Jag har sällan haft lika roligt åt en avrättning som denna. Och om det är så som författarna (och jag) tror att dessa "intellektuela giganters" skriverier i övrigt inte gärna kan vara så mycket bättre så innebär det ett välbehövligt nederlag för dessa akademiska ordbajsare i vänstermask. Samtidigt inpräntas än en gång nödvändigheten av gedigen empirisk forskning och relevant teoribildning.

I en Epilog försvarar författarna vetenskap och forskning på grundval av upplysningens framsteg och ideal, diskuterar "vänsterns" misär och vänsterns nödvändighet. Med den äran! Appendix innehåller den famösa ursprungliga artikeln och en analys av reaktionen på den. En omfattande bibliografi ger många tips på goda böcker.

Unna er skrattet och lärdomen!